Tjavvel

Dagsbild från ett annorstädes men ändock härstädes land

2012-02-19T08:18:00.019+01:00

Så har det då varit ännu ett av dessa melodifestivalkval på TV. Själv avstod jag att kolla även denna omgång för att i stället avnjuta Max Raabes orkester på tvåan, vilket kändes som ett gott val.

Fast det hindrar ju inte att man läser alla "fel-låt-vann-kommenterare" idag med ett visst nöje. Roligast var nog den här bittra kommentaren från en utslagen deltagare som tyckte så här om Ranelidbidraget: "Det är inte på riktigt, det är ett skämt. Ska de skicka det här till Baku för att representera Sverige? Det känns inte som att det är en seriös musiktävling. Man blir bara besviken." Kan hålla med om inledningen: ja, det är ett skämt, fast det gäller hela jippot! Och "seriös musiktävling" - det har det väl inte varit sedan Ingvar Wixell vann med Annorstädes vals 1965?

En sociala medier-strateg (?) som kallar sig "Deeped" på nätet har nu tagit sig detta som förnamn. Jag lovar härmed högtidligen att jag aldrig kommer att ta mig namnet "Tjavvel".

På onsdag börjar bokrean, men när vår reabutik har öppet som "outlet" året runt känns evenemanget rätt avslaget. Vid en förströdd bläddring i reakatalogen satte jag kryss för "Gustavs grabb" av Leif GW Persson (79:- första reaveckan, 99:- sedan) samt "Enkel, vacker, öm", Klas Gustavssons bok om Monica Z (99:-). Därutöver ett frågetecken för Ingrid Betancourts "Även tystnaden har ett slut" (99:-) och Patrik Sjöbergs "Det du inte såg" (89:-, varför inte 99:- som alla andra?)

"Det är så förbannat tråkigt att såga Tomas Ledin" blev ett närmast bevingat uttryck från en musikskribent för några år sedan, när det var något slags måste att sätta låga poäng på allt vad TL gjorde. Nu verkar Tomas Ledin ha uppgraderats efter sin krogshow och "Så mycket bättre". Inför sin 60-årsdag (tänk så tiden går!) intervjuas han i Arbetarbladet, och man inser att det här är en mångfacetterad person. Tror att han kommer att kunna skriva en bra memoarbok när det blir så dags!

Tomas Ledin berättar i intervjun i Arbetarbladet om hur hans farfar auktionerades ut på bygden, och hur hans farmor pantsatte sin pension för att Tomas pappa skulle få studera. En annan skildring om ett Sverige som inte ligger så långt bakom oss får vi i dagens DN. Där vittnar Barbro Gustavsson om formliga raskravaller mot "tattare" i Jönköping så sent som 1948. Barbro, som då var 13 år gammal, berättar : " De skällde ut oss för att vara ”tattare” och jagade runt i området där vi bodde för att spöa upp folk. Båda mina föräldrar fick stryk. Min farbror bröt benet när han försökte fly genom ett fönster på övervåningen. Det höll på i flera veckor och vi barn fick gömma oss bäst vi kunde. Ibland kom det publik från stan för att heja på ”de vita”. Polisen stod mest och tittade på."

Fast den sociala missären är inte utrotad, det såg vi ju bl.a. när en malmökvinna i fredags dödades i ännu ett av dessa relationsdramer som blivit en del av vår vardag. I Säffle har en man erkänt att han "både slagit sin dotter ungefär fem gånger i veckan och att han slagit sin fru i ansiktet när hon till exempel bränt vid maten, men han menar att det inte var så allvarligt." Han säger vidare att "jag visste inte att det var olagligt att tvinga min fru till sex".

Fast vi har ju viktigare frågor att handskas med, till exempel hur vi skall tilltala kronprinsessan om vi möter henne i hissen. Enligt folkvettsexperten Magdalena Ribbing i DN räcker det så bra med ett enkelt "God dag, Ers Kunglig Höghet". Skönt, då vet jag det - jag har alltid undrat...

"Här va´re livat, här var va re glatt...."

2012-02-18T11:07:00.011+01:00

* Forskare har noterat att fåglar tenderar att bli mer polygama vid instabila väderlägen, eller som Discovery News uttrycker det, "In Shifty Climates, Birds Sleep Around". Man tror sig ha funnit tecken på att fåglarna blir piggare på nya, och ibland flera, förhållanden vid oberäkneliga väderskiften. En något uppseendeväckande konsekvens drar en forskare som anar ett liknande mänskligt beteende vid oväntade kursförändringar på börsen. Vissa börsaktörer kanske bör hålla ett öga extra på partnern när t.ex. Nokia rasat?

Den här säsongen har jag stått över "På Spåret" eftersom jag inte tyckte att det var så spännande deltagare. Gjorde i alla fall ett undantag igår när finalen gick, och jag blev lite förvånad över att frågorna verkade vara lättare än tidigare. Eller också hade jag en bra ämnesdag...

DN:s språkvårdare har per mail fått veta att använda vänsterhanden kallas "kaitlabb" på gotländska, och nu vill brevskrivaren få fler uttryck om vänsterhänthet på dialekt eller rikssvenska. Jag kom direkt att tänka på att vänsterhänthet kallades "tjephänt" där jag växte upp (i Värmland), och där bandymålvakten klistrade bollen med "tjepa" när han grep den med vänsterkardan. Fast söker jag snabbt på ordet med hjälp av Google får jag bara träff i en värmländsk ordlista, resten är felskrivningar av ordet "tejpa". Värmländsk ordbok anger "tjepa", "tjeva" och även "keva" som benämningar på vänsterhanden. Någon utanför Värmland som hört talas om "tjephänthet"?

Jag trodde att "Ensam-mamma-söker-Martin" var det dummaste namnet kvällsblaskorna kunde konstruera, men nu kommer Aftonbladet i en rubrik för sin nätbilaga "Allt om Stockholm" med en ny namnform. Uppenbarligen kan man bli känd för lite av varje...

När jag var ute på bygden för några timmar sedan regnade det rejält, och den packade isen på trottoarerna var glashal. Det var "glingigt" (eller "glingt") som vi brukade säga i min barndom. Ännu en googling ger vid handen att synonymen "glinga" för "halka" verkar vara utrotningshotat. Inget glatt besked...

"Här va´re livat, här var va re glatt, här va´re blommor i morsans hatt", var en gammal ramsa som publiken skrek innan man bytte ut den mot modernare uttryck som "domarjävel" och "fotbollsmördare". Hörde dock till min förtjusning någon nämna att det fortfarande finns arenor där ropet skallar. Bra där, Öckerö - kom igen nu gubbar!

Styrkefenomen m.fl.

2012-02-16T17:46:00.010+01:00

För några dagar sedan tog godhjärtade människor hand om en gräsandshona med tio februarikläckta ungar vid Trädgårdsföreningen i Göteborg. Familjen fördes till Fågelcentralen på Hisingen, där ungarna nu börjat att äta. Kanske är honan en ättling till någon av de orädda andungarna på bilden som jag möttes av inne på Trädgårdsföreningen för några år sedan?

Andungar så här års är förstås ytterst sällsynt (som tur är!), men jag vill minnas att det stod i tidningarna om en annan gräsandskull i centrala Malmö i december för en del år sedan.

Göteborgs Fågelcentral och dess föreståndare Tommy är värd en stor honnör! Trots knappa medel kämpar man på för att hjälpa bevingade vänner, sällsynta såväl som vanliga.

Apropå Göteborgiana kan jag rekommendera sajten Lars Gahrn skriver. Där slarvas det inte med detaljer!

Dagens historiska behållning var annars när jag googlade på old bridges och valde "bilder" i vänsterkanten. Där finns det material att grotta ner sig i i timtal!

Knappt har den efterhängsna hostan efter föregående förkylning givit med sig innan det börjar reta i halsen igen. Fick tips om att ingefärsté är bra lindring mot halsont, så jag sökte lite på nätet och hittade många som intygade att drycken gör nytta. Men trots att det är en enkelt hopmixad dryck så skiljer sig recepten på nätet åt en hel del. Här är en variant som jag skall testa: man kokar små bitar skalad färsk ingefära i vatten i upp till 10 minuter, och silar därefter vattnet över till en kopp. Så tillsätter man en halv pressad citron eller en hel pressad lime, plus honung och gurkmeja efter behag. Fler förslag?

Serien Homeland slutade igår, men som väntat var det en fuskavslutning. I höst spelas tolv nya avsnitt in, så det är bara att vänta och se hur det går då. Risken är väl bara att man får invänta minst en omgång till efter det...

En annan serie som har många tittare är "Mot alla odds". I början skrev tidningarna knappt något om serien, men i takt med de stigande tittarsiffrorna börjar kvällstidningarna göra de medverkande till "kändisar". Det är deltagarna förvisso värda, men Expressens sätt att slå mynt av en senare avliden expeditionsmedlems sista tid i livet kan åtminstone jag vara utan...

Apropå det jag skrivit om pensionsålder de senaste dagarna så kan jag rapportera att Ruth Frith satte världsrekord i kulstötning vid World Masters Games i Sydney för några veckor sedan. Visserligen uteblev motståndet, det blir väl så när man tävlar i klassen damer +100. Ruth är nämligen 102 år gammal, och hon började träna först som 74-åring. Ruth ser sig inte som någon asket - visserligen röker hon inte och smakar heller inte alkohol, men hon äter heller inte grönsaker, det slutade hon med i ungdomen.

Ruth berättade inför tävlingarna för couriermail.com att hon kör styrketräning måndag e.m. och tisdag e.m., på onsdagar och torsdag tränar hon på arenan, för att sedan åter köra vikter på fredagarna.

Förutom att träna själv håller Ruth på att trygga återväxten genom att matcha sin 72-åriga dotter, som är hennes träningskompis. Nu är dottern dock ingen nybörjare - hon har deltagit i två OS och i samväldesspelen på elitnivå som ung.

Ruth hotar faktiskt att lägga av nu. Inte på grund av det faktum att hon är nästan blind, utan för att hon tycker att träningen börjar kännas lite tradig. Fast det där har man ju hört idrottare köra med förut...

Snubbel i ålderstrappan?

2012-02-15T17:49:00.012+01:00

Ålderstrappan, ett kurbitsmåleri från 1799 av Winter Carl Hansson, Bingsjö.

Med anledning av att åtminstone halva mängden barn som sett dagens ljus i västvärlden för tio år sedan och framåt förutspås leva till dess de blir hundra är det inte bara pensionsåldern som kan behöva ändras - vad skall det bli av de gamla ålderstrapporna? Skall livets middagshöjd nu flyttas till 75, och vad gör man då av den resterande vandringen? Skall trappan bära nedåt i proportion blir det sista utförssteget inte förrän vid 150! Eller kan man placera in en rutschskana efter 75?

Det där var förstås inte så allvarligt, men nästa lilla framtidsspaning på pensionsfrågan är värd att fundera över. Nya studier visar nämligen enligt forskningen att det inte bara är "vår" livsålder som kommer att öka, även demenssjukdomarna tenderar att öka bland de äldre; siffror som pekat på en kvarts miljon demenssjuka i vårt land 2050 har nu uppgraderats med 40%.

Ett kanske inte förutsett problem i den Reinfeldtska nya sköna världen kan därmed bli att framtida arbetsgivare kan få ge en del av sina sjuttioåriga anställda kalla handen från fortsatt anställning när de räknat med att få jobba till dess de är 75. Här är ett tänkbart scenario (och nu ironiserar jag inte!):
- Arbetsgivaren: "Du Johansson, du börjar med förlov sagt bli lite väl disträ. Vi kan inte ha dig kvar i fem år till dess du blir 75!"
- Johansson: "Men jag var hos min läkare förra veckan, och han sa att jag bara har normala minnesförändringar för min ålder? Och jag måste få jobba till 75 för att kunna livnära mig!"
- A: "Nu har vi ju faktiskt vår egen kasseringsläkare, och jag skall ordna en tid åt dig där nästa vecka..."

Kommer det bland de mindre priviligierade år 2082 inte bli kamp om rätten till lägre pensionsålder, utan om rätten att få jobba så länge som möjligt? Ja, vi i mogen ålder idag kan bara spekulera där, och på något sätt känns det skönt att slippa veta...

Nyheter att förbigå med tystnad?

2012-02-14T18:23:00.010+01:00

Borta, men ändå kvar?

Aftonbladet hängde igår på det faktum att en undersökning visar att 20% av svenska folket tror på spöken genom att uppmana de läsare som fotograferat en gengångare att maila över sina bilder till tidningen. Ser fram emot ett mittuppslag med mängder av knivskarpa bilder!

Är det förresten inte på den tidningen som TV-kritikerna brukar upprepa att TV 7 (f.d. TV4 plus) borde lägga ner sina ockulta spekulationsprogram? Kanske känns det mindre spekulativt när den egna tidningen spökar till det...

Vardagsmorgnarna hade känts tunga en tid när jag för några veckor sedan fick jag rådet av en klok arbetskamrat att skippa morgonekot och P1 morgon, och i stället starta morgonen under tystnad. De dagar jag gjort så har jag upplevt mig som betydligt mindre stressad när jag anlänt till jobbet. Kanske ett tips att föra vidare?

Läser att man kan köpa DNA-prov av Jan Bernadotte för 7500 kronor för att kolla om man är av kungligt blod. Är det så att någon vill kolla om man är släkt med mig kan jag meddela att jag är beredd att gå ner till halva det priset.

I kväll bänkar jag mig som så många andra framför TV:n när det är dags för "Mot alla odds". Jag är otroligt imponerad över de medverkandes viljestyrka och kämpaglöd, och dessutom tycker jag att ledaren Natasha Illum Berg är ett fynd. Svenskt näringsliv borde få in henne i bolagsstyrelsen för några större företag för att sätta en och annan babianhane på plats...

Det gäller att krama det sista ur ett tragiskt människoöde, och kvällsblaskelöpsedlarna översvämmas nu av fetstilsrubriker som "så dog Whitney". Då kändes då befriande att läsa vad Johan Croneman skrev i DN om eländet: " Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt."

Fast det gäller ju för drakarna att försöka hålla sig flytande i tider av bristande lönsamhet! Nästa räddningsplanka inom räckhåll är förstås en viss kunglig födsel. "Graviditetsväntan" har plötsligt blivit ett gångbart ord även på ekonomisidorna.

Fritt ur hjärtat

2012-02-12T21:10:00.005+01:00

*Har just plitat ner ett "måste" i min almanacka, nämligen utställningen "Masthugget genom linsen" som visas på Göteborgs stadsmuseum fram till den 13 april. Det är fotografier tagna 1963 av fotografen John Ingels, strax innan större delen av det gamla Masthugget skattade åt förgängelsen. Även om jag då ännu inte hade flyttat till Göteborg hann jag som besökare uppleva stadsdelen innan saneringen, och ödet ville att jag drygt tio år senare sedan skulle komma att ha min arbetsplats på Masthuggsliden.

* Apropå Göteborg så bjöd Galenskaparna på en hel del västkustskt i kvällens "Så ska det låta". Har inte sett det programmet på länge, men nu var det dags, och det var en perfekt "må-gôtt-upplevelse" inför den nya arbetsveckan.

Annars har det varit en del uppbrott för mina TV-bekanta den senaste veckan: D:r Martin på kanal 9 tog nog farväl för gott, med ett mindre övertygande slut förra helgen. I övrigt har serien varit trevlig, inte minst tack vare det vackra Cornwall där serien spelats in. Även den gruvligt underskattade serien "Uppdrag OS" (Twenty Twelve) har tagit farväl efter sex avsnitt. Engelsk satir när den är som bäst! Däremot återstår ett avsnitt av den spännande Homeland. Trots att serien är bra hoppas jag ändå på ett avslut, så att den inte breder ut sig under flera år, som bl.a. Lost gjorde.

Ibland händer det att det dyker upp någon gammal låt i bakhuvudet som man inte hört på några år. Jag kom på att det kan vara något att samla ihop någonstans, och så föddes idén till en retroserie på Lyssnerian, och först ut blev...Ja, varför inte kolla själv?

Det forskas på det mesta här i världen, och nu har en amerikansk forskargrupp funnit ut att några huttar vodka kan öka kreativiteten. Det hade jag kunnat intyga utan något forskningsanslag! Däremot hade jag inte efter några nubbar klarat av att säga vad källan som forskarna publicerat sina rön i heter, nämligen "Consciousness and Cognition".

Reinfeldts förslag med förhöjd pensionsålder fortsätter att stimulera debattlusten. Nu senast läste jag ett inlägg i SvD, där tre personer entusiastiskt hyllade förslaget. De tre är en biskop född 1937, en professor född 1944, samt en psykolog i ungefär samma ålder. Något säger mig att de nu har sitt på det torra, utan att ha ansträngt kropparna med att bädda långvårdssängar, rensa sprängsten i gruvan eller skura klassrum. Verklighetens folk?

Till alla gamla biskopar m.fl. oförbrukade 65plusare - här är receptetet på en god kaka att baka till någon man tycker om (Reinfeldt kanske?) lagom till alla hjärtans dag på tisdag. Everybody got a hungry heart!

"Everybody needs a place to rest
Everybody wants to have a home
Dont make no difference what nobody says"

Om digitus impudicos och andra tecken i tiden

2012-02-12T10:09:00.007+01:00

Morgonens stora rubrik över stora delar av världen är förstås Whitney Houstons frånfälle. Även om hon inte hörde till mina riktigt stora favoriter inser jag hennes storhet, och det är trist, om än inte oväntat, att hennes namn nu sällas till den redan för långa lista över kvinnliga sångerskor som brann ut för tidigt: Bille Holliday, Janis Joplin, Amy Winehouse...

I en annan division rör sig "mellofolket" som hade ny julafton igår. Själv är jag glad att jag i stället gjorde bekantskap på nätet med den spännande sångerskan Buika.

Så har då en rysk forskningsgrupp till slut lyckats borra sig ner till Vostoksjön, en underjordisk sjö dubbelt så stor som Vänern och belägen på 3769,3 meters djup. Sjön har varit avstängd med isväggar från omvärlden i ungefär 15 miljoner år. Vetenskapsradions veckomagasin talade om "bedrift"- själv kan jag inte hjälpa att jag lika gärna vill kalla det "klåfingrighet".

Om du är lika barnsligt förtjust i "omöjliga bilder" som jag så kan jag rekommendera Erik Johanssons hemsida, där finns det många knepiga motiv att fundera över! Att Johansson är en ansedd fotograf förstår man även av att han fått utrymme för ett föredrag på den ansedda kanalen Ted.

Nyss gjorde Mathangi "Maya" Arulpragasam, eller M.I.A. som hon kallar sig till vardags, skandal genom att "ge fingret" i samband med finalen av Super Bowl. Hon visste knappast att hon därmed gjorde en digitus impudicos, en gest som den grekiske filosofen gjorde klassisk redan fyra sekler före vår tideräkning, när han på detta sätt betygsatte talaren Demosthenes. ""It's one of the most ancient insult gestures known," säger antropologisten Desmond Morris till BBC News. Han berättar f.ö. även att det kan det vara de sydamerikanska ekorraporna som ursprungligen uppfann gesten, om än i en ännu råare variant. Fast jag är för blyg för att i detalj redogöra för hur den utförs, så det får ni läsa själva om. Allt jag kan säga är att M.I.A. skulle haft vissa fysiska problem att genomföra den...

I stället för sovmorgon

2012-02-11T07:49:00.006+01:00

Vaknade i morse med att fundera över sömn. På vardagsmorgnarna, när jag skall gå upp för att gå till jobbet, då tänker jag ofta att det skulle vara skönt att få slumra en stund till. Men på helgerna, när jag faktiskt skulle kunna få sova en stund till, då är jag klarvaken. Förklara det, den som kan! Den lilla hasselmusen på bilden har inga sådana problem...

Måste erkänna att mitt idrottsintresse blivit allt sämre med åren. Insåg inte minst detta när jag såg på dn.se idag att Vivian Cheruiyot blivit årets idrottskvinna utan att jag hade den minsta aning om vilken idrott hon utövar.

Det är nog si och så med mina språkkunskaper också, är jag rädd! När jag av en händelse hamnade på Belfast Telegraphs hemsida och läste rubriken "The 50 Best lingerie" trodde jag att det handlade om något språkvetenskapligt, d.v.s. lingvistik. Det visade sig vara något helt annat...

För mig, som varande ärkefegis, är internet ett perfekt forum för att ta del av vad mera modiga människor gör på sin fritid. Därför dräller det av länkar till klättrar- och dykarsidor bland mina favoriter. Nu på morgonen har jag t.ex. njutit av panoramautsikten från Mount Everests topp. Hissnande!

