Det är så vackert med dessa människor som hyser obegränsad tilltro till sin omgivning! Sådana som ser en auktoritet i varje medarbetare och som tror att alla kollegor är tankeläsare och levande uppslagsböcker. Jag talar förstås om studioankarna i nyhetssändningarna på Radio och TV - maken till förtroendefulla människor får man leta efter! Vi har ju vant oss vid att under nyhetstid höra dem lämna över till kollegor eller experter (av olika dignitet) i något slags banal förtröstan, ungefär så här har:
"Vi har vår korrespondent i Moskva Frida-Lisa Rödstjärt med oss. Jaa, Frida-Lisa, Putin har just fått de här uppgifterna. Vad tänker han göra nu?"
(När Putin just sprättat upp morgonposten står korrespondenten redo strax utanför dörren och vet precis hur Putin tänker i det ögonblicket.)
"Viktor Knastorr i Kairo, vad tycker Kairoborna om det här?"
(Det finns 7,5 miljoner innevånare i Kairo. Givetvis har korren hunnit snacka med dem alla!)
"Belysningsminister Sven Lyktstolpe, du har skakat hand i fyra sekunder med Nelson Mandela. Hur var han som person?"
(Sagt till en person som när det begav sig inte hann uppfatta om han skakat hand med en världsledare eller någon som bara råkade passera.)
Fast frågan är om inte denna blinda tilltro till sina kollegors färdigheter bottnar i "överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen", med andra ord hybris? (Definitionen lånad från nätet.) För i samma ögonblick som man överdriver kollegornas färdigheter uppgraderar man ju samtidigt sin egen betydelse. Som ett nyhetsankare uttryckte det 2009: "programledarna vaktar våra kollektiva världsbilder och vi har ett oerhört inflytande."
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar