Milda madonna!

Madonnan i Kungslena (egen bild)

Nej, det blir nog inte så mycket bevänt med semestertrippandet i år, men jag har i alla fall hälsat på min gamla bekant madonnan i Kungslena kyrka. Hon är tillkommen på 1200-talet, men orkar fortfarande se på oss med sitt milt överseende Monalisaleende.

Jag vet inte om det görs så många madonnabilder i våra dagar. Kanske går det inte att hitta några unga mödrar utan cigarrett, hästsvans och mobiltelefon fast placerad vid örat längre som kan stå modell? Men Madonnor finns det ju bevisligen ännu...

Långsökt

Preikestolen. Fri bild från Wikipedia

Det här blir långsökt, vänta bara! Läste nämligen på norska dagbladet.no att en ledare i beachvolleybollens World Event vill arrangera nästa års VM-final på den cirka 25x25 stora klippspetsen Prekestolen (predikstolen), belägen 604 meter ovanför Lysefjordens vatten i Norge. Snacka om långt till "beachen"!

Den vitsiga rubriken i tidningen är "fritt for å ikke hente bollen", d.v.s. på svenska "pax för att inte hämta bollen!". Det är då det långsökta börjar, för då kom jag in på ordet "pax"! Jag vet inte hur det var för er, men när jag var barn så sa vi alltid "pax för det" o.s.v. när vi ville ha "första tjing" (som det väl heter idag?) på något. Men nu läser jag att "pax" för vissa innebar "time out" om jag tolkar det rätt, d.v.s. ett avbrott i leken, och väl i så fall liktydigt med latinets "pax", som ju betyder "fred"? Det rubbade mina cirklar en aning, och jag tar gärna emot synpunkter på hur ni ser på paxets etymologi.

Förresten, om ni tyckte att detta var en långsökt koppling till beachvolleyn, vänta då bara när man skall börja leta efter bollarna under klippan - där kan man verkligen tala om "långsökt"! Man skulle ju, som någon föreslog, kunna hyra in frihoppare som bollkallar, men ännu bättra vore väl i så fall bungyhoppare, även om det skulle bli många gummisnoddar att knyta ihop. Bollen skulle i alla fall komma tillbaka snabbare!

För övrigt tror jag nog inte det blir något av med spelandet på Prekestolen, men idén skapar säkert värdefull publicitet. Som här...

(P.S. Jag hade kanske fel beträffande spelandet på Prekestolen! Idag, den 11 maj 2009, lutar det åt att det verkligen blir en match på hög nivå, när amerikanska OS-vinnarna i beachvolleyboll Roger/Dalhausser drabbar samman med Bjørn Maaseide och Iver Horrem på Prekestolen vid månadsskiftet juni-juli i år. Om arrangören World Event får som de vill så skall sanden först fraktas fram med en båt som ankrar upp under Prekestolen. Sedan kommer en helikopter att forsla upp sanden till toppen, vilket innebär c:a 100 helikopterturer för att få upp de 75 ton sand det rör sig om. Hoppas bara att sanden inte blåser bort innan det blir matchdags...)

Anslagstavlan: nu är det 1992

Svart på vitt, blåvitt!

Nere i vårt centrum finns ett tittskåp mot det förgångna. Det är den lokala blåvita stoltheten som har en anslagstavla för information om klubben, och det innehåller två bleknade blad från ett och samma år. Eftersom bilden här ovan kanske är lite suddig kan jag berätta att det som rubrik står: "Fotbollsintresserade flickor födda 1980 eller senare?", och där man inledningsvis bjuder in till lite roligt tillsammans. Så fortsätter det: "För närvarande är vårt yngsta lag flickor födda -78, men vi planerar för framtiden och tänker starta ett yngre lag".
"På tiden kanske?", undrar man en aning häpet. De yngsta flickorna är trots allt trettio år vid det här laget, och möjligen en smula slitna...

Det klarnar dock på slutraderna, där man kallar till informationsträff i klubbstugan lördagen den 11 januari 1992. I denna blåvita värld är det alltså 1992, året då Bingolotto fick dispens att sändas över hela landet, då Birgit Friggebo ville klämma i med "We Shall Overcome" i Rinkeby, då Riksbanken höjde marginalräntan från 75 till 500% för att stoppa valutaflödet, och samma år som Bill Clinton valdes till President i USA för första gången. Kan det här på något vis ha samband med att svensk fotboll känns en smula gammalmodig ute i Europa?

Till havs! (Offshore?)

Styrsö (fri bild från nätet, lite bearbetad.)

"Båklandets vackra Maja, var du min hjärtans kär?
Grannare vimplar svaja snart vid ditt bruna skär.
Vågen för bort ditt spår på strand,
vågen bär annan tång i land."

(Arvid Mörne.)

Sjöfartsverket ställer in sig i ledet av myndigheter som vill dödförklara vårt språk, och under innevarande år lyfter man bort svenskan från alla sjökort, även om man i nåder låter de svenska ortnamnen leva kvar ytterligare en tid. Att "La" för lerbotten ersättes av ""Cy" för Clay, och att "Naturreservat" byts ut mot "Natur Reserve", är en sak, men när man också helt tar bort förkortningarna för kummel och båk innebär det kanske att dessa gamla fina ord är dömda att falla i glömska (liksom kobbe, grynna och skär?). Shame on you, Swedish Maritime Administration!

Minnesmästaren

Lösningen?