För oss som inte sett filmen The Terminal med Tom Hanks kan det tyckas vara något udda att bosätta sig i en flygplatsterminal. Men på Landvetter flygplats bor sedan snart tre månader en 27-årig tysk medborgare som förefaller rätt tillfreds med sitt val av bostad. Åtminstone verkar han föredra det framför att komma hem (?) till Tyskland. Mannen gör inget väsen av sig, och som polisinspektören på flygplatsen sammanfattar det för GP: "Det är egentligen ingenting som är fel, mer än att han inte vill åka härifrån". Något att tänka på för den som blir sittande någon timme extra på flygplatsen i väntan på en försenad avgång?

För dig som gärna intager en grisfotsaladåb till drinktilltugg kan kvällen vara räddad - åtminstone om du befinner dig i närheten av Kgl. Huvudstaden vill säga! Utnämner det till det äckligaste drinktilltugget hittills, men det finns ännu värre saker att proppa i sig! Bara som ett exempel kan jag knyta ihop dagens ämnessäck genom att återvända till den gulliga snarkande hasselmusen i ingressen. Den tillhör familjen sovmöss, och på Wikipedia kan man läsa följande: "Sjusovarens kött ansågs under Romartiden vara en delikatess som serverades som förrätt eller efterrätt doppat i honung och vallmofrön. Romarna hade därför en speciell typ av terrarium som kallades gliarium för att föda upp individer. I Slovenien används även idag kött från sovmöss som mat". "Fy katten", säger jag bara!

Pettersson - en King of the Dudes?

2012-02-09T18:41:00.007+01:00

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

Vargen på katten och katten på hjorten?

2012-02-08T20:35:00.005+01:00

Mystisk katt (?) från hällristning vid Åby säteri (intill Nordens Ark).

Det stora kattdjur som utpekades som huvudmisstänkt till att ligga bakom några hjortars död i Woodchester tidigare i år frias helt av tagna DNA-prov. De enda spåren av rovdjur på den första hjorten tyder på rävangrepp. Vad gäller den andra hjorten pekar proverna preliminärt på hund eller mera sannolikt räv. Därmed inte sagt att räven har dräpt hjortarna - förmodligen har den bara intagit det dukade bordet.

Trots att jättekatten går fri den här gången tycks David Armstrong, Head Ranger från the National Trust in Gloucestershire vara nöjd. Han säger: "Undersökningen av de döda hjortarna och historien kring det har verkligen satt fart på det lokala intresset, och det har varit gott om folk som spanat i Woodchester Park. Människor älskar sådana här mysterier, och även om vi inte återfunnit något vilt kattdjur så är många av våra besökare övertygade om att det kan dölja sig något intressant i Woodchester".

Om man i England fruktar att man har med en jättekatt att göra så har innevånarna i Concord nära San Francisco motsatta bekymmer - där jagar prärievargar tamkatter, medan chihuahuorna (?) i Backa på Hisingen känner sig hotade av svenska vargar.

Men varken gloucestershiremonstret, californiencoyoterna eller hisingsvargen lär i alla fall inte kunna mäta sig med den ryska varghona som går under namnet "Kilsbergstiken" vad gäller att täcka in nya revir. Först gick tvångsresan från Jämtland ner till Kilsbergen, eftersom hon ansågs utgöra ett hot rennäringen. De nya omgivningarna passade dock inte damen, så hon vandrade tillbaka norrut och slog sig ner i Idre. Där fick hon heller inte stanna, utan förpassades till Karlsborg vid Vättern, denna gång i sällskap med en varghanne. Men paret gick skilda vägar, han till Sälen, där han uppenbarligen blivit tjuvskjuten, medan tiken åter drog till Jämtland och trakterna mellan Östersund och Brunflo, där hon nu på nytt infångats. Vart färden går den här gången är ovisst - den bästa lösningen är troligen att låta henne komma hem till Ryssland. Där får hon kanske vara i fred, i Sverige har hon säkert redan ett pris på sitt huvud...

Fotnot: rubriken kommer förstås från denna gamla ramsa, som åtminstone jag minns från barndomen.

Tisdagssoppa

2012-02-07T18:02:00.008+01:00

Illustration ur "Medford mail tribune" den 7 februari 1912, d.v.s. för på dagen 100 år sedan. Alla likheter med dagsläget är bara en tillfällighet! Eller?

Idag snodde Reinfeldt ett inarbetat varumärke från travsporten. V75 står snart inte längre för en spelform, utan "(pension) vid 75".

Men den som till äventyrs trodde att man åtminstone skulle få köra sin gamla rishög till jobbet på ålderns höst kan nog glömma det också, för nu höjs röster på att förare över 70 skall kontrollbesiktigas. Det låter väl rimligt, men i nuvarande debattklimat känns det som att en fas två med automatisk skrotning av föraren vid fyllda 70 bara är några pennstreck borta. Sedan kan statistiken säga vad den vill...

Petter Northug är som norrman förstås obunden av svenska pensionsregler. Därför blir man inte särskilt förvånad över spekulationerna om hans pensionsplaner. Petter påstås fundera på att sluta i förtid, 26 år gammal.

Idag hade vi ett omplaceringsärende på jobbet: en liten fladdermus flaxade runt på ett kontorsrum, och det var nog dött lopp om vem som var räddast, rumsinnehavaren eller fladdermusen. En tjänsteman från miljökontoret ryckte ut och bar upp den fridlysta fladdermusen till den kalla vinden. Sov gott!

En dam på jobbet skulle skriva under en handling idag, och när hon gjorde det utbrast jag: "ingen vers jag skriva kan, så jag skriver blott mitt namn". Hon tittade förvånat på mig och frågade "vad var det"? Jag förklarade att det var vad vi skrev i tjejernas poesiböcker när skaldekonsten kärvade under mina småskoleår, och jag är säker på att mina föräldrar på sin tid gjorde likadant. När jag kom hem googlade jag på uttrycket utan att få någon träff! Kanske var det bara en lokal värmländsk företeelse, eller känner någon igen det?

Man kan ju föreställa sig hur det jublades i det gamla arbetarpartiet idag efter Reinfeldts oväntade självmål, och det unnar man dem så gärna! Nu verkar dock Reinfeldt ha fått kalla fötter efter sitt utspel, och modererat det till "en spaning", fast då är nog skadan redan skedd och repan i den blå fasaden ett faktum.

"Tisdagssoppa"- den här kanske? Vitaminrik och värmande!

Dagens gubbröra

2012-02-06T19:43:00.011+01:00

Visst kan vinter och tågresor vara en riktigt njutbar kombination! (Något att minnas i dessa dagar...)

Å ena sidan: "Vänsterpartiet bidrar ju till att det blir en gubbröra. Jag tycker att det här sänker Vänsterpartiets trovärdighet som feministiskt parti." (Gudrun Schyman i dagens SvD.) Å andra sidan: "Jonas Sjöstedt verkar vara en kvinnomagnet. På en månad har Vänsterpartiet ökat med nästan 4 procentenheter – och störst stöd har den nyvalde partiledaren hos kvinnorna." (Metro i dag.)

För övrigt kanske Gudrun borde fundera på hur det gick för Feministiskt Initiativ i senaste riksdagsvalet. De 0,4% Fi fick avspeglar väl ungefär hur pass trovärdiga som feministiskt parti de framstod som i den valrörelsen...

Dagens Nyheter har infört en ny tjänst, "SOS Live", där man enligt förhandsinformationen "kan följa alla larm till räddningstjänsten i realtid". Medarbetaren som utvecklat tjänsten förklarar bland annat: "När brandbilen tutar förbi kanske många är intresserade av vart den är på väg. Då kan man snabbt gå in på DN:s hemsida och läsa om händelsen, i de flesta fall till och med före brandbilen kommit till olycksplatsen." Problemet är väl att många nyfikna inte nöjer sig med att läsa om utryckningarna - det här är nog dessvärre en välkommen service för många som vill åka fram för att se på andras olycka.

Den som kan tänkas vilja ha en stenvalvsbro från 1800-talet över bäcken på tomten har all anledning att kolla blocket i dagarna. En markägare i Huddunge som inte ser sig ha råd att reparera en gammal bro på sin mark har nämligen annonserat ut den för 10.000 kronor på Blocket efter att länsstyrelsen givit sitt godkännande till försäljningen. Åtminstone något tiotal spekulanter har hört av sig, bland annat Uppsala Kommun och Knivsta Trädgårdssällskap.

När jag gjorde mig av med bilen för några år sedan var en av de största lättnaderna tanken på att slippa skrapa bilrutorna innan jag skulle ut och köra under vintern. Fast det finns ju de som inte ser något samband mellan bilkörning och bra sikt. I själva verket ser de nog ingenting alls.

Vargavintern håller Europa i ett järngrepp, med nedåt -40 grader ända nere på kontinenten, och minst 360 döda av kylan hittills. Snurktäckena når tyvärr inte ut till andra än dem de var avsedda för.

5 februari - söndag mitt i vintern

2012-02-05T10:17:00.017+01:00

Vintern den bara rullar på! Fast det kunde ju ha varit värre: man kunde ha varit på Mallis...

För den som inte såg melodifestivalen igår känns det lätt surrealistiskt att titta in på tidningssajterna idag. Fast egentligen inte, det är ju bara samma gamla visa! Alla dessa "vann rätt låt", och alla efterfester och fyllefester mellan i symbios levande artister och nöjesjournalister - visst har vi hört tongångarna förut? Nu drar cirkusen vidare och korkar härnäst upp i Göteborg.

Kan det vara så att de växande klasskillnaderna gjort oss mer nyfikna på hur andra samhällsklasser lever och bor? Nu har i alla fall den första busslasten rullat ut på överklassafari och NK-kunderna kan införskaffa sig uteliggarlakan för att förstärka känslan av hur skönt det är att sedan återgå från wellpapp till siden. Plötsligt börjar tecknen på en helt ny industri visa upp sig där ordet "klassresenär" får en ny innebörd, besläktad med turistklass. Och, som det heter i visan:

"Mitt tidningstäcke drar jag
kring min trötta kropp
lycklig när natten är över
och jag får stiga upp"
(Ur "Under alla broar", som jag ju f.ö. var inne på även igår.)

Apropå klassresenär så är väl den nye socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven en sådan i ordets ursprungliga mening. Som väntat är de borgerliga nålstickens mästare Cecilia Hagen inte sen att agera. I sin senaste krönika gör Hagen stort nummer av att Löfven i sitt installationstal råkade staka sig på ett bestämt ord. Hon skriver (genom att först citera Löfven): ”Det är så oerhört provocerande att se hur män…”…paus…(mycket kort paus, men lång nog för att någon, förmodligen Pia Johansson, hade tryckt på sin knapp i P1:s På minuten och vrålat att där var det minsann tvekan) ”...se hur kvinnor diskrimineras i vårt samhälle. Jag är övertygad feminist. Punkt, slut”. Hagen fortsätter "Jag undrar vad som for genom hans huvud under den nanosekund då han helt automatiskt sa män när han skulle ha sagt kvinnor, vad tänkte han? Han måste ha tänkt en oerhörd mängd tankar. Han borde ha gjort det. För hur kan det komma sig att det ord som ligger längst fram i munnen - även när man ska förklara att man faktiskt, trots att det finns de som tvivlat, är feminist - är ordet män. Och inte det korrekta ordet kvinnor. Den där lilla talande fadäsen hörde jag spelas upp i P1 gång på gång den morgonen. Men ingen kommenterade den. Ingen skojade om den. Ingen nöp honom lite lätt i örat för den. Fnissade åt den. Förfasade sig över den." Tänk, Cecilia Hagen, om de flesta tog det för vad det var: en felsägning, och där det felsagda ordet kanske inte var "män", utan ett avbrutet "människor"? Du måste ha tänkt en oerhörd mängd tankar för att hitta din sökta snedvinkel på Löfvens tal! Eller inte.

Mer politik; vänsterpartisten Rossana Dinamarca verkar vara en som vill bestämma själv! Först förklarade hon att hon inte ville dela partiledarskapet med någon annan, allra minst med en man, om hon blev vald. Därefter ville hon inte dela posten som vice ordförande i partiet med en annan kvinna (och förmodligen ännu mindre med någon man...). Lite fascinerande med detta öppna maktbegär, till skillnad från alla "nej-till-maktsägare" inom socialdemokratin! Något säger mig att den som förväntat sig mindre turbulens och "någon j-a ordning" inom vänsterpartiet inte räknat med Rossana...

"Different Drum" med Linda Ronstadt är en av dessa låtar som jag gömmer närmast hjärtat, därför känns det visset att nu höra den malas sönder i alla TV-reklamblock. (Vem kunde förresten tro att Mike Neesmith i Monkees skrivit Different Drum?)

Häromdagen uttryckte jag mitt missmod över att UFO-iaktagelser så sällan åtföljs av dokumentation i form av bilder - vi har ju trots allt kommit en bit på väg från lådkameran! Här kanske är ett snabbt svar på det: en erfaren pilot på flygning mellan Seattle och Los Angeles i september förra året hade sinnesnärvaro att lyfta sin iphone och knäppa några bilder på ett oidentifierat flygande föremål utanför kabinfönstret. Experter säger att det eventuellt kan ha varit ett exemplar av spaningsplanet SR-71, men i så fall med ny färgsättning. Analyserna lär fortsätta!

Dagboksanteckningar från en lördag lik alla andra måndagar i livet

2012-02-04T17:36:00.007+01:00

Inga djur kom till skada vid inspelningen.

Premiär för två evenemang idag: först långkalsongpåtagning i morse (-13 grader!), och sedan är det dags för The Omoralisk Schlagerfestival i kväll, men den står jag över. Det har inte blivit så mycket schlagerfestival för min del efter att "Die kranken Schwestern" inte fick chansen med "Ich hol Dir einen runter"1996. Bara Nanne Grönwall som varit i närheten sedan dess...

En stor del av dagen har gått åt att tolka dessa rader ur Monika Gunnes senaste krönika i Aftonbladet: "I dagsläget tror forskarna att den största risken är att vi lyckas utplåna oss själva och i så fall blir vi de första i mänsklighetens historia som lyckats med det". Efter vad jag tror så hade vi aldrig fått chansen att vara först med att utplåna oss själva om några i mänsklighetens historia redan hade lyckats med det. Eller?

Sipri är en organisation som jag ser med viss misstro på (vad innebär t.ex. formuleringar som "i övriga frågor beslutar direktören" i en organisation som till största delen finansieras av svenska folket?) Idag fann jag i förbifarten följande meddelande på regeringens hemsida: "Carl Bildt åker därefter direkt vidare till Washington D.C. i USA, 6-8 februari, där han lanserar SIPRI North America tillsammans med Dr. Zbigniew Brzezinski (tidigare amerikansk nationell säkerhetsrådgivare) samt har samtal med bland annat representanter från State Department, senaten, Världsbanken, IMF och National Security Council". Just like that? Måste erkänna att jag inte läst något i svensk press om "Sipri North America". Vadan denna svenska intervention i amerikanska intressen - eller är det så att USA helt enkelt bara tar hem en del av utlokaliserad verksamhet? Det borde väl räcka med United States Institute of Peace ("created by Congress")för deras del, där ju Sipri:s director Bates Gill (nej, inte Bill Gates!) ändå redan publicerar sig?

Aftonbladet, för att återvända till dem, har i konkurrens med Värmlands Folkblad, troligen landets mest politiskt korrekta ledarskribenter och kolumnister. Trots det kan de inte undvika att tolka samtiden något olika. Den 1 februari skrev Oisín sålunda: "Malmö är, när allt kommer omkring, inte farligare än andra svenska städer. Det är, i dessa tider, lätt att glömma bort det." Och två dagar senare verkade Kadhammar faktiskt redan ha glömt bort det, när han i sin tur skrev: "Visserligen har sex personer blivit ihjälskjutna på två månader, visserligen kastade någon en bomb mot polisstationen, visserligen törs brevbärarna inte gå till stadsdelen Seved..." I vilka "andra svenska städer" har sex personer skjutits till döds under loppet av två månader: Åmål? Laholm? Nora? Sorry, men jag tror nog att Malmö (möjligen tillsammans med övriga miljonstäder och Södertälje) är farligare än andra svenska städer. Fast jämför man med t.ex. Caracas är det rätt lugnt - där begås ett mord var nittionde minut, dygnet runt...

Robertsfors är enligt en färsk mätning Sveriges lugnaste kommun, med bara 15 brott per 100.000 innevånare (så många är de väl inte?) "Fast i de lugnaste vatten" o.s.v. - sedan mätningen har ju den uppmärksammade kidnappningen tillkommit, där offret hittades just i Robertsfors...

Nog klagat för idag! Den vallande kaninen Champis hoppar ju på triumfresa i media världen runt i dessa dagar. Efter att ha kollat videon några gånger så kan jag inte få den ledsagande låten "Run rabbit, run" ur skallen, och mina misstankar om att det är de gamla engelska varitéfavoriterna Flanagan och Allen som framför den visade sig stämma vid en kontroll. Vi som var med på Torsten Ehrenmarks tid vet att han gärna spelade dem i sina sommarprogram, dessutom översatte väl HasseåTage och Sten-Åke ett och annat ur deras reportoar. Därutöver minns nog vi i mognare åldrar Jan Malmsjös "Under alla broar", eller "Underneath the Arches" som den låten hette i versionen med Bud Flanagan (1896–1968) and Chesney Allen (1893–1982).

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

2012-02-01T17:34:00.006+01:00

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

Cirkelmysteriet på havets botten

2012-01-29T14:29:00.006+01:00

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

Kulturrevolutionen, ett faktum?

2012-01-28T10:25:00.012+01:00

År 2012 är ju det år som vår värld skall gå under, åtminstone enligt vad Mayafolket runt om i stugorna i vårt land påstår. Kanske fick vi en försmak av detta den 4 januari, då det kändes som om jordaxeln svajade till betänkligt. Stora entrén på SNSN slogs upp på vid gavel, och en rad skäggiga isländska jordskalvsnördar med läsglasögonen på nästippen tittade ut med skräck i blick. Sedan dess har efterskalven tickat in med täta mellanrum, men nu har bilden av vad som hände börjat klarna.

Det som denna morgon fick ABF-Fellini att ramla ur sängen, Mjöklunda Allehandas kulturredaktör att trycka upp frukostcroissanten i näsgången och hela Kobackens acapellamorsa Signe att få stopp i krävan var en drapa av Bengt Ohlsson över tre helsidor i DN. Denne man hade mage att svära i kulturkyrkan, genom vanvördigheter som "Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdöbussen, och inte annars heller för den delen." Sådant säger man inte ostraffat i detta fotriktiga land! Sven Wollter och Åsa Linderborg var så snabba att spika ner startblocken att det fanns uppenbar risk för spik i foten.

Men attackerna mot kulturimamernas välde kom över bred front, och innan de hunnit samla sig reste sig Dilsa Demirbag Sten någonstans på tredje kyrkbänken och med stadig röst betackade sig för alla buktalare från vänstra sidan av rummet. Vid tioårsminnet av mordet på Fadime Sahindal skrev hon i GP: "När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.

Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt."

Nu kanske man kan tycka att angreppen på makt- och kultureliten borde vara nog, men som den lilla klarsynta barnet i H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" vågade plötsligt fler människor i kultursvängen sig på att vara uppriktiga. Eija Hetekivi Olsson, uppvuxen som frimodigt barn av Bergsjön, går i sin debutroman "Ingenbarnsland" till angrepp på ett samhälle som "exkluderar och segregerar" genom sitt ihärdiga experimenterade med apartheitpåfund som "svenska som andraspråk". Eija säger i Norrbottenskuriren: "Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för (romanfiguren) Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
-Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter."

Ja, käre värld så mycket som bubblar ihop när korken väl sprungit till väders! På den luxuösa guldbaggegalan hävdade Lo Kauppi snyltarmentalitetens existensberättigande genom att tycka att det är självklart att staten utan att våga ifrågasätta fortsätter att skyffla bidrag över kulturnissar utan i stort sett någon redovisningsskyldighet alls. Ronny Svensson, filmkritiker med god insyn i kultursverige, dristade sig till att våga replikera ”Du och alla andra bidragsmänniskor som kräver pengar för att ni ska få fullfölja er konstnärliga vision, varför ska jag med mina surt förvärvade slantar pynta för att just du ska få uttrycka dig?” Självklart tog det hus i helsicke, och den timide Ronny tvingades till botbänken.

