Jag blir hellre jagad av vargar...

Förlagan till myggan finns på  USDA (bearbetad)

"De blir desperata och gör vad som helst för blod. De går direkt på människor, också mitt på dagen i fullt solsken."

Resan till Värmland var lyckad i midsommarhelgen var lyckad på alla sätt. Med ett undantag: myggen! Som lyckligt boende i ett myggfritt distrikt på västkusten hade jag nästan förträngt plågoandar som mygg och knott. Får man ett myggbett under säsongen här hemma är det något av en sensation, på gränsen till ett märke att vårda ömt (i dubbel bemärkelse).

Därför blev myggsvärmarna uppe vid Vänerns norra strand nästan en chockartad upplevelse! Enligt en myggforskare på Riksmuséet, som citatet i ingressen är hämtat från, är Värmland i år hemsökt av översvämningsmyggan, en sällsynt rå sälle. Som namnet antyder frodas den i översvämmade miljöer, något som Värmland tydligen haft under våren (vilket låter konstigt för den som bara minns en sällsynt kall och torr vår). Till skillnad från den lite mer försiktiga skogsmyggan går översvämningsmyggan direkt till bords utan några krusiduller, det är pang på bara! En liten tröst när man sitter där och river sina myggbettssvällda vader och kliande örsnibbar är att de här betten inte är skadligare än de som skogsmyggan åstadkommer. 

Myggforskarens råd till den som vill skydda sig mot myggen är de sedvanliga: myggmedel förstås, samt att man skall klä sig i heltäckande och inte åtsittande kläder. Helst ljusa sådana, eftersom myggorna dras till mörka färger. Myggmannen påminner också att det finns de som drabbas värre av myggornas blodtörst, nämligen de vilda djuren, som inte kan skydda sig så effektivt som vi kan (om det nu kan vara någon tröst?). 

När skadan väl skett och det kliar riktigt bevärligt är faktiskt den enklaste lindringen att badda med kallt vatten eller is. Alsolsprit, kylbalsam eller hydrokortisonsalva nämns också som verkningsfulla motmedel. Fast själv har jag helt enkelt låtit det"klia slut", och så här på fjärde dagen efter hemresan återstår bara ett fåtal irriterande påminnelser om översvämningsmyggan. Samtidigt är jag tacksam över att jag inte skulle några mil ytterligare öster ut, till Deje. Där är myggplågan sommartid (och inte bara i år) så intensiv att kommunen tvingats till att lägga ut fortlöpande information om myggläget på sin hemsida, och det finns människor i det drabbade området givit upp och sålt sina hus för att flytta till lugnare omgivningar. Det vore förstås bättre om det var myggorna som stack. Iväg!

Stråtrövarnas återkomst

"Gott var där om tiggare, som vid tillfälle kunde förvandla sig till stråtrövare, gott om lekare och spelmän, som drogo omkring från borg till borg, från marknad till marknad."
~ Carl Grimberg berättar om besökare på en medeltida vägkrog i"Svenska folkets underbara öden: I. Forntiden och medeltiden intill 1521"

"Allt går igen" heter det ju, och kanske är det då snart dags att väcka liv i kung Albrekts fridsstadga av 1375, den som bl.a. säger att den vägfarande som är ute i rättmätigt ärende skall färdas i fred. För dessvärre verkar vi åter ha fått tillbaka stråtrövarna i vårt land efter flera hundra år, eller vägpirater som den nutida benämningen är. Dagligen kan vi läsa om hur godtrogna människor som stoppat för vinkande "nödställda" vid vägkanten blivit avlurade och t.o.m. rånade av laglösa.

P-A Nilsson, med god kännedom om denna typ av brott från sin tid inom Polisen säger till Expressen om rövarna:  "De har ändrat sitt beteendemönster och har aldrig varit så påflugna som nu, de är mer desperata. Troligtvis för att folk inte är lika godtrogna längre". Nilsson säger vidare att det inte är fattigdom som skapat detta sätt att försörja sig, utan att det rör sig om en kriminell livsstil. "Det är deras sätt att leva och ofta är det lönsamt. Vägpiraterna är väldigt mobila och åker över hela Europa för att begå den här typen av brott. Börjar det hetta till i ett område åker de till ett annat", säger Nilsson.Det märkliga är att det enligt Polisen inte tycks vara möjligt att komma åt denna typ av verksamhet såvida det inte kan konstateras att det rör sig om trafikrelaterad brottslighet. I övrigt tycks det bara vara "schas och fy" som gäller. "De flyttar sig så snabbt. Vi jagar upp dem till Västra Götaland och de jagar tillbaka dem till oss", säger ett vakthavande befäl vid Hallandspolisen resignerat.

Uppenbarligen hade den vägfarande på slutet av 1300-tal större stöd i lagen än vad vi som färdas på dagens vägar har, idag finns inget som talar om vår rätt att färdas i fred. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka till 1375 för att finna lagar som skulle kunna ha varit tillämpbara. I lösdriverelagen av 1875 och avskaffad så sent som 1964 fanns ett avsnitt som idag skulle ha kunnat användas på sådana människor som enligt vad som ovan sägs har en kriminell livsstil. I lagen talas om att "den som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet och ordning" skall kunna bestraffas. Och det är väl just detta som vägpiraterna sysslar med?

Syner i midsommartid

"Du skrattar åt mångubbens benvita glans, som högt över tallen står"

Så är då midsommarnatten ett minne blott, i den mån man minns något. Jag minns. Dessvärre! Nåja, det kunde ha varit värre- tror jag... Tillbringade aftonen i ett partytält, modell större. Att vi hade tält var en välsignelse, eftersom det kom ett par rejäla skurar, tyvärr dock utan åska, vilket jag annars hade hoppats på -  åskan över Vänern kan vara magnifik! Vi var 24 glada i tältet, av vilka jag nog var en av de "gladaste". Vi åt gott, drack gott, sjöng nubbevisor och hade tävlingar mellan skurarna, precis som man skall denna afton.

Fast den riktiga årstidsupplevelsen för min del kom redan natten mot midsommaraftonen. Då begav jag mig ut på nattvandring i ett väder som uppfyllde alla mina "krav" - månsken, vindstilla och lagom tempererat. Jag hade förhoppningar att få se bäver för första gången, och mina förväntningar uppfylldes! När jag stod på bron över sundet i viken av Vänern såg jag  månstrålarna på vattenytan brytas av en simmande bäver, och det var en speciell upplevelse att stå på bron när bävern passerade under den. (Två kvällar senare såg jag bäver på ännu närmare håll, och även det kändes "stort".) Jag fotograferade den märklige gnagarens simtur, men bilden blev ungefär lika otydlig som ett foto på en ubåt på Hårsfjärden. Istället får det bli en vinjettbild av det lilla samhället vid sundet i midnattstimmen, tagen med en viss visa i minne...

Västkustpärlor

Mönster, Onsalalandet

Det känns som om det var alldels nyligen som det var april och kallvår, men hur det nu gått till så är vi i midsommarveckan och det är sommar på allvar! På den tiden man var yrkesaktiv var det väl ungefär vid den här tiden som man började fundera över vad man skulle göra på semestern. Lite grann sitter väl det där i så här under min första sommar som pensionär, det har inte riktigt gått upp för mig att jag har ständig semester nu...

Läste i GT om tips från allmänheten om västkustens pärlor, och där om inte annat märker man att tiden har gått. När det pratas om "nice häng", "soft hang out" o.s.v. så handlar det om kroglivet, och det är klart att det nog inte är så galet med att sippa på en paraplydrink med utsikt över folklivet på värsta vimmelbryggan. Fast mina västkustpärlor är lite mer stillsamma, och det har inget med ålder att göra. Ända från yngre dagar har jag gillat att söka mig ut till stränder med fri sikt över "oändligt" hav. Att få sitta i timtal i ensamhet och höra vattnet skvalpa mot strandklipporna och se fartygen avlösa varandra vid horisonten, det har alltid varit ett luivselexir för mig.

Så om jag nu skall dela med mig av mina västkustpärlor så väljer jag två havsnära utsiktspunkter. Att ta sig ut till dem kan innebära att man får gå en bit (skor med greppvänlig sula är nödvändig utrustning), men jag tycker förstås att målet är mödan värd! Min första pärla är ute vid gamla lotsutkiken vid Mönster på Onsalahalvöns sydligaste spets. Här har jag tillbringat en del vårdagar med att möta vårens bevingade budbärare, flyttfåglarna. Så här års kan man i stället ägna sig åt att studera halvöns fornlämningar i form av kummel och rösen, eller bara njuta av havsutsikten. En kikare kan förstärka synintrycken, annars ser man sandön Malö och den intressanta fyrplatsen Nidingen med blotta ögat. Den fågelintresserade kan med lite tur få se den i Sverige sällsynta häckfågeln tretåig mås. Det är en mås som normalt hör hemma på Nordatlanten, men som har hittat en svensk fristad på Nidingen, där den häckade första gången 1967.

Även min andra västkustpärla är halländsk. Några mil söderut från Onsala ligger Gamla Varberg. Utsiktsplatsen på vårdkaseberget har en del gemensamt med Mönster i form av ljungtäckta platåer och fornminnesrikedom. Från berget har man en hänförande utsikt över Getterön och Varberg samt den lilla Balgön, som påminner en hel del om de charmiga småöar som man kan se utanför den danska kusten.

Att få sitta på dessa utsiktsplatser och njuta av utsikten och tystnaden, kanske avbrutet av en stunds läsande i någon medhavd bok och en stilla fika, det är för mig bland de bästa upplevelser västkusten kan erbjuda. Och efter det konstaterandet återstår det bara för mig att önska en riktig trevlig midsommar, var du än befinner dig!

Visst kan vi tro på storken!

Vita storkar på Skånes djurpark. Foto David Castor.

 Som återfallsbesökaren kanske noterat har jag ett förflutet som hobbyornitolog. Under årens lopp samlade man förstås på sig en och annan minnesrik observation, till dem hör en handfull syn av storkar på svensk mark. De första storkarna såg jag dock på en bilresa ner i Europa för femtio år sedan. Minns att jag blev riktigt exalterad över synen av den första storken, sedan såg jag en till, och en till...och till slut tappade jag räkningen, så vanlig var den...

Fortfarande är storken vanlig i våra sydliga grannländer. I Holland häckar 1000 par årligen, i Tyskland 4500 par, och i Polen hela 41.000 par. Det har även hörts rapporter om att storken verkar vara på offensiven norrut både i Tyskland och Holland. Också från Danmark har hörts positiva rapporter, där man väntar tillökning från åtminstone tre par, bland annat ett par som etablerat sig  på Als, där storken inte häckat sedan 1954. Det var för övrigt samma år som storken upphörde att vara häckfågel i Sverige (med ett undantag för ett par som sökte sig hit 1966). På Als hoppas man att ungar finns framme till St. Hans, vilket väl är vårt midsommar, d.v.s. den här veckan.

Det som har störst betydelse för storkens framtid i Sverige är dock vad som sker med Storkprojektet. Föreningen har som målsättning att åter få storken att etablera sig som häckfågel hos oss igen, och nu börjar man få återbäring för sina ansträngningar. I år kommer inte mindre än 180 ungar att ringmärkas i Sverige! De har fötts i eller i anslutning till hägn, men redan 2014 hoppas man på att ha ett dussin vildhäckande storkar i landet. Återstår vilka som får påhälsning av storken då! Den som inte kan hålla sig så länge kan själv hälsa på häckande storkar, det finns gott om streamade sändningar från storkbon på nätet, bl.a. denna från Polen. (Där verkar det finnas två ungar plus två okläckta ägg.)

