8 april 2007

Martas val

Gudhems kyrka och kloster, egen bild (bearb.)

I skånska Glumslöv finns ett kloster tillhörigt den mycket stränga Karmelitorden. Nunnorna lämnar aldrig klostret och inga utomstående får komma in, så sina anhöriga måste nunnorna möta i gallerförsedda besöksrum. Dagarna tillbringas i bön, man har bara några korta prattillfällen i samband med rasterna, i övrigt är det tystnad som gäller.

Hit kom för nio år sedan den då 19-åriga tjejen Marta från Alboga utanför Ulricehamn för att bli kvar resten av sitt liv. Om Marta, eller Maria av bebådelsen som hennes namn som nunna är, har journalisten Maud Nycander gjort en dokumentärfilm som ikväll
vistas på SvT.

Vad är det som får en vacker och till synes utåtriktad ung flicka att ta ett så drastiskt steg? Det är lätt att ana en flykt från något, men Maud Nycander säger sig ha förstått att Marta inte har valt klosterlivet av egoistiska skäl, som för att själv bli lycklig. "Hon gör det för oss andra", säger Nycander. Även om Marta i mycket förefaller att ha varit en "helt vanlig tjej" har dock hennes uppväxt inte varit av det ordinära slaget. Föräldrarna och de flesta av de åtta syskonen är djupt troende katoliker, som t.o.m. har ett eget gårdskapell där pappan är diakon, och givetvis anar man att detta har präglat Marta.

Filmen är intressant, men svarar inte direkt på några frågor, och i tider då många av oss förfasas över religiös fundamentalism känner man sig lite obekväm över Ma
rtas livsval. Att hon själv förefaller trivas är givetvis huvudsaken ("Det är en enorm gåva att få leva här resten av mitt liv", säger Marta i filmen), men hur håller förklaringen att nunnorna genom att ständigt be ska kunna hjälpa världen? De har nämligen för att inte frestas av "världen utanför" förbud att se på TV, lyssna på radio och läsa tidningar - hur skall man då kunna ha en uppfattning om tillståndet i den värld man tänkt sig hjälpa? Kanske ger Marta själv svaret i dokumentären när hon säger att "jag skulle vilja vara överallt och hjälpa alla människor på samma gång. Det är så många människor som lider. Jag skulle vilja räcka till. Men det går ju inte. Mänskligt sett går det inte." Verkar rätt resignerat att gå i kloster av ren vanmakt, tycker åtminstone jag...


8 kommentarer :

Anonym sa...

Oj,oj Peter det här var komplext!
Jag såg programmet igår, och jag blev mest deprimerad av vad jag såg och hörde....
Att "Marta" ville förstöra hela sitt liv i klostret - det kan jag inte förstå. Hon verkade nöjd och tillfreds men... det måste vara hennes egen tillfredsställelse hon bejakar - hur kan hon tro att att genom sitt val gör mänskligheten en tjänst?? Jag tycker det är oerhört naivt och märkligt. Att religiositet kan ta sig sådana uttryck känns för mig helt korkat och eremitiskt. Jag förstår henne inte ett dugg - och f.ö. inte hennes familj heller...- men religiös indoktrinering är ett oerhört trauma och fruktansvärt. Stackars Martas bror som saknade henne så mycket... fast han sa att han skulle ju möta henne i himlen. Stackars barn.....

Religiositet är farligt, mycket farligt!

Ptr sa...

Vi har vad jag förstår samma inställning, Smulan! Sedan gör förstås var och en vad de vill av sina liv, men det vore otroligt ledsamt om den här flickan en dag kommer att känna att livet kunnat ha varit annorlunda...

Jag tycker att karmeliterna förefaller att stänga ute livet, inte att bejaka det, och jag ser Marta som ett offer, liksom Hanadi Jaradat var det.

Hanadi var i samma ålder och ingick i en lika stor syskonskara. Hennes religiösa hängivenhet drev henne till något som jag inte tror att en karmelitnunna skulle kunna göra, men i grund och botten finns en likhet i den totala uppgåendet i den kompromisslösa övertygelsen om den rätta vägen. Det känns främmande och skrämmande...

http://www.theage.com.au/articles/2003/10/05/1065292478048.html

Anita sa...

Ja, självmordsbombare ingår i samma skara av religiösa fanatiker. Det är helt ofattbart vad religiositet kan ställa till med! När det gäller de muslimska fanatisterna är det ju lika mycket politiska skäl till deras "offer", men det görs ändå under religiösa förtecken.
För mig (och för de flesta) är det helt absurt och oerhört skakande.

Anonym sa...

Hej,
Detta att bli munk eller nunna, handlar bara om deras egen salighet.
Att de tror att de skall få komma till "Himlen".
Jag talade för några år sedan med Jehovas Vittnen och det enda det handlade om var att de skulle få en plats i "De saligas ängder" själva.
De kunde offra sina barn genom att neka dem blod vid operationer, på grund av sin tro.
Det vore bättre att dessa människor gick ut och hjälpte nödställda och sådana som har det svårt. Det är väl tanken om man byter ut ordet "Gud" mot "God", som min mor alltid sa.
Eivor

Ptr sa...

Eivor, jag instämmer i det din mor tyckte! Det är så märkligt när en del av de här personerna anses (och anser sig?)ha offrat sig för ett gott syfte, när de mest verkar ägna sig åt sig själva och sitt eget förhållande till Gud på professionell basis. Visserligen t.o.m. till lägre ersättning än 65% av A-kassan, men å andra sidan har de fri spis, både andligen och lekamligen...

Sedan finns det förvisso andra klosterordnar som utträttar en hel del gott, kanske åtminstone i vissa fall utan att medlemmarna sätter sin egen frälsning i första rummet...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Katolska_klosterordnar

Anita sa...

All fanatisk religiosiet är av ondo, om det är vi väl säkert överens.

Varför är inte ALLA andra överens med oss???

Hmmmm...

Ptr sa...

Var och en har ju sin fria vilja, men det känns lite olustigt när människor mer eller mindre predestineras till sin religiösa tro redan som barn.
"Jag är oerhört kritisk till den verklighetsbild som kristna föräldrar ger sina barn när det gäller livets villkor på jorden", säger Lena Ringqvist i en intervju. Hon bör veta, eftersom hon fick en strängt kristen uppfostran, som hon har skrivit en bok om (som jag dock inte läst).
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_9356115.asp

Anonym sa...

Lena Ringqvist har förstås helt rätt: det är fruktansvärt synd om barn som växt och växer upp med religiös fanatism. Bara de starka kan ta sig ur utan att ta skada. Kanske...