Och så i dag hängde den svårinringade Johan Hakelius i Aftonbladet på genom att ifrågasätta kulturkotteriets koketterande med sin "farlighet" för det etablerade samhället. Detta är något jag sedan länge reagerat över. Varför är de "farliga", när de i själva verket är en del av den överklass de säger sig utgöra en fara för? Vilka dricker konstnärseliten sitt rödvin med? Ja, inte är det med blåställsfolket och skurhinksbärarna, den saken är säker!

Till sist en manifestation: jo, jag älskar de sköna konsterna, men avskyr dem som vill göra dem till egendom för sig och sin klan.

"You ask me for a contribution
Well, you know
We're doing what we can
But when you want money
for people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait"
(Lennon/McCarney)

Så´nt som blev över idag

2012-01-26T18:39:00.011+01:00

Rubrik i dagens Expressen: "De blir coachernas sidekicks i The voice". Can anyone please translate "De", "blir" and "i"?

Journalister älskar ju att se på sin situation med självömkan , och den som tror att detta är ett nytt påfund kan ta del av en uppbragt krönika i"Tidning för Wenersborgs stad och län den 21 september 1885". Här är slutklämmen : "Pressen, som alltid tillmötesgående, lät emellertid udda vara jemt, intog samtliga meddelanden och fick till tack, att referenterne, äfven de särskildt inbjudne stora dagliga tidningarnes referenter, fingo under hällregn stå utanför hufvudtältet under skyttefesten, ända tills kungen och hans svit kom, då de ändtligen insläpptes för att bli platserade bland — hoflakejerna. Stämningen bland tidningsmännen var ytterst hetsig, och af mer än en ansedd tidningsman fäldes hårda uttryck, hvari ordet idiot ej var så sällan förekommande. Det hade gått så långt, att tidningarne fingo betala för meddelanden från festen."

Från Fältbiologerna stiger ett bröl som hörs ända hem till mig, nämligen "var är brudarna?". Det är en fråga som jag ställde mig när jag började titta på fåglar redan för femtio år sedan, men vid närmare läsning visar det sig att i dag finns det faktiskt en hel del tjejer som frivilligt klafsar ut i sankmarkerna försedda med kikare och lupp. Problemet är att media tycks vilja bibehålla bilden av naturnörden som en maskulin företeelse.

"Ju fler tjejer som blir peppade att skåda, desto större blir sannolikheten att det någon dag kommer en artikel som handlar om ett drygt tantgäng med hårdskådande vårdbiträden som åker ner till Ottenby och dricker årgångswhisky", säger fågelskådaren Tove hoppfullt.

Påminner mig faktiskt om en fågelresa till Öland för många år sedan, då en hotellägare i Mörbylånga lånade ut sin sommarstuga till mig och mina två kompisar, eftersom han renoverade sitt hotell och hade missat att avboka oss. I lånet ingick fri tillgång till barskåpet, och jag minns ännu hur någon, dock icke jag, under en punschprovning fick för sig att det satt en aftonfalk i flaggstångsknoppen. Vi kunde tyvärr inte slutgiltigt artbestämma den, eftersom han som gjort upptäckten körde skallen i glasrutan så att fågeln skräckslagen drog iväg. Som det heter i visan: "Like a bird on the wire, like a drunk in a midnight choir, I have tried in my way to be free". Där har ni några manliga ideal att se upp till, alla hårdskådande vårdbiträden - så ner med en flaska Famous Grouse i ryggsäcken och dra iväg till Öland!

Nätbläddrade lite förstrött i Värmlands Folkblad, som alltid brukar kunna ha något tokigt att bjuda på (kolla ledarsidan t.ex.). Idag fastnar jag för nyheten att ett par utanför Karlstad "som hade samkväm på soffan utsattes natten mot tisdag för obehaglig överraskning". "Samkväm" - pratar vi inte väldigt mycket om händerna på täcket där? Kollar med SAOB och hittar bl.a. följande: "om förhållandet att två l. flera personer äro tillsammans (för att samtala l. sällskapa med varandra". Men, tänk om det ligger en helt annan innebörd i ordet - då måste vi omtolka texter som "Afhålla sig från alla publique Samqwäm, såsom Kyrckior, Domstohlar, almänne Platser och Kiällare" (Stockholms stadsordn. 1710) eller: "Den vilda, men mägtiga anda, som sätter alla samqväm i Europen så häftigt i lif och rörelse", för att inte tala om "Cistercienserne behöllo ännu sin högaktning i Norden, så at åtskilliga samqwäm af desza helgon utspridde sig öfweralt i Swerige". "Helgon" var det ja! Jojo...

För övrigt behöver jag inte längre som Beatles fråga "will you still need me, will you still feed me when I´m 64?" I nästa vecka blir jag, efter fyra år av förlängda vikariat, fast anställd igen vid fyllda 64. Inte illa pinkat, så här på ålderns höst!

Och apropå ålder, en nyhet ur Värmlands Folkblad i höstas:

Korsdrag på de röda anslagstavlorna?

2012-01-22T13:09:00.012+01:00

Darrig ledningsförmåga, bristande analys av försvarsfrågan, handlingsförlamning i förening med falsk trygghet och övermod. Juholt? Nej, jag talar om skandalen när det svenska handbollslandslaget släppte en elvamålsledning mot Polen igår. Men OK, visst finns det likheter...

Igår, när K-G och Lena höll på att koka över av upphetsning i rutan inför det socialdemokratiska fria fallet, fick jag en vision av hur det kommer att se ut hos partiets kommunalråd runt om i landet på måndag morgon. Hur snabbt kan man smyga undan den där festliga juholtsmustaschen från partikongressen och fotona av sig själva med Håkans arm runt sina axlar från samma underbara kväll från väggen utan att samtidigt tappa ansiktet och ge intryck av att vända kappan efter vinden? Och vems bild skall man placera på tavlan i stället? Är det bilden på Carin, Sven-Erik eller Thomas man omsorgsfullt skall fästa upp med den röda knappnålen? Ja ja, kanske raljerar jag en aning, men jag tror faktiskt att det finns rätt många röda makthavare som darrar på manschetten när de nu skall försöka satsa på rätt häst. De har inget lätt val, det är väl det enda som är säkert: gråe Sven-Erik, arge Thomas eller maktsugna Ylva - "pest eller kolera" skulle man nog säga i andra sammanhang. Så snälla, låt den rätta komma in den här gången!

I surreypumans spår

2012-01-16T20:08:00.011+01:00

(Den inklippta månen är lånad från nasa.gov.)

Det finns en lång tradition av iakttagelser av vilda stora kattdjur i England. En tidig observation gjordes i det tidiga 1770-talet vid Farnham (felaktigt daterad till 1825 i vissa källor), då den senare högt ansedde bonden och politiske skribenten William Cobbett, under en utflykt till ruinerna av Waverly Abbey i sina unga år såg "en stor grå katt, i storlek som en mellanstor spaniel". Sedan dess har det med jämna mellanrum florerat rapporter om mystiska stora kattdjur i England och Skottland, och det märkliga är att man faktiskt lyckats fånga in eller avliva förrymda alternativt frisläppta individer av lodjur och puma bl.a.

Vad gäller Cobbetts fynd så är det intressant eftersom det gjordes i Surrey, som senare kommit att bli förknippat med den ryktbara surreypuman. Den dök upp i spalterna första gången under andra världskriget, och därefter har rapporterna om stora kattdjur fortsatt att strömma in från detta område.

I dagarna har det återigen skrivits en hel del om dessa spöklikt uppdykande djur, den här gången från trakterna kring Woodchester i sydvästra England. Där har vad som sägs vara ett stort kattdjur rivit och dödat fullvuxna hjortar, och nu försöker man med hjälp av DNA-prover fastställa rovdjurets identitet. Att det spekuleras vilt på pubarna i trakten i väntan på provresultatet kan man ta för givet, och i dagsläget går nog tipsen mest mot att det kan vara en panter. Detta bland annat efter en bra ögonvittnesrapport från en kvinna som sett katten när hon rastade sin hund.

I väntan på besked om vad det var för djur kan man ju alltid orientera sig om andra märkliga uppenbarelser i det engelska djurriket, som sibiriska jordekorrar och skorpioner, eller fördjupa sig ytterligare i någon av alla hemsidor som ägnats åt de brittiska öarnas gåtfulla stora katter.

Nu kommer tjatomobilen!

2012-01-13T05:04:00.002+01:00

Läser om en svensk uppfinning som genom en ihärdigt tjatande röst i bilen som skall få oss att hålla oss inom hastighetsgränserna. Vissa herrar i bekantskapskretsen hävdar att denna tjatande röst redan existerar, och att de vet det eftersom de är gifta med den sedan många år.

Annars är tanken utmärkt! Varför inte en samvetetsröst-app som högt och ljudligt påminner oss när vi är på väg att förvilla oss ut på den breda vägen i något sammanhang? När man försöker smyga in sena boken på bibliotekets återlämningsdisk skulle man kunna tänka sig en röst som säger: "Hörrdudu, skulle inte den där boken ha varit återlämnad igår?" Eller på spårvagnen: "nu passerade du faktiskt en taxegräns. Tänker du gå av eller betala?"

Och den stackare vars telefon stämde upp i ringsignalen Marimba mitt under Mahlers nionde symfonis mest känsliga del vid New Yorkfilharmonikernas uppförande i Lincoln Center häromkvällen skulle kunna ha gjort det hela ännu mer pinsamt, genom att ersätta signalen med meddelandet "jaså, här sitter du i godan ro och diggar Mahler, när du sagt där hemma att du skulle jobba över. Jojo!"

Och rösten, den behöver man inte spela in, den finns redan. Här!

OS-myntets baksida

2012-01-07T09:54:00.006+01:00

Efter Sportens årskrönika på trettondagsafton startade en ny brittisk serie i 6 delar som på svenska heter Uppdrag OS. Den som hade förväntat sig en av alla dessa tråkiga rapporter inför-OS slapp det, för det visade sig vara en komediserie om OS i London 2012. När man väl kommit över chocken att se Earlen of Grantham (Hugh Bonneville) från Downton Abbey på hopfällbar cykel i Londontrafiken visade sig programmet vara en riktigt underhållande satir. I första avsnittet hade den olympiska logistikkommittén bland annat stort bryderi över om en hiskelig klocka räknade ner till OS-starten eller om den räknade tillbaka, och den koleriske konstnären såg ingen anledning att bringa klarhet i frågan.

Nu visar det sig att verklighetens arrangörer råkat ut för en liknande malör. Samma dag som serien började visas i Sverige skriver The Guardian att det av de 29 officiella olympiska mynten som skulle illustrera fotbollen leder till förvirring om offsideregeln. Myntet, som präglats i 500.000 ex. visar enligt Mal Davies, medlem i fotbollsdomarnas organisation, hur offsideregeln fungerade före 1995, inte idag. Då vinkades det alltid när en spelare befann sig i offsideposition, medan man idag, för att få mer kontinuitet i spelet, avvaktar för att se om spelaren blir inblandad i spelsekvensen.

"Allmänheten kommer att tro att det här är en välgenomtänkt produkt, men dessvärre är den totalt omodern", säger Davies. "Det här leder oss tillbaka till förra århundradet och skapar bara begreppsförvirring."

Royal Mint, som svarar för myntutgivningen försvarar sig med att man gjort det för att "skapa diskussion". Myntets designer, Neil Wolfson, säger att Davies misstolkat myntbilden, och att det förvisso är en offsidesituation, men att inget säger att domaren behöver blåsa för det. "Hoppas att Davies inte blåser av mig för olämpligt uppträdande nu", avslutar konstnären.

Tio i topp - vilken nostalgitripp!

2012-01-02T21:08:00.005+01:00

Tittade på en minneskavalkad på SvT i kväll med anledning av att Tio i topp fyllde 50 i oktober förra året. F-e-m-t-i-o å-r! Var det inte igår? Nej, det var det förstås inte, men ännu kan jag dra mig till minnes när jag satt framför radion och skrev upp poängen för låtarna, och sedan, närmast i protest skrev min egna lista direkt efter. För det mesta överensstämde den inte med den som Lill Lindfors läste upp.

Väck mig mitt i natten och jag kan ännu rabbla upp massor av listfavoriter, som "I can´t stop loving you" med Ray Charles, "If I had a hammer" med Trini Lopez och "Oh Pretty Woman" med Roy Orbison t.ex., men jag väljer att hylla Tio i topp med ettan från 23 juni 1973, "Clap Your hands" med Bonnie St. Claire & Unit Gloria, mest för att det är en så absurd video. Låten minns jag knappt, och inte artisten heller, men jag har tjuvkikat på nätet och vet nu att Bonnie är holländska, att hon egentligen heter Cornelia Swart, och att hon är född 1949.

Som framgår på sidan så finns mina musikaliska val annars på Lyssnerian, det här är ett undantag för att fira ett gammalt favoritprogram.

När hade du en flamingo i badkaret senast?

2012-01-01T12:00:00.009+01:00

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock...

Du minns väl vad du lovade?

2012-01-01T09:40:00.010+01:00

Foto: credit localfitness.co.au

Var det du som med champagnebubblorna brusande i näsan strax efter midnatt lovade sluta röka, motionera mera eller läsa de där böckerna som ligger oöppnade och tynger ditt samvete? Då skall du veta att du inte var ensam, de vanligaste nyårslöftena är att leva ett hälsosammare liv, dricka mindre, äta bättre och träna mer. Den goda nyheten för dig som valde just de löftena är att de faktiskt går att hålla - under förutsättning att man sätter realistiska mål. Den dåliga nyheten är att det är på just detta som de flesta stupar.

En dietist på en större vårdinstitution i USA säger att det är viktigt att nyårslöftena mer omfattar allmänhälsan än vikten och storleken. Man skall fokusera på en förändring i taget istället för att låta sig förföras av söndagsbilagornas alla lockande förslag om mirakelmetoder och snabba kurer. Man måste våga vara tålmodig och långsiktig, som att nöta trapporna upp till arbetsplatsen eller lägenheten i stället för att ta hissen, eller att äta några sallader mer och några snabbmatsportioner mindre i veckan.

Städernas gym blomstrar som mest månaden efter nyår, gymägarna kan konsten att påminna oss om att nu är det dags att omsätta våra löften till konkret handling. "Fast vi ser ju varje vinter hur nyårslöftesavläggarna faller ifrån efter någon månad eller två", säger en tränare på ett större amerikanskt gym. "Människor tappar helt enkelt sugen när de inte når de snabba resultat de förväntat sig. De tror att de klarar av att sköta sin träning själva, trots att de saknar begrepp om hur viktigt det är att lägga upp ett effektivt träningsprogram."

Ett enkelt grepp att öka motivationen är att ta hjälp av släkt och vänner i sitt tränande. De kan driva på de gånger man plötsligt får lust att slappa i soffan i stället för att köra ett träningspass. Eller varför inte ta samhället till hjälp? De flesta kommuner har idag hemsidor med uppgifter om motionsspår, träningsanläggningar och friskvårdsaktiviteter som man kan infoga i sitt träningsprogram. Så kom igen nu - idag är första chansen att visa att du menade allvar med ditt nyårslöfte! Jag? Nej, jag har lovat mig själv att inte avge några fler nyårslöften. Men skål - och lycka till!

Nya blad...

2012-01-01T00:16:00.002+01:00

"Ain’t no miracle being born
People doin’ it everyday
Ain’t no miracle growin’ old
People just roll that way

So it goes like it goes
Like the river flows
And time it rolls right on
And maybe what’s good
Gets a little bit better
And maybe what’s bad gets gone"

("It goes like it goes" av David Shire och Norman Gimble.
Ur filmen "Norma Rae".)

God Fortsättning!

Ja, God Jul då!

2011-12-21T20:50:00.002+01:00

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

2011-12-18T10:49:00.009+01:00

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

Maläten gås?

2011-12-15T07:17:00.009+01:00

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?

Stora Darren?
(Wikimediabild)

Glad nyhet för brevbärarna!

2011-12-05T23:15:00.004+01:00

I en undersökning som av någon anledning har Posten som uppdragsgivare visar det sig att julkort skall sändas per post om det svenska folket får bestämma, så förra året knegade våra brevbärare runt med 32 miljoner julkort. I år har jag dock tänkt göra brevbärarnas jobb något lättare, då jag bara kommer att ta Postens snigeltjänster i anspråk för en handfull julhälsningar - detta till skillnad från tidigare år, då det blivit runt 35 stycken. I stället är det dags att ta steget in i den digitala världen och skicka hälsningarna per mail. Om någon som läser detta har för avsikt att skicka julkort till mig så kan jag då passa på att meddela att jag blir precis lika glad om jag får den där hälsningen per mail i stället.

Apropå Posten och julen så ligger gulfolket inte på latsidan när det gäller att marknadsföra julkortssändandet. Med hjälp av TNO SIFO har man frågat 2000 svenskar om vem de helst vill skicka julkort till, och tio-i-topp blev som följer:

1. Kung Carl XVI Gustaf.2. Kronprinsessan Victoria. 3. Barack Obama. 4. Nelson Mandela. 5.Fredrik Reinfeldt. 6. Håkan Juholt. 7. Anders Borg resp. Zlatan 9. Jultomten. 10. Björn Skifs resp. Dalai Lama.

Om jag fick skicka ett enda julkort till en offentlig person tror jag att jag rent spontant skulle skicka det till Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane, som just sitter ordförande för Klimatmötet i Durban och nog är i behov av lite uppmuntran. Skulle tro att det är ett av världens mest frustrerande jobb för tillfället...

En vinterresa?

2011-12-04T17:05:00.009+01:00

Dags att snöra på sig vandrarkängorna och ta en snabbtur genom riket igen! Börjar som sig bör i Ystad, där det är runt 4 grader och blåser runt 13 m/sek. Kanske inte rätt säsong att diskutera vinodling då, men jag vill ändå uppmärksamma er på vinodlaren Percy i Skillinge på Österlen. Just nu är det inte så mycket aktivitet på vinodlingen, så Percy kan förnöjt luta sig mot en av sina många vinstockar och glädjas över att han tog första pris för bästa gårdsvin vid SM i mathantverk i Stockholm. "Det är väldigt trevligt och himla roligt", säger Percy belåtet, och tacka för det! Ett vintips får vi med oss på vägen:ett rött chilenskt vin som heter Los Vascos skall passa bra till köttbiten på lördagsbordet - hoppas att det finns på Systemet!

Så hoppar vi raskt vidare till ostkusten och Kalmar Läns Tidning, en tidning fylld med små vardagliga detaljer, precis som jag vill ha det! Med deras hjälp hamnar vi på ett föredrag om Ölands klimat på Borgholms bibliotek. Visste ni att Ölands klimat är närmast att jämföra med Syditaliens vad nederbörden beträffar, och att man bara får hälften så mycket regn där som på västkusten? Inte underligt att vinodlandet ökar i den delen av landet! Hade jag inte varit så gammal så hade jag nog funderat på att flytta tvärs över landet till Öland, speciellt en sådan här dag när skurarna duggar tätt och det blåser tvärsurt. I Kalmar är det fem grader, blåser 11 m/sek, men solen skiner!

Nytt nedslag blir vid Tåkern, min favoritfågelsjö. Där är det bara några plusgrader, men vinden är måttliga sju m/sek och det är strålande solsken. Verkar vara rätt gott om fåglar i farten, vad sägs t.ex. om två stationära tranor, eller en vattenrall som låter höra sitt lockläte så här i december? Bilden av sensommar snarare än vintermånad förstärks...

Nästa anhalt Värmland, där tidningarna rapporterar om lite vinterkänning åtminstone, med många avåkningar på grund av halt väglag. I Karlstad är det minus 2, mulet och svag vind. Men i Kil sträcker en ensam trotsig vitsippa på nacken...

På Idre fjäll i Dalarna är det omkring nollgradigt med växlande molnighet, och där jublar åtminstone personalen i backen. Nu har man kört igång 100 snökanoner, och om vädret håller i sig räknar man med att öppna liftarna nästa helg, tre veckor senare än planerat.

I Sundsvall skiner solen, eller har åtminstone gjort det. Där är det några minusgrader, och en sydlig vind på 3 m/sek. Vad passar då bättre än en solskenshistoria? I april i år bar det sig inte bättre än att en flock på tio får rymde från naturbete i Långsele. En efter en har djuren kunnat fångas in, men ett lamm försvann och har betraktats som förlorat. Nu, sju månader senare, har dock det vilsegångna fåret kommit till rätta. Han gjorde det genom att söka sig till hundarna i hundgården hos en familj i Lagmansören vid Indalsälven, tio mil från den plats där han försvann! Under den här tiden har han förvandlats från lamm till en ståtlig bagge, och upphittarens förtjusta barnbarn har döpt honom till Malte. Hur fåret lyckats klara sig från rovdjur, jakthundar och bilar under den här tiden är en gåta som vi aldrig lär få svar på. Om inte Malte visar sig lika pratsam som sin artfrände Frank i TV-reklamen förstås! (Att får är duktiga på att hålla sig undan fick vi f.ö. ett exempel på i dagens tidningar...)

