Jag, ett saxofån

Tenorsax - det ser väl vem som helst? (Wikipediabild)

Jag har ovanan att ibland köpa en aftontidning på helgerna, bara för att få ställa maten på något (jag glömmer alltid att köpa tallriksunderlägg!). Understundom händer det att jag ögnar igenom någon artikel, jag blir till exempel alltid lika glatt överraskad när Alex Schulman är på sitt blygsammaste humör - då kan han vara riktigt underhållande! Det var han den här gången, då han avväpnande berättar hur han skrev autografer för en mängd ungar i Lindesberg som, skulle det visa sig, inte hade en aning om vem han var.

Det väcker liv i ett smärtsamt minne hos mig! En gång när Luma och jag cyklade in i Grums på väg till Karlberg för att skriva bilnummer spanade vi in en VW-buss parkerad på gatan i höjd med folktandvården. Vi såg på långt håll att det här var något extra, som om John Wayne hade stigit av tåget eller så. Bussen var tom, men intill den stod en kille i blommig skjorta, väst, jeans och vita jympadojjor (bara det!) och höll vakt. Vi bromsade in, och läste unisont: "Rock-Boris" på bussens sida. Luma, som alltid var mer fräck än jag, kastade cykeln och rusade över gatan, och först när han skrek "autograaaf!" förstod jag vad det var frågan om. Försiktigt parkerade jag cykeln mot vägräcket och korsade gatan.

Killen som höll vakt log glatt. "Tjena grabbar!", sade han på en dialekt som man bara hört talas om.
"Hur ere i Grums då?"
"Vi vet inte, för vi kom nyss...", började jag försiktigt, men Luma puttade mig i sidan.
"Dä ä kul!", sa han. "Kul" var ett vedertaget uttryck då, men är töntförklarat sedan länge. "Cool" skall det ju vara!
"Schysst!", sa blomskjortan. "Å nu vill ni ha attograferna fesstår jag?"
"Ja, tack!", sa Luma och bockade så artigt att jag tror att fräknarna rasade som mjäll från hans kinder.
"Boris å grabbarna dricker en kopp kaffe", urskuldade sig vår nyvunne idol (man "fikade" inte i forntiden). "Jag lirar alt, vet ni vad det är?", fortsatte han.
"Allt?", stammade jag förvirrad, "spelar du alla instrument?"
Luma fnös.
"Altsax", sa han världsvant. "Saxofon, så klart!"
"Självklart!", sa saxofonisten, som han nu visade sig vara. "Du kan det här!"
Jag, som var expert på Tommy Steels knä- och tandställningar var tillintetgjord! Jag fick min autograf, men jag brände nog upp den under rituella former samma kväll. För övrigt tror jag att snubben (man lär sig!) senare var en habil blåsare i Telstars. Känner ni till honom?

Folkligt tyckande, gruset i åsiktsmaskineriet

Är det underligt att man känner sig lite nertryckt i kängskaften ibland? Den som lyssnade på väderleksrapporten i förrgår morse fick veta att det det skulle bli vackert några dagar, "men redan om fem dagar blir det betydligt sämre". Fem dagar - det är ju en evighet! Kändes som om meteorologen lika gärna kunde fortsatt med profeten Ledins förutsägelse: "hösten kommer snart, det går med vindens fart"...

Så tycker jag, och jag passar på att göra det medan jag får! Snart är det väl slut på rätten för oss icke etablerade tyckare att klampa in på de licensierade åsiktsmaskinernas arbetsområde. Häromdagen skrev Johan Hakelius i Aftonbladet så här: "Problemet med ”Ring P1” är ganska enkelt, om man bara vågar erkänna det: Demokratin mår bäst av att alla inte kommer till tals hela tiden. Om vi ständigt påminns om alla dumheter som folk säger och tycker, blir det i stället svårt att minnas de goda och högtidliga argumenten för att alla ska vara med och bestämma". Denne Hakelius förekommer som en och annan väl redan känner till i ett radioprogram som heter Spanarna, "en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter tolkar tidens tecken och målar upp sina visioner av vår framtid" enligt programmets egna varudeklaration. Kanske skall vi då tolka tidens tecken som att yttrandefriheten är ute, och att vi kan se fram emot hur visionärerna är i färd med att måla upp en framtid där Spanarna själva kommer ner från Jabal Musa med sina förhållningsregler? De kommer dock inte att släpa på några stentavlor, utan bär sin lap top käckt under armen.

