Ingen dansk ko på isen?

Ekstrabladet kan inte hålla tillbaka sin förtjusning över att engelska The Telegraph har uppmärksammat festliga danska ordspråk som man låtit översätta till engelska bl.a. "Hair/beard in the mailbox" och "Cow on the ice". Vad gäller "skägget i brevlådan" så är det möjligt att det är ett danskt idiom som eventuellt kan tillskrivas Storm P ("der stod jeg med fletninger ned i postkassen"), men hur förhåller det sig med "kon på isen" egentligen? Här finns det läge att söka sig till Bengt af Klintberg för att få veta mer! Han förklarar att uttrycket i sin helhet lyder  ”Det är ingen ko på isen så länge rumpan är på land” och förekommer i variationer i mycket gamla talessätt, som i det näraliggande ”Ho som koen äger, han måste taga i rumpan”, som återfinns i Sveriges äldsta ordbok från 1604. Så just där nog ingen ko på isen - utrycket är förmodligen svenskt...

Till sist: den engelska journalisten tycker att det finns många konstiga djuranknytningar i danska idiom, som "det blåser en halv pelikan". Skall hon säga, som talar språket där man säger "it´s raining cats and dogs"!

"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Wendelsberg, en stunds stilla ro

Wendelsberg (vandrarhem sommartid)

Bruno Wendel föddes 1824 i Frankenberg i Sachsen som son till en officer. Tjugoett år gammal kom han till Sverige, där han fick anställning hos sin morbroder (och senare svärfar) G.F. Hennig, ett stort namn inom näringslivet i Göteborg. Det var Hennig som grundade Mölnlycke fabriker som Wendel kom att först  bli fabrikschef för och senare ägare till.

Ishavsgrytan med minnestavla över parkens skapare

 Under Wendels tid som ägare till Mölnlycke fabriker drabbades företaget av flera bränder som aldrig tycks ha blivit uppklarade, och det förekommer mer eller mindre tydliga anspelningar på att försäkringspengarna var välkomna. Patriarken Wendel permitterade dock inte sina arbetare när fabriken stod stilla efter bränderna. I stället lät han dem arbeta med att anlägga en park, där man i romantisk anda byggde dammar, planterade ädelskog och anlade promenadstigar runt istidsgropar och jättestenar. Vid denna tid anlade Wendel dessutom en bostad i parken, ett imponerande träslott ritat av den dåtida modearkitekten Adrian Petersson. Därmed var Wendelsbergsparken skapad, och sålunda kommer det sig att Mölnlyckeborna idag kan ströva eller motionera i en vacker park, med vacker ädelskog och ett stort antal dammar. Wendelsberg är numera folkhögskola och internat.

I anslutning till parken finns några anlagda rundor, som jag provgått utan att bli särskilt imponerad av (inte minst förtas naturupplevelsen av den ständiga bullermattan från den närbelägna RV 40). Den vackraste delen i mitt tycke är kring den av Wendel urgrävda jättegropen och dammarna närmast den. Dock hittade jag ett spännande parti ovanför Alhagen, med stora stenblock och jättegranar. Terrängen där var dock rätt oländig, så vill man ha en ansträngsfri utflykt så är parken att rekommendera. 

När ljuset når ner på marknivå lyser mossan upp 

Utsikten över Gröen/Landvettersjön från Stora Utsikten

Volvolåten

Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Smörkniven - på allas läppar idag!

Smörkniv i trä av tidlös design. Brödet är finskt och enastående gott.

Ibland händer det små skiftningar i tillvaron som gör att ens världsbild rubbas totalt. Idag har just detta inträffat för min del, då jag läste på nätet att smörkniven i trä inte har någon längre historia, utan började tillverkas först i mitten på 1950-talet. Det innebär att när jag som andra objekt i träslöjden (efter blompinnen) gav mig i kast med att tälja en smörkniv kan jag ha hört till pionjärerna inom gebitet! Minns jag inte fel började jag tillverka den 1956 och var klar runt 1959. Behöver jag tillägga att jag inte är särskilt händig? Det senare kan f.ö. vara orsaken till att jag oftast får smör på tummen när jag brer smör på mackan, vilket har sagts vara ett arv från (min dock händige) far och hans mor i sin tur.


Om smörkniven fyller Wikipedia på med upplysningen att "utseendemässigt är det dock lätt att förväxla 1800-talets "rövskrapor" (föregångare till toalettpapper) med smörknivar". Detta ser jag som en anledning att inte handla med vad man tror är antika smörknivar.

