När blev matmor morsa till en liten pojkhund?

I Göteborgs-Posten idag hade Sture Hegerfors i sin dagliga skämtruta "P.S." en teckning av två hundar som läser på schemat utanför lektionssalen i hundskolan att dagens ämne är "matte" -"typisst götebosskt"( för att låna titeln från en av Hegerfors böcker)!

Det fick mig hur som helst att fundera över när begreppen "husbonde" och "matmoder" (båda från fornsvenskan) blev "husse" respektive "matte". Efter en inte alltför djuplodande googling visar det sig att uttrycken varit i bruk omkring hundra år, "husse" omnämns t.ex. i Svenska Kennelklubbens tidning från 1911.

För min del förknippar jag "husse" och "matte" med hundägare, men uppenbarligen används uttrycket även av de som har en katt inneboende (man kan ju inte äga en katt!). Även i våra grannländer använder man sig av benämningarna "husse" och "matte", fast inte så ofta som hos oss, men mer i Norge än i Danmark (enligt min ovetenskapliga undersökning).

Åtminstone vi som är lite äldre minns nog Fridolf Rhudins klassiska monolog "den ensamma hunden", ursprungligen från Kar de Mummas nyårsrevy 1931, som inleds med ”Jag e´… jag e´ vovve här. Jag e´ hund här, hos Herrskapet Gustafsson. Husse och Matte, dom är på Oscarsteatern dom”, och där vi så småningom får veta att husse minsann har en annan matte när matte är borta.

Skivan som gjordes på det revynumret var länge vår mest sålda talskiva, och kanske innebar den det definitiva genombrottet för smeknamnen på husbonde och matmor. Fast nu sägs trenden vara att allt fler använder "mamma och pappa" istället för "matte och husse" när de talar om sitt förhållande till hunden (eller katten), och det är förstås deras ensak. Men när de börjar använda "tjejhund" och "killhund" istället för "tik" och "hane", då är vi några som tycker att man berövar djuret dess värdighet, så då börjar vi morra lite...

Genealoger löste detektivgåta

"It's a giant puzzle, and all the pieces fit together and you have one picture" (Jim Dalmas).

Mountain Lake i Virginia är så pass stor att den skulle klämma sig in bland de till ytvidden tio största sjöarna i Sverige. Det är en ovanlig sjö på många vis, och bland dess egenheter är att djupet vissa perioder kan variera högst betydligt beroende på en märklig samverkan mellan sjöns bottensediment och geologiska faktorer. De två senaste århundradena har dock djupet hållit sig tämligen konstant (största djupet är uppmätt till 33 meter i sjöns norra ände), men från år 2002 har sjön åter börjat tappa vatten vid torra perioder. Som mest minskar nu djupet med fem meter, vilket gör att stora delar av sjöbottnen periodvis torrläggs. Sjön blir då ett populärt utflyktsmål för samlare av allt från fornfynd till tomglas.För två år sedan blev det stor uppståndelse över ett fynd på den torrlagda sjöbottnen. Några samlare hade oberoende av varandra hittat ett par skor i leran, och när man fann ytterligare fynd som tydde på att någon hade funnit sin sista viloplats i sjön tillkallades polis. Vid en undersökning på platsen hittade man snart mänskliga lämningar i form av delar av en skalle plus några större ben. I anslutning till fyndplatsen grävde man vidare fram en plånbok, ett cigarettetui, ett bältesspänne, lite lösa mynt (varav det äldsta från 1907), samt en ring med initialerna "C.A." på ena sidan och "N.C." eller "M.C." på den andra. Med ledning av de upphittade tillhörigheterna kom polisen fram till att det hela rörde sig om ett dödsfall som kunde ha skett så långt tillbaka som på 1930-talet, och eftersom det inte finns någon preskriptionstid för mord i USA betraktades det hela som en mordgåta.

