26 april 2006

Mäster Erik



I mina unga år var jag en intresserad men inte särskilt framstående fågelskådare. Jag hade lyckan att bo så att jag regelbundet kunde gästa klassiska fågelmarker som Tysslingen, Oset och Kvismaren i Närke. På den tiden levde ännu den mästerlige fågelskildraren Erik Rosenberg, och jag är glad över att jag fått se honom personligen, bl.a. sista gången vid ett möte hos Örebro Ornitologiska Förening. Det var rörande att se med vilken värme och tacksamhet den då kroppsligt brutne men till sinnet klare patriarken mottogs av föreningens medlemmar!

Erik Rosenberg var inte särskilt rädd om sin hälsa, utan utsatte sig ibland för riktiga strapatser i sitt sökande efter närhet till sina älskade bevingade vänner. Under hans aktiva tid var inte friluftsfolket bortskämda med sådana faciliteter som finns nu i form av lättviktstält och ullfrottéunderställ, och att cykla omkring i ur och skur i "agronomrock" och övernatta på en höskulle var helt i sin ordning på Eriks tid, något som han tids nog skulle få betala ett högt pris för. Dock är jag övertygad om att han, som "sjuklig +65", inte skulle ha valt ett annorlunda upplägg om han hade fått den klassiska frågan om vad han skulle göra om han fått leva om sitt liv...

Erik Rosenberg föddes i värmländska Visnum 1902, men kom som tioåring till Örebro. Sin knarriga östvärmländska dialekt behöll dock "mäster Erik" livet ut, och många av oss som hörde något av hans föredrag i "Naturen och vi" på söndagsmiddagarna har lätt att dra oss till minnes Eriks lågmälda och personliga stämma, inte minst den gången han med sorg i rösten talade om kvicksilverdöden. Den nutida fågelinfluensan är bara en mild vindpust i jämförelse med den dödens storm som då drog genom fågelmarkerna, något som inte minst Rachel Carson fick oss att inse!

Rosenberg kom, bortsett från radion, inte till sin rätt i större sällskap. Men en liten krets som han kände sig förtrogen med kunde han trollbinda med sina berättelser i timtal, kanske extra mycket då han fick bolma på sin pipa och smutta en Tokajer eller två. Den skygge Erik bodde hemma hos sin syster, fast han hade faktiskt "en hemlig fästmö" i över fyrtio år, något som när det framkom väckte förvirring även hos personer som trodde att de kände honom - ett bevis så gott som något på Rosenbergs diskreta personlighet...

Sten-Ove Pettersson berättar en roande episod på Internet om när han tillsammans med två kvinnliga DN-journalister fick äran att följa med den store ut i Kilsbergens tjädermarker i slutet på 50-talet.
"
Vi språkar inte så mycket runt brasan. Vi försöker få den vila som går, innan morgonen kommer. Erik sitter en bit bort för att inte störas för mycket av den knastrande brasan. Som en Buddhabild sitter han där, insvept i sin långrock och sugande på sin pipa. När vi närmar oss midnatt frågar Erik vad klockan är.
– Tio i tolv, svarar någon som har klockan någorlunda lätt tillgänglig.
– Inom en kvart kommer nog de första sjöorrarna att sträcka in över oss. De kommer från Åtorpshållet. Har ni inte hört vårsträcket förut så kan ni vakna till och lyssna, upplyste Erik utan ytterligare kommentarer. Det tog bara fem minuter innan de första visslingarna hördes över våra huvuden i den ljumma vårnatten".

Trots Erik Rosenbergs verbala begåvning är det dock som skribent de flesta av oss har kommit att älska honom. Böckerna "
Oset och Kvismaren" (1934) och "Uvberget och tjäderskogen" (1937) närmar jag mig fortfarande med vördnad, och ändå är det väl trots allt fälthandboken "Fåglar i Sverige" som utgör kronan på hans författarskap. Jag vet ingen annan fälthandbok som skänker en sådan lustfylld läsning som den, man fullständigt slukar Rosenbergs träffsäkra och roande iaktagelser! Inte minst är Erik Rosenbergs beskrivning av fåglarnas läten en trapetsuppvisning utan skyddsnät som går hem - t.ex när han beskriver gärdsmygens sång. "...den är förvånansvärt stark och består av löpningar och slag som hos piplärkor och finkar, men ingen kan överträffa gärdsmygen i upptrimmad virtositet: ti ly ti-ti-ti-ti-ti tyrr-ju-ty-ly zell-zell-zell-zell ju terrrrrrrrrrr-zill! kan det låta, men ofta är det betydligt längre. Strofen har en metalliisk skärpa, den går med fart så det sprakar och svirrar och liksom hoppar från den ena löparbanan till den andra. Han skall helst ses, när han sitter och sjunger, fast den lilla tallkotten till fågel är ofta svår att få öga på".

