Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Den belgiska myran

När solen oväntat visade sig en stund på middagen och temperaturen steg till över 12 grader tog jag en liten promenad på stan. Gottegris som jag är kunde jag inte motstå frestelsen att smyga in i fruktaffären för att köpa jordgubbar. Eftersom de svenska bären stiger i pris nästan lika snabbt som bensinen nöjde jag mig att köpa en liter belgiska. Samtidigt gjorde jag ju en god gärning för EU-samarbetet, även om belgarna nog har så de klarar sig ändå.

Väl hemma började jag rensa jordgubbarna, och det var då jag fick se den i botten av kartongen - den lilla belgiska myran! Myran klättrade på plastväggen och såg ganska panikslagen ut. Den var liten och svart och påminde om sina svenska släktingar, kanske med aningen mer vallonska drag bara. Medan myran oroligt kravlade på kartongväggen funderade jag på vad jag skulle göra.  De här alternativen for genom mitt huvud:

1. Avliva den och skicka kroppen till jordbruksverket.
2. Ringa migrationsverket och rapportera en ensamkommande myra.
3. Gå tillbaka till affären och återlämna den med ett "ursäkta, men den här är nog er?"

Till slut fastnade jag för ett fjärde alternativ: jag släppte ut den på balkongen. Fast jag hade knappt gjort det innan jag började fundera på om den skulle kunna kommunicera med sin svenska släkt. Jag tog en koll på balkongen igen, men då hade myran redan givit sig ut på sin svenska expedition. Fast kanske var den kanske inte alls belgisk - den kan ha klivit ner i kartongen vid partihallarna, eller varför inte i fruktaffären. I så fall har den nog snart travat hem igen! Tot ziens, myran - vi kanske ses igen när jag öppnar potatispåsen till midsommar...

Drömvalutan?

Nya valutan? (Wikipediabild)

Natten mellan lördag och söndag förra veckan jobbade jag hårdare än jag någonsin gjort på min arbetsplats. Tyvärr bara i drömmens värld, så jag lär inte ha någon fet lön att vänta, men drömmen var så rolig att jag tyckte att jag fått valuta ändå för slitet när jag vaknade på morgonkvisten (jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men den här satt där, åtminstone i vissa detaljer). Här är en resumé av gubbsnusket:

På vårt jobb har vi en tjusig kvinna som har rätt att utföra vigslar. Nu trädde hon fram i drömmen och kallade samman männen på arbetsplatsen och förklarade: "Vi fruntimmer på den här arbetsplatsen tycker faktiskt att ni män i alla åldrar här är fruktansvärt tråkiga. Därför vill vi muntra upp stämningen lite, så att den som först infinner sig i fiket med åtta EU-pallar kommer att få gifta sig med vem han vill av oss."

Därmed bröt den stora kalabaliken loss, jag minns hur horder av kollegor rusade runt i huset, vissa av gubbarna sådana som jag knappt sett röra på sig från kontorsstolen "in real life", men nu sprang de som galningar! Snart hade man fått korn på pallarna, som visade sig finnas i vårt garage. Jag minns att det inträffade flera våldsamma krockar mellan tjänstebilarna där, dock utan kända personskador.

Alla slet till sig så många pallar de bara orkade, så även jag. Därefter tog jag en genväg tillbaka som bara jag kände till, en spiraltrappa (som jag faktiskt går i flera gånger om dagen i vaket tillstånd). Jag fick dela upp mina åtta pallar i två lass, men det bar sig inte bättre att när jag skulle bära upp de fyra sista så fastnade jag i trappan (inte konstigt, så smal som den verkligen är!). Det sista jag minns av drömmen var att det uppstod en diskussion i fall jag skulle dömas som segrare eller ej - hur det gick fick jag dessvärre aldrig riktigt veta. Har grubblat på detta varje gång jag gått i trappan de här dagarna... 
 
När jag analyserade drömmen slog det mig vilket förträfflig valuta EU-pallen skulle vara, till skillnad från Euron! Pallarna finns och tillverkas över hela Europa, de har serienummer som vilken sedel som helst, och att tillverka dem skulle skapa massor av jobb inom olika sektorer. Vidare ökar pallarna ständigt i värde, de tål att cirkuleras ett otal gånger och de lämpar sig för att flyta om så behövs. Och inte minst skulle det vara svårt att begå rån för att komma över dem - att springa ut från en bank med en massa pallar med sig skulle vara rätt svårgenomförbart!

 Så här ECB får ni ett gratistips: inför EU-pallen som valuta! OK, pallarna kan upplevas som lite svårhanterbara, t.ex. vid utrikesresor, men man vänjer sig - en gång i tiden stuvade vi ju 10-dalersplåtar á 19,7 kilo i plånböckerna! Jo, det finns fler nackdelar, men jag pallar inte på att gå in på dem just nu...

Växelkassa? (Wikipediabild)

Att kissa är väl ingen konst! Eller?

Fröken Gherardini på caféet (eget, efter viss förlaga)

Nej, jag hänger inte med på alla nya strömningar i konsten, det gör jag inte. Läste i DN häromdagen en recension av en utställning på Fotografiska i Stockholm kring en "konstnär" som fotograferat sina barn i utsatta situationer från det de var minderåriga och framåt.

Recensionen avslutas: "Jag vill framför allt lyfta fram bilden av Sally själv och hennes två döttrar som står på en bergsknalle och kissar. Här är de unga kvinnorna inte modeller utan medskapare till bilden. Den bilden är Manns viktigaste bidrag till fotohistorien." 

Så nu vet du det - nästa gång du går på muggen för att skvala så glöm inte att du därmed gör en konstnärlig handling. Själv funderar jag på att byta ut toaskylten mot en plåt med texten "Studio - var god stör ej. Kreativ verksamhet pågår!"

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!