Porthusek

Port Isaac (Wikipediabild)

Jag är förvisso ingen burkslav - det kanske blir några timmar i veckan framför apparaten på sin höjd, och knappt det så här års. Men ikväll satte jag mig framför TV:n för att se ett program som jag alltid försöker att se, Time Team. Jag har nog nämnt det programmet tidigare, det heter Tidsresenärerna på svenska, och är en dokumentärserie om en grupp arkeologer som har tre dagar på sig att göra en utgrävning av något intressant område. Programmet har en väldigt lättsam ton, utan att det blir slarvigt.

Hur som helst idag råkade jag bli sittande kvar i TV-fåtöljen, och hamnade i en "ny" engelsk läkarserie som heter Doc Martin. Serien påminner en del om såväl Dr Finlay och Skärgårdsdoktorn, men är lite roligare än dessa. Dr Martin har brutit upp från en framgångsrik karriär som kirurg för att bli allmänläkare i en liten landsortsstad, där han sina rötter. Staden heter Portwen i serien, men när jag kollade på nätet visade den sig heta Port Isaac, eller Porthusek på Cornish, och ligger alltså i Cornwall (eller hur, Lillan?). Det ser ut som en mysig plats, och det skall bli kul att följa Dr Martins äventyr i "Portwen", och den som har kanal 9 har härmed tipsats!

Det känns inte bra i hjärtat

Neda. (Wikipediabild)

Därute höll tornseglarna sina akrobatiska uppvisningar mot sommarhimlen, och de trinda humlorna tultade runt i sommerfuglelavendeln så det stod härliga till, men ändå var det ingen riktigt lycklig dag igår. Två flickors öden uppehöll mina tankar en stor del av dagen, och till slut kände jag att jag måste bara skriva av mig för att befria sinnet lite.

Neda Agha-Solthan sägs ha varit en ung, välutbildad kvinna som älskade musik. Men det är inte i den rollen vi sett henne.

Kanske flög tornseglare över hustaken i Teheran den kvällen, men deras skrin överröstades troligen då av slagrop och upprörda röster som hördes i kvarteren kring Amir Abad. Det var den 20 juni, klockan var runt 18.30. Som vanligt hade oroligheterna dessa dagar lett till långa bilköer. Neda, som var på väg till demonstrationerna i sällskap med sin musiklärare Hanid Pamahi, hade gått ur bilen och stod på trottoaren. Skottet som avlossades från ett tak i närheten borrade sig med dödlig precision in i hennes bröst. Ögonvittnen är säkra på att det inte var en slumpkula, den var avsedd för Neda. Så skedde det som inom bara något dygn skulle kablas ut över världen. Liggande på rygg på trottoaren dog Neda, medan någon fångade hennes dödskamp på video. Blodet rann ur hennes mun och näsa, och ögonen slocknade långsamt, medan hennes musiklärare förtvivlat försökte trösta sin döende elev. Inom kort skulle många av oss bli medvetna om att det helt nyligen levde en ung, begåvad och vacker kvinna vid namn Neda Agha-Solthan i Teheran. Hon ligger begravd i Behesht-e-Zahra.

Flickan, som vi inte känner vid namn, är sju år. Hon har bott med sin mamma och två syskon i ett "välmående" bostadsområde i Stockholm. En tidigare fostermamma tillkallade polis efter att ha upptäckt barnens situation. Aftonbladet skriver: "Barnen var nakna, sånär som på tvååringens nerhasade blöja som var full med bajs. Alla tre var smutsiga, toviga och hade huvudlöss.Deras kroppar bar spår av grovt våld: blåmärken, sår och ärr. Syskonen berättade att de inte hade ätit eller fått gå ut på väldigt länge. Inifrån sovrummet hördes hög musik. Där satt mamman på sin säng och pratade i telefon. Hon märkte inte att polisen varit i lägenheten i 20 minuter.– Vi får inte gå in till mamma, sa den äldsta flickan."

Längre ner ur samma artikel : "Sedan började syskonen berätta om övergreppen. Pojken visade ett knivsår under hakan och berättade att hans mamma hotat att skära halsen av honom. Enligt barnens berättelser, som bekräftas av deras skador, har mamman också rispat dem med spikar och skrapat deras fotsulor med krossat glas.
– Hon slår mig och storasyster hela tiden, men inte flickan. Vi får aldrig mat och jag kan inte komma ihåg senast vi åt, berättade den femårige pojken.
– Det känns inte bra i hjärtat. Hon är inte så snäll vår mamma, hon gillar inte oss. Hon hatar oss, sa den äldsta flickan."
Nu är flickorna tillbaka hos fosterföräldrarna igen. Den tvååriga flickan kallar sin sjuåriga storasyster för "mamma".