Samma inställning till det ostrukturerade folkliga tyckandet som hos Hakelius finner vi hos hans Aftonbladetkollega Jan Guillou. Vi har ju ingen "offentlig betydelse", som han uttrycker det (till skillnad då från Jannekillen själv, som väl har en "ofantlig betydelse"?) "Vem bryr sig om anonyma människors pladder och dåliga anteckningar?", frågade G. retoriskt redan för några år sedan om bloggarna, långt innan twittret började stiga mot bloggosfären lika okontrollerbar som lärksången över klövervallen. Grymta månde småtyckarna om de visste hur den gamle Guillou nu lider av alla åsikter som framförs utan vederbörligt tillstånd...

Detta föranleder mig till en alldeles egen spaning (enligt parollen "tyck idag, i morgon kan det vara förbjudet!"). Vad sägs om att utropa ett mediamullornas råd, där endast skriftlärde, politiskt rättänkande individer skall ingå, och där endast de själva kan utse vilka som framgent skall få inträde i deras åsiktsakademie? Sedan kan de sitta där och bläddra i sin gemensamt vårdade hadith, för att se om nytillkomna åsikter är förenliga med vad som redan tyckts av rådsmedlemmarna. Min första fråga till rådet: kan det godkännas att vi dödliga utbyter åsikter med varandra per vykort?

Nu duckar de engelska politikerna

Inte får vi vara ensamma om någonting! Vi som trott att vår lilla svenska ankdamm är unik ifråga om fifflande och verklighetsfrämmande politiker kan yrvaket konstatera att det inte verkar vara ett dyft bättre i England!

Färska uppgifter säger nämligen att även många engelska politiker satt i system att låta skattebetalarna pröjsa för de mest oväntade saker. Bl.a. har en MP med det passande namnet Viggers för allmänna medel köpt det flådiga ankhuset "Stockholm" (ja, det heter så) á 30.000 kronor till sina snattrande skyddslingar hemma på gården.

Och just ankor verkar vara ett irritationsmoment även i övrigt i det engelska samhället för tillfället. Det visar sig nämligen att Oxford University lagt motsvarande 2,5 miljoner kronor på att utreda hur ankor önskar att ta sitt bad: i pöl eller pool, eller föredrar de månne att duscha? Svaret blev faktiskt att de föredrar duschen! Frågan är nu om universitetet skall gå vidare med forskning på varför Kalle Anka alltid har en badhandduk virad runt underkroppen när han duschat, när han annars aldrig bär byxor. Fast den uppgiften är kanske bara en anka...

Om skattebetalarna i England upprörs över slöseriet med skattemedel så är inte bönderna nådiga heller i sin kritik av dem som tillskjuter medel för sådan här forskning. En företrädare för lantbrukarna från Devon, Mr Rew, kallar dem för "quackers", och utbrister: "De borde pallra sig från London och ut på landet för att kolla hur det fungerar där, och sedan se till att det görs relevant forskning istället. De kunde ha frågat vilken bonde som helst och fått besked om att ankor gillar vatten".

Den glada ankan på bilden är en pekinganka, som lånats från Wikipedia. Den har i övrigt ingen anknytning (ursäkta!) till artikeln .