Tomma stolars längtan

Varje gång jag går min extended version av långpromenaden passar jag en liten sjötomt. Tomten saknar hus, eftersom vägen går genom trädgården - bostadshuset ligger alltså på andra sidan vägen. När jag ser de här stolarna som så inbjudande står på första parkett mot sommaren blir jag lite nyfiken, för det har hittills aldrig hänt att jag sett någon sitta i dem. Själv brukar jag sätta mig på en rastplats intill och njuta av båtlivet (det finns en kanotuthyrning vid sjön), lyssna på skrattmåsarnas grälande och se solens speglingar i de skvalpande vågtopparna. Hade stolarna varit mina så hade jag gärna tillbringat en stor del av min dag i någon av dem! Men kanske är själva poängen inte själva sittandet i stolarna, utan att njuta av insikten att hela tiden ha den möjligheten? Under tiden kan man lämna fältet fritt för de fria stolarna att filosofera över tillvaron. Funderar jag och drar vidare på min promenad.   

Familjen Bigfoot på Sverigebesök

Det jag kanske uppskattar mest med min relativt nyvunna frihet är att jag kommit igång riktigt bra med mina strövtåg, såväl i terräng som på gatumark. För någon vecka sedan begav jag mig ut på en vandringsled som jag inte besökt på åratal. Vid en liten glittrande sjö brukade jag förr endera påbörja eller avsluta vandringen, och den här gången blev det avslutningen på några timmars skogspromenad.

Jag visste att det gamla övernattningsvindskyddet hade brunnit, och att det har ersatts av en kur där man endast kan sitta. I ärlighetens namn är det väl inte mycket att fotografera, men innan jag ägnade mig åt sjön tog jag i alla fall en rutinmässig bild på skyddet. Så idag, när jag gick igenom bilderna, hajade jag till lite när jag kom till den här bilden, för jag tyckte jag skymtade något i skogsbrynet. (Som jag nämnt har jag fått rådjur och annat på linsen på sistone, så beredskapen är hög!)

Jag drog upp bilden några snäpp, och kunde konstatera att det ju bara var herr och fru Bigfoot som smugit sig in på bilden! Han står framåtböjd i riktning mot björken i förgrunden och tittar lite frågande mot kameran , medan hon sitter på eller kliver över en sten till vänster om honom, lätt lutad åt andra hållet. Hennes ansikte och de övriga kvinnliga attributen framträder ju tydligt!

 Okej då, innan jag blir avförd som mer galen än vad jag kanske egentligen är så skall jag väl erkänna att jag är medveten om att det förstås är en fixeringsbild, och att det är skuggornas lek i lövverken som syns. Fast lite retar det mig att bilden inte är tagen i Georgia, då hade man kunnat kränga den till någon blaska! För Expressen och Aftonbladet duger väl bara Jennifer Aniston, bröderna Skarsgård eller liknande - här bryr sig ingen om Sasquatcherna minsann! Läge att kontakta DO?

P.S. Den som inte kan få nog av Bigfoot kan ha glädje av den här länken till ett museum tillägnat storfötterna. 

Så här ser bilden ut körd i Foto Sketcher i "pennteckningsformat".

"Och så tittar alla på linsen! Hallå?"

Alla som i något sammanhang försökt att ställa upp människoflockar av typ Tjocka Släkten eller Föreningen Vilsegångarna för gruppfotografering har råkat ut för dessa som vägrar att ta regi när de skall fotograferas. Det kan vara morbror Ruben som efter tredje groggen blivit så upplivad att han nödvändigtvis måste vrida på huvudet för att med en besvärad bredvidstående diskutera i vilken matchminut Ralf Edström blev utbytt i sin sista match. Eller så kan det vara tant Signe som tappar väskan och böjer sig efter den precis när du knäpper bilden. Typiskt är att du nästan aldrig ser vad som hänt förrän du kommit hem och granskar bilden, och då upptäcker Ruben och hans höjda grogglas eller Signes hårtestar (det enda man ser av henne).