Vi avslutar dagens utflykt genom att ta ett stort kliv till Hanhivittikko fäbodområde nordväst om Övertornio. Där är det några plusgrader och snöblandade regnskurar. I helgen har ortsbefolkningen ägnat sig åt diverse julaktiviteter där, men körningen med häst och släde blev det nog inget av med, på grund av väglaget. Fast den som ändå vill avnjuta halkkörning kan göra det i filminslaget här ovan...

Dörr = minneslucka?

2011-11-26T19:31:00.003+01:00

Enligt en rapport från nyhetsbyrån Ritzau som danska BT återger har forskare från University of Notre Dame i USA kommit fram till att när man passerar genom en dörr så ökar risken för glömska.

De flesta av oss har väl gått från ett rum till ett annat och plötsligt glömt vad det var vi skulle göra egentligen. Hämta plånboken, öppna vädringsfönstret eller vattna blommorna? Oavsett ålder så är de där hjärnsläppen något vi känner till lite till mans.

Och det är där forskarna kommer in och räddar oss från misstanken att vi tagit ett steg närmare demensen! Man har nämligen konstaterat att bara det faktum att vi går genom dörren får oss att glömma vad vi tänkt göra innan vi klev över tröskeln. Trots att vi befinner oss i hemvand miljö måste nämligen hjärnan registrera den förändrade omgivningen sedan föregående rum, och då släpper den det uppdrag den hade.

Forskarna gav sina försökspersoner i uppgift att memorera sex saker som låg i en låda på ett bord. Halva gänget skulle berätta vad lådan innehöll medan de ännu befann sig i rummet, medan de andra först måste passera dörren in till grannrummet innan de fick svara. Resultatet blev att gänget som fått lämna rummet var markant sämre att dra sig till minnes vilka sex saker som lådan innehöll.

En dansk forskare som uttalar sig för nyhetsbyrån förklarar att även om det kan vara irriterande att hjärnan "raderar minnet" när den byter omgivning så är det i grund och botten nyttigt, eftersom våra hjärnor maximalt bara rymmer sju saker samtidigt.

Det kanske var tur att Snövit hade exakt sju dvärgar att hålla reda på då?

Är svenska hästar engelskspråkiga?

2011-11-21T13:40:00.010+01:00

(Egen bild)

Jag minns från ett besök på en travbana för många år sedan att jag råkade stå bakom två gubbar som stod och hängde på staketet vid banan. Eftersom de talade ganska högt (på dalmål f.ö.) gick det inte att undgå att höra deras konversation.
"Hördu", sa en av gubbarna, "jag tror jag ska spela den där Barkar-Olle här".
Barkar-Olle, någon häst eller kusk med sådant namn hade jag inte sett i programmet. När jag bläddrade fram loppet insåg jag att mannen menade hästen Barcarole.Hästnamn kan vara svårt det, och det är inte alltid som hästnamnen blir uttalade så som de stolta uppfödarna en gång tänkt sig. Att man gärna tar till engelska namn kan också krångla till saken. När Aftonbladet bad om namnförslag till "Sveriges minsta häst" fick man inte mindre än 250 namn, av vilka uppfödaren tog ut tio till final. Dessa var: Princess Dusty, Tummelisa, Vanity Fair, Minity, Springfield Supreme, Vanity Surprise, Princess Tiny, Happy Hope, Little Miss Peaches och Dusty Vanilla. Att många anknöt till att fölets föräldrar heter Springfield och Princess Vanity förklarar vissa namnförslag, men att den engelska dominansen är påtaglig framgår med all tydlighet, och var väl så även bland de 240 andra förslagen. Fast till slut voterade ändå 40% av 28.000 röstande för det svenska namnet, så nu kommer den lilla kusen att heta Ministars Tummelisa. Lycka till!

Inte minst svenska travhästar får av någon anledning engelska namn. Om man tar lopp sju på Gävletravet i kväll som ett slumpmässigt exempel så heter de deltagande hästarna Russell Viper, Mystic Love, Goofy R.L., Dream Tooma, April Love, Persos Merci, One More Igor, Opus Justice, Wagtail Willy, Wictorias Merith, Poached Salmon, Patron McQueen, Crash and Burn, Christine Cloud och Svedbo Rappapå Rut.

Kollar man däremot in de vanligaste hästnamnen i England så är de faktiskt inte fullt så ståtliga. Tidskriften Horse & Hound skriver: "The top 10 horse names in order of popularity are Rosie, Charlie, Molly, Jack, Murphy, Billy, Toby, Misty, Ben and Holly. All of them — except for Misty — also appear on the top 50 list of most popular baby names.

“There was a time when a Dobbin, Trigger, Flicka or Beauty could be found in every other stable at a riding school,” said NED chief executive Nick Wallbridge. “But, these days, they have been relegated to the pages of children’s fiction.” ("NED" är "the National Equine Database").

Och Agrias topplista på de vanligaste svenska hästnamnen för några år sedan lämnar heller inget svar på var alla svulstiga svenskengelska hästnamn kommer ifrån. De här namnen var vanligast: Ronja, Lukas, Pontus, Felicia, Molly, Linus, Freja, Lina, Fanny och Polly. ("Molly" verkar gå hem både i England och här!)

När jag bläddrade upp en gammal stambok för varmblodiga travare från 1945 hittade jag också en hel del engelska namn, men där fanns även rekorderliga namn som Majbrud, Lisskulla och, minsann, Tummelisa! Kanske kan man därmed säga att cirkeln är sluten?

Förresten kunde det vara ännu värre, vi kunde ju vara frankofiler istället för anglofiler! I lopp sju på Vincennes i dag hette de tre första i mål Swing D´Eronville, Seduisant Fouteau och Seigneur Du France. Undrar hur han masen vid staketet skulle ha uttalat "Seduisant Fouteaut"?

Arkiven kommer inte att ha svaren

2011-11-19T18:27:00.011+01:00

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

I hissen...

2011-11-19T09:55:00.005+01:00

Visste ni att hissar har funnits i människans tjänst sedan 2400 år? I begynnelsen drevs de med muskelkraft från djur eller människor, eller i förfinade versioner med vattenkraft.

Våra moderna hissar är väl för de flesta av oss bara något vi förflyttar oss med mellan våningarna i högre hus. En del gör det med större tvekan än andra, det finns de som lider av hissfobi, kanske till följd av att någon gång ha suttit fast mellan några våningsplan. Jag har också några egna fastsittarerfarenheter, dock utan att det har vållat mig några kvardröjande symptom.

Men så har vi då motsatsen till oss rutin- eller panikresenärer, nämligen hissentusiasterna. En av dem är 17-årige Andreas från Stockholm, som verkligen förvandlat hissåkandet till nöjesresa. Och han använder inte hissen som en metod att förflytta sig från entréplan till fjärde våningen. Nej, han filmar och dokumenterar sina resor noga! Så här säger Andreas till Aftonbladet: "Jag åker upp och ned minst en gång, kollar inredningen, tar reda på inspektionspappret. Sen lämnar jag hissen och kollar alla delar i hissen och schaktet. Sedan går jag därifrån. En normalsnabb film är 1,5 minut och en fördjupad film kan ta 5 minuter."

Hittills har Andreas filmat mer än 1500 hissresor, men han har många resor kvar för att komma ikapp sin förebild, "America’s original elevator photographer” Dieselducy, med egen sida på You Tube. Den som vill höra svensken berätta om sitt liv i hissen kan göra det i en upptagning från nördcaféet på Tekniska Muséet.

Jag vet inte om Andreas har avverkat så många röststyrda hissar än. Skottarna i filmen här ovan håller sig nog helst till knapphissar i fortsättningen...

8848?

2011-11-18T16:28:00.013+01:00

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

H&M tafsar på Salander!

2011-11-13T11:27:00.005+01:00

När Stieg Larsson lämnade sitt första manus i Milleniumtrilogin till förläggaren lär han han ha yttrat om karaktären Lisbeth Salander : “Min utgångspunkt var (frågan) hur Pippi Långstrump skulle ha blivit som vuxen. Skulle man etikettera henne som sociopat med avsaknad av social kompetens för hennes sätt att se på samhället?" Salanders "grej" var ju just detta utanförskap, som gjorde att hon sket i konventionerna. Men modeindustrins tentakler lämnar inte ens egenartade litterära existenser i fred, och nu har H&M lejt den designer som skapat kreationerna till David Finchers Millenniumfilmatisering att "göra en Salander-kollektion". Så hej då Lisbeth och hallå Kitty...

Tio tidningsbloggare

2011-11-12T19:49:00.007+01:00

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Optimisten och Pessimisten

2011-11-12T09:59:00.007+01:00

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

111111

2011-11-11T19:22:00.002+01:00

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

2011-11-10T08:08:00.035+01:00

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Nu rör musiken på sig!

2011-11-08T18:21:00.008+01:00

Macaco - Moving

Vill på detta sätt bara tipsa om att alla gamla plus alla kommande musikinlägg numera återfinns på sidan "Lyssnerian" - välkommen på besök! Är förresten lite stolt över namnvalet, googla på det så får du se hur många träffar du hittar på mitt "kökslatinord" - inte så vanligt numera att hitta ord som inte finns med på google...

Fotnot: "Kökslatin {lati’nas culina’ria), felaktigt latin, särskilt till ändelser och form latiniserade ordstammar ur andra språk, ofta begagnat av medeltidens munkar (munklatin) i blandning med verkligt latin." (Ekbohrn, 1936)

Amerikafrämmat

2011-11-07T08:43:00.004+01:00

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan!

Blev det så mycket bättre?

2011-11-07T06:35:00.005+01:00

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

Riksronden

2011-10-31T22:50:00.015+01:00

Tänkte att vi, så här på randen till novembermörkret, skall ge oss ut på en irrfärd genom riket, i total avsaknad av styrsel. Häng med!

På Nabben i Falsterbo har två tappra fågelräknare konstaterat att 661 fåglar av 17 arter valt att lämna Sverige idag via den rutten. Mest flyttbenägna var stararna, som drog iväg i ett antal av 140 ex.

Ett raskt hopp för oss vidare till Öland. P4 Kalmar konstaterar att konstutställningsverksamheten på Himmelsberga museum tycks vara räddad, sedan två intressegrupper anmält sitt intresse att driva konstdelen av muséet vidare när Ölands Hembygdsförening inte längre orkar med det. Vänder jag mig om i mitt rum ser jag en affisch från Himmelsberga Museum 2002, då jag var där och såg den förnämliga utställningen "Målarna på Bo", så jag känner mig lite som part i målet. Heja Himmelsberga!

Tvärs över till andra kusten, där jag konstaterat att om jag varit hungrig i Halmstad idag så hade jag nog lunchat hos Kalervos i lokstallarna. "Shepherd’s pie (köttfärs- och potatismosgratäng) & lingonsylt" lät intressant. Fast det var innan jag bläddrat upp Wikipedia, där jag får veta att the term `shepherd's pie´ should be used when the meat is mutton or lamb with the origin being that shepherds are concerned with sheep and not cattle". Kalervo tycks alltså i god tro ha serverat sina gäster Cottage Pie under falsk flagg...

Nästa anhalt blir lite överraskande Kumla, där jag inte kan motstå att svara på Nerikes Allehandas quiz om orten. Kumla är en av de platser jag minst har varit i, så fyra rätt av tio på frågorna om Kumla får anses som tämligen väntat. Nu vet jag i alla fall att CA Hagendahl som var verksam i Kumla i slutet av 1800-talet var fröhandlare. Man kan aldrig få för mycket vetande att bära med sig i kappsäcken! (Ser f.ö. på annat håll att Carl Adolfs valspråk var "Crescent Anaris Honestas", så han kanske var cyklist också?)

Next stop Karlstad, där jag får svar på en sak som jag grubblat över i åratal: hur skall man bära sig åt att få in täcket i påslakanet utan att gripas av vansinne? Det enkla svaret är: "vänd ut och in på lakanet, stick in händerna genom hålen, ta tag i täcket, skaka rätt det och vips så är det klart". Tack Lena, you´ve made my bed!

Vart tar vi vägen nu då? Jo fingret hamnar på Gävle, där en snattare ställts inför skranket anklagad för att ha stulit en oxfilé och en blodtrycksmätare. Tycker mig se något slags strategi i valet, men det hade kanske varit ännu tydligare om hon norpat en Cola och en tandborste?

Vad sägs om att göra ett nedslag i Sundsvall? Vi bläddrar lite förstrött i Sundsvalls Tidnings modebilaga, och hittar en serie som heter "Fin på Halloween". Måste erkänna att jag inte förknippat "fin" med den helgen...

Avslutar kvällens spontana resa med att stifta bekantskap med bloggaren Gunnel från Arjeplog, som skriver klokt och vackert och visar fina bilder i Västerbottens Kuriren under rubriken "Gunnels Guldfyndigheter". Som avslutning på den här turnén tycker jag att Gunnels rader om att det finns flera perspektiv på begreppet att "bo centralt" passar bra! Bara att läsa och ta till sig...

"Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig onsdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter - stora och världskända stjärnor."

Norrsken ja - det har jag själv inte fått avnjuta live på många decennier. Men i samband med med det stora norrskensutbrottet för någon månad sedan tog jag lite skärmbildsdumpar på den himmelska ljusorgeln med hjälp av norrskenskamerorna i Porjus. Bl.a. denna:

(Klicka på bilden för förstoring!)

Titta TV!

2011-10-30T16:23:00.007+01:00

Under de senaste åren har TV-tittande varit något lågprioriterat för min del, utvecklingen med förnedringsunderhållning och infantila tävlingar har inte varit direkt lockande. Men helt plötsligt har det hänt något - det vimlar av bra program, inte minst så här i veckosluten! Som igår, med nypremiärerna för "Så mycket bättre" (Laleh!) och Downton Abbey, och i kväll med "Allt för Sverige", "Starke man" och Mad Dogs. Lägg därtill "1790" som kommer med sitt andra avsnitt i morgon, det nyss avslutade "Moraeus med mera" plus "Vem tror du att du är?" Bara att tacka och ta emot!

(T)rötter

2011-10-30T14:02:00.005+01:00

Egen bild från Äskhults by (bearbetad med Fotosketcher)

När TV-serien "Rötter" baserad på Alex Haleys bok med samma namn visades på TV år 1980 var jag släktforskare, och jag minns ännu hur den vållade rusning till landets landsarkiv. Ville man vara säker på att få en plats vid ett forskarbord fick man vara beredd att köa i någon halvtimme utanför arkivets ytterdörr, och råkade man vara sent ute någon gång hände det att man fick återvända hem med oförrättat ärende. Nu har jag jag lagt forskandet på hyllan, ganska nöjd med vad jag fått lära om mina förfäder och vad jag fått med mig i kappsäcken från dem.

För dagens släktforskare är inte landsarkivsbesöken nödvändiga på samma sätt som förr - idag sitter man mestadels hemma vid datorn och forskar med hjälp av digitala arkiv och lämpliga register på diskett. Trots det är genealogirörelsen även idag i behov av att marknadsföra sig, och jag tycker därför att det är rätt förvånande att man inte tagit bättre tillvara på uppmärksamheten kring "Vem tror du att du är" och nykomlingen "Allt för Sverige" som börjar i kväll. Var är annonserna och nyhetsbreven, varför sitter det sällan eller aldrig släktforskare i "Go morron och Go´kväll-sofforna"? Nog är det märkligt att släktforskarförbund och andra inte tar tillvara bättre på en exponering som många andra ideella rörelser skulle gå genom eld för att få möjlighet till!

Full fågel finkad

2011-10-29T16:39:00.006+02:00

Sidensvans (bild från Wikipedia)

Vid middagstid idag var det lite av högtidsstämning, eftersom säsongens första sidensvansar gjorde vår gård den äran för att kalasa på de rönnbär som björktrastarna inte hunnit smaska i sig.

Sidensvansen är ju begiven på jästa rönnbär och äpplen, och nästan varje höst hör man om hur berusade exemplar ankrar på gräsmattor, eller ännu värre, i berusat tillstånd flyger ihjäl sig mot fönster och fasader. Trots det görs det varje höst affär av det bland rubriksättare och bloggare, med nödtvingade lustiga rubriker som "Fyllkaja har man hört om! Men fyllsvans?" (Och min egen är väl inte bättre den...)

Smått tragikomiskt är det dock att läsa i tidningarna idag om hur en person i Västerås tog hand om en redlös sidensvans i tron att det var en nymfparakit, och hur en tillkallad polis gick på samma linje, varför man helt sonika lämnade in fyllot i en zooaffär för tillnyktring. Innehavaren av butiken visste dock lyckligtvis bättre och kunde identifiera pippin, som så småningom kunde återfå friheten, förmodligen lätt bakis.

Det betänkliga i historien är ju att vilda fåglar kan föra med sig såväl "fågelinfluensa" som newcastlesjuka (i västsverige t.ex. har tamhönsen just fått utegångsförbud för att inte bli smittade av den senare åkomman). Att då lämna in en upphittad vild fågel i en zooaffär tyder på att polisen inte riktigt är uppdaterade på smittskyddsriskerna, så jag skulle vilja ge SOF ett litet tips: varför inte ge en fågelbok till alla polisstationer i vårt land, så att de kan identifiera fyllona de burar in? Åtminstone de bevingade exemplaren...

Mellanlandning på tidningshyllan

2011-10-19T22:22:00.007+02:00

Nu går det inte längre att låtsas om som att hösten inte kommit även detta år; det är bara att knäppa jackan, dra ner kepsen och bita ihop! Sinnelaget tyngs dessutom inte minst av braskande tidningslöpsedlar om det allmänna världsläget. Som t.ex. dagens löpsedel för GT, som kungjorde: "Chock-beskedet: Bonde-Per-Olof har okänd son". Visst har vi anledning att höstdeppa?

Igår gav dock GT:s kvällstidningskollega Aftonbladet många en anledning att dra på smilbanden när man i en artikel om en samling stulna, men sedan delvis återfunna kändisfotografier återgav följande uttalande från det bestulna galleriets VD: "Vi fick ett samtal från en herre i Huddinge som hittat Amanda Ooms i bar överkropp lutad mot sin häck".

Apropå medierna: chefredaktörerna och kolumnisterna har ju givit sig på fälttåg mot näthatet, och det har resulterat i att om man förut gladdes eller förfasades över innehållet i anonyma läsares kommentarer under artiklarna så fnissar man nu istället åt titelsjukan hos den nya tidens tyckare. Speciellt de som tagit engelskspråkiga titlar till hjälp för att understryka sin egen storhet är en källa till viss muntration...

Fast tidningarna kan ju faktiskt skriva om verkliga glädjeämnen också! I måndags morse var vi många som fick en skön start på veckan när vi läste i GP om brandmannen Andreas, som under sin tid studietid jobbade extra som hemvårdare. Där träffade han den gamle sjömannen Stig, och när Andreas gav sig tid att lyssna på Stigs önskning om att få återse Spanien igen ledde det till att de båda kom iväg på en resa som fick Stig att återuppliva gamla minnen och gav Andreas något att minnas för resten av livet. Läs om resan här!

Ekon från det förgångna

2011-10-19T20:44:00.008+02:00

Nils Ferlin: "I mörkret"

"Du lilla lilla lykta i den stora stora natt,
ack hur innerligen hjälplös du irrar.
Du lilla lilla lykta i den stora stora natt:
ditt ljus är förmätet och förvirrar.

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar."

Eftersom jag en tid ägnade mig åt släktforskning ser jag med visst intresse på programmet "Vem tror du att du är" på SvT, där det igår var skådespelaren Rikard Wolffs tur att söka sin släkt. Wolff visade sig vara ättling till "universalgeniet" Olof Rudbeck, men det var avsnittet om hans judiska del av släkten som gjorde det största intrycket. Rikard Wolffs farfar kämpade förtvivlat för att hans svåger och svägerska skulle få inresetillstånd till Sverige under andra världskriget, och åberopade "svenskt ädelmod och humanism" för att försöka blidka myndigheterna. Det kallsinniga svaret från UD lät så här: "Det Kungliga Utrikesdepartementets expedition för utländska ärenden har äran att meddela att det för Walter och Sara Wirtheim begärda inresetillståndet icke kunnat beviljas."