Varför då detta nymornade intresse för smörkniven? Jo, vad jag kan förstå är detta ett mycket hett föremål för dagen, som ju som alla vet är Internationella Världsrekorddagen. En som dagen till ära satt ett  prydligt nytt världsrekord är en man från Skene som gjort världens största smörkniv. Min källa skriver, med lika noggranna uppgifter om vikt och längd som om det gällt en nyfödd tronarvinge, att "Smörkniven som är 2,5 meter lång och väger cirka 26 kilo är gjord i träslagen bok och ek och pluggad med björkplugg". Något säger mig att den här kniven kan vara lite svårhanterlig när man skall försöka breda bordsmargarinet på sin skogaholmare.

En som inte hade för avsikt att breda smör på mackan var den man som försökte ta sin värd av daga med en smörkniv. För någon vecka sedan meddelade dock tingsrätten att mannens val  av vapen visar att han inte hade uppsåt att skada. Så nu vet ni det - skall ni utmana någon på duell så välj smörkniv, för den är ostraffbar.

Ett annat användningsområde för smörkniven kunde vi läsa om för precis en månad sedan. Den gången var det en innovativ fånge i Hamar som grävde sig ut genom en halvmetertjock murad vägg genom att, som det står i bladet, "smörkniva" sig ett tillräckligt stort hål ut till friheten. "Händelsen är speciell men inte helt oförståelig", säger ansvariga, vilket får mig att osökt att tänka på Gösta Ekman som rollen som den snurrige fängelsechefen i "Släpp fångarna loss det är vår".

Med allt detta sagt hoppas jag att du betraktar smörkniven med nya ögon när du breder smöret på dina scones till téet i eftermiddag. Och se upp så att du inte får smör på tummen! 

Till syndabockens försvar

 Finns det något djur så mytomspunnet som geten? Vi känner ju till att vagnen som Tor färdades med över himlavalvet drogs av två bockar, vi har hört talas om Pan som liksom satyren och faunen delvis hade en gets kropp, och om Heidrun, geten på Valhallas tak som levererade sin mjölk till kämparna. Vidare har vi Dionyses, som ju sades kunna förvandla sig till get, och vi har inte minst hört sägnerna om den märklige figuren med bockfot som dök upp på danstillställningar och fick ungdomarna i Hårga och annorstädes att dansa sig till döds.

Ja, detta djur har blivit syndabock för mycket, och då är vi automatiskt inne på bibeln, där en bock fick bära folkets synder ut i öknen - därav "syndabock". I mitt senaste inlägg skrev jag helt kort om hur bilen blivit syndabock för förarens förseelser, och det fick mig att grunna lite över det här fenomenet. Jag sökte på nätet, och fann att det i forngrekisk religion finns ett begrepp pharmakoi. Det var också en syndabock fast i mänsklig gestalt, i regel en slav, någon vanlottad eller en kriminell person. I en rituell cermoni, pharmakos, offrades syndabocken för att råda bot mot väderkatastrofer, krig eller andra olyckor. Offret drogades i samband med ritualen av cermonimästaren, som kallades pharmakon och var utövare av pharmakeia. Nu kommer det intressanta, för om mina källor håller måttet så finns det ett språkligt släktskap med det för oss bekanta ordet farmakologi. För att hårddra det en smula så kan vi kanske därmed tacka syndabockarna för våra farmaceupter (åtminstone indirekt). Alltid en liten upprättelse för syndabocken, som så många har ett horn i sidan till!

Tack till fil.dr. Lars Gahrn för faktagranskning.

Ensamfruarnas räddare

Klicka på bilden för större format!

                                                                                                                                                                    

Sommaren 2008 var jag på Dalénmuséet och förälskade mig där i en AGA-spis (man kan bli kär i lite av varje!). Samlade då på mig en del "matnyttigt" om AGA-spisar för att eventuellt skriva lite om dess historia. Nu blev det inte så, men jag vet sedan dess att AGA-spisen blev en stor succé i England där den introducerades 1929. Tillverkningen av spisen upphörde 1957 här hemma, men i England gör man den fortfarande, och det sägs att spisen av många betraktas som "det mest typiskt brittiska i varje hem" - åtminstone enligt företagets egen historieskrivning. Förra året droppade dock resultatet för AGA Rangemaster rejält, vilket fått företaget att försöka satsa sig ur krisen genom att sikta in sig på den kinesiska marknaden.

I det lilla material jag samlade på mig om spisarna finns ovanstående annons, som om den publicerades idag väl vore en självklar vinnare av de flesta existerande gubbslemstroféerna.  Så här beskriver man bland annat spisens fördelar: "Här är några av orsakerna AGA-spisen skattas så högt av dem som äga den: tidsbesparingen, varmvattnet, de heta plattorna för snabbkok, kastruller som ej sota och smeta, renligheten i köket, inga bekymmer för tjänarnas ev. slöseri med bränslet, spisens vackra emalj och jämna värme som gör köket till ett hemtrevligt vardagsrum - detta är en del  av det som husmödrarna glädja sig åt. Männen sätta värde på den förbättrade hushållsekonomien, den goda maten som blir färdig i tid, rakvattnet som alltid finnas tillreds och - att fruarna ha tid att göra dem sällskap."