Jag skall erkänna att jag inte tittade på prinsessbröllopet igår, men jag slökollade lite på gruppfotografierna i morse, och upptäckte då kungafamiljens bildsabbare. När alla storhertiginnor och lillprinsar och operettgrevar rätat in sig i leden och klirret från kraschaner och garnityr börjat avta och det är klart att knäppa, då är det en person som tittar i annan riktning eller snyter sig - H.K.H. Prinsessan Birgitta! Prinsessan råkar enastående konsekvent missa knäppögonblicket, och påminner lite om en överaktiv sjuåring som inte lyckas stå still på första klassfotot. Beror det på spring i benen, eller är det en fördold antirojalistisk demonstration vi bevittnar? Någon nedåtvänd tumme eller uppåtriktat pekfinger har jag dock inte sett på någon bild. Ännu...

Slukhålet

Mitt under dagens promenad bredde ett slukhål oväntat ut sig framför mina fötter. Särskilt stort var det inte, men "en kan kaste in hatten", som Lars Ekborg skulle kunna ha sagt. Just slukhål är något som det är gott om just nu, jorden verkar ha blivit som en schweizerost. Om man har behov av att framstå som initierad så säger man förresten inte slukhål, man säger "instörtningsdoliner", fast det gör inte jag.

Rapporterna om stora slukhål duggar tätt, och såväl hus som bilar och, dess värre, människor uppges ha försvunnit ner i avgrunden när marken rämnat. Vad som orsakat hålen varierar. Berggrunden kan vara porös, oväder underminerar vägar där det finns kulvertar och rör under jord,  eller också har sättningar i marken uppstått av andra orsaker.

Att vakna och hitta ett tolv meter djupt hål under sängen är ingen drömtillvaro precis! I det fallet gick det lyckligt, men vi har ju även hört talas om mannen i Florida som rasade ner i underjorden liggande i sin säng för att sedan aldrig återfinnas. Man befarar att just i Florida kommer det att bli vanligare med slukhål på grund av av att mycket mark där vilar på porös kalkstenen.

Sannolikt har slukhålen ökat i takt med att allt fler länder har råd att bygga avloppssystem, kabeltrummor och garage under jord. Men slukhålen är långt ifrån någon ny företeelse! Den 15 juni 1914 bokstavligen rämnade marken under de mest exklusive delarna av Paris när ett våldsamt åskoväder drog in över staden. Människor till fots, i bilar och i bussar kastades ner i schakt i metron eller i hål orsakade av att vatten- och kloakledningar inte klarade det våldsamma trycket från störtregnet.   

 
Mitt ibland allt lidande och nöd som slukhålen orsakar sker dock även en del incidenter som får en att ana en viss humor från Moder Jord. Golfspelaren Mark i en ort i Illinois som heter Waterloo av alla namn befann sig på fairway på det fjortonde hålet på den lokala golfbanan när det utan förvarning uppstod ett nittonde hål. Plötsligt fann sig Mark vara under "marknivå", och hans medspelare fick tillkalla banarbetare, som ryckte ut med stege och rep. Kompisarna lyckades klättra ner och fästa ett rep runt Marks midja och baxa upp honom till den ambulans som tillkallats. Nu klarade han sig med en skadad axel, men i gengäld fick han ju en bra story...

Värt att nämna är också den kommentar som en lokal slukhålsexpert (!) svarade för. "Det är mycket underligt att ett det här lilla slukhålet kollapsade precis när någon stod ovanpå. Jag skulle säga att man har större chans att vinna på lotteri", sade han. Något säger mig att stackars Mark hade föredragit att vinna på lotteriet...

Molnigt

Fråga:

Hur litet får ett moln vara för att det skall ha rätten att kallas för moln?

Den här tussen förmörkade inte min himmel idag direkt...

Pilgrim på hemmaplan?

 Nidarosdômen 1857 (Wikipedia)

"I hjärtat nomadernas oro

och pilgrimstaven i hand -

vart gingo de irrande vägarna

långt bort genom främlingars land?"

(Carl Hesselgren)

 

Till min nyvunna pensionärtillvaros större glädjeämnen hör strövtågen i hemmamarkerna. En riktig långpromenad kan i bästa fall bli en stunds meditation, där man får tillfälle att rensa sinnet från allehanda slaggprodukter. Men det går inte att stänga omvärlden ute, plötsligt kan uppmärksamheten fångas av det oväntade! En ekorre på en trädstam, några porslinsskärvor i åkerkanten - upplevelserna är som små presenter som ger näring åt tanke och fantasi.