Til lykkeland

När jag var på väg hem från jobbet igår tog jag vägen runt butiken för att handla lite. Vid bröddisken satt en pappa på knä och småpratade med sin lilla dotter, ett bedårande barn! Det var som om de befann sig i en kapsel där tiden inte fanns. Jag blev närmast generad över att störa detta ögonblick av frid, och vände mig mot brödhyllan för att ta min brödkaka, då jag såg henne komma mellan varudiskarna. Kvinnan såg liksom jag pappan och barnet, och hennes nyss en smula trötta ansikte sprack upp i ett leende som fick henne att stråla. Hon log inte i samförstånd med pappan, för han var onåbar för omvärlden i det ögonblicket. Hon log heller inte för att markera något för mig eller någon annan, utan hon log över det hon sett. Kvinner försvann in bland fruktmontrarna, och hennes steg verkade plötsligt lättare. Medan jag lade brödkakan i korgen insåg jag att upplevelsen av denna kvinnas lycka inför någon annans lycka i sin tur gjort mig lycklig - på ett ögonblick hade något människor emellan spridit sig som ringar på vattnet! I morse när jag vaknade tänkte jag på den här stunden, och beslöt mig för att söka lyckan. Häng med om du vill...

(Foto: Dennis.)

Den här bilden symboliserar "lycka" för mig. Min storebror står där i hagen bland de stora vännerna och bara njuter. Jag som kände honom förstår varför. Hans liv var redan då hästar och skulle så förbli, men det är en annan historia. Du kanske bara ser en fin bild på en pojke bland hästar.

"Lycka är en inhägnad mindre åker eller äng", kan vi läsa på Wikipedia. Och det är det ju också, rent konkret, men en åker och en äng kan också innebära en abstrakt lycka för mig. Vi nordbor älskar ju vår natur, och vi tror oss kanske att vara ensamma om det. Men vi ser ju att allt fler holländare och tyskar söker sig hit, inte bara för att turista, utan för att bosätta sig här. I Lisskogsåsen i södra Dalarna bor t.ex. Astrid och Piet, som två av mer än trehundra invandrade holländare enbart i Dalarna. "Tänk bara att kunna gå ut och se bort över de här vidderna och bergen en solig dag", sade de till Dalarnas Tidning i ett reportage från december förra året. Visst låter det som de funnit lyckan?

Annars söker vi stressade nordeuropéer gärna lyckan "långt längre bort", kanske också en symbolhandling där själva antalet mil tycks bli betydelsefulla i resan bort från oss själva. På en bergstopp i Tibet, där väntar lyckan, eller...? Vem borde veta om inte Anna Bornstein, författare och journalist och livsvis! Hon säger till SvD att hon i likhet med tjuren Ferdinand istället älskar att ligga platt på gräsmattan och smälta samman med blommorna och träden. Eller borra näsan i mossan och känna en extatisk förening med alltet. "Medvetandet finns överallt. Och allt finns i medvetandet, där kan man vara och uppleva världen", anförtror hon SvD. "Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark. Den djupa kunskapen om världen och om andra människor finns i insikten att allt hänger samman. Och de gånger man känner samhörigheten med människorna, naturen, alltet – då finns inga avstånd. Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark", avslutar Anna Bornstein.

Efter dessa visdomsord blir jag inte längre förvånad över att läsa att Europas lyckligaste folk enligt vad forskare vid Cambridge University kommit fram till faktiskt bor i " en väderbiten landsortsstad allra längst ut på Danmarks västkust". Ringkøbing ligger på västjylland, vid Ringkøbing fjords nordöstra strand. I stans finns cirka 9700 innevånare, och bland dem alltså självaste lyckan - åtminstone om man skall tro forskarna! För ganska precis ett år sedan besökte Sydsvenskan Ringkøbing för att känna befolkningen på pulsen - hur lyckliga är de egentligen i denna småstad, där de de flesta arbetar inom fiske, jordbruk eller handel och turism?

Stadens borgmästare uppvisar en lätt ambivalent attityd över utnämningen. Efter att ha ägnat sig åt lite välförtjänt skryt över orten resonerar han sig fram till att man egentligen nog inte är så särskilt mycket lyckligare här än i grannstäderna, men det är godt nok! Danmark hamnar av tradition högt i sådana här undersökningar. Borgmästare Torben tror att det kanske handlar om allmänt väbefinnande, i kombination med kultur och arv. Man bryr sig om varandra helt enkelt.

