Hellre bryta med svenskan än bryta på svenska?

Senvåren 2010 skedde den oljeolycka i mexikanska golfen som kommer att få svåröverskådliga konsekvenser under årtionden framåt. Svensk press rapporterade utförligt om händelserna, men någon större debatt blev det inte här hemma, förrän den svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg gjorde sitt olyckssaliga och numera närmast klassiska uttalande om att "We care about the small people". I USA och andra engelskspråkiga länder reagerade man på Svanbergs närmast koloniala syn på vilka människor som betyder något, medan debatten här hos oss till största delen kom att handla om hans dåliga engelska, och det visade sig att en väldigt stor mängd svenskar satt därhemma i TV-soffan och skämdes i första hand över att den svenska intonationen sken igenom i Svanbergs uttalande. Kritiken var inte nådig; det vimlade av utlåtanden som "Vilken hopplös lantis Svanberg är, han måste bara ut ur BP. Att inte ha brytt sig om att träna upp engelskan är oförlåtligt nonchalant. Den svenska satsmelodin nåt så erbarmlig, han talar engelska på svenska så går det bara inte till" (hur bra var den svenskan då?)

Kom att tänka på det här när jag hörde Hans Rosling i ett reprisprogram på TV i kväll. Rosling åker runt i världen och talar om världsutvecklingen för ledare, forskare och andra, och han gör det på engelska med tydlig svensk accent. Och folk skrattar när de hör Rosling, men inte åt honom, utan med honom! Ingen bryr sig om att det på diktionen hörs var han kommer ifrån, man rycks med av hans budskap och hans engagemang. Rosling finns att se och höra bl.a. på YouTube, och det vimlar av entusiastiska kommentarer där. Fast även där dyker det upp kommentarer om hans uttal från svenskar, här är några exempel: "As a Swede, his accent makes me cringe a bit", "His english makes me ashamed of being swedish" och "Hans Rosling represent a typical older Swedish generation's way of speaking the English language, but it has changed tremendously with the younger generations as the English culture has had an increased influence on the Swedish society at large". Till slut får det en sansad person att reagera. Han/hon skriver: "Who cares about his accent? You understood what he said, right? What is correct english then? The british? The american? It's all accents. I think germans should be allowed to have german accents, and a swede should "sing" away, just like an american is allowed to talk like doesnt have a tongue ;) It makes the english more varied and adds character."

Tidigare idag såg vi den svenske golfspelaren Richard S. Johnson vinna årets spännande upplaga av Scandinavian Masters i golf. Flera gånger under sändningen berättades att Johnsons farfar är amerikan, och på bl.a. Wikipedia får vi veta att "his grandfather is an American (New Jersey) who married a Swede and settled in Sweden." Om Richards mormor hade varit estniska, hade man nämnt det? Knappast, men att en amerikan väljer att slå sig ner i Sverige, det gör oss uppenbarligen så förtjusta att det tycks vara en merit i golf bl.a. Vår beundran för det stora landet i väster verkar vara gränslös, inte bara på språkets område...

Tankar inför en sorts tidtabell

(Förlaga gammalt vykort)

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

En turistfälla jag undviker!

Prekestolen/Preikestolen (bild från Wikimedia Commons)

Du står i blåsten på klippan och får stålsätta dig att inte ta de fem snabba stegen och vräka dig över kanten. Då plötsligt hör du ett dovt muller, och ser att den breda spricka du nyss hoppat över har vidgat sig betydligt. Med uppbådande av alla dina krafter rusar du tillbaka, men förgäves - du faller handlöst och skriker ända till dess du landar på golvet bredvid sängen. Kallsvettig inser du att det är dags att sluta äta kryddad mat så sent på kvällen.

Det finns många platser jag skulle vilja se under min semester. Och så finns det andra som jag inte skulle vilja se - åtminstone inte på mindre avstånd än sådär 200 meter! Dit hör bergshyllan Prekestolen (Predikstolen), 604 meter över Lysefjorden i norska Rogaland. Det finns de som har en annan uppfattning - förra året besöktes platån av 125.000 dödsföraktande människor.

För två år sedan skrev jag ett hahainlägg om en planerad Beachvolleymatch på Prekestolen, och så gick det som det gick - visst blev matchen av! När jag nu tittar in på VG:s nätsida ser jag en bild som får det att pirra i benen långt ut i tårna - en kille sitter på kanten av Prekestolen och tittar obekymrat ner i det sugande djupet. En talesman för det lokala Röda Korset tar helt avstånd från det här tillvägagångssättet. Om man nödvändigtvis vill kolla ner från kanten så skall man krypa fram och kika, inte gå dit och sätta sig, menar han. Samtidigt säger han att han inte har hört talas om några olycksfall (i dubbel bemärkelse) på platån med människor som uppträtt oansvarigt. Det går dock att hitta uppgifter på nätet om olyckor med dödlig utgång på berget, liksom man kan finna uppgifter om rena självmordshopp från klipputsprånget, men det kanske inte är riktigt rumsrent att nämna det i tidningen? Och så har vi förstås dessa galenpannor som sysslar med base jumping och liknande övningar - ett i mitt tycke något krångligare sätt att beröva sig livet än att hoppa utan skärm. Fast de flesta kommer faktiskt ner levande, oavsett om de hoppar med skärm eller går till fots den trygga vägen. Själv hade jag nog blivit kvar på parkeringen...