En pensionerad polisman sattes att utreda fallet, och han fick efter hand ta hand om fler tillhörigheter, bl.a. ett fickur från 1876. Mera som en kuriositet kunde man konstatera att ett av mynten man funnit vid kroppen nu hade ett samlarvärde överstigande $500. Mer intressant var dock att en analys av bältesspännet hade avslöjat ingraveringen "SGF" på bältesspännet, vilket man antog kunde härröra från någon förening eller skola. En mödosam genomsökning av gamla polisrapporter och efterlysningar vidtog, men det var två forskande bröder med genealogi som sidohobby som av en slump snubblade på lösningen. En av bröderna med det svenskklingande namnet Dalmas, Jim, hade sökt i gamla exemplar av tidningen The State, när han fann en notis från juli 1921 som väckte hans intresse. Där stod att en S.I. Felder hade fallit överbord från en båt på Mountain Lake, och att dykare sökte efter hans kropp. Även om uppgifterna var knapphändiga var bröderna Dalmas övertygade om att de nu funnit den saknade pusselbiten i mysteriet vid Montain Lake. När förundersökarna i Virginia fick tillgång till genealogernas uppgifter gick de igenom den omkomnes tillhörigheter på nytt, och fann då att det i själva verket stod "SIF" på bältesspännet, vilket förstås inte minskade sannolikheten för att man var på rätt spår.

S.I. Felder var en 37-årig telefontekniker från New York som tillsammans med sin hustru hade rest till Salem, Virginia i juli 1921 för att besöka goda vänner. Just den här sommaraftonen hade man tillsammans med några andra par begivit sig till Mountain Lake för att hyra båtar och roa sig en stund på sjön. Mountain Lake var ett populärt utflyktsmål redan vid den här tiden, den som sett filmen "Dirty Dancing" känner nog f.ö. igen miljön, eftersom filmen delvis spelades in här (fast långt senare förstås!). Sällskapet hade splittrats upp en aning - några ville pröva på att fiska lite, medan Felder och hans hustru plus två andra personer paddlade runt lite i sin kanot. Plötsligt hade Felder rest sig upp på knä för att ögonblicket därefter falla över relingen och ner i vattnet, och efter några korta rosslande andetag försvinna ner i djupet. Det förtvivlade sällskapet sökte förgäves efter sin vän i kvällsmörkret, men till slut fick man ge upp och anmäla försvinnandet.

Myndigheterna spanade länge och väl efter Felder, och ännu på 1980-talet fanns det människor i trakten som fortfarande hade minnen av hur tillkallade tungdykare förgäves hade sökt efter kroppen. Till slut fick man dock ge upp, med hypotesen att kvarlevorna sannolikt hade fastnat i undervattensklippor eller sjunkna trästammar på trettio meters djup, vilket långt senare skulle visa sig vara en felbedömning. Istället tycks kroppen ha fastnat i det leriga bottensedimentet på den plana sjöbottnen och sugits fast där. Man förmodade att dödsorsaken var plötslig sjukdom eller en följd av viss berusning.

Bröderna Dalmas lät sig inte nöja med att få fram vem den saknade i sjön sannolikt var, utan de fortsatte sin uppföljning. Snart fick de fram att den omkomnes hustru Katharine tio år senare bodde som barnlös änka i New York. Samuel Ira Felder hade blivit dödförklarad 1929 några månader efter att hans far hade dött, och då återstod det alltså nära åttio år innan han skulle återfinnas. Nu hade media börjat intressera sig för storyn, och så kom det sig då att Emily Dickson Jennings i South Carolina plötsligt fann sig sitta och läsa en artikel i en tidning om något hon kände igen. Hennes farfar Keating Norris Felder hade ju berättat hans äldre bror hade drunknat! Hon hade ett svagt minne att farfadern hade tillagt att kroppen aldrig återfunnits, och Emily började inse att hon måste vara den drunknades närmaste släkting.

Nu var det så lyckligt att Emily tillhör en släkt som har svårt att göra sig av med saker, och snart hade hon rotat fram såväl tidningsartiklar om försvinnandet som personuppgifter om Samuel Felder. Därmed var det dags att kontakta spaningsledningen i Virginia, och strax därefter lämnade Emily DNA-prov för att släktskapet skulle säkerställas. Upplösningen av historien återstår att skriva, men allt tyder på att Samuel Ira Felder, om inte redan nu, så åtminstone inom kort kommer att vila i den grav som sedan länge väntat på honom, bredvid hustrun Katharine på den lilla kyrkogården i Orangeburg County, S.C.

Och vad lär vi oss av detta? Jo, att släktforskare kan vara framsynta genom att se tillbaka, och att man liksom Emily aldrig skall kasta bort något! För vem vet, rätt som det är så kanske man hittar släktingar i pappershögarna...