Igår kunde vi läsa migrationsverkets svar på 91-åriga urainskan Ganna Chyzevskas vädjan om att få stanna hos sina släktingar i Sverige. Man skrev "Migrationsverket anser att det inte finns hinder enligt 12 kap. 18§ utlänningslagen (2005:716) mot att utvisningsbeslutet verkställs", vilket sedan kompletterades med migrationsminster Tobias Billströms kommentar att "får man ett nej måste man respektera beskedet och återvända hem". Med ens kändes det som om de sjuttio år som förflutit sedan den svenska underkastelsepolitiken i ett nafs raderats bort, och att såväl handläggarna på migrationsverket som migrationsministern skulle ha kunnat bli perfekta drängar åt det tredje rikets "klokskap" om de varit med på den tiden.

Ett stort tack till Europadomstolen, som förhindrade förpassningen! Men nu måste det bli ett stopp för de temporära uppskjutningarna av utvisningens verkställighet med medföljande press för Ganna och hennes släktingar - låt henne bli här för gott!

Turbulens!

2011-10-15T08:09:00.013+02:00

Trots att det ser ut att bli en stilla och vacker höstdag kan tillståndet för dagen i riket närmast kallas för turbulent. Det politiska blåsvädret kring Håkan Juholt tycks visserligen ha mojnat för tillfället, men debatten lär inte ebba ut i och med detta. Allt fler av oss ur folkdjupet undrar varför våra folkvalda (det är förvisso inte bara Juholt som klantat sig) kan komma med undanflykter som "glömska" och "slarv" vid felaktiga ersättningar, när något sådant inte är giltigt skäl för den gräsrot som missbrukat bidragssystemet?

I Riksförsäkringsverkets "Rättvisebok" kan man t.ex. läsa: "Osäkerheten är stor om vad som kan betraktas som en icke likvärdig behandling till följd av inverkan av attityder och värderingar och vad som kan sägas bero på den s.k. mänskliga faktorn, dvs. att misstagen inte går att direkt förklara men att de beror på slarv eller bristande kompetens. Det finns dock, som angetts redan i inledningen, studier som visar att det finns tecken på att vissa grupper har särbehandlats och att tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen därför kan ha varit olikformig, och i så fall orättvis, i vissa situationer."

Nu handlade just detta om socialförsäkringslagstiftningen, men raderna om attityder, värderingar, bristande kompetens och särbehandlade grupper är annars något som politikerna borde ta till sig en gång för alla! Att det är större utrymme för förlåtande attityd hos riksdagsförvaltning en än i vilken socialförvaltning som helst framstår tydligare än någonsin...

Skammen som Juholt talar om gäller rimligen inte bara honom själv, utan förnedringen borde gälla hela det asocialdemokratiska partiet, och om detta påskyndar valet av en tronarvinge är det välkommet. Länge höll jag en tumme för Anna Johansson från Göteborg, inympad i partiet av pappa Göran. Men frågan är om hon inte redan diskvalificerat sig själv genom att i samband med bestickningsskandalerna inom sin hemkommun Göteborg yttra sig: "alltså, normaltillståndet i Sverige är att det inte går att fuska sig fram. Vi har en fungerande byråkrati. Vi har fungerande regelsystem." Tack för den, du! (Ser f.ö. att Anna skall hålla föredrag den 16 november för sina lokala partikamrater i ämnet "etik och moral". Borde bli knôkat i lokalen av tagelskjorteförsedda partikamrater...)

Även i övrigt är det stökigt i nationen för tillfället - knappt en elitseriematch utan medvetslösa killar på isen, och även tjejerna verkar ha käkat taggtråd till frukost. I Ullared frontalkrockade två damer igår med sina kundvagnar på Gekås vilket ledde till handgemäng, och i Skutskär misshandlade två svampplockande 15-åriga tjejer varandra och använde kniven till att hota med i stället för att rensa svamprötter. Vad är det som händer?

Eva och Ganna reste till paradiset...

2011-10-05T20:40:00.008+02:00

När krutgumman Eva, 96, mist sin make och inte längre hade några nära släktingar kvar i Sverige drog hon resolut iväg till sin son och hans familj i Thailand. Kvällstidningarna slogs om att ägna henne så stort utrymme som möjligt, och ingen av dem behövde ägna en enda rad om risken för att Eva skulle returneras tillbaka till Sverige av myndigheterna i Thailand.

Samtidigt sitter den bräckliga Ganna, 91, från Ukraina som inte heller har några släktingar kvar i sitt hemland hos sin dotter och barnbarn med familj i Sverige och väntar på besked om hon skall få stanna kvar hos sina närmaste, eller utvisas tillbaka till Ukraina. Just nu har hon på nåder fått 14 dagars uppskov, men bara så att hennes barnbarn skall kunna följa med och stötta under utvisningsresan.

Jag brukar undvika att använda det missbrukade uttrycket att "jag skäms för att vara svensk", men vad annat kan man säga i fallet Ganna?

Tack för showen!

2011-10-02T18:00:00.007+02:00

Sven Tumba, 1931-2011

Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.

Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.

Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.

Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.

Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...

Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!

Idag: allmänhetens fria åkning

2011-09-10T08:04:00.006+02:00

Vaknade i morse med en lust att tycka vad jag vill, och jag blev lite upprymd av blotta tanken. Bort med alla förproducerade och mediapaketerade åsikter, nu kliver jag upp i talarstolen i mitt eget Speekers Corner! Att sedan ingen läser är en annan femma...

* Kvällstidningarnas begränsning av tyckandet och tänkandet i kommentatorsrutorna känns ur en synvinkel förståelig, samtidigt som tolkningsrätten av aktuella skeenden nu åter begränsas till det åsiktskotteri som minglar på samma tillställningar, sippar samma Amaroneviner, tillbeder samma internationella åsiktsikoner o.s.v. Som någon uttryckt det i annat sammanhang: "Problemet med en sådan här lång resa är att man börjar prata med sig själv till slut, och det blir hemskt tråkigt, eftersom halva tiden vet man ju precis vad man kommer att säga". Gäller även kolumnister...

* Å andra sidan; ett folk som tilldelar Filip & Fredrik priset som bästa manliga programledare i Kristallengalan är knappast värda att få yttra sig.

* Försökte lyssna på Naturmorgon i morse, men jag kommer inte i från känslan av att det programmet dog med Jan Danielsson.

* Gårdagens råaste kollektiva skratt kom lite överraskande i köerna på vårt lokala Systembolag. Två unga danskar i 20-25 årsåldern som tänkt göra en insats för svensk bryggerinäring genom att köpa 4-5 öl per man nekades att handla för att en av dem saknade legitimation. "Ni är i Sverige nu!", påminde kassörskan, inte utan viss ironi, och fick rungande bifall från frihetstörstande landsmän. Danskarna ser förmodligen fortfarande ut som frågetecken.

* Går den moderna versionen av Pettersson & Bendel, Muller och Antonov, mot sitt slut nu efter alla extraföreställningar? Applåderna börjar i alla fall bli allt mattare.

* En av våra största hockeyprofiler har tillsammans med alla sina lagkamrater tragiskt nog lämnat den jordiska rinken för alltid. Känns verkligen sorgligt, samtidigt som det smyger sig in en känsla av att kvällspressen fäller en och annan krokodiltår i sitt sorgearbete. När upplagespiralen åter skall beskrivas besannas talessättet "den enes död, den andres bröd"...

* För tio veckor sedan omkom en svensk räddningsexpert i 40-årsåldern vid en annan flygolycka i Ryssland med lika många offer som vid ishockeylagets krasch. Hans död var värd tre rader, inte 10 sidor. Inför döden är vi alla olika värda.

* Att den omkomne hockeymålvaktens gamla tröja hissas upp i taket på hemmarinken liksom att hans tröjnummer 1 är tagen ur trafik för gott i hans moderklubb är fina och skäliga gester. Men när en hockeyfilosof (av tvivelaktig storhet) i den rosa sporttidningen anser att tröja nummer 1 inte skall kunna användas av någon elitserieklubb i all framtid, då har man på något vis passerat all rim och reson i försöken att överträffa varandra i saligförklaringen i den heliga kommersialismens namn. Vem blir först med att föreslå att man avskaffar allt vad målvakter heter inom ishockeyn till minne av den bortgångne?

* Kanske står en ny Gudrun i farstun, i form av orkanen Katia som just nu närmar sig brittiska öarna med oroväckande hastighet? Blir förmodligen till att hålla i hatten och behålla stövlarna på nästa vecka...

Kossan Yvonne i Fablernas Värld

2011-09-02T23:12:00.006+02:00

(Filmen kan ta en liten stund att ladda.)

Yvonne, en tysk kossa som varit på rymmen i nästan tre månader har engagerat inte bara tyska djurvänner, utan människor runt om i världen har hållit tummarna för att hon skulle överleva äventyret.

Expressens version om infångandet av Yvonne lyder så här: "I tisdags kväll hittades hon av en bonde i Eigelsberg i Bayern. När han var ute och tittade till sin betsmark stod Yvonne plötsligt vid staketet. Lantbrukare öppnade grinden till hagen - och Yvonne knallade in."..."Yvonne kommer nu att tillbringa resten av sin tid vid härberget Gut Aiderbichl i Deggendorf - där en hel kofamilj väntar på att Yvonne ska komma."

Tittar man på den version som de flesta andra svenska medier återger, och som styrks av filmade bilder, knallade Yvonne alls inte frivilligt in i någon hage, utan hon sköts med en bedövningspil av en veterinär, och inte heller skall hon tillbringa resten av sin tid på något härbärge, eftersom hon återtransporterades till sin hemmagård.

En bagatell visserligen, och huvudsaken var ju att Yvonne så här långt lyckats överleva. Men det är trist hur Fablernas Värld råder i media, och kan man skarva till en historia om en kossa så kan man säkert skräddarsy historier om oss tvåbeningar också. Och det är just precis vad man gör...

"This is not the end"?

2011-08-13T17:24:00.013+02:00

Bilder från Wikimedia

Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

Den oförklarliga vädernyheten

2011-08-09T18:39:00.009+02:00

Orkanen "Galveston" drabbade USA med ofattbar kraft år 1900
och lämnade massförstörelse efter sig. (Foto: Wikimedia).

Idag har vi vant oss vid att vädret ofta toppar tidningsrubrikerna. "Det galna vädret" har blivit en klyscha för rubriksättarna att luta sig emot, kryddat med "monsterstorm", "extremtorka" eller "superskyfall". Fast så här års brukar "så länge stannar högtrycket" vara extra gångbart att toppa löpsedlarna med...

Att tidningarna ägnar sig åt väderleken är faktiskt ingen ny företeelse, redan för tvåhundra år sedan och mer skrevs det om vädret i spalterna. Av naturliga skäl blev det dock mest rapporter efter att ett oväder dragit fram, konsten att ställa väderprognoser var inte så utvecklad, och dessutom var ju nyhetsgången betydligt långsammare än i våra dagar.

När Tammerfors Nyheter utkom lördagen den 8 september 1900 innehöll den en tidstypiskt charmig blandning av lokalt och internationellt, stort som smått. På sidan tre fanns ett förhållandevis långt stycke om oväder. Det handlade bland annat om något så exotiskt som snöstorm i Australien, och att en blixt tänt eld på en jättelik silo i Buffalo, USA. Men framför allt skrev man om en gigantisk storm som drabbat Amerikas östkust den 13 augusti, den värsta på 50 år med mängder av förlorade människoliv i ovädrets spår. Bl.a. skulle New York ha blivit illa utsatt med vindstyrkor omkring 100 km/tim, och ovädret skall även ha sträckt sig hundratals mils in i landet. Den amerikanska väderkatastrofstatistiken är synnerligen omfattande, men söker man på en storm eller orkan i New York i augusti år 1900 hittar man ingenting. Däremot kan man med hjälp av Google konstatera att såväl snöstormen som silobranden som nämndes i artikeln verkligen hade ägt rum.

Men samma dag som tidningen utkom, den 8 september år 1900, drog en våldsam orkan in över Galveston, Texas, och eftersom den inträffade innan ovädren fick människonamn kallades den just Galvestonorkanen. I den del av tidningen som handlade om skadorna i New York hade Tammerfors Nyheter skrivit den 8 september: "Huru många som drunknat i hamnen, är icke bekant. Men tusentals lustresande befunno sig på ångbåtar och segelbåtar då stormen bröt ut, och många af dessa senare båtar ha icke återkommit. Stränderna äro betäckta af spillror af jakter och andra båtar." I sammanfattningen av "den verkliga orkanen", som uppskattas ha krävt över 8000 liv, stod senare följande att läsa om vad som skedde när orkanen med vindstyrkor på 105 km/tim nådde New York den 12 september, d.v.s. en månad efter "den okända augustistormen": "Closer to the waterfront, along the Battery seawall, waves and tides were reported to be some of the highest in recent memory of the fishermen and sailors. Spray and debris were thrown over the wall, making working along the waterfront dangerous. Small craft in New York Harbor were thrown off course and tides and currents in the Hudson River made navigation difficult."

Nog kan man väl fundera över vilka tillfälligheternas spel som gjorde att en finsk tidning tycks ha skildrat ett oväder så exakt att detaljerna stämmer på ett som höll på att bildas i samma ögonblick? (Mer om Tammerfors Nyheter och Galvestonorkanen kan läsas på blixtar.se)

Försvunnen på fjället

2011-07-12T14:35:00.014+02:00

Spårsnö, Sarek. Wikipedia.
På 1830 meters höjd över havet ligger Pårtetjåkko inom ett fjällområde som gärna frekventeras av fjällvandrare- Kungsleden ligger "i närheten" med fjällvärldsmått. Idag är nog inte så många av vandrarna som är medvetna om det drama som utspelades här i slutet av september 1917.

Vid den tiden låg vid Pårtetjåkko en forskningsstation för väderstudier, bemannad av meteorologistudenter från Uppsala. Även vid de vidrigaste väderförhållanden skulle de två tjänstgörande forskningsaspiranterna göra avläsningar var tredje timme dygnet runt. De servades av en hantlangare som höll till i vad som väl kan kallas en base camp nere i Pårek. Nu hade denne medhjälpare slutat, och i STF:s årsbok 1918 skriver projektets grundare och forskningsledare Axel Hamberg lite sarkastiskt: "För att tjänstemännen på Pårtetjåkko skola ha sina förnödenheter till hands behöver hantlangaren, som fått taga sin bostad i det något gästvänligare Pårek, gå två à tre gånger i veckan upp på toppen (=Pårtetjåkko) och en à två gånger i veckan ned till Kvikkjokk. Han kan sålunda i regeln påräkna en fridag i veckan utom åtskilliga ofrivilliga, av snöstormar förorsakade liggdagar, allt med bibehållen dagspenning, men vår man tycks ha föredragit att ligga på sommarnöje i Pårek och fiska tre dagar i veckan." Uppenbarligen hade Hamberg ställts inför fullbordat faktum, och han hade inte lyckats få fram någon ersättare för den avhoppade hantlangaren.

Uppe på forskningsstationen satt observatören Manne Hofling och hans assistent Finn Malmgren lördagen den 22 september och väntade förgäves på den efterlängtade kontakten med omvärlden. När de inventerade förråden kunde de dystert konstatera att allt som återstod var en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl. De beslöt att Hofling själv skulle vandra ner till Pårek för att hämta upp påfyllning och kanske undersöka vad som hänt med deras hantlangare, och i kvällningen begav han sig iväg.

Men vädret på fjället kan vara nyckfullt, och under Hoflings nedfärd från forskningsstationen blåste det upp en tidig snöstorm. Det bar sig inte bättre än att Hofling gick vilse, men han övernattade i skydd av en stor sten, och följande dag letade han sig fram till den primitiva Säkohyddan, där han kunde återhämta sig lite innan han på söndagsmorgonen fortsatte färden mot Pårek. Även om hantlangaren avvikit från Pårek fanns där fler boende, bl.a. en meteorolog. Man tog hand om den slitne Hofling och bäddade ner honom. Hofling utnyttjade dagen till att vila ut och skriva några brev, bl.a. till Hamberg, där han lugnande skrev "Jag tror ej jag kommer att få något men av det hela" och "Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut".

Även om vädret åter försämrats och det fanns tecken på annalkande oväder ville Hofling inte stanna längre än nödvändigt i Pårek, så på tisdagen påbörjade han vandringen upp till kamraten på Pårtentjåkko, bärande på en ryggsäck med 15 kilo förnödenheter. Någonstans under vandringen blåste det upp till ny snöstorm, och på femte dagen efter att Hofling lämnat toppstugan utan att höras av insåg Malmberg att han själv måste gå ner till Pårek för att ta reda på vad som hänt, trots att det blåste 30 sekundmeter denna dag. Även Malmberg tvingades övernatta på vägen innan han nådde ner till säkerheten, och när han meddelade att Hofling inte nått fram till stationen stod det klart att något hade hänt kamraten. Man begav sig ut på skallgång, men snöovädret hade grundligt sopat igen alla spår. Den vanligaste hypotesen är att han fallit ner vid stupet vid Pårteglaciären, men faktum kvarstår: Hofling har under de 94 år som förflutit aldrig återfunnits. Det innebär inte att försök inte har gjorts för att återfinna Hoflings kvarlevor; så sent som 2008 gjorde Polisen en hedervärd genomsökning av området i hopp om att hitta några spår.

I samband med en artikel om detta omnämndes en ryggsäck som lär ha återfunnits i området redan 1974. I Fjällklubbens publikation 2-2010 framkommer att en person tagit tillvara på en barometer, ett fickur och en guldring, uppenbarligen från samma ryggsäck. På barometern står ingraverat "Meteorologiska institutionen Uppsala universitet", och det vore långsökt att tro annat än att detta kan vara något annat än Hoflings prylar. Dessutom sägs ryggsäcken plus en kniv fortfarande ligga kvar på samma plats där ryggsäcken observerades 1974!

Till kategorin mysterier i sammanhanget kan även nämnas vad som tros vara en grav återfunnen i närheten av Sähkok i Sarek under tidigt 1980-tal. Författaren för som en hypotes fram att Hofling kan ha förts med jokken och återfunnits och begravts där stenformationen i Sarek finns. Men är det realistiskt att tro att någon i modern tid bärgar en kropp eller skelettdelar av en människa och begraver dem utan att underrätta Polisen? Någon undersökning av innehållet i "graven" har såvitt jag vet aldrig blivit av.

Slutligen: Hoflings assistent Finn Malmgren är välbekant för många av oss. Han avskräcktes inte av händelserna vid Pårtejåkko, utan kom att medverka vid ett antal spektakulära polexpeditioner, bl.a. flera av Amundsens ishavsresor. Han fanns även med som ende svensk på luftfarkosten Norge som nådde Nordpolen. Men när han deltog vid Nobiles ballongfärd tog turen slut - Finn Malmgren dog, och inte heller hans kvarlevor har gått att återfinna.

Den oavslutade resan

2011-07-12T09:34:00.007+02:00

Wikipediabild (inte den aktuella bilen)

Något som fascinerar mig är fall där människor försvunnit spårlöst. Nu tänker jag inte på sådana händelser där någon uppenbarligen bragts om livet, och inte heller där det ligger depressioner eller liknande bakom försvinnandet. Ett färskt försvinnande innebär en oerhörd tragedi för de närstående, men med tiden blir de olösta mysterier som engagerar, något som ännu efter årtionden kan få människor att spekulera i fallen och t.o.m. ge sig ut på expeditioner för att försöka klarlägga vad som hänt.

Jag vet att det i min egen släkt, om än på stort avstånd både i släktskap och tid, skall ha funnits två kvinnor som gått vill i skogen och aldrig kommit till rätta. Jag har förgäves försökt att hitta uppgifterna på nytt, men om jag inte minns fel skedde det under början av förra seklet någonstans i skogarna norr om Säffle. Sannolikt dukade de under av utmattning, och med tiden har djur och tidens tand utplånat alla spår efter dem.

Ett känt "unsolved mystery" (som det brukar heta i TV-programmen) är fallet med de tre yngre männen som en 29 juli 1965 lämnade Annedal i Göteborg i en Volvo PV för att senare aldrig återfinnas. Eftersom det fanns uppgifter att de begivit sig till Åsa i Halland för att bada sökte dykare igenom några större åar och vattendrag längs den förmodade körvägen, dock utan att det resulterade i några fynd som skulle kunna förklara vad som hänt.

En märklig omständighet är att samma dag försvinner ytterligare en ung man i Göteborg, utan kända kopplingar till de tre andra. Denna fjärde person är i Göteborg bara på genomresa till Gerlesborgs konstskola i Bohuslän. Det har spekulerats i att han har fått lift med gänget i PV:n och delat deras öde, men det är alltså bara just spekulationer.

