Mitt i ordflödet

Klicka för större bild!

Som vanligt så här års så presenterar Språkrådet sin lista över nyord, uttryck och benämningar som berikat vårt ordförråd under det gångna året. Kände att det var läge för en Tjavvometer om detta, där rött betecknar ett "hett ord" och sedan sjunker det i skala så att ord på den blå markeringen är ute i kylan för min del.

Annars är det nog så att jag mera oroar mig för de ord som vi får ta farväl i SAOL, Svenska Akademins Ordlista. Visste ni att det pågår en formlig massaker på gamla hedervärda ord i vårt språk och att inte mindre än 7000 ord står i kö vid språkets ättetupa?

Ta gamla brukbara ord som apgaffel, avelsam, burschikos och ruckinrättning - vad var det för fel på dem?

Och kommer vi någonsin att över förlusten av twistmelodi, ungflicksskratt. ungherrskap, tårmildhet, vekhjärtenhet,  velocipedlykta, utsocknesfolk, obygdssocken, dunderkarl och gamlafrun?




Så var det här med gamla fina yrkesbenämningar. Följande jobb hör till sådana som det numera inte är lönt att söka hos AF: expovärdinna, marketentare, nomadskolinspektör, vaudevilleförfattare, korsarkapten, månadskarl, ladufogde och lantpolis.

Men de nya orden skall inte känna sig för säkra på att de kommer att överleva särskilt länge! Ta ordet "Mobilblottare" t.ex. I februari 2002 var det Månadens Ord på Språkrådets hemsida och presenterades då på följande vis: "Mobilblottare är personer som talar högt i mobiltelefon om mycket privata saker utan att bry sig om att omgivningen hör vad de säger. Snarast verkar de njuta av det på ett sätt som påminner om personer som har en sjuklig drift att blotta sig offentligt. Sociologer kan avslöja att några till och med bara låtsas ha ett samtal för att exempelvis kunna få skryta om någon erotisk bragd. Motsvarande ord finns också i norskan (mobilblotter). Problemet torde dock vara spritt var helst en mobiltelefon finns - och mänsklig svaghet."

Nu visar det sig att detta utmärkta ord raderas i SAOL - högst kuriöst!

Ett annat ord som jag tycker blir svårt att avvara är paskillant, som är benämningen på en smädesskriftsförfattare. I dessa tider då vi har fler paskillanter är någonsin på nätet tvingas vi alltså skiljas från denna utmärkta benämning, Beklagligt!


Fotnot: Gick du bet på orden så är här deras betydelse enligt SAOB, Svenska Akademiens Ordbok.
APGAFFEL; sjöterm,  "På skepp benämnes .. stormastens (gaffel) "ap-gaffel".
AVELSAM : "På desse senare 10 års tid (har) afvelsamheten här bestigit sig til något mera än 5. barn på hjonelaget. GADD Intr. i VetA 1761"
BURSCHIKOS: "om person o. sak (sätt, väsen o. d.): som är på studentmaner, otvungen o. lefnadsglad, uppsluppen, studentikos"
RUCKINRÄTTNING. "inrättning i fjäderur, medelst vilken storleken av orons svängningar o. därmed urets gång regleras."

Ljusklara hägring

Man vet att det är Lucia när det hörs högljudd utrensning av pepparkaksgubbar och tomtar ut skolornas Luciatåg. Om nu rektorerna vill ikläda sig dörrvaktens roll och neka fel klädda besökare tillträde så...visst! Och vill de att killarna skall bära nattlinne istället för tomtedress så kanske det också skulle gå an (åtminstone om man själv inte är kille och går i den skolan eller är förälder där). Men när chefsideologen säger saker som att  "vi bestämde att vi skulle ha ett traditionellt luciatåg. Ett vitt tåg, men bara tärnor, stjärngossar och en lucia. Det var inget konstigt med det", då blir man som iakttagare lite fundersam.

 Det moderna Lussefirandet verkar för övrigt vara rena glädjeyran för förbudsivrarna och tillkrånglarna bland oss. På vissa håll får inte ungarna fotograferas, på andra håll måste föräldrarna betala entré för att få se sina barn i tåget. Uppfinningsrikedomen är imponerande när det gäller att komplicera högtidsfirandet i skolorna!

Luciatågandet i skolorna är faktiskt ingen ålderdomlig tradition, den kom någon gång under förra seklet sägs det. Jag googlade runt lite, och fann då hos Nordiska Muséet en bild från 1906 av en Luciatrupp. Och nog fanns det tomtar i det gänget! Eller "tomtor" kanske man skall säga, eftersom det är tjejer som är tomtar. Däremot lyser stjärngossarna med sin frånvaro på bilden. Så var det med den ursprungligheten...

För det kan väl inte vara så att man menar det riktigt ursprungliga Lussefirandet? Så här skildras det av en dam född 1847 i en uppteckning från Kila: "Mor gick upp först på lussemorgon och ställde i ordning mat. Vid tretiden steg samtliga upp för att äta och supa. Om morgonen fick även de mer försigkomna barnen en liten brännvinstår i glaset. När de hade ätit och supit bra, gick de och lade sig och sov långt fram på förmiddagen." Fast det där låter nog mer som de äldre elevernas egna Luciatåg nuförtiden...

        

Ut i skogen ska vi gå...

Efter en veckas slappande på grund av stormen Sven, gråväder och andra bra svepskäl fanns det inget kvar att skylla på idag för att få stanna inne i stugvärmen. Solen sken ju och det var sju plusgrader, vilket inte är så dumt när det bara återstår nio dagar till midvintersolståndet.

För att ändå bejaka lättjan tog jag bussen till Stensjön, och som vanligt hade jag min lilla kamera med mig i fickan. En eka som befinner sig i underläge mot en hiskelig rovek i ån har varit något av ett favoritfototema för mig hela hösten. Läget börjar se allt mer prekärt ut för ekan...

 Apropå fallna ekar så ligger det en stor sådan inte så långt från den nödställda båten. Den här eken har legat ett tag och är alltså inget offer för orkanen Sven. Annars låg det faktiskt ett par fallna träd över dagens promenadstig som resultat av Svens framfart.
Ekens mäktiga grenverk får mig att associera till en kraftig kronhjort. 

 Inte kronhjortar men väl rådjur stötte jag på vid Stålloppet. Den lille råbocken skulle just simma över ån när jag kom, men avbröt och gick tillbaka till stranden, där geten posterade. Både geten och bocken såg runda och fina ut i hullet, de har säkert haft en behaglig höst och förvinter.