Nej, det var ingen bra dag igår.

"Mama don't take my Kodachrome away"

"Kodachrome
They give us those nice bright colors
They give us the greens of summers
Makes you think all the world's a sunny day, oh yeah"
(Paul Simon)

Färgerna och sommarens grönska har vi kvar, men med Kodachrome är det sämre beställt; efter en 74-årig historia som tidvis varit en framgångssaga har filmen till sist gjort sitt, meddelar Kodak i ett pressmeddelande. Att "Video killed the Radio Star", det vet vi ju, och att Kodachromes baneman förstås var digitalkameran är minst lika sant.

Kodachrome gick en långsamt tynande död till mötes, och enligt nyhetsbyrån AP svarade filmmärket på slutet för endast en procent av Kodaks totala filmproduktion. Nu återstår endast ett laboratorium i USA som kan framkalla de sista rullarna av filmen. I Sverige är framkallningslabben nedlagda sedan länge, men när filmens sista bastion i Europa föll 2006 och all framkallning förlades till USA så höll Kodak ännu skenet uppe. "Kodak motiverar flytten med att de säkerställer verksamheten ekonomiskt och kvalitetsmässigt genom att koncentrera framkallningen och därmed få upp volymen. Flytten är en del i planen att strukturera den traditionella kemiska tekniken så att verksamheten är lönsam i framtiden", sade Kodak då.

Ja, kära nån, hur länge sedan kan det vara sedan jag knäppte min sista rulle Kodachrome - sju, åtta år sedan kanske? Och min gamla Praktica ligger obrukad i en låda sedan lika länge. Det var ursprungligen en östtysk kamera, så jag trodde nog att märket försvann i ruinerna efter muren. Ser dock nu att Praktica faktiskt finns kvar än i denna dag, och även om de till stor del också gått över till digitalt så säljer de fortfarande även anloga kameror.

Och när nu den gamla rullfilmen långsamt bleknar bort och ersätts av digitalt kontrollerbara kameror så blir den gamla sanningen att "The camera never lies, but photographers do" bara sannare - men det är ju en helt annan historia...

Stängd slutare (Egen bild)

Skaffarefolket, sin tids festfixare?

"Bondbröllop" (1568)
Pieter Bruegel d.ä., nederländsk renässansmålare. (C:a 1527-1569)

"SKAFFARE FAR, m. skaffare mor, f. de gifta
personer, hvilka vid bröllop skaffa in allt, som
behöfves och hvilka börja dansen. Skaffare-fólk,
n. id. Emedan första dansen tillkommer dem,
kallas han skaffare dans, m. N. G. D. d.
(Slesvik) skafferdands."
(Johan Rietz: Handbok över svenska allmogespråket 1862-67)

Det händer att jag då och då snubblar över något gammalt uttryck som jag blir nyfiken på - drättaduk är ett tidigare exempel. Idag stötte jag på uttrycket "skaffarefolk", vad jag förstår sin tids festfixare. Seden verkar vara extra välkänd från Gotland, där man fortfarande använder sig av benämningarna skaffarfar och skaffarmor för värdpar eller "toastmasters" i olika sammanhang.

I Fataburen från 1911 kan man läsa om seder vid ett gotländskt bröllop: " Skaffarfar och ungskaffaren taga hvarandra i hand och buga för ungmansdrängarna, skaffarmor och ungskafferskan niga för brudpigorna". Benämningarna "ungskaffare" och "ungskafferska" låter ju rätt märkligt i våra öron idag, men uppenbarligen är det de som också kallas för skaffaredräng och skaffarepiga. På sajten "gutniska" kan man läsa att "di jär alltut fäir stycken: skaffarfar u skaffarmor u så unggskaffarn u skaffarjämfrun, sum u kallas för skaffardrängen, u skaffarpäiku".

Nu var det dock inte bara i samband med bröllop som skaffarefolket fick biträda. Även vid begravningar hade de sina givna sysslor - skaffarkarlarnas uppgift var t.ex. att skruva fast kistlocket, och efter den kyrkliga cermonin var det skaffarparets uppgift att se till att gästerna intog sina platser vid den gemensamma utspisningen i sorgehus eller församlingshem.

Jag skall villigt erkänna att skaffaresysslorna inte är något jag hört talas om från min egen släktforskning, och det skulle därför vara spännande att veta om detta är något som förekommit (förekommer?) i andra delar av landet än på Gotland, och om hur långt tillbaka i tiden det finns dokumenterat. Undrar vem som kan berätta?