I annonsen förekommer även ett ord som väl närmast är utrotningshotat, nämligen "klavbinda". ("Hemarbetet klavbinder er ofta fullständigt".) Har kollat med SAOB, som säger att ordet ursprungligen kommer från klave, sådant som man band fast (och kanske ännu gör) boskapen i kättarna med. Sedan har begreppet överförts även på människor som fjättrats eller bundits fast, också i symbolisk betydelse. Lite roligt är att det faktiskt är samma ord som i "krona och klave". SAOB förklarar det så här: "benämningen (klave) uppkommen därav att den på vissa äldre svenska mynt avbildade, halvrunda o. starkt stillserade skölden till formen påmint om en kreatursklave". Jaha, där trillade ännu en gaspolett ner!

Kraftfullt missnöje med årets tomtekår

(Jag förstår dig, tomtefar...)

"Sillarna är inlagda, köttbullarna rullade, skinkan griljerad och tomten har setts i krokarna. Granen är klädd och julbordet dukas fram i morgon kväll." Personalen på konferensanläggningen i Hälsingland anade förstås inte när de skrev de raderna vad som väntade, att en av julgästerna skulle bli skogstokig när han fick se att tomten inte hade röd jacka, utan en grå vadmalsrock. Alla vi som sett Gustav Svenssons reaktion över den uteblivne Arne Weise som julvärd känner igen reaktionen: "Vad är det där för ett jävla stolpskott? Tomten skall ju ha röd jacka!" 

Vakthavande vid polisen i Gävleborg har, förmodligen med mycket möda och stort besvär, skrivit en rapport om vad som hände. En 40-årig gäst hade väl tagit in en del under kvällen, men vad han inte kunde ta in var att den tomte som infann sig på juldagsmorgonen inte förmådde leva upp till förväntningarna. Polis fick tillkallas, och språkförbistringar gjorde inte saken bättre när det hela skulle utredas. (Visst är vi väl några stycken som ser Basil och Manuel i Fawlty Towers framför oss?)

"Det här kommer att bli ett civilrättsligt ärende", säger det luttrade polisbefälet. "Gästen vill stämma företaget för han bland annat tyckte att tomten hade en grå jacka och inte en röd, så han var kraftfullt missnöjd. Det stämde inte med bilden av tomten", avslutar han kommunikén. 

Överhuvudtaget verkar inte tomtarna ha varit till belåtenhet i år, det krävs nog en haveriutredning av något slag. I Finland var det främst nissarna som inte höll måttet. Engelska turister som betalat hemska pengar för att flyga in för ett exklusivt möte med tomten & co. var inte översvallande positiva direkt. " Vi hade blivit lovade att vi skulle få ha snöbollskrig med tomtenissarna men de var sura och kunde inte ens prata med oss. Det fanns inte ens någon julgran", säger en uppbragt kvinna efter att ha tinats upp från den trettiogradiga arktiska kylan. Till råga på allt vägrade flygplanet att fungera i kölden, så resenärerna blev fast på Kittila flygplats. Och så vitt jag vet sitter de fortfarande under sin julgran och luktar på sina julpiroger, och de är inte såå lyckliga....

Breaking News: nu meddelas från engelskt håll att "Christmas is cancelled next year".

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

"This is not the end"?

Bilder från Wikimedia

Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.

Tack, Torbern!

Lorentz Pasch den yngre: Torbern Bergman. (1760-talet)

Någon gång när jag känner mig extra slö så borde jag sända en medlidandets tanke till 1700-talsvetenskapsmannen Torbern Bergman, som var nyfiken på allt, och följdaktligen dog av överansträngning innan han fyllde 50. Läste om detta universalgeni som uppfann det mesta från åskledare till kemiskt framställt mineralvatten i Vilhelm Fredrik Palmblads "Lexikon öfver namnkunnige svenske män", och det är den egentliga orsaken till att jag kommer dragandes med honom här. Jag hittade nämligen en spännande formulering om några av Bergmans många vetenskapliga arbeten, som jag gärna lägger till mitt ordherbarium:
"Man må särskildt nämna Historien om Regnbogens förklaring och om Skymningen samt Anmärkningar om Tysta Eldsken." Ren poesi, inte sant? När jag så småningom slår mig ner för att skriva min första roman (av sjuttio) så skall den börja just med den meningen. Resten kommer ju av sig själv...