Lite längre fram på vägen såg jag resterna efter någon som haft mindre tur. De utspridda fjädrarna efter fiskmåsen får mig att gissa på att berguven eller duvhöken nyligen varit i farten. Bland levande fåglar  jag såg idag fanns ormvråk, större hackspett och nötväcka, alla karaktärsfåglar i den här typen av landskap. 

Sista anhalten på promenaden blev Södra Långvattnet, där sjöodjuret vilade sig i strandkanten.

Och joo, det blev buss hem också...

När mod blir vision

"Tänkaren". Foto från Wikipedia (Holger Ellgaard).

Vi som under vårt yrkesliv suttit av ett antal utbildningar har blivit itutade vikten av att sätta mål och närmast till leda lärt oss att då tillämpa begreppet SMART  ("Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidssatt", som det lyder i den svenska versionen). Mål är något mätbart, något som går att uppnå, något konkret som man arbetar med inom överskådlig tid. Att sätta mål är i mina ögon mer kravspecifikt än det luddiga begreppet "målsättning". Hur ofta hör vi inte någon i beslutande ställning rädda sig undan ansvar genom att tillgripa den verbala livbojen "det är vår målsättning" och därmed skjuta ett problem vidare ut i en diffus framtid?

Ovanför målet svävar visionen - "en vision är en idé om något man vill uppnå i framtiden som inte behöver uppfylla krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet." I bästa fall landar visionen i målformuleringar, men alltför ofta fladdrar den iväg i samma riktning som den till intet förpliktigande målsättningen. 

En visionär och en kreatör tänder ett förklarat skimmer i ögonen på beslutsfattarna. Här har vi grabben med guldbyxorna och tjejen med knutblus, de som låter fantasin flöda, befriade från all ekonomisk styrning och alla budgetramar! Budskapet är: "tala inte i mål vänner, tala i visioner!" Det bästa med visioner är att ingen i framtiden kan komma och påminna dig om att du inte uppfyllt målen,  för det är ju bara att peka på att det inte var ett mål, det var bara en vision man hade. Då.

Inte undra på att denna förföringskonst letat sig ut från tankesmedjor och reklambyråer till de tidigare så krassa statliga och kommunala verksamheterna - plötsligt har det blivit svårt att skilja en kommunal förvaltning från en reklambyrå! Inte märkligt då att visionerna och formuleringarna kring dessa blir därefter, och att det uppstår rena modeorden kommuner emellan. Ett populärt begrepp för tillfället är ordet "mod". Kommuner som vill hänga med, de skall vara modiga. Ja, kanske inte idag, men om sisådär tio-femton år. Vem kan komma år 2022 och säga att "nu skall vi kontrollera hur modiga vi har blivit"? Och hur många av dem som fattade beslut 2013 om att vi skall vara modiga 2022 kommer att finnas kvar på sina befattningar och ta ansvar för att de lovade att deras efterträdare skulle bli modiga? Ändå är det senare precis vad man gör! Bara några exempel:

Mölndals stad har 2013 klubbat igenom en "vision 2022" där man bestämt hur staden skall utvecklas fram till det årtalet. Parollen lyder: "Mölndal är den hållbara staden där alla får chansen. Med mod och kreativitet förstärker vi Västsverige." Vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt över att ha släppt en liknande blå dunst...

Åmåls kommunfullmäktige formulerade hösten 2012 i sin vision för 2020 att "modig (är) ett betydelsefullt ord i varumärket Åmåls personlighet." (Samtidigt hade man modet att på annan plats förklara att "en vision kan beskrivas som ett önskat framtida tillstånd. Den behöver inte vara mätbar, eller ens nåbar".)

Nykvarn uttryckte det så här i Vision Nykvarn 2025: "Vi tror att du värdesätter en kommun som satsar och är modig"

Flen sökte förra året "en modig pedagog till en modig kommun".

Kommundaldirektören i Eskilstuna förkunnar stolt i en blogg att "Jag känner mig stolt över att arbeta i en kommun som faktiskt har ordet mod som en del i sin framtidsvision".

År 2009-2010 genomförde Svenskt Näringsliv en konferens med svenska kommuner med titeln just "Modiga kommuner". I utvärderingen slås det fast att "kombinationen av långsiktighet och anpassningsförmåga blir ett framgångsrecept". Och just den där långsiktigheten och anpassningsförmågan är ju perfekta livlinor! Sätt målen...förlåt, förlägg visionerna långt fram i tiden och anpassa dem efter behov under resans gång. Enkelt och smart, om än inte "SMART". Kanske har det under visionformuleringarna i respektive kommun suttit ett antal kreatörer med fötterna på skrivbordet  med blicken i taket och tickat kommunkronor för att formulera dessa visioner? Föga förvånande är att så många tycks ha kommit fram till samma resultat, för det är ju så att det enda budskap du finner uppe på berget är det du tar med dig dit. 

Fotnot: definitionerna av "mål" och "vision" är hämtade från CISV:s hemsida.

Nyhetsdirigenterna

Det är så vackert med dessa människor som hyser obegränsad tilltro till sin omgivning! Sådana som ser en auktoritet i varje medarbetare och som tror att alla kollegor är tankeläsare och levande uppslagsböcker. Jag talar förstås om studioankarna i nyhetssändningarna på Radio och TV - maken till förtroendefulla människor får man leta efter! Vi har ju vant oss vid att under nyhetstid höra dem lämna över till kollegor eller experter (av olika dignitet) i något slags banal förtröstan, ungefär så här har:


 "Vi har vår korrespondent i Moskva Frida-Lisa Rödstjärt med oss. Jaa, Frida-Lisa, Putin har just fått de här uppgifterna. Vad tänker han göra nu?"
(När Putin just sprättat upp morgonposten står korrespondenten redo strax utanför dörren och vet precis hur Putin tänker i det ögonblicket.)

"Viktor Knastorr i Kairo, vad tycker Kairoborna om det här?"
(Det finns 7,5 miljoner innevånare i Kairo. Givetvis har korren hunnit snacka med dem alla!)

"Belysningsminister Sven Lyktstolpe, du har skakat hand i fyra sekunder med Nelson Mandela. Hur var han som person?"
(Sagt till en person som när det begav sig inte hann uppfatta om han skakat hand med en världsledare eller någon som bara råkade passera.)