Uppdatering: slog upp ordet "skaffa" i Bra Böckers Lexikon, och fick en liten serendipityupplevelse! Så här står det nämligen: "Skaffa (holländska), sjömansuttryck för äta. -Skaffning, matsäck, utspisning". Ordet är väl på utdöende hos oss, men finns kvar bland annat i ordet torrskaffning (och skafferi?). Nog är det väl märkligt att jag råkade hitta en holländsk illustration utan att ha en aning om ordets möjliga ursprung? Och sist, men inte minst - det visade sig att ordet skaffare faktiskt fanns i SAOL! Så här står det där: "(utom i skildring av ä. förh. numera bl. i vissa trakter) om person som ombesörjer arrange­mang o. förplägnad vid gästabud o. d. (särsk. som fungerar ss. värd vid (bond)bröllop); äv. om per­son som vid sådant gästabud osv. fördelar mat o. dryck bland gästerna o. passar upp vid bordet, uppassare l. servitör". Vidare:
SKAFFAR-FOLK. om man o. kvinna (särsk. äkta par) som svara för förplägnaden (o. fungera ss. värdfolk) vid (bond)bröllop.
SKAFFAR-HUSTRU.
(-are-) (i skildring av ä. förh., föga br.) hushållerska; jfr skafferska a.SKAFFAR-MOR.
[sv. dial. (Gotl.) skaffaremor]
(på Gotl.) om kvinna som tillsammans med skaffare utgör skaffarfolk.
SKAFFAR-PIGA. (på Gotl.) om ogift kvinna som biträder skaffarfolket vid (bond)bröllop;

Så då vet vi det, och det där med "festfixare" var ju ett korrekt antagande! Men nu har det dykt upp en annan spännande detalj: ordet "skaffare" visar sig med stavningen "schaffer" enligt SAOL vara av medeltida ursprung, och bl.a. betyda "förvaltare". Vi har ju ordet "schäferi" för lantligt gods, som anses komma av tyskans "schäfer", d.v.s. herde. Personligen anar jag ett släktskap mellan betydelserna "herde" och "förvaltare". Eller finns det ett missförstånd, så att "schäferi" inte alls skall tolkas som "egendom befintliga fårhjorden med tillhörande byggnader och ekonomi" som bl.a. Wikipedia anger, utan helt enkelt betyder "förvaltning" ("schaffer")? Fast jag avstår nog från att rota i den saken tills vidare...

P.S. Någon som ser vad det är bröllopsgästerna på bilden utspisas med ? Först funderade jag på pannkaka, men det verkar som om det den lilla flickan på golvet äter är något slags kaka, och två av tallrikarna på serveringsbordet verkar tomma, som om några gäster fått sådana här "kakor" utan att behöva tallriken. D.S.

Wakie Wakie!

Saved by the bell? (montage av Wikibilder)

Lika bra att säga det med en gång: nu riskerar jag att uppfattas som lite morbid! Jag tänker dock inte skämta om den stackars gamla dam i Polen som, enligt dagens tidningar, vaknade upp på bårhuset efter att felaktigt ha bedömts som död. Dessvärre är händelsen inte så unik som man kanske kan tro; googla på "vaknade på bårhuset" och du finner flera hårresande historier! Som en Ajviderysare fast ur verkligheten, så att säga...

Skräcken för skendöden har säkert varit människans följeslagare i många århundraden. Läser på Illustrerad Vetenskaps hemsida om att det "under en period var vanligt att likkistor försågs med olika typer av larmanordningar, till exempel ett rep som var knutet till en bjällra". Detta känns igen i det påstående som cirkulerat om att den gamla klyschan "saved by the bell" skulle härröra från då en yrvaken exdöd gav sig till känna med en liten klockringning. Fast det anses vara en hoax, uttrycket känner vi ju igen från boxningsvärlden.

Även i vårt land finns det historier om skendödhet, flera faktiskt med lycklig utgång (om man kan säga så, personerna dog ju trots allt till slut ändå...). Lilla fröken Bergenhjelm, borgmästardotter i Uppsala t.ex. troddes ha somnat in för gott vid tolv års ålder år 1669. Men Olof Rudbeck d.ä., som var närvarande vid begravningen, upptäckte att flickan föreföll vara vid liv, och satte igång med upplivningsförsök. Detta var inte populärt bland övriga begravningsgäster, sålunda upplyste "teologie professor Schütze sin kollega det olämpliga uti, att med onödiga upptåg oroa en död kropp", som Per Gustaf Berg får till det i "Svensk mystik". Men Rudbeck hade haft rätt, han lyckades få liv i flickstackaren, som repade sig, blev sedermera gift och föll ifrån först som nittioåring!