Under årens lopp har det ibland droppat in tips att någon av de försvunna har setts på olika platser ute i världen utan att det har lett till någonting. Med tiden har det blivit allt längre mellan tidningsskriverierna om det här fallet, men det finns debatter på vissa nätforum som håller fallet vid liv. På ett forum finns det sålunda inte mindre än 228 sidor om de tre saknade från Annedal där fallet stötts och blötts ur olika perspektiv, och där inga ledtrådar lämnats liggande. Personligen gissar jag att föraren råkat köra över en kajkant någonstans.

Vad gäller den person som försvann på resa till Gerlesborg har det under våren aktualiserats på nytt efter att delar av ett kranium hörande till en yngre man hittats vid Fodenäs, inom intressant avstånd från Gerlesborg. Senare visade det sig att de här mänskliga kvarlevorna hittades första gången för flera decennier sedan, men därefter "glömts bort" igen. Förutom "Gerlesborgsmannen" har det även kommit förslag på att kvarlevorna kan tillhöra något offer från andra världskrigets slag till havs ute på Skakgerak. Man hoppas kunna ta hjälp av Kol14-metoden för att försöka komma närmare en lösning på kraniets gåta.

Ja, må dom leva!

2011-07-10T11:35:00.009+02:00

Ernest Borgnine är en gammal skämtare, med betoning på båda orden, och han lever såvitt jag vet än idag, i så fall 94 år gammal. Han har varit gift fem gånger, varav det kortaste äktenskapet, med skådespelerskan Ethel Merman, varade i 32 dagar. Snabba ryck! Det är väl f.ö. något liknande han säger i Fox News Channel 2008 om receptet för ett långt liv också (Ernst var då 91)...

Skämt (?) åsido så hittade jag en uppgift i Sundsvalls tidning från 1888 som gjorde mig intresserad. Där kunde man nämligen läsa följande:

Vid denna tid hade Sverige en befolkning på c:a 4,8 miljoner. Blev då nyfiken på hur det är i dagsläget och fann hos SCB att i december 2010 var antalet åldringar 90 och mer 85743 st., fördelat på 61678 kvinnor och 24065 män, av en befolkning på drygt 9,4 miljoner.

Skall man gå på sådana som är exakt 90 år så visar det sig att år 1920 föddes det 138753 människor (okänd könsfördelning). Av dessa återstår idag 16%, eller 23310, fördelat på 15942 kvinnor och 7368 män.

Fann sedan hos SR en artikel om framtida pensioner (vilken vi i övrigt kan lämna därhän) som meddelar att "mer än varannan flicka som föds i dag kommer att få uppleva sin 90-årsdag och av pojkarna beräknas 43 procent uppleva den dagen. Det visar siffror från Statistiska centralbyrån." Vid en koll med SCB på nytt fick jag fram att år 2010 föddes 59385 pojkar och 56256 flickor i Sverige, totalt 115641 individer. Det innebär att Sverige kommer att ha c:a 53670 90-åringar år 2100 (plus alltså även sådana som är ännu äldre).

Om siffrorna stämmer så är det en svindlande förändring inom loppet av drygt tvåhundra år (även om den maximala livslängden inte förändrats i takt med antalet som lever längre). Och det mesta tyder på att svenskarna inte bara lever längre, utan kan bibehålla spänsten längre upp i åldrarna. Även om vissa av oss inte kommer att innebära en plusfaktor i just den statistiken...

Vilken bokrea?

2011-07-01T22:17:00.005+02:00

Högt NKI här, bokhandeln!

Jo då, tackar som frågar, jag läser och läser och läser, men det är synd att påstå att bokhögen bredvid sängen krymper - till det är Stieg Larssons böcker lite för mycket i tegelstensformat. Det är med andra ord kanske inte så svårt att förstå att jag undvikit bokrean? Ja, det vill säga fram till idag, för när personalen i den tillfälliga bokrealokalen höll på att packa igen för säsongen fick jag en ingivelse att kolla om det "ändå inte fanns något". Det gjorde det faktiskt, för två minuter senare stod jag åter på gatan, nu med Brutus Östlings och Susanne Åkessons praktverk "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningsförmåga" under armen. Visserligen i bokreaupplaga. Men halva reapriset, 74:-, det är ju snudd på förnedrande billigt!

När jag väl var hemma igen och grottat ner mig i läsfåtöljen under palmen tänkte jag att den så tragiskt bortgångna gråtjacken (som jag nämnt tidigare) skulle ha varit stolt över mig för mitt val av reabok. Hon hade verkligen anpassningsförmåga, även om hon drev den in absurdum och fick plikta med livet för det! Kommen så långt i mina funderingar slog jag upp det första bladet i boken och fann följande introducerande dikt av Werner Aspenström:

Gråsparven är en sällsynt fågel.
Den döljer sig
som ax i åker.
De gyllenbruna fjädrarna,
lika eftersökta som gatstenar.
Den har ett stort projekt på gång:
leva en dag till och en natt till
och en dag till ...

Kändes lite dystert att på det viset påminnas om att jag sabbade hennes projekt! Å andra sidan såg jag hennes änkling (kan fåglar bli det?) med de nyutflugna och till synes välartade ungarna idag. Även om jag tyckte att han tittade lite surt på mig (förlåt, snälla!) så tror jag att han är lite lättad ändå över att ha sluppit föda upp ungarna på sockerkaka och annan skräpmat som hans äventyrliga fruga släpat hem. Åtminstone inbillar jag mig det.

Sommarbete!

2011-06-28T21:16:00.005+02:00

Så kom då sommaren "på allvar", och jag tog tillfället i akt att bege mig ut på ett litet "uppdrag" för min egen stenblogg (resultatet kommer där endera dagen). Nog är det fantastiskt när man kan åka fem-sex hållplatser från tätorten i Göteborgs utkant och vips! - så befinner man sig ute på landet! Fick traska ganska långt, men vad gjorde det, när det skedde i strålande solsken och med sjungande fåglar längs landsvägskanten? Vid Helenevik gick hästarna på sommarbete, och det kändes som om jag också jag gjorde det. Välsignade sommar!

Jobbannonser då och nu

2011-06-27T16:28:00.010+02:00

Annons ur Sundsvalls Tidning 17 mars 1888.

Även om jag inte längre läser platsannonser med samma frenesi som jag gjorde för några år sedan händer det dock att jag ibland tar en koll på tidningssidornas lediga jobb, inte minst för att annonserna har en del att säga oss om den berömda "tidsandan". För några veckor sedan presenterades i "Språket" på P1 en avhandling om vilka egenskaper arbetsgivare har efterfrågat hos nya medarbetare under en 50-årsperiod (1955-2005). "Den egenskap som värderas högst i våra dagar är ’drivkraft’ och ’självständighet’, medan man på 50-talet efterlyste ’energi’, sade forskaren Karin Helgesson till Språket.

Sedan dess har sajten monster.se presenterat en lista över de egenskaper som arbetsgivarna efterfrågat mest i totalt 8400 annonser på sajten. De fem mest efterlysta egenskaperna 2011 är (med fjolårsplaceringen inom parantes):

1. Noggrann (19),
2. Strukturerad (1)
3. Självgående (2)
4. Flexibel (9)
5. Serviceminded (8)

"Noggrann" har som synes gjort ett kraftigt hopp sedan förra året, och andra rusare är "samarbetsvillig", ny på listan som nia, och "tävlingsorienterad", som tagit ett språng från plats tjugo upp till plats nummer tio. Ut från topp tio har "initiativrik", "utåtriktad", "positiv" och "säljinriktad" åkt. Känns lite som om den kreative (plats 14!) medarbetaren, eller glada skiten om man så vill, fått stryka på foten för den trägne arbetshästen! Gamla hederliga "stresstålig" har efter några år i vanrykte f.ö. jobbat sig upp till åttonde från elfte plats (fast formuleringen "många bollar i luften" som var så populär en period verkar numera försvunnen). Jämför man då med avhandlingen ovan så motsvaras väl "självständighet"av "självgående", medan "drivkraften" motsvaras av flera beskrivningar.

Sökte på färska annonser på nätet, och hittade en med följande kravbeskrivning: " Vi söker dig som är analytisk, noggrann, strukturerad, självgående, flexibel, lugn, stresstålig och en lagspelare." Inte illa att lyckas både med att pricka in alla de tre populäraste orden och undvika de devalverade i en och samma annons! Fast jag är tveksam till om de verkligen lyckas hitta någon med precis alla de efterfrågade egenskaperna.....

I USA är f.ö. de här de fem mest önskade egenskaperna hos nya medarbetare enligt flera källor: "Communication Skills", "Honesty", "Teamwork Skills", "Interpersonal Skills" och "Strong Work Ethic".

Mannen som tänker läsa en bok

2011-06-26T10:28:00.012+02:00

"År 2006 läste 71 procent av männen någon gång i en bok under det senaste året, vilket är en nedgång från 78 procent sedan i början av 1980-talet. För de män som varje vecka läser böcker är nedgången ännu större: från 35 procent till 29 procent. Bland kvinnorna däremot märks ett något successivt ökat litteraturintresse under hela samma period med en andel på ungefär 88 procent som någon gång läser en bok och 48 procent som 2006 läste varje vecka. Men vid ett närmare skärskådande ser vi att det är bland medelålders och framför allt äldre kvinnor som bokläsningen ökat. Bland de yngre kvinnorna, har bokläsningen i stället gått kraftigt tillbaka, liksom bland de yngre männen." (Statens Kulturråd i en rapport om bokläsandet i landet.)

I åtminstone tre år har de olästa Milleniumböckerna stått där i bokhyllan och anklagande vänt ryggen mot mig, och precis som med da Vincikoden har jag varit i ständigt bryderi om vad jag skall göra först - läsa böckerna eller se filmen. Nu när jag gått på ledighet har jag äntligen kommit till skott, och igår avverkade jag fem kapitel i snabb följd av "Män som hatar kvinnor" för att förvissa mig om att författaren skulle sätta klorna i mitt läslust, och det lyckades!

Nu är jag förstås inte ensam om att försaka böcker, googlar man på "olästa böcker" får man 468.00 träffar, och på "unread books" blir det 390.000. Nu inkluderar det säkert många träffar på böcker som man inte ens har införskaffat, men ändå! Väldigt många tycks vara hemskt systematistiska och gör listor över vilka böcker man borde läsa, men jag tror att det för min del bara skulle öka den där känsla av dåligt samvete om jag åstadkom en sådan lista. Och apropå dåligt samvete, här kommer några beskäftiga rubriker rubriker från nätet som ökar ruelsen ytterligare:

"Finns det böcker man borde ha läst någon gång i sitt liv?"
"10 böcker du orkar läsa, och kan ha på skrytplats i bokhyllan"
"Böcker varje person MÅSTE läsa"
"1001 böcker du måste läsa innan du dör" (Göran Häggs bok. Borde man läsa den?)
"365 böcker du borde läsa!"

Ja, ni hör ju, så där håller de på! Nu skall jag dra mitt strå till stacken och avverka Stieg Larssons trilogi - men inte för att jag måste, utan för att jag vill! Så hörs vi inte på ett tag så beror det på att jag sitter i läsfåtöljen med näsan i en bok, och jag säger med Jimmy Durante: "The day I read a book? I can't remember when, but one o' these days, I'm gonna do it again!"

Skål och tack?

2011-06-24T09:05:00.015+02:00

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.

Sett, hört, läst

2011-06-23T12:48:00.005+02:00

Självet.

Mycket musik blir det ju, men jag har hört att man skall vara lite personlig på bloggen också, så jag får väl göra ett försök! Några självbekännelser har jag dock inte att komma med för dagen, bortsett från vållandet av gråsparvens död häromdagen då. Nej, jag gör helt enkelt så att jag plankar frågorna från en återkommande spalt i Aftonbladet och svarar själv.

Första jag läser på morgonen: brukar skumma av tre-fyra stora svenska dagstidningarnas hemsidor för att se om det hänt något. Inga papperstidningar.

Lyssnar jag på i bilen: saknar bil, men lyssnar till vardags på radionyheterna på P1 innan jag går till jobbet.

Bloggar och twittrar jag följer: följer inga bloggar regelbundet, men tittar främst in på släkt och vänners sidor för att kolla att de mår bra. Twittrar är inget för mig.

Här surfar när jag borde jobba: brukar kunna bli någon snabbtitt på atg.se medan jag pustar ut.

Skämmigt måste: vet inte om det är så "skämmigt", men så här års kollar jag blixtar.se ibland. Även om sidan ibland förefaller väl ungdomligt nördig så får man ändå en bra väderuppdatering på alla oväderslänkar.

Mediapersoner jag gillar: André Pops, Daniel Sjölin på Babel och Ann-Marie Rauer i Sverige gillar jag alla starkt för deras lyhördhet. De är alla fullt i klass med Skavland! Henrik Kruusval på Landet Runt är nog en sådan som man endera avskyr eller gillar - jag hör till den senare gruppen! Att samtliga jobbar på SvT är nog ingen tillfällighet...

Missar jag aldrig på TV: missar det mesta, men ett program jag försöker kolla är tidsresenärerna på TV9. Det är ett gäng arkeologer som jobbar med förutsättningen att på tre dagar hinna åstadkomma ett resultat i sina utgrävningar. Lättsam brittisk tilltalston, utan att man gör avkall på professionalismen. Tyvärr repriseras programmen lite för ofta på TV9 i stället för att man sänder färska avsnitt. Ser också gärna på "Vem tror du att du är" på SvT, både de utländska och de svenska upplagorna. Känner igen upptäckarglädjen från den tid då jag själv tyckte att det var roligt att släktforska. Följer också "Mästarnas mästare" och "Stjärnorna på slottet" på SvT samt "Så mycket bättre" på TV4, och så ser jag fram emot nästa säsong av "Downtown Abbey" på SvT.

Här får jag mina nyheter: läser främst de stora svenska tidningarnas hemsidor, plus ett och annat nedslag utomlands, t.ex. hos Hufvudstadsbladet (inte minst för deras vårdade språk - inget "galet" där inte!) En "hemlig" passion är att kolla in mindre ortstidningars hemsidor, det ger mig en hemmakänsla på orter som jag sällan eller aldrig besöker. "Släkt och vänner" på Ulricehamns Tidning är bra på att skildra "vardagens människor"!

Försöker skärpa mig med att följa nyhetssändningarna på TV, men det går bara "så där".

Veckans mediehöjdpunkt: lördagarnas "Vinnare" på TV4 sport, mitt substitut för gamla Tipsextra. Känner hatkärlek till programmet, beroende på hur det går med spelet... ;-)

Sista jag gör innan jag somnar: lyssnar på "kvällsekot" klockan 22.00 på radion. Får mig att känna som om cirkeln är sluten.

Glad midsommar!

2011-06-23T08:34:00.004+02:00

"I don't care what the weather man says,

When the weatherman says it's raining,
You'll never hear me complaining,
I'm certain the sun will shine,
I don't care how the weather
vane points,
When the weather vane points to gloomy..."

(Johnny Mercer: "Jeepers Creepers")

Bara en grå liten fågel...

2011-06-20T14:06:00.007+02:00

Gråsparv (dock ej den förolyckade!).
Foto Milvus (Wikipedia).

"And the great earth, with neither grief nor malice,
Receives the tiny burden of her death."
(~Death of the Bird av Alec Derwent Hope)

Förra sommaren började en liten gråsparvshona nästla sig in i lägenheten genom minsta fönsterspringa eller via balkongdörren. Hon verkade ha full tillit till oss människor, och det hände att jag delade en sockerkaksbit med henne som hon snabbt snodde med sig till sina ungar. Nu i sommar dök hon upp igen, och jag hörde med grannar att jag inte var den ende som hon våldgästade. Eftersom vissa av de närboende inte tyckte om hennes besök så har jag haft fönster och dörrar stängda på dagen för att inte vara den som uppmuntrar henne att göra ovälkomna besök, varken hos mig eller någon annan.

Så idag när jag skulle hämta något på balkongen gick dörren inte igen när jag stängde den bakom mig. När jag kollade vad det berodde på såg jag ett knyte på tröskeln. Det var gråsparvshonan, som låg där med bruten nacke! Endera hade hon försökt smita in efter mig, alternativt att dörren blåst igen på henne strax innan. Det kändes sorgligt, speciellt med tanke på att hon nog har en kull ungar i boet. Förhoppningsvis är de så stora att de klarar sig själva med hanens hjälp. Och mitt i allt elände var det bäst att hon dog direkt på fläcken - det hade inte varit roligt att inleda sommarledigheten med att tvingas avliva en fågel...

Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

2011-06-09T07:19:00.008+02:00

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.

Anna och Kalle, en dokusoppa

2011-06-08T22:58:00.006+02:00

Another place, another town

Det är kvavt i kväll, så det har inte blivit något gjort - skönt att ha något att skylla på i alla fall! Men det är i sådana här stunder som Det Oväntade brukar kunna hälsa på! Som nyss, då jag gluttade i nätboken "Swedish - An Essential Grammar", utgiven 1997. På sidan 20 i boken fann jag ett antal exempel på "sentence stress" i olika former, som jag inte är kapabel att gå in på här.
Däremot upptäckte jag en dold, lätt absurd berättelse i exemplen, och jag anar att inte bara meningarna utan även Anna, Kalle och berättaren kan vara något stressade - nog låter det som ren och skär diskbänksrealism! Så här är då deras livs story, befriad från upplysningarna om det rör sig om "contrast objects", "formal subjects" eller rent av "auxiliery verbs".

Anna har köpt ett hus.
Huset ligger vackert.
Det kostade mycket pengar.
Hon hade inte råd.

Hon äter middag.
Kalle möter
Anna.
Han möter henne. Han gör det.
Honom har jag inte sett på länge.

Jag tycker inte om honom,
men jag gillar henne.

Eva äter och dricker.
Eva dricker kaffe. Hon dricker
inte té.
Hon blev polis. Han är sjuk.
Det ligger en bok på bordet.
Hon ska dricka. Jag måste gå nu.

Veckans val: Megaptera novaeangliae

2011-06-04T08:30:00.007+02:00

http://songlinesofthewhales.org/

Som du eventuelle besökare kanske har märkt så har jag återupptagit min lilla presentation av musik för mig, kanske för dig, under titeln "Veckans val", och den här gången gör rubriken verkligen skäl för namnet, eftersom det är knölvalen som står för musiken. Det är en mäktig upplevelse att lyssna på knölvalens sång, den urkraft man upplever när man hör inspelningar av den vill jag närmast jämföra med andaktskänslan inför tranrop över en enslig myr.

Nu visar dock nya undersökningar att knölvalen alls inte är någon konservativ traditionsförmedlare när det gäller sina sånger; någonstans längs Australiens östkust finns uppenbarligen vad som kan vara valarnas BjörnåBenny eller Lennon/McCartney. I det valbestånd som håller till där uppstår ständigt nya variationer av parningsropen, som det ju egentligen är fråga om. När årets tema presenteras sprider sig sedan denna version genom haven i östlig riktning, och inom loppet av två år har sången vandrat från Australien till Franska Polynesien, via sex angränsande populationer.

Knölvaltjurens sång består av upprepade sekvenser av lågfrekvent ljud mellan 20 och 5000 khz. Sekvenserna kan varieras och bestå av olika teman. Sångens räckvidd beror på vilken frekvens den ligger på, och på havsvattnets temperatur. I regel kan sången höras över tre mil, men det finns uppgifter om att den vid gynnsamma förhållanden kan spridas över tjugo mil.

På SvT:s Vetenskapssida kan man läsa att när sångerna sprids, endera genom migration mellan flockarna eller via tjuvlyssnande, så innehåller de ofta visst material från föregående år som kompletterats med något nytt.

"Ungefär som när man tar en gammal Beatleslåt och fogar ihop den med något från U2. Men ibland struntade de helt i den gamla låten och började sjunga på en splitterny sång", säger forskaren Ellen Garland enligt SvT Vetenskap. Låter lite grann som Melodifestivalen, fast mera värdigt...

"Töntrahär!"

2011-05-30T19:16:00.009+02:00

Där sker det farliga tågöverfallet ibland, vackra kvällar när månen är gul." (Beppe Wolgers)

Understundom händer det att jag råkar ut för minnesrekyler från barndomen. När jag nyligen tog del av en skildring av livet i gruvorna förr och nu och kom till en beskrivning av den s.k. skjutarens arbetsuppgifter hajade jag till när jag läste om hur han innan sprängning brukade gå runt i gruvgångarna och ropa "tänt var det här" (eller "eld i berget"). Plötsligt förflyttades jag bortåt sextio år tillbaka i tiden, till barndomslandet.