Fast frågan är om inte denna blinda tilltro till sina kollegors färdigheter bottnar i "överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen", med andra ord hybris? (Definitionen lånad från nätet.)  För i samma ögonblick som man överdriver kollegornas färdigheter uppgraderar man ju samtidigt sin egen betydelse. Som ett nyhetsankare uttryckte det 2009: "programledarna vaktar våra kollektiva världsbilder och vi har ett oerhört inflytande."

Ingen hemleverans av tomma löften, tack!

  "I am not sure I should vote for someone who can break into a door that easily." 

"Stop walking down my street
Don't come around here no more
Who did you expect to meet?
Don't come around here no more
Whatever you're looking for
Hey, don't come around here no more"

(Tom Petty)

Enligt vad det verkar så kommer åtminstone de större partierna att köra den engelska metoden med hembesök i stugorna i nästa års val. Ett parti skriver "Dörrknackning är en av de bästa metoderna för att samtala med väljare. Att lägga stor vikt vid dörrknackning är därför viktigt för att lyckas bra i valet. Det är kul och givande att delta i dörrknackningsaktiviteter, både för att det är en enkel metod att lära sig och för att det leder till samtal med väljare." Med anledning av detta skall jag redan nu avge mitt vallöfte: det parti vars valarbetare ringer på min dörr kommer jag med garanti inte rösta på. Meddelas endast på detta sätt.

Och nu över till vädret. Hur blir det?

Tjänstgörande meteorolog?

Expressen/ GT 15 nov. 2013
Varningen: Risk för extrem vinter i Sverige
 "Varning: Den här vintern kan bli den värsta i modern tid. Enligt chockprognosen i engelska tidningen Daily Express blir det en riktig värstingvinter som biter sig kvar långt in på våren.
-Det blir enorma mängder snö den här vintern med extrem arktisk kyla, spår James Madden, meteorolog vid Exacta Weather. Och det som drabbar Storbritannien drar nästan alltid vidare till Sverige - så vi svenskar får nog också förbereda oss på en riktig vargavinter."                                              

 
Expressen/GT 29 november 2013
Vintern blir rekordvarm
 "Vintern blir ovanligt varm. Först i februari är temperaturerna nere på det normala igen, enligt det amerikanska väderinstitutet WSI. --- Även norska väderinstitutet Storm spår en ovanligt mild vinter."

Bland tomtar och troll

Min kvällslitteratur för tillfället är "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, en mycket trivsam läsning och med hans egna fantastiska illustrationer som känns som en sammansmältning av Jenny Nyström, John Bauer och Hans Arnold. Att vid dagens slut tillbringa en stund i svartalvers, lyktgubbars och myllingars sällskap skänker en god och trygg sömn!

Kanske var det några väsen från boken som fick mig att lägga om min promenad igår? Nja, egentligen var jag på jakt efter en hasselskog som jag nyligen fått vetskap om, men istället hamnade jag i ett skogsparti fyllt med slumrande jättar i gestalt av stenblock, spretiga mossgröna grenar som sträckte sig efter mig längs stigen likt häxfingrar, men också en liten älva som lyste upp min stig. Det halvkulna vädret och en svag vintersol som knappt orkade igenom molnslöjorna gav den rätta sinnesstämningen för en dag i Bauers och kanske Stephen Kings anda...

Men bortsett från fantasierna så gav dagens vandring uppslag till en del studier under vintern, för jag såg också torpruiner, dammar och annat som talade om en tidigare bebyggelse som jag gärna vill veta mer om.

Åter till mitt äventyr i skogen - här är några bilder från dagens upplevelser...

(Klicka på bilderna för större upplaga!)

 

 a/ Solen bjöd på ett trolskt sken dagen till ära!

b/ Redan ut första stenröset tittade en mystisk figur fram. Svartalven måhända?
Och vad är det för märkliga bruna figurer i processionen uppe till höger?

c/ I dammens yta framträdde omvärlden tydligare den här dagen.

d/ Brunnen vid dammvallen såg ut som en offerkälla...

e...och dess innehåll bekräftade upplevelsen. En rävunge eller kanske en katt mötte sitt öde här -
 "curiosity killed the cat?" Sorgligt...
        

f/ Gröna grenar krälade fram ur skogens gömmor.

g/ Och hördes det inte tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där?

 

  h/ Solen strålar fångades upp av den lilla bautastenen.

i/  Inne i skogen trådde märkliga varelser en sinnlig parningsdans.  

j/ Trollen i sina gröna pälsar inväntade solens nedgång så att försteningen skulle släppa.

k/ Skönt att få sällskap av en liten vänlig älva när mörkret lägrar sig!

l/ Vakande ögon finns längs stigen...

m/ ...och när jag åter passerar dammen ser det ut som om stockarna krupit längre upp på vallen sedan jag var här förra gången.

Bäst att skynda sig hemåt! 

"Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

 (E.G. Geijer: "Den lilla kolargossen") 

Smörkniven - på allas läppar idag!

Smörkniv i trä av tidlös design. Brödet är finskt och enastående gott.

Ibland händer det små skiftningar i tillvaron som gör att ens världsbild rubbas totalt. Idag har just detta inträffat för min del, då jag läste på nätet att smörkniven i trä inte har någon längre historia, utan började tillverkas först i mitten på 1950-talet. Det innebär att när jag som andra objekt i träslöjden (efter blompinnen) gav mig i kast med att tälja en smörkniv kan jag ha hört till pionjärerna inom gebitet! Minns jag inte fel började jag tillverka den 1956 och var klar runt 1959. Behöver jag tillägga att jag inte är särskilt händig? Det senare kan f.ö. vara orsaken till att jag oftast får smör på tummen när jag brer smör på mackan, vilket har sagts vara ett arv från (min dock händige) far och hans mor i sin tur.


Om smörkniven fyller Wikipedia på med upplysningen att "utseendemässigt är det dock lätt att förväxla 1800-talets "rövskrapor" (föregångare till toalettpapper) med smörknivar". Detta ser jag som en anledning att inte handla med vad man tror är antika smörknivar.

Varför då detta nymornade intresse för smörkniven? Jo, vad jag kan förstå är detta ett mycket hett föremål för dagen, som ju som alla vet är Internationella Världsrekorddagen. En som dagen till ära satt ett  prydligt nytt världsrekord är en man från Skene som gjort världens största smörkniv. Min källa skriver, med lika noggranna uppgifter om vikt och längd som om det gällt en nyfödd tronarvinge, att "Smörkniven som är 2,5 meter lång och väger cirka 26 kilo är gjord i träslagen bok och ek och pluggad med björkplugg". Något säger mig att den här kniven kan vara lite svårhanterlig när man skall försöka breda bordsmargarinet på sin skogaholmare.