PVSD?

(Egen bearbetad bild från Flensburg Juli 2010)

Bra arbetskamrater och ett omväxlande jobb, man kan ju inte önska så mycket mer! Ändå känns det så här med en vecka kvar av semestern som om jag inte vill tillbaka till arbetslivet, som om att jag har gjort mitt. "Semesternoja"? Kanske, men jag har aldrig haft den känslan förut, och jag har haft funderingar på att försöka hålla igång till dess jag blir 67. Men nu...

Fast OK, om man ändå ser det som en reaktion på den så snopet upphörande semestern så finns det en hel del erfarenheter att ta del av. Läser sålunda i en färsk undersökning som genomförts i nio länder att 19% av svenskarna tycker att det är tungt att börja jobba igen efter ledigheten, vilket är ganska lågt i jämförelse med andra länder. Fransmännen har värsta ågren över att stämpla in på nytt - 36 % tycker att det är tjorvigt att infinna sig på jobbet efter semestern.

Svenskarna är faktiskt sämst på att ta ut sina semesterdagar, ändå återvänder 48% av svenskarna och svenskorna till jobbet med en känsla av att vara utvilade, och 39% av oss känner sig mer produktiva och mer positivt inställda till sina jobb efter ferien (vilket väl tyder på att ganska många inte är fullt så entusiastiska?). En forskare menar dock, att av de få undersökningar som gjorts så framgår det att de positiva effekterna av semestern förbleknar ganska snabbt, och att vi snart är inne i vardagslunken igen.

Amerikanerna vore inte amerikaner om de inte givit chockkänslan efter den flyktade semestern en egen förkortning. PVSD, eller Post-Vacation-Stress Disorder, är det vi skall skylla på när vi sjunker ner på första lediga stol och gråter ut när vi återvänt till kneget. En tröst kan ju då faktiskt vara att undersökningar visar att dödligheten är som lägst över en stor del av världen månaden efter att semesterperioden upphört. "Livet tar inte slut med semestern", tröstar oss mycket riktigt en som vet. Alltså kommer vi troligen inte att avlida när vi är i tjänst igen. Vi bara bleknar bort, i takt med solbrännan...

P.S. Har faktiskt hunnit med fler strandhugg än Flensburg och Skärhamn under semestern! Det här, t.ex. D.S.

Var fanns Johans svenska värld?

(Egen bearbetning av fotografi.)

"In the portraits of that house, the windows are eyes or pieces of the soul, almost. To me, each window is a different part of Christina's life." -Andrew Wyeth.

Blev i förmiddags överraskad med en inbjudan till att hänga med upp till akvarellmuséet i Skärhamn för att beskåda en utställning med verk av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som f.ö. avled förra året i en ålder av 91 år. Utställningen, som är exklusivt inlånad från Marunuma Art Park i Japan, är baserad på det flera decennier långa förtroendefulla samarbetet mellan konstnären och syskonen Christina (1893-1968) och Alvaro Olson (1894-1967) i Cushing, Maine. Wyeth fick mot alla odds komma och gå som han ville för att dokumentera deras liv och hem, och en bieffekt blev att det med tiden skänkte lite stjärnsatus åt syskonparet, vilket en aning oväntat livade upp den till ytan kärva Christina. Alvaro däremot var mer reserverad inför kändisskapet. Till saken hör att Olsons hem var minst sagt nedgånget, utan att vara elak kan man väl säga att det idag utan problem skulle platsa bland Jan Jörnmarks "övergivna platser". Wyeth har skildrat huset och dess innevånare med en blandning av realism och ömsint närhet, utan att göra avkall på modellernas integritet.

Christina Olson var gravt invalidiserad. Detta till trots gjorde hon utflykter i hemmets omgivningar genom att krypa, eftersom hon vägrade att använda rullstol. Wyeth fångade ett av dessa tillfällen i "Christina´s world" år 1948, och den tavlan har kommit att nämnas som ett av de mest betydande amerikanska konstverken från förra seklet. Tavlan finns permanent utställd på Museum of Modern Art i New York. Många har förvånats över att den 55-åriga kvinnan hade en sådan ungdomlig kropp, men Wyeth har senare medgivit att han i själva verket använde sin betydligt yngre hustru som modell för torsodelen av målningen. Wyeths konstnärliga frihet tycktes därvidlag inte känna några gränser, lika lite som Christina verkade göra det i utforskandet av sin värld...

Modellernas svenskklingande efternamn fick mig att forska lite i deras bakgrund när jag kom hem. Det visade sig att deras far var en svensk sjöman som hette Johan Olausson, vilket han sedan ändrade till John Olson. 1892 gifte han sig med sjökaptensdottern Katie Hathorn, med vilken han fick fyra barn, bland dem alltså Christina och Alvaro. Längre bakåt i tiden än till Johan har jag inte lyckats komma, men jag hoppas på lite hjälp på en släktforskningssajt - uppdatering kanske följer!

Nu är syskonen Olson borta sedan mer än fyrtio år, men de lever vidare i Wyeths konst. Och även deras hem har överlevt - som museum är det rent av i bättre skick än det var då det var avsett som bostad. Däremot skingrades en hel av inventarierna vid en auktion efter Christinas död.