Från samma tid kommer historien om löjtnanten vid kavalleriet Israel Olsson Färling som, efter att ha "stått lik" i den kalla storstugan på Nibble i inte mindre än sex veckor, troligen skrämde vettet ur den torparhustru som skulle förbereda hans begravning. Färling satte sig nämligen upp i kistan och röt " Hustru Kristin, gif mig mina böxor och tåfflor!" Därefter levde han, betydligt mildare till sinnes, i ett drygt år innan han dog på allvar. Fast om man skall tro de nutida ägarna på Tibble lär det vara si och så med den saken - gubben visar sig faktiskt än idag, meddelar sajten "nibble.se".

Den här tjavveln vore inte komplett utan att jag berättar den gamla skrönan som väl de flesta ändå redan känner till. Gamle Petter var en timid man som framlevde sitt liv i ett litet värmländskt samhälle, hårt hållen av sin dominanta hustru. När Karolin så överraskande somnade in var det inte bara maken som drog en lättnadens suck. Men då det var begravningsdags bar det sig inte bättre än att den småfulle likkusken körde in i kyrkans grindstolpe. Kistan skakade till, och plötsligt tittade Karolin upp, i högsta grad levande och ilsknare än någonsin! Återstod inget annat än att återvända hem, och där fick minsann Petter också veta att han levde...

Så när Karolin verkligen lämnade in något år senare och på nytt påbörjade sin andra sista resa må det väl vara Petter förlåtet att han smög sig fram till kusken och väste: "Å den här gangen ser du dej för hur du kör!"

Ljuset uppenbarar mörkret

"Our Lord's Lasso", kollage på Wikipediabild.

Läser en märklig artikel i Expressen där "våldsamma självmord" på grund av sommarljuset, Ted Gädestads tragiska sista handling och inuiternas suicidstatistik blandas ihop till en ganska svårsmält soppa. Den svenska psykiatriöverläkaren Karin Sparring Björkstén berättar om sina erfarenheter från Grönland, som hon besökte för 14 år sedan.
" Det är förfärligt. Det folk sa var: 'När ljuset kommer, då skjuter de sig', berättar hon för Expressen. "There was a concentration of suicides but not homicides in the summer months in all Greenland", är konklusionen av en undersökning på 1351 självmord på Grönland 1968-2002 som presenterades för någon månad sedan av en forskargrupp där doktor Sparring Björkstén ingick.

Man redovisar i artikeln att 12% av de grönländska männen dör genom självmord, och det är väl kanske så att de flesta självmorden sker sommartid. Men det är väl här någonstans vi kommer till något som påminner om frågeställningen "varför super Jeppe" - "varför skjuter sig Tumimak?"

I en artikel som publicerades i Aborigal Issues kring näst senaste årsskiftet och som ctv.ca refererar till, hävdar forskaren Jack Hicks att död genom självmord var ytterst sällsynt bland inuiter i Alaska, Nunavut och Grönland fram till 1960-talet och ännu senare. När man fick inuiterna att överge sina hävdvunna boenden och flytta in i samhällena, det var då självmordsstatistiken började försämras. "På Grönland steg självmordsbenägenheten bland ynglingar födda senare än 1950 från och med det år då danska myndigheter påbörjade modernisera territoriet", säger Hicks, som är övertygad om att det finns ett givet samband mellan självmorden och moderniseringssträvandena. "Det är den enda logiska förklaringen", säger han. "Det är mycket sällsynt, överallt på jorden, med en sådan här dramatisk stegring av självmorden. Det är uppenbart socialt betingat."

Även om man har sett en långsam minskning av självmorden är de fortfarande för många, påpekar Hicks. Om man förlorat lika många genom t.ex. AIDS är Hicks övertygad om att det skulle bli stora rubriker, och pengar skulle satsas i upplysningskampanjer, men när en ung människa smyger sig undan för att hänga sig i sovrummet, då stannar det vid en enkel rapport.

"Istället verkade självmorden vara impulsiva och skedde nästan uteslutande med våldsamma metoder som skjutning, hängning eller hoppning", kan man läsa i en annan artikel, i SvD. Kanske är sanningen den att självmorden stiger under den ljusa årstiden helt enkelt för att det är då det blir mest synligt för inuiterna vad de förlorat? Nej, just i detta fallet tror jag inte på det där med att "när ljuset kommer, då skjuter de sig". Jag tror att det är när mörkret kommer som man skjuter sig. Även om det är midnattssol.

"In the old days
when we still lived our own lives
in our own country
we could hear
as faraway thunder
the caribou approaching
two or three days in advance
…
On maps of the country
we must draw points and lines
to show we have been here
and are here today
here, where the foxes run
and birds nest
and the fish spawn

You circumscribe everything
demand that we prove
we exist
that we use the land that was always ours
that we have a right to our ancestral lands

But now it is we who ask
by what right are you here?"

(Aqqaluk Lynge: grönländsk aktivist och poet.
Ur "A Life of Respect".)