En som inte hade för avsikt att breda smör på mackan var den man som försökte ta sin värd av daga med en smörkniv. För någon vecka sedan meddelade dock tingsrätten att mannens val  av vapen visar att han inte hade uppsåt att skada. Så nu vet ni det - skall ni utmana någon på duell så välj smörkniv, för den är ostraffbar.

Ett annat användningsområde för smörkniven kunde vi läsa om för precis en månad sedan. Den gången var det en innovativ fånge i Hamar som grävde sig ut genom en halvmetertjock murad vägg genom att, som det står i bladet, "smörkniva" sig ett tillräckligt stort hål ut till friheten. "Händelsen är speciell men inte helt oförståelig", säger ansvariga, vilket får mig att osökt att tänka på Gösta Ekman som rollen som den snurrige fängelsechefen i "Släpp fångarna loss det är vår".

Med allt detta sagt hoppas jag att du betraktar smörkniven med nya ögon när du breder smöret på dina scones till téet i eftermiddag. Och se upp så att du inte får smör på tummen! 

Stilla novembermåndag

Det känns att hösten har gått in i ett nytt skede. Lövträden som för bara några veckor sedan bjöd på rena färgexplosionerna vilar nu i sin avlövade sömn längs stigen. Men även om det luktade ruttnande löv från bäcken porlade ändå den lilla forsen muntert...

 

...och trots att den bleka novembersolen inte riktigt förmådde att tränga igenom det tunna molntäcket så lyckades den i alla fall åstadkomma en förstulen blinkning på vattenspegeln.

Den förgyllde till och med sjöns yta med lite glitter, som om den ville visa att november inte behöver vara så dyster som vi gärna inbillar oss.

Ja, det blev en skön promenad. Även den här dagen...

Bloggare emellan

Med illa dold avund läser jag om den trettonåriga tjej som har 150.000 besökare om dagen på sin blogg. Inte ens om jag tar hjälp av alla obskyra besökshöjande källor som finns brukar jag nå över femton dagliga påhälsningar, så jag har en del att fila på där märker jag...

Men bloggartjejen påpekar att hon inte har låtit framgångarna stiga henne åt huvudet, trots att det enligt vad hon säger "blir helt kaos" när hon besöker huvudstaden.  "Men vissa gånger har folk börjat gråta. Då blir jag jättestel och vet inte vad jag ska göra. Jag försöker krama om dem och så men det känns ändå konstigt. Mamma tycker ibland att det är lite jobbigt med uppmärksamheten, särskilt när min lillasyster är med som kanske vill vara anonym." De problemen har inte jag!

Bloggfenomenet säger också "många modebloggare lägger bara ut redigerade bilder, jag kan lägga ut en bild när jag är osminkad och skittrött". Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att normaltillståndet för trettonåriga tjejer borde vara att uppträda osminkade?

Ursäkta, vad är klockan?

Dags att låta tidsmaskinisten träda in i verket igen...

Vaknade 05.55 i vanlig söndagsordning i morse lagom för att lyssna på sjörapporten. Men när jag knäppte på radion hördes bara vågskvalp, och jag låg och tittade i taket och lyssnade på böljesången i en halvtimme och väntade på att en sömnig hallåa skulle träda in i sändningen och be om ursäkt för sen ankomst eller beklaga att teknikern glömt att sätta kontakten i väggen. En tanke på att en juntageneral skulle ta till orda och förklara att man tagit makten i landet hann också pila förbi innan jag steg upp och väckte datorn. Det första jag läste var förstås frågan "du glömde väl inte ställa om klockan i går kväll?" Jo, jag gjorde det, det var jag som missade, säkert den ende i hela nationen! Men snälla, det känns som om det bara var häromveckan jag vred visarna åt andra hållet...

Nu var det mig veterligen första gången jag missade den här cermonin, och för att kompensera mitt misstag var jag extra snabb att vrida tillbaka mina sju klockor och ställa om klockradion. Mitt i alltihopa känns det ändå skönt att vara tillbaka i normaltid igen! Det passar min biologiska klocka bättre, även om det spelar mindre roll nu när man inte längre behöver passa några arbetstider.

I skogens gömmor

Jag får nog be de av mina förfäder som var trädgårdsmästare om ursäkt, för några gröna fingrar har jag aldrig haft. Fast jag kunde inte bli annat än förtjust igår när jag träffade på några sådana här blommor som lyste upp ett annars höstgrått buskage. För mina otränade ögon ser det ut som en orkidé, väl så fin som de som man brukar ha i fönstren.

Gammal hobby blir som ny!

Under ganska många år tog släktforskningen upp en stor del av min fritid, men så en dag kändes det som om jag kört fast och att det blivit trist och långtråkigt att sitta inne på landsarkivet och stirra på microfiche. Jag lovade mig själv att göra ett ta upp hobbyn igen som pensionär (det är ju inte för inte som släktforskning kallas "pensionärshobby"...), fast jag var inte särskilt övertygad om att det skulle bli av.

Men nu har jag faktiskt gjort slag i saken och tagit ett abonnemang på Arkiv Digital, och jag måste säga att det är stor skillnad att sitta hemma och forska mot att bege sig in till Landsarkivet. Känner jag att det är motigt nu är det bara att logga ut och göra något annat en stund, en metod som passar mig perfekt! Att jag dessutom hittat en del uppgifter som jag gått bet på under mina tidigare släktforskarår har förstås ökat motivationen ytterligare.

Så nu ser jag fram emot en spännande höst framför datorn i höst och vinter, och kanske blir det aktuellt att återuppta en del gamla släktforskarkontakter. Bara att vänta och se!



 

Innan naturen stänger färglådan

(Det går att köra "Full Screen" men då blir bilderna rätt suddiga.)

I de senaste inläggen har det handlat mycket (eller nästan enbart) om det fina sensommar- och höstvädret, och det blir inte bättre den här gången! Jag har nämligen varit ute under vad jag tror var sista dagen innan löven ramlar av de flesta träden, och även den här gången har jag samlat lite intryck med hjälp av kameran. Så här såg det ut i min hemtrakt idag, när naturen fortfarande slösade med färgprakten.

Höst hos mig

                                          (Det går att göra bilden större med "full screen", men då blir skärpan sämre)

Nya Delsjöintryck

Klicka på bilden för större version.

