27 februari 2014

Jaha, bokrea!




Ärligt talat så höll årets bokrea på att passera mig obemärkt. Men så hörde jag någon på P2:s klassiska förmiddag säga att hon köpt en liten fälthandbok över träd och buskar på rean, och då insåg jag att det var precis vad jag behöver! Sagt och gjort, fick tag på den fickvänliga handboken á 45:- i vår bokhandel. Det hamnade ytterligare två böcker i varukorgen, varav en av Peter Robinson, trots att jag har fem böcker av honom att läsa in. Jag tror att fälthandboken kommer till användning innan jag hunnit avverka Robinsonhögen...

26 februari 2014

Risk för vattenplaning i fädrens spår?


Så är då OS i Sotji ett avslutat kapitel, och efter några dygns sportabstinens börjar man rätta till sig en aning. Det svenska utfallet blev ju långt bättre än vad åtminstone jag hade vågat kalkylera med, och nästan allt kan vi tacka längdskidåkarna för. Utan den solkiga avslutningen med hockeydopingen så kunde det ha varit en solskensolympiad för svenskt bekommande. Men allt det där debatteras ju på annat håll, så jag lämnar det gärna bakom mig. Vill dock passa på att plussa Viasats sändningar som var  över förväntan. Ändå saknade åtminstone jag kommentatorsduon Hård och Blomquist, men till Vasaloppet på söndag är de åter i rutan. Eller skulle ha varit, för nu verkar det som om mildvädret kan innebära att loppet ställs in för första gången på 24 år. Nog vore det trist om det blir så?

25 februari 2014

Ord till låns (2): avanak

"Avanak"
 
Började ju i förra månaden att leta utländska "bra-att-ha-ord", och då föll valet på tyskans "waldeinsamkeit". Denna månads ord har sitt utsprung i Armenien varifrån det sedan har lånats över till turkiskan. Ordet är "avanak" och betyder "åsna", men liksom i svenskan synonymt med "dåre" och "dumskalle". Likhetstecknet mellan åsnan och dumheten verkar finnas i en mängd kulturer och språk, vet inte vad detta tappra men egensinniga djur kan ha gjort för något dumt! Men den som blir kallad för avanak kan nog utgå från att det inte är avsett som en komplimang...

Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den

Klicka på bilden för större format

Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!

Under ytan

24 februari 2014

Så länge sen...

Stensjöns utflöde 24 februari 2014



































































































































"Där i vila multna vraken och de trötta män få ro"  
(Dan Andersson)


"...gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form."
(Evert Taube)

20 februari 2014

Också en recension...

(Eget bakverk som inte har med texten att göra)

"Jag har gått här förr men jag märkte då
inget särskilt med de smulor som jag trampat på"
(Fritt ur My Fair Lady)

En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!
"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.

Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering  nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.   

13 februari 2014

Tids nog - längre fram

(Egen bild)
"Släkten följa släktens gång"

I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?

Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...

Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.

Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr.  Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.

En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
 Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
 
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.

Jag har märkt att det finns  bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla -  Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".

För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.

-

Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.

10 februari 2014

Många komiker men få humorister

"We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey
Kvällstidningarna brukar ha små rutor med bild där man frågor allmänheten på stan om vad de tycker i olika frågor, från vintervädret till hur många guld Sverige kan tänkas ta i OS. Bland dessa intervjuade finns det en tidigare åtminstone till titulaturen närmast okänd yrkesgrupp som dyker upp allt oftare - jag talar om "komiker". En gång i tiden påstods det att vi levde i titelsjukans land, där det fanns gott om viktigpettrar som kallade sig "direktör". Numera tycks det som om "komiker" ligger högt upp på snobbtiteltoppen, och gemensamt för de båda titlarna är att det inte verkar finnas krav på någon uppnådd kvalifikation innan man trycker dem på visitkortet. OK, en del "komiker" bildar något sorts kotterier, där affärsidén är att man garanterar varandras förmåga till att vara roliga - "boka honom, jag lovar att han är skitrolig!"

Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...

Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester."  Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...

Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant  kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna.  En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
 
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar". 

Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...

6 februari 2014

Kärlek börjar med kast!

"Hjälm på, grabbar - tjejerna verkar stenheta!"
Vetenskapsmän som under två år studerat en grupp Kapucinapor (Capuchin monkeys)  i Serra de Capivara i Brasilien har upptäckt att aphonorna gärna flirtar med hannarna genom att kasta sten på dem. Det har sedan tidigare varit känt att apor kan använda stenar som verktyg när de knäcker nötter, gräver i marken eller utforskar sprickor i berg och trästammar, men nu kan man lägga till att de även kan utnyttja stenar som flirtkulor.

Aphonor brukar uppmärksamma påtänkta partners genom svullna genitalier, doftutsöndringar, minspel eller med visslingar, men kapuchintjejerna i den här stammen kastar sten på drömkillen istället. Så vitt man vet är de ensamma om det uppförandet, och eftersom honorna är trogna sin grupp och det är de unga aphannarna som söker sig till andra stammar så är det tveksamma om det här modet kommer att spridas till andra sociala nätverk bland Kapucinaporna.

Vad som blir nästa innegrej bland pilska kapucintjejer är oklart. Grabbarna kanske skulle uppskatta att bli bjudna på en kopp cappuccino i all stillhet?

3 februari 2014

Det gäller att ha is i - båten...

Dagens spaning under promenaden i det vackra vårvintervädret gav vid handen att... ja, hur det är man säger nu igen?


Ja just det, vissa vägrar helt enkelt att dra in årorna! Å andra sidan ligger dessa båtägare långt framme när isen väl har släppt.