"Gôtt mos!"

Göteborgsvy (egen diakopia) Klicka för större bild!

Eftersom vi redan befinner oss i den här trakten sedan föregående inlägg så passar det väl bra att ta en titt på en av de attraktionstätaste vyerna i Göteborg? I bakgrunden syns förstås Masthuggskyrkans imposanta silhuett, ett känt och älskat landmärke för sjöfarande. Kyrkan är uppförd 1914, och arkitekten hette Sigfrid Ericsson. Förra veckan hade jag tänkt mig att ta en titt inne i byggnaden, men tyvärr pågick det en skivinspelning, så kyrkan var stängd just den dagen.

Längst till vänster (med ärgigt koppartak) syns Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget, och där bakom ligger Gathenhielmska kulturreservatet, som jag också besökte förra veckan. Går vi sedan vidare med blicken åt höger går det inte att undvika att se Ivar Johnssons staty "Kvinna vid havet" (från tidigt 30-tal) på sin 60 meter höga tegelsockel, vilket gör den till Sveriges största monumentalskulptur. Statyn, i sig själv fem meter hög, är väl mera känd som "Sjömanshustrun", och är en hyllning till alla de kvinnor som miste sina män på havet under första världskriget (namn på de omkomna och deras fartyg finns på skyltar vid statyns fot). Förr kunde man ta hissen upp till statyn, och därifrån hade man en svindlande utsikt över Göteborg. Jag minns själv hur benen skakade ner man klamrade sig fast mot väggen däruppe! Intill statyn ligger Sjöfartsmuséet, ett museum av den gamla fina sorten, där montrarna ännu inte ersatts av digitalskärmar...

I förgrunden ser vi Amerikaskjulet, uppfört 1912 för Svenska Amerikalinjens fartyg. Byggnaden kallades också Betongskjulet, vilket idag låter lite nedlåtande, men på den tiden var det en ny och spännande byggnadsteknik att bygga hus av betong. Mellan 1892 och 1924 emigrerade över en miljon svenskar till USA, många just härifrån, och bland dem var f.ö. min faster och farbror. Idag är byggnaden uppsnyggad och innehåller kontor, men den var faktiskt terminal så sent som på 1990-talet, då för ett katamaranrederi.

Apropå Amerikaskjulet - man skulle kunna tro att det var i år som Åssbån träffade den där svenskamerikanen här på kajen, men det var säkert längre sedan. Alltnog, det blev som det brukade, svenskamerikanen kunde inte låta bli att skryta om sitt nya hemland.
-Hemma i Staterna har vi ubåtar som kan vara under vatten i flera veckor och som till och med kan passera nordpolen under is!, skrävlade han.
-Dö, de´ va´la inget, svarade Åssbån behärskat, här i stan har vi ett par fotbollslag som varit under isen i åratal...

(Fotnot: "Gôtt mos" är bland de töntigaste uttryck jag vet! Jag var tvungen att skriva den rubriken bara för att få chansen att berätta det... Fast vill du trots det ha mer grädde på moset så kolla här!)

I Stigbergslasses kvarter

"Stigbergslasse", Gatenhielmska Kulturreservatet (egna bilder)

Om Kal och Ada händelsevis vill vända ryggen mot storstadshetsen för ett ögonblick är det ingen omöjlighet att de styr sina steg till Gatenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget. Här kan de möta ett Majorna som det såg ut för ett sekel sedan och delvis långt tidigare, den äldsta byggnaden är över trehundra år gammal. På 1930-talet hotades kåkarna av rivning, men insiktsfulla människor protesterade och räddade kvarteret åt eftervärlden.

Den som vandrar uppför Pölgatan idag kan se fram emot att möta "Stigbergslasse" med sin sjömanssäck på axeln. Det är den mångsidige Eino Hanskis hyllning från 1996 till den gamla sjöfartsstaden och dess sentida vikingar. Hanski bodde för övrigt i ett hus nära sin sjömansstaty, i andra byggnader residerar flera ideella föreningar, många med maritim anknytning. För en tillfällig göteborgsgäst är det lätt att hitta reservatetet - det ligger tvåhundra meter från Sjöfartsmuséet, som man förstås inte heller får underlåta att besöka!

Yxan i eldstaden

Yxskallen i profil (Eget foto)

Sommaren 1987 avverkade jag några etapper av Hallandsledens södra del. Den första dagen klarade jag av 17 kilometer i kuperad terräng, en tuff början som dock gick bra. Ett av rastställena på vägen låg mycket vackert beläget på en ås och vid en friskt porlande bäck. Efter att ha pustat ut lite såg jag mig omkring på platsen, och när jag kastade en blick i eldstaden såg jag ett yxhuvud, som tydligen använts som sotraka av andra vandrare. Yxan var handsmidd och verkade vara av respektingivande ålder. Tyvärr var den så tung att den inte gick att ta med, så jag lade den därför i skydd för att kunna hämta den senare, och där har den blivit liggande (om ingen annan funnit den vid det här laget). I början tänkte jag på den varje sommar när jag planerade mina utflykter, men numera har den närmast blivit en symbol för det ouppnåeliga. Det händer dock att jag fortfarande kan fundera över hur den hamnade vid vindskyddet och dess tidigare öde. Det är uppenbarligen ingen "stridsyxa", utan en väl använd arbetsyxa. Vem använde den, och när gjorde han det? Det lär jag aldrig få veta, och det är kanske just därför som den återkommer i mina tankar då och då...