Igår blev det ytterligare en tur i Delsjöområdet, denna gång en vandring runt både Stora och Lilla Delsjön. Vädret var bästa tänkbara, och det blev många stopp under fyratimmarsvandringen för att njuta av naturens stora färgfyrverkeri.

Hade turen att träffa på en nötkråka under promenaden, en fågelart som jag inte sett på flera decennier. Den var vänlig nog att posera så att jag kunde ta några bilder med min lilla fickkamera.

En annan behaglig syn uppenbarade sig vid Gundla Mosse, där en polistjej kom ridande på en Shirehäst, som jag nu läst mig till heter Viola - hästen alltså! Frågan vem som var sötast, häst eller ryttarinna, var en hård nöt att knäcka. Tror t.o.m. nötkråkan skulle gå bet där...
 

"Blir det bra så här?"

Delsjön - min terapeut

Höst i Delsjön

 Så här i höstetid, både i kalendern och i livet, har jag fått en ny passion - Delsjöområdet! Den senaste veckan har det blivit två femtonkilometerspromenader i, till och från Delsjön. Igår unnade jag mig att åka buss till Helenedal, därifrån bar det iväg ut på Stora Delsjön runt (7,5 km) , plus en avvikelse på c:a 2x 2 kilometer ner till Skatås för att köpa en karta över området. Efter att varvet fullbordats gick jag sedan de dryga fyra kilometerna hem. Nu känns det att allt travande i de kuperade gatorna i Kvarnbyn varje vecka sedan i mars har gjort gott - har inte känt av några trötthetssymptom alls under långvandringarna.

För åtskilliga decennier sedan hände det att jag brukade springa Skatås milbana, men annars har jag inte varit speciellt ofta i Delsjön, så nu känns det som om jag har en del att ta igen! Eftersom det var söndag igår var det mycket folk ute och gick, sprang, stavvandrade, åkte rullskidor, cyklade och red i området - jag blev faktiskt rätt förbluffad över alla spänstiga människor som var i rörelse! Fast jag föredrog nog ändå att vandra i "lågtrafik" en vardag. Man hinner tankebehandla många frågor och händelser under en långvandring på egen hand!

Höstkaskad

Höst vid ån

Vilken höst vi har (åtminstone här i västsverige)! Den långvariga sommaren och uteblivna höststormar har gjort att träden fortfarande bär mycket löv, och på vissa ställen ser det fortfarande sommarlikt ut, medan det börjar skifta i höstfärger på andra håll. Passade på att ta en långpromenad idag för att njuta av naturens skönhet och samtidigt samla kraft inför den vinter som trots allt väntar runt hörnet. Att ha med kameran i fickan sådana här dagar är nästan lika självklart som att ha skor på fötterna.

Positiv desperation

Guldjakten i fotbollsallsvenskan är i full gång, och en av guldkandidaterna är IFK Göteborg. Deras tränare Mikael Stahre har, som jag trodde, myntat uttrycket "positiv desperation" som en metod för spelarna att plocka åt sig guldet. DN skriver:

"För att det ska ske så gäller det att få spelarna att älska läget, att njuta av den ”positiva desperationen".
-Man skall inte bara gilla läget, utan ta vara på läget och leverera när det börjar dra ihop sig, förklarar Mikael Stahre och utvecklar resonemanget:                                                                   

– Det handlar i grund och botten om vinnarattityd som man kopplar till glädje och att man vågar spela ut. Vi ska tro på det vi gör, men samtidigt måste det finnas någon form av spets så att man tar tillvara läget ordentligt.                                                                                                                          
– Det är därför man håller på med det här och klubbar lägger ner stora pengar och resurser för att hamna i läget där man slåss om de ädlaste medaljerna."

Frågan är om det han talar om verkligen är "positiv desperation"? För mig låter det mer som en fråga om självförtroende, att våga spänna bågen. Den positiva desperationen är som jag ser det en dold resurs som man tillgriper när allt annat visat sig vara verkningslöst. Det här är i  fri översättning något jag hittat om positiv desperation på ett amerikansk sida:
"Desperation är ett tillstånd när allt ställts på sin spets i förhållandet till någon eller något. Desperationen kan vara positiv eller negativ, den positiva desperationen kan få oss att ge vårt yttersta för att uppnå något vi brinner för. Det får oss att kämpa för att förverkliga en dröm vi har eller ett mål vi satt upp, och ibland kan själva tillståndet och ansträngningen i sig vara en belöning och kanske i sig en skjuts framåt. Skådespelaren Jim Carrey har sagt att "desperation är en nödvändig ingrediens om man vill lära eller skapa något. Den som aldrig är desperat någon gång är ointressant." Men någons desperation kan också upplevas som negativ av andra om man uppträder för ivrigt och påstridigt i fel sammanhang.  Som Douglas Horton, en amerikansk teolog (1891-1968) uttrycker det: "Att uppträda desperat är som att stjäla från maffian - man drar lätt fel uppmärksamhet till sig". Så rådet är alltså att om man befinner sig i en desperat process i jakten på något eller någon så skall man inte annonsera det utåt genom tal eller uppträdande."

Om man skall tolka den beskrivningen så är risken alltså att man förtar kraften i den positiva desperationen genom att på förhand tala om den som ett medel för att uppnå sitt mål, och att man inte lyckats nå fram till sin verkliga kompetens på andra vägar.

Bortsett från det så visar det sig alltså att själva begreppet inte är något nytt påfund, åtminstone inte i USA. Jag har roat mig att googla lite på uttrycket och får det till att det först (?) användes i Sverige av en bloggare i april 2009 när hon försökte att få tag i biljetter till Mikael Jacksons Londonkonsert (som f.ö. ju aldrig blev av, av kända skäl). Sedan har det poppat upp i idrottssammanhang några gånger, men det var först när Stahre lanserade det i veckan efter Blåvitts seger mot AIK som uttrycket verkar ha nått rubrikerna. Jag misstänker att det kommer att bli mer frekvent använt framöver.

Filmtajm!

Håller just på att läsa boken "Enkel, vacker,öm - boken om Monica Zetterlund" av Klas Gustafson, och när jag upptäckte att vår biograf skulle visa filmen "Monica Z" idag så passade det ju bra att se den och jämföra. Nu påpekas det ju i filmens inledning att den bara bygger på historien om Monica Zetterlund och inte är någon dokumentär, och om man bara har det i åtanke så är det lätt att gilla filmen (regi dansken Per Fly och manus av Peter Birro). Som kritikerna påpekat så är filmens stora behållning Edda Magnason i rollen som Monica Zetterlund. Edda Magnason övertygar som bild- och röstlik Monica Z,  det märks minsann inte att hon varken har gjort film eller sjungit jazz tidigare! Mitt betyg för filmen blir 4 tjavlar.