"Först glömmer man namn, sedan glömmer man ansikten, så glömmer man att dra upp blixtlåset och till sist glömmer man att dra ner det." (Okänd.)

Det är bara att konstatera att vägen tycks vara snitslad till hemmet, om man nu hänger med så länge. Mitt en gång så välsorterade namnminne blir allt sämre, och ännu tycks inte läkarvetenskapen kunna lösa det problemet. Hade man fötts några decennier senare kanske man hade kunnat hoppas på att få ett USB-minne inplanterat, så att man hade kunnat koppla upp hjärnan mot hårddisken på datorn? Nu är trots allt inte allt nattsvart, för när Gud började släcka ner mitt minne så var han så hygglo att han kastade till mig en liten livboj i form av Google. Med lite list kan man således googla sig fram till den där personen som man så väl vad hon heter, det är bara det att det är stopp i maskineriet...

Ja, vad är det hon heter nu igen? Hon som är gift med han... Han som är så rolig på Kanal Lokal! "Lycka Till" hette ju programmet, det söker jag på...Ja, Peter Apelgren! Vad är det med honom? Jo, han är ju gift med henne...Söker på det: "Apelgren", "gift". Javisst ja, Anna Mannheimer, det visste jag ju! Fast kommen så långt laget har jag glömt varför jag ville veta vad hon heter. Men jag drog i alla fall upp blixtlåset.

Då Mölndal låg i indianland

Bild från Wikipedia. (Klicka för större bild.)

Ännu under tidigt 1600-tal levde folket ur Lenni Lenapestammen i samklang med naturen längs strömmen Kara Kong, ett biflöde till Mochijirickhicken ("a large river where there are tides") , eller Delawarefloden som vi kallar den. Vid flodbädden hade de sedan otaliga generationer malt sin majs, men i början på 1640-talet lade svenska nybyggare under den nytillträdde hårdföre guvernören Johan Printz beslag på flodavsnittet, där man gjorde en bosättning som döptes till Mölndal. Enligt Family Search var det ett "blockhouse" i svensk besittning 1645-51. Man skriver:  "Molndal is better identified. It was long known as 'the Swedes mill.' It stood on Cobb's Creek, near the place where the old Darby road crosses the stream."
 
Att man här kom att uppföra den första vattendrivna kvarnen i Pennsylvania/Delaware gör att vi inte särskilt osökt anar ett samband med vårt eget Mölndal, där det vid denna tid redan hade funnits kvarnar i hundratals år. Att fortet "Nya Göteborg" låg längs samma flodarm visar också den västsvenska kopplingen.

Det blågula äventyret i Delaware blev varken särskilt lyckosamt eller långvarigt, och den svenska utposten med kvarnen föll så småningom i engelsk ägo. Kvarnen var dock ännu i bruk 1684, och senare uppfördes en ny i dess ställe som kom att vara i drift in på 1800-talet. Då fanns det för övrigt dussintals kvarnar längs vattendraget.

Råkar du besöka den lilla Philadelphiaförorten Yeadon och färdas på Woodland Avenue där den passerar Cobbs Creek vid det klassiska gästgiveriet Blue Bell Inn så kasta gärna en blick ner bland strandklipporna! Där sägs man ännu denna dag kunna se resterna av ett stycke Mölndal på amerikansk mark i form av kvarnrudiment. Ett mer konkret bevis på att man vårdar sina svenska rötter i bygden är The Swedish Cabin på Darby Creeks strand. Ett unikt och levande monument över en epok i våra länders gemensamma historia.

Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013.

"Högt över marken svävar betongen"

Avveckling...

Någon kanske drar sig till minnes att jag för snart ett år sedan skrev ett inlägg om Sahlins Terrass hädanfärd. Nu tornar dess efterträdare upp sig emot skyn, och går man tillräckligt nära och tittar uppåt riskerar man att falla bakåt. De 62 kooperativa hyresrätterna sägs vara sluttecknade vid det här laget, för en trea på tolfte våningen har man fått hosta upp dryga 1,6 miljoner, och då rör det sig alltså inte om bostadsrätt.

Om nu uthyrningen av lägenheterna varit lyckosam så har debatten kring husets tillkomst inte varit lika positiv. Kritiken av förändringen av stadens skyline har inte varit nådig, och ilskna röster har faktiskt propsat på att byggnaden skall jämnas med marken! Ändå är det här "bara" ett tolvvåningshus, i den planerade förändringen av stadsbilden finns ett 39-våningarshus, och den debatten har förstås fått tändvätska i takt med att våning på våning lagts till på Sahlinshuset.

Man kan inte undgå att notera att de som fört debatten kan sägas tillhöra seniorlaget, medan de unga, som ju faktiskt skall leva i den nya staden, med få undantag tigit still. För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad som händer - "Que Será Será"! Men, jag blir lite brydd när jag slår upp skriften med vår stads miljömål antagna av kommunfullmäktige så sent som förra året, och där under "god bebyggd miljö" läser: "Den byggda miljön och dess omgivning, som utgör vår dagliga närmiljö, ska förmedla skönhetsupplevelser och trevnad. Estetiska värden i den fysiska miljön från stadens struktur till detaljer i den enskilda byggnaden påverkar oss dagligen. Arkitektur och stadsplanering är viktiga ingredienser för vår upplevelse och vårt välbefinnande." Om stadens fäder anser att deras intentioner tagit sig fysisk gestalt i Sahlinshuset vet jag inte.

...utveckling?