Nere i byen träffar reportern på murare Jens Møller Madsen. Han instämmer i att Ringkøbingsborna nog rent allmänt är rätt lyckliga. "Ja, det tror jag faktiskt. Naturen och fjorden är bra för människorna och så är det en levande stad. Det tror jag också har betydelse", säger Jens.

Och med det slutar vår lilla jakt på lyckan, som började med ett leende vid en bröddisk och ledde till lyckans land, som visade sig ligga närmare än vi kunde ana. "Och lyckan är alls inte det som vi tror, inga stora bevingade ord", som det heter i visan. Men det visste vi ju redan!

Fotnot: Ringkøbing utsågs till den "lyckligaste regionen" efter en stor undersökning, där fler än 120 regioner i Europa ingick.

Den felmedicinerade

Howlin Wolf: " I´ll be back someday" (1964)

"You know I'm the Wolf baby, you know I stays in the woods
You know I'm the Wolf babe, you know I stays in the woods.
Well when you get in trouble, you call the wolf out of the woods."

("I´m the Wolf", text Chester Burnett a.k.a. Howling Wolf.)

Jon, Nils-Ersas pojken från Ljustaby, gav sig åt skogen. Det var länge sedan, man tror att det här hände i början av 1700-talet. Till skillnad från sina syskon var Jon svår till humöret, och för att få honom lugnare såg fadern ingen annan råd än att ta hjälp av Klockagubben, bygdens kloke gubbe. Klockagubben rekommenderade att man skulle ge Jon björngalla, något som ansågs vara ett gott botemedel mot svårt humör. Endera hade någon skvallrat för Jon, eller också hade han sina aningar om vad som var på gång, för han flydde bort. Påföljande dag återvände han dock, nu fullständigt okontrollerbar. Byfolket såg sig nödsakade att infånga och binda gossen, och därefter tillkallades Klockagubben. Nu fick Jon sin medicin, och alla trodde att det därmed skulle bli bra. Men när Jon släpptes loss reste han sig snabbt och löpte till skogs.

När den kloke gubben kom hem upptäckte han vad som hänt: istället för björngalla hade han råkat behandla ynglingen med varggalla! "Då blev han nog varulv, ska ni få si!", sade gubben bedrövad, och det visade sig att han skulle få rätt. Jon dök upp både här och där, alltid med något ofog som resultat. Fadern sökte upp prästen, som drog sig till minnes att om man kallade en varulv vid namn så skulle förtrollningen släppa.

Tiden gick och veckor blev till månader utan att man lyckades infånga Jon. Byborna hade nu fått annat att engagera sig i: det hade samlas mycket varg på skogen, så man hade börjat gräva gropar och kalla till drev. En söndagsmorgon var några ynglingar från Färsta ute på skogsfågeljakt. De hade råkat gå vill från vägen, och delade på sig för att hitta rätt igen. En av dem hittade tillbaka och ropade på sin kamrat, som händelsevis också hette Jon. I det samma klämtade kyrkklockorna i Skön för första gången. När de tystnat svarade den andre ynglingen inifrån skogen, och frågade samtidigt vad det var för ynkligt läte han hörde. Pojken som ropat hörde det också, och de letade sig tillsammans fram till en av varggroparna. Insnärjd i ett nät påträffade de där Jon, varulven. Han var nu lugn och foglig och lät sig föras hem. Väl hemma föll han i en djup sömn som varade flera dagar. När Jon vaknade var han fullständigt återställd, och han kunde berätta hur han hört kyrkklockorna, följt av att någon ropat hans namn. I det samma hade det som tryckt över hans bröst och gjort honom fullkomligt vild till sinnes släppt, och efter den dagen var han helt återställd.

"I'm gonna leave you, I'm goin' away
I'm gonna leave, I'll be back someday
Oh well I can't stay here, no need in me stayin'
Here's nothin' for me to lose.

Wooooo, woooooo,
Wooooo, I'm goin' away,
Well I can't stay, 'til you hurt my feelings
I'm goin' away.

I'm going to the woods, I'm worried about you
I be so broken hearted, I won't know what to do
So good bye babe, I hate to go
Here's nothin to lose".