Vår lokala biograf hade förresten nyinvigning idag efter att ha legat i malpåse i flera år. Biografen kör nu digital filmvisning och salongen har fräschats upp med sköna fåtöljer bl.a. Första föreställningen var klockan 13.00, medan jag gick på 15-föreställningen. Vid visning den tiden på en vardag blir förstås medelåldern hög, den låg säkert på närmare 70 år. Man märkte snabbt att det var människor som växt upp med att man skall se film under tystnad, det hördes varken kommentarer, mobilsignaler eller pappersprassel en enda gång under filmen - fantastiskt! Fast jag är ingen van biobesökare som kan göra jämförelser i det fallet - vid ett snabbt överslag kom jag fram till att det var drygt 25 år sedan jag besökte en biograf senast, då var det "Amadeus" jag såg (två gånger t.o.m). När vi nu återigen fått en biograf (befogat i en stad med över 60.000 innevånare!) så kommer det nog att bli biobesök oftare för min del, speciellt när filmerna visas på dagtid.

Bonussommar

Han som påstod att sommaren är kort tror jag inte på längre! Nu har jag tagit vad jag trodde var årets sista sommarpromenad varje dag de två senaste veckorna, men sommaren tycks bara vilja bjuda på mer. Bilderna här ovan är tagna vid ån den 14 augusti respektive idag, en månad senare, och det enda som skiljer är väl färgen på himlen och blomsorterna.

Det härliga med bonussommaren är att de flesta man möter är så ödmjukt tacksamma för den, som inför en gåva man aldrig räknat med. Nu säger väderleksprofeterna att det skall bli sämre väder, men det tycker jag mig ha  hört i över en vecka nu Jag ställer väl in mig på årets sista sommarpromenad i morgon. Igen...

Det var katten!

Två linjer som passerar T-banestationen Church Avenue i Brooklyn stängdes av under en timme i rusningstid i går kväll. Orsaken var att man skulle leta reda på två kattungar som setts i tunneln tidigare under dagen och då förgäves eftersökts av både civil och uniformerad poliser plus tunnelbanepersonal. Nu hade man återfunnit kattungarna fridfullt sovande bland tomburkar och kasserade batterier intill ett spår, och för att de skulle kunna tas om hand fick tunnelbaneresenärerna vackert vänta.

Om detta kan man förstås ha olika åsikter - någon stressad resenär förbannade katter, andra tycker nog med mig att mänsklig omtänksamhet är värd att hyllas var den än uppträder, i stort som i smått.

Storfrämmande i Göteborg

Igår, en av sommarens kanske sista fina dagar, tog jag vagnen ut till Tångudden för att beskåda världens största containerfartyg, Maersk Mc-Kinney Møller, som anlänt till Skandiahamnen på sin jungfrutur. Att Göteborg är en maritim stad vet vi ju om, och jag var långt ifrån ensam om att bege mig ut till älvens strand för att få se detta mäktiga fartyg. Fast med lite tur lyckades jag faktiskt hitta en lång pir utanför sjöpoliskontoret där jag var helt ensam - de som åkt bil hamnade på fel sida av ett staket med större trängsel och sämre utsikt. Ännu en fördel med att åka kollektivt...

Maersk Mc-Kinney Møller, som kostade dryga 1,2 miljarder att bygga, är nummer ett i en serie av 20 fartyg i vad som kallas Triple E-klassen som  Maersk Line beställt av ett varv i Sydkorea. Fartyget är 400 meter långt, 59 meter brett och 73 meter högt. Hon rymmer 18 000 containrar, och Göteborgs-Posten skriver att om man ställde upp dem på rad skulle de sträcka sig från Göteborg till Falkenberg. Ett annat mått på vilka volymer det rör sig om får man när man läser att försäljningschefen på Maersk räknat ut att om man fyllde lastutrymmet med skokartonger så skulle det få plats 111 miljoner par skor, vilket motsvarar sex par skor per invånare i Skandinavien.

 Besöket i Göteborg varade bara ett dygn. Efter att lämnat elektroniska varor, möbler, kläder och livsmedel har fartyget med sig papper, stål och trävaror tillbaka.

Den som missade Maersk Mc-Kinney Møllers besök har chansen att se något liknande när systerfartyget Majestic Maersk anlöper Skandiahamnen i september. Jag kan rekommendera Tångudden som utkikspunkt (speciellt den långa bryggan närmast Älvsborgsbron), men vill avråda från att välja Långedrag, något som tidningarna rekommenderade. Därifrån ser man bara fören på fartyget!

Ett aldrig övergående ämne

Bilen har inget samband med texten i inlägget

En amerikansk undersökning om olika kategorier bilisters uppförande som publicerats i svenska tidningar går stick i stäv med mina egna erfarenheter. Studien ingår i ett forskningsprojekt rörande beteende kontra rikedom. Ett av momenten gällde uppträdande i trafiken, bland annat hur man bemötte fotgängare vid övergångsställe. Det visade sig där att bilisterna i slitna fordon var de som var mest benägna att visa hänsyn till de gående, medan de i finare bilar oftast struntade i sina gående medtrafikanter, och  bland de senare så var BMW-förarna värst.

Studien visade dessutom att manliga förare verkade mer ovilliga att släppa fram fotgängare än vad kvinnliga bilister var, med undantag för om fotgängaren var en kvinna. I det senare fallet stannade de manliga förarna inte oväntat lika ofta som sina bilburna kvinnliga medtrafikanter.

Har inom parentes läst om en annan ganska färsk amerikansk studie som bekräftar påståendet att ju vräkigare bil, desto mer ohyfsat beteende vid övergångsställena. En intressant upptäckt i den undersökningen var f.ö. att omkring var tredje av alla Prius-förare struntade i lagarna vid övergångsstället, vilket placerade hybridbilen i topp på listan av "oetisk körning". Kanske har de förarna inställningen att de sliter mer på jordens resurser om de lämnar en gående företräde? 

Nu vet jag inte hur den amerikanska lagstiftningen är beskaffad beträffande väjningsplikten vid övergångsställe, det är möjligt att den skiljer sig från vår. Men här hemma upplever jag faktiskt att ju "finare" bil bilisten har, desto mer belevat uppträder man vid övergångsställena. Förarna av "busebilarna" är oftast de som totalt struntar i fotgängarna vid de markerade övergångarna enligt mina personliga "studier". Likaså upplever jag att det oftast är kvinnliga förare som med blicken riktat stelt framför sig passerar övergångsställena utan att verka se att en fotgängare står i begrepp att korsa vägbanan.

