20 april 2006

Skeppet på världens tak

Titicaca ligger på 3811 meters höjd över havet och är därmed världens högst belägna sjö. År 1861 fick den peruanska regeringen den inte helt självklara idén att beställa två bestyckade trafikfartyg från England dit, och sålunda kom det sig att de två fartygen Yavari och Yapura levererades till Peru år 1862. De transporterades först 64 kilometer på järnväg, men därifrån återstod det över 350 kilometer över ett månliknande ökenlandskap utan järnvägsförbindelse upp till Titicaca . För att man skulle kunna lösa detta hade fartygen levererats i 2766 bitar på högst 175 kilo (plus två vevaxlar), vägande totalt 210 ton, för vidaretransport med hjälp av mulor och lamor. Man hade kalkylerat med att denna transport skulle kunna klaras av på sex månader, men ett indianuppror, jordbävning och ett hotande krig mot Spanien gjorde att skeppen inte nådde sin destination förrän efter sex år. Yavari sjösattes på juldagen 1870, medan Yapura fick vänta ytterligare tre år på sin jungfrufärd. Ingen av båtarna kom att bestyckas, då kanonerna istället togs om hand av den peruanska flottan för att eventuellt sättas in vid ett spanskt invasionsförsök. Skeppen kom därför att under fredligare former transportera mineraler, kaffe, kakao, cocablad, ull, styckegods och passagerare.

De ursprungliga ångmaskinerna ersattes 1914 av semidieselmotorer från svenska Bolinder, nu den äldsta kända motorn av detta slag i världen. Yapura förvandlades till ett flytande sjukhus och tjänstgör som sådant ännu idag. Yavari förföll dock alltmer, och hotades av upphuggning när den brittiska arkeologen Merial Larken på 1980-talet fick ögonen på henne och köpte henne som skrot i tron att hennes farfar var en av skeppets konstruktörer, något som senare visade sig vara felaktigt, men det var så dags då...

Larken har tillsammans med Carlos Saavedra, nu skeppets kapten, bildat en ideell förening som (bl.a. med hjälp från Volvo och Atlas Copco) tålmodigt och pietetsfullt restaurerat det gamla fartyget till ett flytande museum. Yapura är ett av de sista järnskrovsfartygen från den vicorianska eran, så när Du kommer till Titicaca nästa gång - glöm inte att besöka henne! ;-)


6 kommentarer :

Anonym sa...

Det var en riktig "skröna" -så mycket jobb för att få stora båtar på sjön. Från andra sidan havet...

Jag ska kolla nästa gång jag kommer till Titicaca. ( visst är det ett fint namn- låter nästan snällt)

Ptr sa...

Medan jag skrev om Yavari igår greps jag av intresse för Titicaca och befolkningen på och kring sjön.Inte minst gäller det Urofolket, som bodde på flytande vassöar i sjön. Uroindianerna påstås ha haft svart blod för att uthärda kylan bättre. Den sista genuina Uroindianen, en kvinna, dog 1959, men fortfarande finns det Urorötter hos många av de indianer som ännu idag bor på sådana här vassöar. En sida med fantastiskt folkhantverk från trakten finns på nedanstående länk:
http://indian-cultures.com/Cultures/uros.html

Anonym sa...

Intressant sida - så färgstarkt och vackert.Jag hade en kollega en gång som kom från Peru. Han reste hem på semester en sommar -och kom tillbaka med textil av olika slag. Jag köpte en poncho och en sorts tröja av honom, av lama-ull. Tyvärr förstörde jag tröjan ( som var i olika härligt intensiva röda nyanser) genom att den av misstag kom med i tvättmaskin... Ponchon är i naturfärger -brun/beige och luktar fortfarande lama!

Ptr sa...

Fantastiskt - inte minst för att Du fortfarande har tröjan kvar!

Även om jag insett att jag aldrig lär komma till Titicaca så har världen ändå kommit närmare tack vare Internet, och jag blir ständigt lika häpen över vilka upptäckter man kan göra genom några enkla knapptryckningar! Hade det varit för några hundra år sedan hade man väl gnuggat kristallkulan istället... ;-)

Anonym sa...

Vilken fantastisk historia om en perunask sjö och båtar jag aldrig hört talats om tidigare! Tänk, vad intressant det skulle vara att åka dit och uppleva allt på plats. Jag har alltid haft en längtan till Sydamerika, men jag tvivlar att jag någonsin kommer dit....
Jag har en god vän - sjuksköterska - sedan utbildningstiden, som tillsammans med sin man arbetade en tid i Bolivia och bland indianerna där. Jag var på väg att besöka henne, men kom tyvärr aldrig iväg.
Men längtan finns kvar...

Tack Peter för inlägget om Titicaca!

Smulan

Ptr sa...

Hej Smulan - roligt att höra av dig! Ja, med åren inser man vad mycket man gått miste om, samtidigt som en värld nu öppnar sig med hjälp av Internet: fragment och ledtrådar kan sammanfogas till något som vi kanske aldrig hade kunnat uppleva även om vi varit på plats.
Visst är det underbart att kunna ge sig ut på cyberluffen?