23 juli 2008

Det stora huset på prärien

Bearbetad bild


I Voorhies på amishfolkets territorium i Illinois ligger ett hus med en annorlunda historia. Mannen som bygde det, Nils Larsson, eller Nels Larson som han kom att kalla sig, föddes år 1840 i skånska Sörby. Nels kom till USA år 1867, och han framstår som sinnebilden av den amerikanska drömmen, där mannen med två tomma händer genom hårt arbete blir välbärgad och respekterad. Nels framgångssaga började när han arrenderade 60 tunnland mark av den välbärgade landägaren William Voorhies, och senare kunde han köpa ett större stycke mark av sin forne arbetsgivare. År 1872 hämtade Nels över sin fästmö Johanna Nilsdotter från Sverige, och i mars samma år gifte de sig. Äktenskapet resulterade så småningom i barnen George och Ellen.

Nels Larson fortsatte att lägga mark under sig, och hans ursprungliga markinnehav hade nu tiodubblats. Delar av ägorna lät han arrendera ut till sin personal mot andel av skörden. Staden Voorhies var numera i Larsons ägo, och många av hans anställda bodde i hus som han hyrde ut till dem. I staden fanns bl.a. en kyrka, en mataffär, raksalong, juvelerarbutik, postkontor och en smedja, samt förstås en mängd byggnader förknippade med jordbruksverksamheten. Larson var sedan länge sin stads patriark när han år 1900 beslöt kröna sitt imperium genom att bygga en herrgård, som han hämtade inspiration till från sin skånska hembygds slott och herresäten. Förmodligen hade Nels Larson bara beskådat dessa slott från utsidan, så hans version blev kanske inte helt stilren, utan mer ett monument över honom själv - utvandraren som lyckats. När delstaten år 1974 förklarade Voorhies Castle som lokalt byggnadsminne gjordes en ingående beskrivning av byggnaden, och den finns att ta del av på nätet för den intresserade.

Larsons herrgård innehöll 14 rum, och bland alla faciliteter kan nämnas vattentillförsel med hjälp av en luftkompressor placerad i källaren och ljus från en karbidgasinstallation som var så farlig, att Larsons försäkringsbolag var tvungen att godkänna anläggningen innan den fick tas i bruk. På gavlarna hade godsägaren låtit uppföra två höga torn för att kunna inspektera sina ägor, men efter en tid lät Larson korta ner dessa några meter, då de bröt av mot husets exteriör. Utvändigt omgavs huset av en prunkande trädgård med en stor springbrunn framför fastigheten.

Den mest spektakulära delen i jätteinvesteringen var kanske ändå klocktornsladan, en byggnad som det tog fem år att färdigställa, och som kröntes av ett tjugofem meter högt torn med en klocka vars urverk vägde två ton. Den iögonfallande byggnaden stod kvar ända till 1976, då den jämnades med marken av en tornado. Idag talas det om att starta ett projekt med mål att låta uppföra en kopia av ladan.

Att all denna brackighet kunde ge upphov till viss avundsjuka på den lyckosamma immigrantfamiljen säger sig själv, och nu uppstod ett rykte att familjen bestod av ytterligare ett barn, som var missbildat och hölls kedjat i ett lönnrum i huset. Kanske var det fastighetens något udda interiör som gjorde att vissa tolkade de vinklade prången som lönnrum, men något ytterligare barn fanns sannolikt inte. Ändå verkade skvallret som ett omen om att lyckan inte var beständig ens för Nels Larson och hans familj, och katastrofen kom år 1914 när hustrun Johanna dog. Vissa säger att hon återfanns liggande livlös nedanför en trappa, medan andra påstår att hon somnade in av en stroke vid frukostbordet. Nels tog hennes död så hårt att han lämnade huset som det var och flyttade till sin utflugna dotter, kvarlämnande möbler och kläder, och med bordet dukat för måltid. Det påstods till och med att maten stod kvar på den avstängda spisen! Nels vägrade att sätta sin fot i sitt slott ända till sin död 1923.

Att det övergivna godset redan under Nels livstid utgjorde en lockelse för både fantasifulla och oärliga är givet. Några talade om kvinnan som satt i ett av tornen och tittade dystert ut genom fönstret, andra viskade om den förmögenhet som skulle finnas gömd i herrgårdens innerväggar. Huset började redan vid den här tiden att utsättas för skadegörelse. När Nels avlidit tog påståendena om spökerier fart på allvar, klockan i tornet sägs t.ex. oförklarligt ha slagit tretton slag när han just avlidit och skulle fortsätta att slå på årsdagen efter hans död, till och med efter att tornet raserats av tornadon.

De efterlevande försökte att hyra ut byggnaden, men den hade nu blivit utsatt för väder och vind, och den teknik som låg i spets när den installerades var nu föråldrad. Hyresgäster kom och gick under en tid, men till slut fick huset stå och förfalla. Voorhies Castle fick nu fått den tvivelaktiga äran att bli utsett som ett av de värsta spökställena i Illinois. Man hörde pianospelande, rasslande kedjor och tunga steg i huset, och det erkända mediet Irene Hughes från Chicago som tagits dit för att undersöka fenomenen lämnade prompt byggnaden efter några minuter och vägrade att gå in igen.

År 1967 insåg Nels och Johannas barnbarn att något måste göras, så de donerade Voorhies Castle till Illinois Pioneer Center, med förhoppningen att det skulle bli ett museum över den svenska invandringen till Illinois. Pionjärerna drev anläggningen en tid och hade 30.000 besökare under ett år, men det förslog inte till att hålla verksamheten i drift. Återigen lades byggnaden i malpåse, och återigen rapporterade förskräckta tillsynsmän om skakande spökupplevelser vid underhållsbesöken.

Kanske hade allt slutat med att Nels Larsons skånska slottskopia ändat som en ruin, om inte en driftig Illinoisprofessor år 1999 köpt den hundraåriga byggnaden och med hjälp av lokala amishhantverkare fortsatt att återställa det i sitt forna skick, ett arbete som då hade påbörjats av en tillfällig ägare som inte klarade av att fortsätta det kostnadskrävande projektet. Nu skiner Voorhies Castle nästan som när det var nytt, men den nye ägaren gör ständigt fynd från Larsons tid. Ingen talar längre om mystiska händelser i den gamla byggnaden, och damen i fönstret verkar heller inte synas till längre - kanske är hon belåten över att äntligen ha fått sällskap igen?

Inga kommentarer :