Nu är jag ingen fotgängaraktivist, jag dröjer gärna på stegen för att släppa fram en bilist. Men om det kommer bilar bakom den första som ökar farten och försöker att köra så nära bilen framför för att hindra fotgängaren att gå över gatan, då är det påfallande ofta en kvinna som sitter bakom ratten i den bilen.

Det här är som sagt mina egna erfarenheter, och jag har inga svenska undersökningar att luta mig emot.
Däremot har jag läst att även svenska manliga bilister är vänligare mot kvinnliga fotgängare, men trots det är det fler kvinnor än män som blir påkörda vid övergångsställen. Vid olyckor med dödlig utgång för den korsande fotgängaren är det i stor majoritet män som suttit bakom ratten i bilen.

Husdjuret

Flyg, fula fluga!

När jag gick i pension för ett halvår sedan hade jag vissa tankar på att skaffa något husdjur, i första hand en hund. Efter att ha varit daghusse i tre dagar blev jag snabbt kurererad, ingen hund för mig tack!
Något annat djur har jag heller inte skaffat, men för någon vecka sedan blev jag med fluga - en husfluga har annekterat lägenheten och vägrar att flytta ut! Jag har försökt med våldsmetoder (TV-bilagan är en usel flugsmälla) och jag har erbjudit fri lejd, men inget hjälper, lägenheten är ockuperad...

Mest av allt tycks den älska min datorskärm - de senaste tio minuterna har den suttit ovanpå skärmen, trots att jag har fönstret öppet en halv meter från där den sitter. Men den vinken vägrar den fatta!
Den gillar också att sitta direkt på skärmbilden likt en obrukbar muspekarpil. Häromdagen greps jag av medlidande med flugan och googlade fram lite flugbilder. Jag hade en baktanke med det också, för jag tänkte om den får se lite andra flugor så ger den sig iväg och söker sällskap, men icke då!

Fast nu har jag slutat med att visa flugbilder för den. Nästa gång den sätter sig på rutan skall jag googla fram en flugsnappare.

Himmelska skådespel

Ikväll är det dags för det årliga rymdskådespelet Perseiderna, som inträffar i augusti när vår planet  saltas med rymdgrus från kometen  Swift-Tuttles svans. Som vanligt måste man väl nästan kunna säga är förutsättningarna för att vi här i min omgivning skall få se "stjärnfallen" dåliga, kvällen verkar bli mulen. Man får väl hoppas att förutsättningarna blir gynnsammare när "århundradets komet" ISON passerar förbi under senhöst och vinter.

Annars var det ett vackert skådespel redan den gångna natten när ett tufft åskväder drog förbi.Vid halvtretiden kom några rejäla blixtar som nog slog ner inte så långt bort. Jag var ute på balkongen under senkvällen och tog några videosekvenser på det åskväder som förebådade det följande. Bilden ovan är från en av filmerna, där blixten gömmer sig ovanför molnen.

Ingen älgsafari på Gamla Ullevi?

Vi är många som gläds åt närheten till naturen och de vilda djuren. Under min promenad mitt på dagen igår fick jag se ett rådjur komma spatserande på en gata i ett villaområde som om det skulle vara den naturligaste sak i världen. Nu är väl inte alla villaägare så entusiastiska över tanken på ett rådjur på besök i sin trädgård, men jag tyckte att det kändes som ett uppfriskande möte.

Närheten till naturen har numera blivit ett bra lockbete för turistindustrin enligt Ekoturismföreningen,  intresset för vilda djur i svensk natur sägs vara på väg mot nya rekord. Vid en rundringning till olika safariarrangörer som föreningen gjort har man fått samstämmiga uppgifter om välbokade turer. De utländska gästerna frågar framförallt efter upplevelser med stora vilda djur. Guidade turer där besökarna kan få se tumlare eller möjligheten att skåda björn från gömsle är populära attraktioner. Fast inget slår förstås älgen som det stora dragplåstret bland utländska besökare!
Vi  svenskar däremot tycks lockas mest av sälar och bävrar. För min del har jag kryssat för bäver som ny art, men några vilda sälar har jag inte varit i tillfälle att se hittills i år. Däremot har jag sett säl(l)arna i Slottsskogen, se nedan!

Men inte alla utländska besökare vill träffa på älgar. Enligt Expressen så är den "värsta mardrömmen" för tränaren för fotbollslaget FC Thun från Schweiz att en älg skall uppenbara sig inne på Gamla Ullevis matta när Thun möter BK Häcken i kval till Europa League i kväll. Tränaren har dålig erfarenhet av vilda djur; när laget spelade hemmamatch för några månader sedan tog sig en mård in på planen och bet en hemmaspelare!

Tama vilda djur

Sett och skådat

Torkan har gjort att det har blivit höstfärger på sina håll. Bilden ovan tog jag igår vid en passagen från gångväg till skogsstig på min långa promenadslinga. Tycker om den markerade brytningen från hagmark till skog i det här partiet.

Just i det här närområdet korsade en fet hasselsnok min väg (mus eller groda i magen?), och i dikeskanten fladdrade vad jag tror bör vara en silverstreckad pärlemorfjäril. Hasselsnoken är mitt livs andra, och faktum är att när jag slängde upp kameran var jag övertygad om att det var en huggorm. Fjärilen identifierade jag med hjälp av mitt foto. Det har blivit en vana att jag stoppar ner kameran i fickan när jag tar mina promenader, och även om bilderna inte gör anspråk på att vara bra så blir de ändå till en liten bilddagbok från vandringen.  

Titta TV!

Understundom händer det sig att jag på pensionärers vanliga vis tänker tillbaka på flydda tider. Idag går mina tankar tillbaka till sextiotalet, när vi fortfarande bara hade en TV-kanal. Vid fikabordet på jobbet nästa morgon var det inte svårt att hitta diskussionsämne, åtminstone inte för dem som hade TV, eftersom alla hade sett samma program.
På den tiden hette TV-recensenterna Hemming Sten i Expressen och Macke Nilsson på Aftonbladet, och de var något av rikslikare. Fyrtiofem år senare sitter vi här med massvis av kanaler, men på kvällstidningarna tycks tiden ha stått stilla! Klockan 18.50 sänds det tio minuter långa programmet "Gunnel Carlson i Italien" (del 2) på SvT.
 Klockan 19.00 kan vi enligt Expressens förhandsreklam uppleva live på deras hemsida vad reportern Per Hägred tycker om programmet. Undrar hur många som går i andlös spänning inför att få veta det? jag gör det inte i varje fall...