(Howling Blues, Chester Burnett)

Den här berättelsen återgav den då åttioåriga Erik-Nils-Brita i Ljusta för en nedtecknare 1888, och den sattes på pränt 1947 av Mattias Oskar Johannes Svedberg i hans bok "Från gamla Skön", del I". Min berättelse bygger på denna nedteckning.  Idag skulle vi troligen kalla Jon för "bokstavsbarn under psykos", men på den tiden gjorde man andra tolkningar.

Nu dyker vikingarna upp i Säffle igen...

Bild från Projekt Gutenberg

Det hela började med att några inhyrda dykare från kustbevakningen råkade gå ner på fel ställe i Lurö skärgård. Plötsligt fann de något som stack upp ur bottensedimentet, vilket visade sig vara en spant tillhörande ett tjugo meter långt fartyg, i övrigt djupt nedsjunket i slammet. Efter ytterligare undersökningar tror man nu att det kan röra sig om ett skepp från vikingatid, i så fall en stor marinarkeologisk sensation. Man har lyckats bärga vad som kan vara ett svärd och ett spjut, och dessa har vidarebefordrats för åldersbestämning. Om det döljer sig ytterligare föremål i bottenslammet vet man ännu inte. Utöver föremålen har man även skickat ett träprov för analys med hjälp av dendrokronologi. Det ligger ytterligare sex fartyg i anslutning till det gamla vraket och väntar på att bli undersökta, och man kan inte utesluta att detta kan medföra ytterligare överraskningar i form av fler riktigt gamla skepp. Den närmaste tiden vill det till att man håller fyndplatsen under bevakning, så att inte skattsökare letar sig dit för att roffa åt sig av eventuella fynd!

Det är en storsatsning på vrakinventering i Vänern som givit detta jättenapp. Femtio av kustbevakningens sjuttio dykare har engagerats av marinarkeolog Roland Peterson på Vänermuseet i Lidköping för en treveckorskampanj, med målsättningen att hitta och undersöka så många vrak som möjligt. Till förfogande har de sex välutrustade båtar, som gör det möjligt att söka av bottnarna på ett helt annat sätt än vid tidigare undersökningar. Just Lurö skärgård är en välkänd fartygskyrkogård, så att dykningar förlagts dit är förstås självklart!

Om det visar sig att det rör sig om ett bärgningsbart fartyg så lär det bli dragkamp om var det skall placeras. Vänermuséet i Lidköping är förmodligen spekulanter, samtidigt som Säffle kommun säkert lockas av ett västsvenskt Vasamuseum. Närheten till Norge är i så fall ett tungt skäl som borde tala till Värmlandssidans fördel.

Näst efter den där kaffekoppen så är väl Säffle på gott och ont mest känt för Olof Trätälja. Om det nu verkligen är så att Olof vilar i storhögen i Säffle är omdiskuterat, men oavsett det så finns det gott om vikingtida minnen i bygden, t.ex. andra storhögar i Nysäter och Högsäter. En svensk motsvarighet till de norska Gokstad- och Osebergsskeppen skulle därför få en värdig placering i Säffle. Men dit är det långt - man vet ju ännu inte säkert om det verkligen rör sig om ett vikingtidaskepp, inte heller i vilket skick det befinner sig. Men Säffles hövdingar får kanske börja fila på en ny turistslogan. Vad sägs om "Säffle - ro hit med en bägare mjöd"?

Nä, ge mig ett piller...

Beklagar att ovanstående filminslag är lite suddigt, men det togs med dold kamera på ett västsvenskt apotek i morse när det stod klart att två tredjedelar av de svenska apoteken skall säljas ut. SvD skriver: "Och köparna är både verksamma inom apoteksbranschen och som riskkapitalister. Därtill finns enskilda personer som vill driva apotek". De som är verksamma inom apoteksbranschen känner vi ju till, liksom vi anar vilka som i mångt och mycket kan betecknas som "riskkapitalister". Och enskilda personer som är intresserade av branschen finns det ju gott om - hade t.ex. Daniel väntat något år så hade han inte behövt göra sig omaket att gömma sig i Varberg med sitt lager - han hade kunnat köpa ett eget apotek!