När Erik Rosenberg avled i december 1971 kunde han göra det med insikten att han redan i sin livstid blivit odödlig. En solig majdag vid fågelreservatet Oset vid Svartåns mynning mot Hjälmaren känns hans närvaro nästan fysisk fortfarande, och detta med all rätt: utan Erik Rosenbergs framsynthet och envishet hade reservatet aldrig blivit det eldorado för fåglar och naturvänner det nu är! Redan 1946 formulerade Rosenberg i "Svensk Natur" sina mål för Oset:

"Trevnad och glädje för djur och människor. Här skall livet gå sin gilla gång i skog och på äng, i rördjungler och på stilla vikar, sida vid sida med storstadens jäkt och trafik. Här ska vem som helst, ja, om så önskas hela skolklasser, på begränsad tid kunna se gjusen fiska och kärrhöken jaga, se vipor och spovar, doppingarnas lek, sothönsens slagsmål och ändernas färggranna brokighet.
Här ska man kunna lyssna till hackspettens trumning och bastardnäktergalens muntra melodier, enkelbeckasinens gnäggning och rallens mystiska låt i vassen.

Och allt detta och mer till skall man kunna se och höra från stigar och utkiksplatser, av vilka fåglarna inte känner sig störda, vana som de är vid människornas regelbundna gång och trygga som de känner sig i sina visten
".
Och visst blev det så, "mäster Erik"!


Lästips utöver de i texten förekommande:
Curry - Lindahl, Kai ( red.) "Festskrift tillägnad Erik Rosenberg på 50 - årsdagen 1952"
Lockrop och vingsus, redigerad av Allan Thybell (1976, postum)
Clas Thor: "Fågelliv betyder orden" (2002)

Poeten, musikern, författaren och fågelskådaren (!) Bengt-Emil Johnson hör till Erik Rosenbergs beundrare, och inleder en av sina dikter med ett citat av Erik Rosenberg: "Ofta knackade jag mig på huvudet för att konstatera om jag blivit någon annan."

3 kommentarer :

Anonym sa...

Intressant läsning; Jag känner igen namnet Erik Rosenberg - men jag kan ej komma på ifall jag hört honom på radion. Fast troligen

Jag är ju uppväxt med fågelliv runt omkring mig -så jag har ju aldrig känt mig som en ornitolog. Intresse och förtjusning har känts naturligt. Det är spännande att se och höra fåglar samt läsa på och lära. Dessutom är fåglar så poetiska - de har en naturlig anknytning till skrivandet och skapandet.

Människan har nog alltid använt fågeln som symbol och identifierat sig med. Det ligger en lockelse i att kunna flyga, så lätt förflytta sig och så beteenden som vi känner igen och mer än gärna överför till vårt eget.
Dessutom är de vackra.

Ptr sa...

Ja, fåglar är fascinerande, och visst är det som Du säger att de även har stor betydelse i symbolisk form!

För egen del har jag "på äldre dagar" fått en mer harmonisk syn på fåglar. Förr sökte jag nya arter att bekanta mig med, men idag kan jag sitta och njuta av att se stararna på gräsmattan. Likaså tycker jag om fågelporträtten på din sida, såväl autentiska som symboliska...

Anonym sa...

Just precis - att njuta av fåglar när man möter dem eller bara har dem nära är jätteintressant.
De sätter igång fantasin hos mig:) Kul att du även gillar mina fågel fabuleringar- det skulle kunna vara helt sant, känner jag ibland... Vissa arter nästan berättar sina hemligheter.