Sommarens ditt och datt

Länge sedan det blev något "ditt och datt", men här följer min sommarpyttipanna.

• Vaknar upp med lite i känsla av Blue Monday. Enligt vad jag förstås skall den annars infalla i mitten av januari och då vara årets värsta deppardag.

• Redan mitten av juli, fågelsången har avtagit och det känns som sommaren håller på att rinna en ur händerna. Jag vill ha min sommarkänsla tillbaka! Vem ordnar detta?

•  Skrev för några veckor sedan om de illvilliga värmländska myggen och skröt samtidigt om att vi här på västkusten minsann inte har några myggor. Några skogspromenader i närheten får mig att vilja ta tillbaka det uttalandet, för i år står myggbetten här på hemmaplan inte värmlänningarnas efter - ber härmed västkustens mygg om ursäkt för att jag underskattat er! Hann slinka in på apoteket innan de stängde i lördags, och en räddande ängel i form av en förstående farmaceut satte ett medel i händerna på mig som faktiskt råder bot på klådeländet. Heders!

•  Igår droppade overallfolket ner i skolan mitt emot som alltid så här års. Jag talar förstås om Gothia Cup-folket, som sätter färg på stan och höjer omsättningen i affärerna. Hoppas att slippa läsa nedslående artiklar om stölder, våldtäkter och domaröverfall som så ofta följer i turneringens spår. Men det är ju en jätteturnering, och för de flesta deltagarna innebär den "bara" massor av fotboll, sköna utflykter och spännande kontakter. Så välkomna till stan - ha det så trevligt!

• I våras var det upprörda känslor inom matvarubranschen när hättköttskandalen rullades upp. Livsmedelsjättarna skulle polisanmäla sina grossister som i sin tur skulle anmäla sina leverantörer som skulle skicka Polisen på slaktaren - råttan på repet o.s.v.  Och hur blev det då? Jo, vid en kartläggning som SvD gjort visar det sig att tre av fyra aviserade polisanmälningar aldrig blev av, det fjärde ärendet har lagts ner. "Det var dramatiskt i början med ett stort medietryck och det blir starka ord", som någon ansvarig uttrycker det. Att det här förfarandet gett vatten på kvarnen för oss som anat ett spel för galleriet från livsmedelsjättarnas sida är tydligen något de anser sig ha råd att leva med...

• Så har ännu en person med minnesförlust dykt upp och hävdar att han är en annan än vad som står i papperen. Den här gången är den en amerikan som tror att han är svensk. Med all respekt för de personliga trauman som de drabbade utsatts för tycker jag att det är spännande historier. I pressen får huvudpersonerna speciella benämningar som "pianomannen", flottmannen" och "tågkvinnan". Vad amerikanen (?)  får för epitet återstår att se - "tennismannen" kanske, eftersom han hade fem tennisrack med sig när han hittades på ett hotellrum. Gemensamt för nästan alla fall är att upplösningen sällan blir lika spektakulär som den lovat.

• Dopingavslöjandena inom friidrotten duggar tätt. Nyligen avslöjades åtta turkiska atleter som fuskare, den här gången har några riktigt feta firrar fastnat på kroken. Nyheten att sprinters fifflar kommer väl knappast som en chock för någon. Vi har sett många exempel på det redan tidigare,  nu kan vi lägga Tyson Gay och Asafa Powell till den listan. Vi är nog många som frågar oss när det verkligt stora namnet på de korta distanserna också hamnar där...

• Med det ber jag att få önska fortsatt skön sommar. Vi hörs! 

Jag blir hellre jagad av vargar...

Förlagan till myggan finns på  USDA (bearbetad)

"De blir desperata och gör vad som helst för blod. De går direkt på människor, också mitt på dagen i fullt solsken."

Resan till Värmland var lyckad i midsommarhelgen var lyckad på alla sätt. Med ett undantag: myggen! Som lyckligt boende i ett myggfritt distrikt på västkusten hade jag nästan förträngt plågoandar som mygg och knott. Får man ett myggbett under säsongen här hemma är det något av en sensation, på gränsen till ett märke att vårda ömt (i dubbel bemärkelse).

Därför blev myggsvärmarna uppe vid Vänerns norra strand nästan en chockartad upplevelse! Enligt en myggforskare på Riksmuséet, som citatet i ingressen är hämtat från, är Värmland i år hemsökt av översvämningsmyggan, en sällsynt rå sälle. Som namnet antyder frodas den i översvämmade miljöer, något som Värmland tydligen haft under våren (vilket låter konstigt för den som bara minns en sällsynt kall och torr vår). Till skillnad från den lite mer försiktiga skogsmyggan går översvämningsmyggan direkt till bords utan några krusiduller, det är pang på bara! En liten tröst när man sitter där och river sina myggbettssvällda vader och kliande örsnibbar är att de här betten inte är skadligare än de som skogsmyggan åstadkommer. 

Myggforskarens råd till den som vill skydda sig mot myggen är de sedvanliga: myggmedel förstås, samt att man skall klä sig i heltäckande och inte åtsittande kläder. Helst ljusa sådana, eftersom myggorna dras till mörka färger. Myggmannen påminner också att det finns de som drabbas värre av myggornas blodtörst, nämligen de vilda djuren, som inte kan skydda sig så effektivt som vi kan (om det nu kan vara någon tröst?). 

När skadan väl skett och det kliar riktigt bevärligt är faktiskt den enklaste lindringen att badda med kallt vatten eller is. Alsolsprit, kylbalsam eller hydrokortisonsalva nämns också som verkningsfulla motmedel. Fast själv har jag helt enkelt låtit det"klia slut", och så här på fjärde dagen efter hemresan återstår bara ett fåtal irriterande påminnelser om översvämningsmyggan. Samtidigt är jag tacksam över att jag inte skulle några mil ytterligare öster ut, till Deje. Där är myggplågan sommartid (och inte bara i år) så intensiv att kommunen tvingats till att lägga ut fortlöpande information om myggläget på sin hemsida, och det finns människor i det drabbade området givit upp och sålt sina hus för att flytta till lugnare omgivningar. Det vore förstås bättre om det var myggorna som stack. Iväg!