VD:n för Apoteket Omstrukturering AB (jo, det heter så!) är full av optimism, och säger till Aftonbladet: "Vi tror att det kommer att bli en mångfald med både stora, medelstora och små aktörer. Men också att det dyker upp andra typer av aktörer till exempel inom e-handeln". Ja, vad e-handeln med farmaceptiska produkter går för känner vi väl alla till vid det här laget?

Förmodar nu att SYO-konsulenterna på våra kåkar nu kan förbereda sig på en anstormning av förfrågningar om lämpliga farmacevtutbildningar. Sedan är det väl bara en tidsfråga innan de gamla apoteksskyltarna ersätts med nya, med texten "drug store".

Å jiane mej, secket elände!

"Nyheten tog fart i helgen och skräckrubrikerna spreds blixtsnabbt över världen. I detta spel finns förlorare och men också vinnare. Någon tjänar alltid på vår oro." ---"Det är därför lätt att enbart skjuta på medierna–budbärarna – för överdrifter och sensationer. Det största mediala problemet är istället aningslösheten och godtrogenheten mot de professionella larmarna." Inger Atterstam, SvD 090430( "Get your facts first, and then you can distort them as much as you please." Mark Twain )

"ANALYS.Pandemin står för dörren. Det betyder att vaccinproduktionen ska sätta i gång, nu genast. Det betyder också att alla omedelbart måste börja förbereda sig. Ingen vet om pandemin kommer att bli lindrig eller om den blir så svår som den nu verkar vara i Mexiko. Men det är ansvarslöst att chansa." Karin Bojs, DN 090429 ("But I follow the worst." Qvidius)


"Allt som kan gå åt helvete kommer att göra det - vid värsta möjliga tidpunkt", heter det i Finagles lag om dynamiska negativismer. Och det är väl så det är just nu, åtminstone enligt media. Det gäller att hitta den värsta konsekvensen i alla skeenden! Det första bygdereportern med andan i halsen frågade förr när två bilar råkat törna emot varandra i korsningen Storgatan och Postgatan var om det fanns "någon krisgrupp sammankallad". Nu är första frågan: "vad är värsta möjliga scenariot?" Sedan bläddrar hemmaredaktionen tillfälligt bort "så skyddar du dig mot viruset", "så räddar du dina besparingar vid finansiell härdsmälta", "så överlever du jordbävningarna i Skåne" och fastnar för "så undviker du trafikdöden i skräckkorsningen", efter en olycka där skadorna inskränkt sig till repor i lacken. Det värsta scenariot är att en kärnavfallstransport kommer att krocka med en gasolbil i samma hörn nästa gång.

"Now, won't you please say "Hello" to the folks that I know
Tell 'em it won't be long" (Ross Parker/Hughie Charles)

Om det nu bara vore journalisterna som drabbats av svartsyn och hysteri vore det gott och väl. Men alla olyckskorpar, domedagsprofeter och Krösa-Major vars insändare hamnade i tidningsredaktionernas papperskorgar förut har nu släppts mer eller mindre fria i kommentatorsrutorna på tidningarnas nätupplagor. Plötsligt sitter det konspirationsteoretiker från Katthult (t.ex.) som med bergsäker röst förklarar att det är Obama som ligger bakom den mexikanska snuvan, och rättshaverister får bl.a. Leif G.W. Persson och Linda Skugge att i vämjelse controlenterdeleata sina bloggar.

Då jag googlade på "glädje" fick jag 2.970.000 träffar, medan sökningen på "sorg" gav 5.500.000 träffar, så nog skulle det behövas en glädjens väckelserörelse i vårt land, något att samlas kring som nation. Men vänta, det har vi ju - vinner Malena Ernman ESC i Moskva så garanterar jag att kvällspressen kommer att glömma undergångsrubrikerna i flera dagar! Å andra sidan vore en sådan utgång det värsta tänkbara scenariot för SvT.