Under dagens utflykt blev min rutt delvis parallell med en utstakad kyrklig vandring som tydligen skall äga rum i morgon. Såg att promenaden innehåller sju "kontroller", där deltagarna förväntas diskutera olika bibelcitat. Inget att ta anstöt av, finns det en Gud så är det väl troligt att det är ute i skog och mark hen håller till - åtminstone gör min det! Men så var det då namnet på den kyrkliga promenaden - den benämns "pilgrimsvandring". Jag har känt en viss leda över vad jag upplever som överexploatering av det ordet! När jag hör det ser jag framför mig bilden av medeltida människor som under svåra strapatser och umbäranden drog fram på de gamla lederna till heliga platser som Nidaros eller Santiago de Compostela. Sådana vandringar förekommer ännu idag, fast numera kanske oftare  i formen "sakral turism". Wikipedia förklarar sakral turism som "en term som beskriver hur turister besöker platser som förknippas med andliga värden, utan att besökaren nödvändigtvis har religiösa skäl till besöket". Kanske då inte för inte som boken "Pilgrimsvandringar i Sverige" är utgiven av Svenska Turistföreningen?

Vad som skett med pilgrimsvandringen skulle sålunda kunna vara att vallfarten i många fall har "devalverats" till en motionsaktivitet ungefär som Hallandsleden, och där de forna religiösa prövningarna ersatts av sakral turism. Pilgrimsvandringarna med religiösa förtecken förläggs istället gärna på hemmaplan, kanske i form av en "guidad poängpromenad", och man gör det tillsammans med bekanta, trots att det latinska ursprungsordet för pilgrim, peregrinus, ju egentligen betyder "främling". Av de katolska strapatsfyllda vandringarna till helgonens viloplatser har det blivit protestantiska söndagspromenader i trygg miljö. "Finns det svenskt kaffe på pilgrimsvandringen?" kanske Stig-Helmer skulle undra. (Observera nu att det inte är själva vandringen jag ironiserar en smula över, utan att vissa lånar metoder från reklamfolket - man tar ett inarbetat begrepp och gör det till sitt eget.)

 Svenska kyrkan i Härnösands stift ger oss sin beskrivning av pilgrimsvandring: "Allt fler börjar upptäcka pilgrimsvandringarnas tjusning. Människor ger sig ut på vägar i sitt sökande efter livets djup och inre balans, men också ett sug efter aktivitet i vardagens stillasittande liv. En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv, kanske inte bara över naturen utan också över det egna livet."

Kanske ett tema för nästa strövtåg! Är jag en pilgrim som söker efter livets djup och inre balans och njuter av den vackra utsikten? Men å andra sidan, eftersom de andliga värdena för mig finns i naturen kan jag ju även betrakta mig som sakral turist. Fast man kan förstås alltid kalla sig flanör - enligt en beskrivning är det "någon som som promenerar långsamt och som har tid att reflektera över existensen". Snäppet värre är då att i likhet med Snoddas vara skogsflanör, och "gå i lugn och ro över myr och mo". Så får det bli - huvudsaken är att sulorna håller...

Den förtrollade skogen?

Vet inte vad det är med de vilda (?) djuren nuförtiden - igår satt det en koltrast på min vänstra sko, och idag stod det en råget tio meter från mig och en mormor med barnbarn och tittade till synes obekymrat på oss. Damen och jag pratade i vanlig samtalston utan att det verkade bekomma rådjuret det minsta. Eftersom det möjligtvis kan ha legat ett kid i närheten lämnade vi rådjuret i fred när jag knäppt några bilder. Men jag tycker djuren skall tuffa till sig lite, håller de på så här så börjar jag snart att känna mig som Dr. Dolittle. Vad blir det i morgon - en varg i knät kanske? Eskil Erlandsson, gör någonting! Skräm dom!