30 april 2007

"Huk er i bänkera!"

Noch ein Messerschmitt... (fri wikipediabild)



Medan morgonkaffet bryggdes ögnade jag igenom några av nättidningarna, och det var därigenom jag fick avnjuta historien om prästen och järnvägsbommarna. Det var nämligen så att år 1957 begav sig prästen i Munkfors Einar Börjesson, 69, med nykterhetsnämndens ordförande Karl Axelsson s.a.s. på bönpallen ut på en åktur i den nyinköpta Messerschmitten. Nu bar det sig inte bättre än att Börjesson, ovan vid pedalerna som gammal motorcyklist, råkade trampa på fel pedal när han skulle bromsa för de nedfallande järnvägsbommarna i Deje. Resultatet blev att de båda resenärerna fick glida ner på sätena medan bommarna skalade av plexiglashuven på det lilla fordonet. Det blev en rejäl smäll, och när prästen efteråt, likt våra dagars idrottsttjärnor, ombads beskriva sina känslor svarade han "min enda tanke var att passera den andra bommen så snabbt som möjligt..."

Så här femtio år senare säger prästens dotter, numera naturaliserad halländska men fortfarande folkmålstrogen : "Han berätt´ att han va tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv" (="Han berättade att han var tvungen att huka sig ner för att inte bli av med huvudet"). Denna historia har aktualiserats av att den lilla trehjulingen fantastiskt nog fortfarande verkar rulla på vägarna, och det är Värmlands Folkblad som uppmärksammat minnet av den vådliga färden. I ett annat nummer av samma tidning berättar dottern mer om sin pappa prästen: " Jag har förstått att han är en legend i bygden. En renlevnadsman och frisksportare, som tänkte ut sina predikningar medan han stod på vedbacken och högg", säger hon.

Ja, färgstarka präster har det funnits gott om i Värmland, både verkliga och fiktiva! Till de senare hör bl.a. den tankspridde revolverförsedde prästen som Erlander gjorde klassisk i Hylands värmlandshörna 1962 - där man nog också blev "tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv"! En annan pappersprodukt var Gösta Berling , även om den utpekade förebilden Emanuel Branzell, var nog så verklig. Själv drar jag mig till minnes en intressant typ ur min egen släkt när man kommer in på ämnet, nämligen prästen i Tveta, Anders Svanström (1709-1791). Han var väl en "messerschmitt" på sitt sätt, för i Hammarins herdaminne kan man läsa följande om denne smedson: "Svanström var till bildning, klädsel, seder och levnadssätt föga skild från den råare allmogen. Till lynnet var han munter och livlig. Man har om honom många berättelser. Han var en snäll skytt och bar alltid höst och vår, då han vandrade till kyrkorna för att tjänstgöra, bössan på axeln. Även var han skicklig smed och vistades, då han var hemma, för det mesta i smedjan. När man då kom till honom med barn för att döpas, ville han ogärna avbryta sitt arbete och skall någon gång ha förättat dopet i smedjan och därtill begagnat vattnet i smedhon".

Henrik Liljebjörn berättar i sina minnen (sid 87-89) mer om denne originelle präst. På den tiden fanns det ett talessätt, att vara "listig som Svanströms räv". Det grundar sig på en envig vid en åtel mellan en gammal trebent räv och Svanström, där den senares eskallerande krigföring alltid förutsågs av räven. Vid ett tillfälle lånade prästen pigans kläder för att försöka luta räven att tro att det inte var han, men inte ens den krigslisten gick hem. Svanström gillrade saxar och riggade geväret med försåtutlösningssnöre, men allt visade sig vara förgäves. Liljebjörn avslutar: "Om morgonen befunnos åtel och bössa orörda, men mycket spår däromkring af den trebente, som tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. Ännu ett försök, ännu en feberaktig natt, under väntan på mördande skott. - Nej, intet hördes af - men vid morgonvisitation, hvad fick man väl då se? Jo, hela åteln spolierad, och bösslåset nedklickadt. Af spåren i snön kunde allt förklaras - en gul strimma i snön visade hvad mickel uträttat för att göra fängkrutet oantändligt. Historien låter otrolig, men påstods af trovärdiga personer vara fullständig sann, och man tillade att räfven öfverlevde sin hätske förföljare". Jag kan väl tillägga att det sedan dess finns ett ytterst måttligt intresse för jakt i släkten...

4 kommentarer :

smulan sa...

Vilka härliga värmlandshistorier!

Jag minns sådana små messerschmittar i min barndom. Lite som lesaksbilar, tyckte jag, men säkert billig och användbar. För gubben som körde... (fanns det sittutrymme bak?)

Ptr sa...

Hej Smulan!

Jag minns också Messerschitten (och liknande trehjulingar som t.ex. Henkel). Det var nästan alltid äldre herrar som körde dem, men råkade de ha en hustru av lämpligt format gick det att stuva in henne i "baksätet".

Kommer också ihåg de gamla katalogerna från hobbyförlaget där det fanns ritningar på cykelbilar, besläktade till Messerschmitten. Vi småkillar fantiserade om att kunna bygga sådana, men som tur var blev det aldrig förverkligat. Fast att det fanns de som lyckades kan man se på sidan här nedan.

Trevlig semester förresten - ser fram emot rapporter i din blogg!

Hälsningar

Peter


hd.se/motor/2004/01/11/folkhemmets_farkoster_fraan_en_tid/

Anonym sa...

Hej,
Det var en söt liten röd bil.
Den ser ut som en flygplanscockpit.
Här åker omkring några liknande hembyggen på vägarna. Det är praktiskt för äldre som aldrig tagit körkort.
Jag saknar Erlander m.fl. när jag läser Dina historier.
Det har varit en undebart solig helg, så det är bara att njuta av det fina vårvädret.
Häsn. Eivor

Ptr sa...

Jag visst är det käcka små åkdon! De finns förresten även i cabrioletmodell - vore inte dumt att ha, nu när vårvärmen letat sig häråt...

Ha en fortsatt skön vårvecka!

Peter