Stigen upp mot Lillskogen hade förvandlats till en viktig järnvägsförbindelse som jag, Kapten Miki, och mina tappra vapendragare Windy och Salasso skulle försvara till varje pris. I Brända Dalen (som låg i höjd med Olssons rabarberland) råkade vi ut för ett länge fruktat anfall från bröderna Nilsson. De kallade sig vid sina rätta namn efter att ha förkastat ett namnförslag om att vara bröderna Stilton. Bengt hade hotat med att gå hem, vilket hade avgjort namnstriden till deras fördel. Nu var de på jakt efter guldet som fanns i tågets postkupé.

En hård eldstrid utbröt, och ingen vet hur det hade slutat om inte Salasso hade tryckt ner mig mot golvet och kastat en dynamitladdning mot bovarna. Just när han gjort det insåg jag att Kapten Miki aldrig skulle låta ens de värsta skurkar bli sprängda i bitar, så jag skrek "töntrahär!" Bröderna Nilsson kastade sig i skydd av tant Elnas vittvätt som hängde på tork, och undkom därmed ännu en gång.

Salasso satte sig ilsket upp från skyddsställningen och blängde på mig. "Du är ju inte klok!", skrek han. "Här kunde vi ha gjort dem till pölsa, och så förstör du alltihop!" Jag försvarade mig lamt med att jag inte gillade pölsa, men det bet inte. "Skall det vara så här så kan jag lika gärna leka med Hedvig!" (Hedvig var Salassos lillasyster som han aldrig dragit jämnt med, så det var en riktig nedsabling som han bjöd på...) "Skall du följa med Windy?", frågade han. "Jag bjuder på saft!" Det avgjorde saken, och just som jag såg hur de två desertörerna cyklade rakt över gräsmattan i riktning mot horisonten träffades jag av en kula mellan ögonen från en av bröderna Nilsson. "Typiskt!", tänkte jag bittert. "Hade jag inte spelat hjälte hade jag också kunnat få ett glas saft."

"Töntrahär!" var trots det tillfälliga bakslaget ett mycket gångbart uttryck i våra strider, och det var först ungefär när Windy tog studenten som det slog mig att uttrycket betyder "tänt var det här!"Vid den tiden hade dock alla krig upphört och Brända Dalen blivit parkeringsplats.

P.S. "Vilda Västern" var ett litet seriehäfte utgivet av Centerförlaget. Första numret utkom 1952, fast Kapten Miki var faktiskt skapad i Italien något år tidigare. Kanske ett förebud om de spaghettiwesternfilmer som blev riktigt populära några decennier senare?

Knappt så att man kan bärga sig...

2011-05-14T20:21:00.001+02:00

Läste om det möjliga fyndet av ett tyskt krigsflygplan från andra världskriget i Lasjön i närheten av Sala. Förmodar att det kan bli aktuellt med bärgning av vrakresterna, och då kom jag att tänka på ovanstående metod. Den verkar effektiv, om än något brutal...

Den verkliga "taxibullen"...

2011-05-08T08:21:00.007+02:00

Patent D153,851 och D154,742.

Google Patents är en sökmotor från Google som vi nöjessurfare kanske inte besöker så ofta. G.P. ger faktiskt tillgång till över 7 miljoner patent och patentansökningar hos United States Patent and Trademark Office. Det lär dessutom finnas långt gångna samarbetsplaner mellan Google och det europeiska patentverket EPO som innebär tillgång till ytterligare 70 miljoner registrerade patent på webben.

En uppfinnare som kanske inte blev så förstådd varken av sin framtid eller av framtiden var Lynn Brodton. Han, för det är trots förnamnet en "han", producerade diverse möjliga och kanske ännu fler omöjliga patent, som inte verkar ha kommit längre än till ritbordet. Bl.a. skapade Brodton diverse futuristiskt skapade taxibilar. År 1947 lämnade han t.ex. in patent på två olika skapelser på en och samma dag, och man blir faktiskt lite imponerad av den aerodynamiska finishen, samtidigt som man blir man något förskräckt över tanken på hur kostsam en plåt- eller glasskada skulle ha blivit på ett sådant här fordon, liksom byte av en krossad lykta. Vidare ser väl bagageutrymmet ut att vara lite svårjobbat?

En detalj däremot där Brodton tycks ha varit förutseende är att föraren placerats avskiljd från passagerarna, en detalj som vi ju känner igen i en något annorlunda form från Londons taxibilar. En undersökning från SCB för något år sedan visade att under ett år hade 2 300 av Sveriges cirka 23 400 taxiförare drabbats av av våld i någon form, och mer än 4 600 utsattes för hot. En lösning enligt Brodtons modell skulle kanske ha ändrat den statistiken?

Läskigt!

2011-04-29T19:51:00.009+02:00

Inte Fredriks hiss... (Från Wikimedia)

Fredrik och hans familj bor i ett gammalt fint hus. När hus blir gamla kan de behöva lagas. I Fredriks hus har hissen krånglat ibland. Det har hänt att Fredrik fastnat i den. Det tycker Fredrik är läskigt. En del vuxna säger att de förstått att hissen inte alltid har gått ända upp hos Fredrik. Då går Fredrik i taket.

Kanske är den min västsvenska regiontillhörighet som gör att jag har svårt att se seriöst på bruket av ordet "läskig"? Att barn använder sig av ordet hör ju till, som när någon vuxen frågar "vad tyckte du om filmen?" och får svaret "läskig". Men nog har det väl blivit vanligare att även vuxna använder ordet, och där har jag en känsla av att det är mer frekvent brukat i östra delarna av Svealand än i övriga landet. Som idag, då självaste statsministern på en presskonferens om familjens tillfälliga utflyttning ur Sagerska huset bl.a. anförde att " Värst kanske har varit att vi ofta fastnat i hissen. Det kan ju vara läskigt men det har också lett till att vi varit försenade till viktiga flygtransporter till USA."

I likhet med statsministern använder sig en stor majoritet ordbrukare av "läskigt" för att beskriva något olustigt eller rent av skräckfyllt. "Stora ordlistan" på nätet lämnar t.ex. följande synonymer till "läskig": " hemsk, kuslig, otäck, ruskig, ryslig, skräckinjagande, skrämmande". Från början var detta drygt hundra år gamla slangord dock ett förstärkningsord med positiva förtecken. Så här skriver svenska Akademiens Ordbok:
"LÄSKIG , adj.

[utvecklat ur läska, v. 6]

(i slangartat spr.) prima, "flott", "jäsig"; ofta ss. förstärkande adv. Skaffa dig en fin och läskig kvinna, som du kan lita på. ULLMAN FlickÄra 187 (1909). (Skolynglingen hördes) försäkra en kamrat att .. (teaterpjäsen) varit "läskigt bra". SvD(A) 1929, nr 311, s. 12. HELLSTRÖM Malmros 186 (1931)." Om begreppsglidningen av ordets betydelse må man tycka vad man vill, själv tycker jag kanske att det är en aning "läskigt" när landets statsminister tillgriper barnspråk för att beskriva ett problem.

Tappad energi

2011-04-16T07:05:00.011+02:00

Bilder från Wikimedia Commons.

..."några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan." - Nicke Sjödin.

Även om vädret på andra sidan persiennridån nu på morgonen är grått som en vadmalsskjorta så lurar det ingen - våren är här! Kom att tänka på det där med "vad som göms i snö kommer upp i tö" häromdagen när jag såg några buckliga burkar i en plantering. Om man lite filosofiskt skall se de slängda ölburkarna som vårtecken så är det väl "vår" året om numera...

Numera har förresten de urdruckna öl- och colaförpackningarna vid vägkanten fått sällskap av energidrycksburkar. När man ser de slängda tomburkarna som innehållit energidrycker slås man av tanken att det är synd att den där drycken inte ger de energitankande ungdomarna tillräckligt med ork för att bära med sig tomburken hem, eller åtminstone till närmaste skräpkorg...

P.S. Ett annat sätt att ta tillvara på gamla tomburkar än att panta dem har Sandy Sanderson på Nya Zealand kommit på: han bygger nämligen modellbilar av de gamla burkarna. Se här! På liknande sätt skapar Odette och hennes familj på Madagaskar små modellbilar av tomburkar, något som de förvandlat till ett levebröd.

Tillkännagivande: "Ja, det är jag!"

2011-03-19T10:55:00.005+01:00

"Solsidan fångar vår tid på ett helt unikt sätt, och det är tydligt att svenska folket tagit serien till sitt hjärta. Det är helt makalöst underbart!"
Programdirektör Åsa Sjöberg, TV4, i ett pressmeddelande.

"Jag tror svenska folket visat sin kärlek till Solsidan, de vill inte missa en minut."
Åsa Sjöberg igen, nu i Dagens Media.

Om ni läser någonstans att det bland svenska folket finns en person som aldrig sett ett enda avsnitt av "Solsidan" så skall ni veta att det är jag. Bara så att det inte kommer som en chock, menar jag...

Proportioner?

2011-03-11T22:26:00.004+01:00

I kväll har vi varit lite irriterade i Sverige, åtminstone om man med "vi" talar om den del av befolkningen som är idrottsintresserade. Det har var faktiskt de fyra första rubrikerna jag såg på Sportbladet i kväll:

EM-brons för besviken Lindberg "Så jävla irriterande"
”Är en åt helvete dålig bedömning” Johan Davidsson rasande efter matchstraffet på Falk
”Jag tycker att det är åt helvete” Bremberg frågande till petning
Vadsmo: "Riktigt jävla förbannad"

Trycker man sig fram till första sidan på Aftonbladet står det om den i dubbel bemärkelse skakande jordbävningen i Japan, och den efterföljande tsunamin som drar fram med förödande kraft mot Stilla Havets stränder.

Ibland är det lättare än annars att stämma in i invektivet "sportfånar"...

Spring Time!

2011-03-07T19:00:00.003+01:00

Redan för två månader sedan investerade jag i ett medlemskort i vår motionsförening. För det facila priset av 100:- om året får man därigenom tillgång till ett riktigt välutrustat gym. Ändå dröjde det ända till idag innan jag lite motvilligt letade mig dit, och lite förvånade ögonkast från andra tränande (plus ett rått men hjärtligt skratt från samma häcklande skara) ökade väl inte träningsviljan direkt. Men det dröjde inte länge innan jag testat både löpband, stavgångsmaskinen och en träningscykel, för att avsluta med ännu ett pass på löpbandet. Och gissa vad: det kändes otroligt skönt att jogga ett trekilometerspass i lugnt tempo och lätt lutning! Är jag fast nu?

Bäst i övrigt just nu: Downtown Abbey på SvT. En toppenserie, och så läckert filmad!
Sämst just nu: kvällstidningarnas Northuggande.

Tala är silver, tiga är guld!

2011-01-15T10:03:00.004+01:00

Dags för en liten tidningskrönika med tonvikt på märkliga uttalanden, och mottot blir "hellre tiga och låta folk tro att man är en idiot, än att tala och undanröja varje tvivel". Först till kvarn är en talesman för polisen i Värmland. Vi har ju alla hört talas om den kvinnliga präst som försvann utanför Årjäng för några veckor sedan. Bilen med den döda kvinnan i återfanns den här veckan stående på en skogsväg i det som tidigare angavs som sökområde. På en reporters berättigade fråga om hur en bil kan stå mitt på en väg utan att upptäckas svarade polisspråkröret: "Ni stockholmare kör på stora vägar, här har vi mindre vägar, och ännu mindre vägar. Det kanske är svårt att förstå för folk som inte varit på landet". Man kan ju tänka sig vilket snack om "arrogans" det hade blivit om en reporter från låt oss säga Värmlands Folkblad hade ringt till Polisens presstalesman i Stockholm om något brott och han/hon hade svarat att "ni på landet kör på byvägar - vi har stora gator, mindre gator och smågator. Det är svårt att beskriva för någon som inte varit i stan." Den där talesmannen borde få patrullera småvägar det närmaste halvåret för att samla tankarna, tycker jag...

Och så var då Gudrun Schyman, som lämnar sin post som ordförande för Feministiskt Initiativ. Hon kommenterar det med att "det är svårt för någon att växa i skuggan av mig", ett uttalande värdigt någon av Angela Merkels kaliber möjligen. Men leder man ett parti som fick 0,4% i senaste riksdagsvalet så har man kanske inte en så stor skugga som man själv tror?

Vad såg du på förra året?

2011-01-02T19:28:00.005+01:00

Förra året blev det nog mindre TV-tittande än någonsin för min del. Detta säger jag inte i något anfall av kultursnobberi, det är väl bara så att för oss i min generation så blir man endera övermätt på TV eller burkslav, något där emellan existerar inte. Inbillar jag mig...

Dock tänkrt jag trots det göra en liten anspråkslös lista på mina favoritprogram det gångna året, så håll till godo! (Observera att de inte är rankade inbördes.)

Mästarnas mästare har på ett lekfullt och trivsamt sätt lirkat fram egenskaper hos elitidrottare som visar varför just de blivit framgångsrika. Fjolårsfyndet var förstås Louise Karlsson, i år är Ingemar Stenmark kanske den mest spektakulära deltagaren på förhand, men ofta dyker det upp någon oväntad profil som blir favorit. Varför inte Robert Prytz t.ex?

Vem tror du att du är (och dess utländska förlagor) engagerar inte bara släktforskningsintresserade, vem minns t.ex. inte Christer Sjögrens tårar över en ännu saknad mormor? Risken är att nytända genealoger tror att det står en Ted Roswall till förfogande på alla landsarkiv. Tjänstvillig personal finns det förvisso, men det mesta jobbet får man vackert göra själv!

Skavlan - så nära en nordisk Michael Parkinson man kan komma!

Babel har jag inte sett så mycket på, men det har givit mig en ny och positiv syn på Bob Hansson, och dessutom har man i Daniel Sjölin en programledare som inte står Skavlan långt efter i konsten att småprata trivsamt med sina gäster.

Sverige! Apropå trivsamma programledare hör även Ann-Marie Rauer definitivt till den kategorin. Hoppas fler upptäcker det när programmet flyttas från söndagar till lördag nu i januari. Listan på besökare ur vår artistlist är imponerande!

Landet Runt har efter flytten till Göteborg fått en programledare i Henrik Kruusval som kanske inte går hem hos alla programmets vänner, men själv tycker jag att hans kluriga framtoning har givit LR en nytändning.

Stjärnorna på Slottet har förvisso inte de mest lyskraftiga stjärnorna i den nuvarande upplagan, men programidén är rätt kul.

TV4 har ju ett liknande koncept i Så mycket bättre, och de hade ju lyckats bra med sin premiäromgång. Som för så många andra var Plura den stora behållningen för min del.

Sommarpratarna stiftade jag bekantskap med i år, och missade inte ett avsnitt. En påläst redaktion hade gjort ett bra förarbete med att plocka ihop intressanta gästlistor och spännande ämnen.

Hur mycket "pottery" finns det egentligen i den engelska myllan? Mycket mer hoppas jag, för Tidsresnärerna på TV9 får åtminstone jag aldrig nog av! Historia och lättsam småtorr engelsk humor i skön förening!

Vinterstudion är ett perfekt program att titta in hos på helgförmiddagarna så här års. André Pops är suverän i ledarfåtöljen, och sitter Magda i soffan så inte mig emot...

Jaha, nu har jag säkert glömt en hel del annat (Antikrundan och Svinarps starke man t.ex., och Simpsons förstås!), men det får räcka så här. Om någon har tips på vad man skall se i år är det bara att höra av sig!

Nu lyfter vi på hatten för Per

2011-01-01T12:48:00.006+01:00

(Bild ur filmen "Sult")

I fjolårets sista skälvande timmar nåddes vi av den sorgliga nyheten att Per Oscarsson och hans hustru med stor sannolikhet har omkommit när boningshuset på deras lantgård utanför Skara brann ner till grunden natten mot nyårsafton. Sina 84 år och sjukdom till trots var Per Oscarsson fortfarande aktiv, även om han i en intervju i Aftonbladet för ganska precis ett år sedan sa apropå sin publik att "tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart". Givetvis var det inte så, men tyvärr fick han ändå delvis rätt.

Vi är många som kommer att minnas Per Oscarsson med tacksamhet, och det känns trist när en stor tidning som SvD har rubriken "folkkär nakenkuppare" i sin minnesteckning. Per Oscarsson verkade generad när hans insats i Hylands Hörna kom på tal, och jag tycker nog att det finns annat att fokusera på. För min del minns jag med särskilt välbehag hans roll som polischefen i Strömstad i sommardeckarna därifrån, och som låtsasmorfar i "Kan Du vissla Johanna", filmen som numera är lika mycket "måste" som Karl Bertil på julafton (kan ses på SvT Play t.o.m. den 23 januari).
Jag såg Per Oscarsson "civil" i Göteborg några gånger, men fick aldrig se honom framträda. En före detta arbetskamrat var däremot statist i en film där Per Oscarsson hade en stor roll, och han berättade att när man skulle fika eller äta så kom den firade skådespelaren alltid och slog sig ner hos statisterna och småpratade och förvissade sig om att de hade det bra. Just den där vänligheten och anspråkslösheten är det många som vittnar om idag. En hedersman är borta, men hans rollgestaltningar lever länge än.

Istället för snigelpostkort

2010-12-19T15:35:00.010+01:00

(Källa för bilden)

Tänkte sluta året lite högtravande (även utöver bilden), så här kommer därför dikten "Nyår" av Dan Andersson.

"Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!"

Som en service till alla internationella besökare har jag använt sajten WorldLingo för att översätta dikten till engelska, och då blir resultatet detta:

"You New Years that murmur with wings of brilliant snow,
that intermixes with glistening sunlights the most bitter distorted
and teeth more flaming roses on jungfrulig cheek
and embraces even the harder breast on it that will die -
I hälsar you New Years with brilliant wings of snow!

O deal that all world to ends måtte bliva that then
when the gentleman not still commanded some boundary average waters and country,
when still not the animal eye stared against rymdernas blue
and still one svagling not been stripped paw or hand,
and the eroticism still not come to tempt and to hit -
O deal that all world to ends måtte bliva as then!"

Verkar inte översättningen en aning "fri"? För att vara på den säkra sidan har jag därför låtit samma sajt översätta den engelska texten tillbaka till svenska, så här kommer åter Dan Anderssons dikt efter sin engelska utflykt:

"Dig nya år, som mumla med påskyndar av briljant snow,
blandar det med att glittra sunlights den mest förvridna bitterheten
och tänder mer flammande ro på jungfruligkind
och omfamningar, även som det mer hårda bröst på den, som ska matris -
hälsar I dig nya år med briljant, påskyndar av snow!

Nolla-avtalet, som all värld avslutar måtteblivaen, som, då
den inte stilla gentlemannen befallde något gränsgenomsnitt bevattnar därefter, och landet,
när de är stilla inte djur, synar stirrat mot rymdernas slösar
och stillar en som svagling inte avrivet, tafsar eller räcker,
och erotismstillbilden som inte komms för att fresta och slå -
nolla-avtalet den all värld avslutar måttebliva som därefter! "

Well, happy nytt år then!

Oväntad vintergäst

2010-11-24T23:05:00.005+01:00

Sädesärla i vinterdräkt (Wikipedia)

När jag gick hem från jobbet på lunch idag korsades min väg av en sädesärla i vinterdräkt. Normalt borde den så här års befinna sig nere vid Nilens stränder, men något har gjort att den här individen aldrig kommit iväg. Helt ovanligt med vinterobservationer av sädesärlor är det inte, jag såg själv ett exemplar i december för en del år sedan. Men som väderläget är just nu ser tyvärr inte framtidsutsikterna så goda ut för just den här ärlan. På återvägen till jobbet tog jag med lite ost, och sädesärlan, som faktiskt var kvar på samma plats, åt med god aptit innan den blev bortkörd av en snöskata.

Uppdatering: sädesärlan var fortfarande kvar i centrum den 10 december, då jag såg den i gatljusets sken när den letade föda i sällskap med en rödhake i den tiogradiga kylan. Bara att hålla tummarna för att den lyckas ta sig igenom vintern!

P.S. En smart artfrände till den här fågeln övervintrade i fågelhuset i Slottsskogen under flera vintrar i senare delen av förra seklet. Den lät sig frivilligt "buras in" på hösten tillsammans med pingviner, flamingo och andra exotiska arter för att pigg och glad släppas ut när vårsolen återkommit. Det finns även uppgifter om sädesärlor som stannat kvar över vintern i ladugårdar, bl.a. två exemplar som övervintrat i Nora socken i Västernorrland. Synd att den här stackaren inte kommit på samma knep... D.S.

Berättelsen om ett parti

2010-11-20T10:50:00.007+01:00

I den politiska världen finns det vissa modeord och uttryck som dyker upp och idisslas till leda, några exempel är "signaler" och "titta på". I den socialdemokratiska villervallan har nu ordet "berättelse" dykt upp, röda politiker, samhällsjournalister och bloggare tycks ha förälskat sig i det ordet. "Berättelse" används ju sedan tidigare i krassare sammanhang som styrelseberättelser etc., men den nygamla användningen verkar mera söka sig till den fria berättarkonsten, inte utan fluminslag.

Claes Mikael Jonsson på LO-bloggen har också hört de senaste "signalerna" (· · · - - - · · ·) och funderar över varifrån den röda förtjusningen över ordet "berättelse" kommer. Han skriver bl.a.: "Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse - som dessutom måste vara modern och relevant."

Vad är då en berättelse? Wikipedia gör denna tolkning: "Berättelse, en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.

Berättelsen är en av hörnstenarna i all skönlitteratur och dramatik, men även i vanliga samtal, och till viss del även i mer vetenskapliga sammanhang, såsom referat av experiment. Den byggs upp av en rad sekvenser som ofta hänger ihop på ett logiskt sätt till en klimaktisk avslutning, enligt olika narratologiska regler. De första beskrivningarna för hur man ska skriva en berättelse nertecknades av Aristoteles i hans poetik Om diktkonsten (Ars Dramatica).

Skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren."

"Fiktiva händelser", "referat av experiment", "variationer beroende på mottagare" - berättelserna kan m.a.o. anpassas i det oändliga, beroende på vem som är berättaren. Irene Wennemo på Sydöstran uttrycker det så här: "Under förra mandatperioden upprepade folk kring den socialdemokratiska partiledningen regelbundet att det krävdes en berättelse för att vinna valet. Vad denna berättelse skulle gå ut på var lite mera oklart." ..."I brist på bra berättelse blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig." (Irene Wennemo är också kvinnan bakom artikel i Tiden, se ovan. Hon verkar vara en sann vän av den politiska berättarkonsten!)

Som sagt - "skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren", och för många av oss i väljarbåset känns det lite förvånande med den påstådda bristen på politiska berättare, med tanke på alla de sagor dessa folkvalda drar för oss gång på gång...

"H C Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869 (Wikipedia)".
När anammar sossarnas hans berättelser? "Flickan med svavelstickorna" kan partiets socialberättare lägga beslag på, "den ståndaktige tennsoldaten" kan väl försvarsberättaren hitta något av värde i, o.s.v.

Kungajakten

2010-11-05T12:18:00.003+01:00

Från Wikipedia

Inte för att jag är rojalist, tvärtom - men någon måtta på upphetsningen över kungens påstådda snedsteg får det väl ändå vara! Gemene man har ju i åratal hört skvaller över fikabord på jobbet eller läst på Flashback och andra skvallersajter på nätet om kungens eskapader, men tidningarna har tigit still. Fast när boken alla talar om kommit ut verkar det som 0m ketchupflaskan öppnats på alla tidningsredaktioner norden runt, Aftonbladet exempelvis fyller sidorna 6,7,8,9,10,11,12,13,13 samt ledare- och kultursidorna med det gamla drängstugeskvallret (det är väl en tidsfråga innan det hamnar på sporten också...) Plötsligt har vår snart åldrade monark förvandlats till en tjur värdig en plats hos kollegorna kungarna av Tylösand! OK, för mig får man gärna avskaffa kungahuset, men inte av den här anledningen. Tjejerna som kungen sägs ha rumlat om med har säkert inte varit nödbedda - det enda som förvånar är att de hållit tyst under alla år. Åtminstone i våra dagar brukar det ju höra till att man går ut och skryter om sina jakttroféer i skvallerpressen...

"Skottlossning i lokalen undanbedes"

2010-10-16T09:37:00.007+02:00

Carl Fredrik Reuterswärd: "Non Violence". (Den här upplagan står i Malmö.) Wiki.

Det hör till vardagen att det skjuts på krogar och öppna gatan numera. I går kväll t.ex. blev en man skjuten i axeln på en krog i Malmö. Ett talande bevis för hur långt det är gått är kanske polisens talesmans rubricering av det som skett. Han säger att förfarandet att skjuta någon i en tätbesatt krog är "respektlöst". Låter som om den som höll i puffran närmast begått ett etikettsbrott - att det är OK att skjuta bara man gör det i rätt omgivning. Precis som när man snyter sig.

Överjordisk glädje

2010-10-13T18:47:00.010+02:00

Modifierad bild från chilensk gruva (Wikimedia.)

I morse klockan 05.10 svensk tid (strax efter midnatt lokal tid) steg den 31-årige tvåbarnspappan Florencio Ávalos ur kapseln Fenix II som den förste räddade av de trettiotre gruvarbetare som varit instängda i San Joségruvan under Atacamaöknen i Chile i mer än två månaders tid. Enligt uppgift skall en miljard människor följa dramats upplösning på TV eller per Internet, vilket är fler än de som följde den första månlandningen på TV 1969.

Jag har också hunnit titta när några av de räddade (17 just nu) tagits emot av hustrur, mödrar, andra släktingar och räddningspersonal. Den som kunnat följa sändningarna från alla återföreningar utan att få något vått i ögonvrån måtte ha ett hjärta av gråsten...

Döden i starka färger

2010-10-10T17:25:00.013+02:00

Vår egen lilla "Central Park" i höstskrud

"Det berättas från Guatemala att bergens indianer om kvällarna smyger ut på de åkrar som under dagen besprutats med kemiska bekämpningsmedel. På huk över marken, vid små oljelampor, samtalar de viskande med jorden och ber henne om förlåtelse för den våldtäkt ´civilisationen` begår." (Stefan Edman: "Jordens Sång.")

Igår infann sig plötsligt en släng av brittsommar, då det gick att sitta på balkongen och läsa så länge dagsljuset räckte. Att samtidigt lyssna på lite avkopplande musik gjorde förstås inte eftermiddagen mindre angenäm, och "Solöga" kändes som den perfekta avrundningen på en bra dag.

När jag gick in och stängde dörren kastade jag en blick mot de fantastiska färgskiftningarna i lövverket på kullen och då kom plötsligt en annan nyans av brunt och rött för mig. De senaste dagarna har vi ju sett mardrömsbilderna från Ungern, där murar till en damm med aluminiumslam brustit och 700 000 kubikmeter runnit ut och och den röda döden har ödelagt allt i sin väg - även Donau har drabbats. Och vad värre är: hela dammen hotar att kollapsa med ytterligare död och förintelse som en följd när resterande slam läcker ut.

Först oljeläckan i Mexikanska golfen och så nu det här - vi människor är inte snälla mot Moder Jord! Och vi är inte fria från synd heller på våra breddgrader! I fredags berättade en bekant att han varit på hembygdsträff kvällen innan, där man avhandlat ett område i kommunen. Han talade om att han och kompisarna lekte mycket på ett industriområde i de kvarteren för ett halvsekel sedan, och bland annat hade man "snöbollskrig" med naftalen, som fanns där i stora mängder. Jag vet inte mycket om naftalen mer än att det fanns i det malmedel som jag kommer ihåg att min mor sprutade i garderoberna där hemma en gång i tiden, och jag frågade om det inte var giftigt. Min bekant ryckte på axlarna och menade att man tänkte ju inte på sådana saker när man var tio år, och det är väl sant. Men nu kommer det märkliga: när jag några timmar senare slog på datorn fann jag en nyutlagd tidningsartikel som berättade att en grupp skolelever på torsdagen varit vid sjön nedanför den gamla industrin och lyft upp en stor vit sten ur vattnet. "Stenen" visade sig vara just en naftalenklump som uppenbarligen blivit kvar efter att industrin lagts ner, och två av de elever som kommit i kontakt med ämnet blev så illa däran att de fick uppsöka sjukhus. Av artikeln framgår att ingen tycks ha en aning om någon förekomst av naftalen i sjön, trots att det bl.a. går att googla fram uppgifter om förhöjda halter av det ämnet i sjösystemet från en rapport från Länsstyrelsen för några år sedan. Även om det förvisso inte hotar en miljökatastrof av ungerska mått så känns det i alla fall olustigt när sådant här bokstavligen "poppar upp" inpå den egna knuten...

Hellre bryta med svenskan än bryta på svenska?

2010-07-25T21:41:00.012+02:00

Senvåren 2010 skedde den oljeolycka i mexikanska golfen som kommer att få svåröverskådliga konsekvenser under årtionden framåt. Svensk press rapporterade utförligt om händelserna, men någon större debatt blev det inte här hemma, förrän den svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg gjorde sitt olyckssaliga och numera närmast klassiska uttalande om att "We care about the small people". I USA och andra engelskspråkiga länder reagerade man på Svanbergs närmast koloniala syn på vilka människor som betyder något, medan debatten här hos oss till största delen kom att handla om hans dåliga engelska, och det visade sig att en väldigt stor mängd svenskar satt därhemma i TV-soffan och skämdes i första hand över att den svenska intonationen sken igenom i Svanbergs uttalande. Kritiken var inte nådig; det vimlade av utlåtanden som "Vilken hopplös lantis Svanberg är, han måste bara ut ur BP. Att inte ha brytt sig om att träna upp engelskan är oförlåtligt nonchalant. Den svenska satsmelodin nåt så erbarmlig, han talar engelska på svenska så går det bara inte till" (hur bra var den svenskan då?)

Kom att tänka på det här när jag hörde Hans Rosling i ett reprisprogram på TV i kväll. Rosling åker runt i världen och talar om världsutvecklingen för ledare, forskare och andra, och han gör det på engelska med tydlig svensk accent. Och folk skrattar när de hör Rosling, men inte åt honom, utan med honom! Ingen bryr sig om att det på diktionen hörs var han kommer ifrån, man rycks med av hans budskap och hans engagemang. Rosling finns att se och höra bl.a. på YouTube, och det vimlar av entusiastiska kommentarer där. Fast även där dyker det upp kommentarer om hans uttal från svenskar, här är några exempel: "As a Swede, his accent makes me cringe a bit", "His english makes me ashamed of being swedish" och "Hans Rosling represent a typical older Swedish generation's way of speaking the English language, but it has changed tremendously with the younger generations as the English culture has had an increased influence on the Swedish society at large". Till slut får det en sansad person att reagera. Han/hon skriver: "Who cares about his accent? You understood what he said, right? What is correct english then? The british? The american? It's all accents. I think germans should be allowed to have german accents, and a swede should "sing" away, just like an american is allowed to talk like doesnt have a tongue ;) It makes the english more varied and adds character."

Tidigare idag såg vi den svenske golfspelaren Richard S. Johnson vinna årets spännande upplaga av Scandinavian Masters i golf. Flera gånger under sändningen berättades att Johnsons farfar är amerikan, och på bl.a. Wikipedia får vi veta att "his grandfather is an American (New Jersey) who married a Swede and settled in Sweden." Om Richards mormor hade varit estniska, hade man nämnt det? Knappast, men att en amerikan väljer att slå sig ner i Sverige, det gör oss uppenbarligen så förtjusta att det tycks vara en merit i golf bl.a. Vår beundran för det stora landet i väster verkar vara gränslös, inte bara på språkets område...

Tankar inför en sorts tidtabell

2010-07-20T20:22:00.010+02:00

(Förlaga gammalt vykort)

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

En turistfälla jag undviker!

2010-07-19T17:51:00.011+02:00

Prekestolen/Preikestolen (bild från Wikimedia Commons)

Du står i blåsten på klippan och får stålsätta dig att inte ta de fem snabba stegen och vräka dig över kanten. Då plötsligt hör du ett dovt muller, och ser att den breda spricka du nyss hoppat över har vidgat sig betydligt. Med uppbådande av alla dina krafter rusar du tillbaka, men förgäves - du faller handlöst och skriker ända till dess du landar på golvet bredvid sängen. Kallsvettig inser du att det är dags att sluta äta kryddad mat så sent på kvällen.

Det finns många platser jag skulle vilja se under min semester. Och så finns det andra som jag inte skulle vilja se - åtminstone inte på mindre avstånd än sådär 200 meter! Dit hör bergshyllan Prekestolen (Predikstolen), 604 meter över Lysefjorden i norska Rogaland. Det finns de som har en annan uppfattning - förra året besöktes platån av 125.000 dödsföraktande människor.

För två år sedan skrev jag ett hahainlägg om en planerad Beachvolleymatch på Prekestolen, och så gick det som det gick - visst blev matchen av! När jag nu tittar in på VG:s nätsida ser jag en bild som får det att pirra i benen långt ut i tårna - en kille sitter på kanten av Prekestolen och tittar obekymrat ner i det sugande djupet. En talesman för det lokala Röda Korset tar helt avstånd från det här tillvägagångssättet. Om man nödvändigtvis vill kolla ner från kanten så skall man krypa fram och kika, inte gå dit och sätta sig, menar han. Samtidigt säger han att han inte har hört talas om några olycksfall (i dubbel bemärkelse) på platån med människor som uppträtt oansvarigt. Det går dock att hitta uppgifter på nätet om olyckor med dödlig utgång på berget, liksom man kan finna uppgifter om rena självmordshopp från klipputsprånget, men det kanske inte är riktigt rumsrent att nämna det i tidningen? Och så har vi förstås dessa galenpannor som sysslar med base jumping och liknande övningar - ett i mitt tycke något krångligare sätt att beröva sig livet än att hoppa utan skärm. Fast de flesta kommer faktiskt ner levande, oavsett om de hoppar med skärm eller går till fots den trygga vägen. Själv hade jag nog blivit kvar på parkeringen...

PVSD?

2010-07-18T07:59:00.003+02:00

(Egen bearbetad bild från Flensburg Juli 2010)

Bra arbetskamrater och ett omväxlande jobb, man kan ju inte önska så mycket mer! Ändå känns det så här med en vecka kvar av semestern som om jag inte vill tillbaka till arbetslivet, som om att jag har gjort mitt. "Semesternoja"? Kanske, men jag har aldrig haft den känslan förut, och jag har haft funderingar på att försöka hålla igång till dess jag blir 67. Men nu...

Fast OK, om man ändå ser det som en reaktion på den så snopet upphörande semestern så finns det en hel del erfarenheter att ta del av. Läser sålunda i en färsk undersökning som genomförts i nio länder att 19% av svenskarna tycker att det är tungt att börja jobba igen efter ledigheten, vilket är ganska lågt i jämförelse med andra länder. Fransmännen har värsta ågren över att stämpla in på nytt - 36 % tycker att det är tjorvigt att infinna sig på jobbet efter semestern.

Svenskarna är faktiskt sämst på att ta ut sina semesterdagar, ändå återvänder 48% av svenskarna och svenskorna till jobbet med en känsla av att vara utvilade, och 39% av oss känner sig mer produktiva och mer positivt inställda till sina jobb efter ferien (vilket väl tyder på att ganska många inte är fullt så entusiastiska?). En forskare menar dock, att av de få undersökningar som gjorts så framgår det att de positiva effekterna av semestern förbleknar ganska snabbt, och att vi snart är inne i vardagslunken igen.

Amerikanerna vore inte amerikaner om de inte givit chockkänslan efter den flyktade semestern en egen förkortning. PVSD, eller Post-Vacation-Stress Disorder, är det vi skall skylla på när vi sjunker ner på första lediga stol och gråter ut när vi återvänt till kneget. En tröst kan ju då faktiskt vara att undersökningar visar att dödligheten är som lägst över en stor del av världen månaden efter att semesterperioden upphört. "Livet tar inte slut med semestern", tröstar oss mycket riktigt en som vet. Alltså kommer vi troligen inte att avlida när vi är i tjänst igen. Vi bara bleknar bort, i takt med solbrännan...

P.S. Har faktiskt hunnit med fler strandhugg än Flensburg och Skärhamn under semestern! Det här, t.ex. D.S.

Var fanns Johans svenska värld?

2010-07-05T23:21:00.026+02:00

(Egen bearbetning av fotografi.)

"In the portraits of that house, the windows are eyes or pieces of the soul, almost. To me, each window is a different part of Christina's life." -Andrew Wyeth.

Blev i förmiddags överraskad med en inbjudan till att hänga med upp till akvarellmuséet i Skärhamn för att beskåda en utställning med verk av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som f.ö. avled förra året i en ålder av 91 år. Utställningen, som är exklusivt inlånad från Marunuma Art Park i Japan, är baserad på det flera decennier långa förtroendefulla samarbetet mellan konstnären och syskonen Christina (1893-1968) och Alvaro Olson (1894-1967) i Cushing, Maine. Wyeth fick mot alla odds komma och gå som han ville för att dokumentera deras liv och hem, och en bieffekt blev att det med tiden skänkte lite stjärnsatus åt syskonparet, vilket en aning oväntat livade upp den till ytan kärva Christina. Alvaro däremot var mer reserverad inför kändisskapet. Till saken hör att Olsons hem var minst sagt nedgånget, utan att vara elak kan man väl säga att det idag utan problem skulle platsa bland Jan Jörnmarks "övergivna platser". Wyeth har skildrat huset och dess innevånare med en blandning av realism och ömsint närhet, utan att göra avkall på modellernas integritet.

Christina Olson var gravt invalidiserad. Detta till trots gjorde hon utflykter i hemmets omgivningar genom att krypa, eftersom hon vägrade att använda rullstol. Wyeth fångade ett av dessa tillfällen i "Christina´s world" år 1948, och den tavlan har kommit att nämnas som ett av de mest betydande amerikanska konstverken från förra seklet. Tavlan finns permanent utställd på Museum of Modern Art i New York. Många har förvånats över att den 55-åriga kvinnan hade en sådan ungdomlig kropp, men Wyeth har senare medgivit att han i själva verket använde sin betydligt yngre hustru som modell för torsodelen av målningen. Wyeths konstnärliga frihet tycktes därvidlag inte känna några gränser, lika lite som Christina verkade göra det i utforskandet av sin värld...

Modellernas svenskklingande efternamn fick mig att forska lite i deras bakgrund när jag kom hem. Det visade sig att deras far var en svensk sjöman som hette Johan Olausson, vilket han sedan ändrade till John Olson. 1892 gifte han sig med sjökaptensdottern Katie Hathorn, med vilken han fick fyra barn, bland dem alltså Christina och Alvaro. Längre bakåt i tiden än till Johan har jag inte lyckats komma, men jag hoppas på lite hjälp på en släktforskningssajt - uppdatering kanske följer!

Nu är syskonen Olson borta sedan mer än fyrtio år, men de lever vidare i Wyeths konst. Och även deras hem har överlevt - som museum är det rent av i bättre skick än det var då det var avsett som bostad. Däremot skingrades en hel av inventarierna vid en auktion efter Christinas död.

Grillmästaren vs snabbköpsmystikern

2010-06-30T10:15:00.009+02:00

Många trädgårdar tycks så här i sommartid förvandlas till hemvist för rituella handlingar. Vid grillen mumlar pappa Ben besvärjelser över glödande kol, medan Knota sitter på en spikmatta med mango och banan i håret och läser mantran. (Och på gräsmattan leker Sten och Flisa med Urax?) Grottfolket har fått en renässans - åtminstone om man skall tro vissa kolumnister!

"Jag har en oseriös teori om att detta upphöjda grillande bland män handlar om att de vill ha kött: djur, och att mannen genom att ta makten över grillen skaffar sig kött.

Hela året står man ut med lättare rätter, sallader och grönsaker, men när sommaren kommer inträder köttets heliga tid. Även om bytet nedlägges ur charkdisken i varukorgen är det något med allt detta bökande med grillen, kol och eld och akter av tillredelse som förefaller rituellt.

I vår familj slängdes grillen efter alltför många nära-slasken-upplevelser (ett förkolnat helsilke att laga mat ute och inne på en gång). Men vad händer? En ny generation grillvirtuoser uppstår. Var kom de ifrån? Så i kväll står en son vid den nya präktiga grillen, en annan manlig grillmästare håller i såserna och en dotter står för tillbehören. Och vi vet att det blir fantastiskt. Inget bränt, inget glömt. Därefter är det helt ok att ta disken."

Maria Schottenius, DN 23 juni 2010.

"Vi inbillar oss att vi lever i en upplyst tidsålder, men i stugorna på landet och i städernas anonyma lägenheter hänger sig kvinnorna åt snabbköpsmysticism. Det kostar bara några hundralappar att inhämta flertusenåriga banaliteter, perfekt hälsa får man på köpet. Kittlande tofflor, spikmatta och blomsterolja. Yantra kit endast 349 kronor, ordinarie pris 799.

Vägen till ett bättre liv underlättas med mango och banan i håret, tipsar Hälsa, före detta Solvikingen."

Peter Kadhammar, Aftonbladet 30 juni 2010.