Sagostunden

Tänker... (Egen bild)

Medan SvT envisas med att visa patetisk "ståuppkomik" har man uppenbarligen helt missat återkomsten av en uråldrig kommunikation människor emellan - sagoberättandet! Idag tar storföretag t.ex. vid organisationsförändringar inte hjälp bara av marknadsanalytiker och löntagarkonsulter, utan kallar även in sagoberättare. Då känns det ledsamt att Public Service missat det tåget - och onödigt dessutom, då man redan för flera decennier sedan var på rätt spår genom att ge berättarkonsten fritt spelrum i "Sena skrönikörer" på radion och "Berättelser ur bakfickan" på SvT!

T.o.m. i den utbildning jag nu har förmånen att vara med om har vi haft gästspel av en sagoberätterska, som berättade en tänkvärd gammal folksaga från Grekland. I väntan på att TV och radio och TV tar sitt ansvar skall jag i alla fall dra mitt strå till stacken genom att återberätta en gammal japansk folksaga, med, som de flesta sagor, tidlös sens moral.

Huset med de tusen speglarna.

För länge sedan och långt i fjärran fanns det i en by en byggnad som kallades "huset med de tusen speglarna". En dag fick en liten hund höra talas om huset, och han tänkte att "det måste jag bara besöka!" Sagt och gjort, han letade sig dit och rusade uppför trapporna till ingången. Vid dörren kikade han in, med spetsade öron och med svansen viftande för fullt, och han blev överväldigad av att se hur tusen hundar innanför dörren viftade på svansen precis lika glatt som han själv! Han såg vänligt på alla hundarna, som gav honom samma varma bemötande i retur. "Oj, vilket underbart ställe", tänkte den lilla hunden, "hit måste jag komma tillbaka, gång på gång!"

Nu råkade det bo en annan liten hund i samma by. Den hunden var inte lika lycklig som den vi nyss hört om, men även han hade hört talas om den här byggnaden, och ville också besöka den. Misstänksamt krälade han uppför trapporna, och med hängande huvud kikade han in i huset. Till sin förskräckelse fick han syn på tusen ilskna hundar därinne, och när han morrande visade tänderna gjorde alla hundarna innanför dörren likadant! Medan han med svansen mellan benen rusade nedför trapporna tänkte han "Usch, vilket ställe - hit vill jag aldrig återvända!"

The Big Blue

Puttgarten (egen bild)

Även om våra blickar om våra blickar och vår upptäckarlusta allt mer vänds mot rymden innebär det inte att vi har genomletat alla skrymslen på den här planeten efter allt som är okänt för oss, vilket väl bland annat fyndet den här veckan av en jättebläckfisk utanför Nya Zeeland visar.

Det finns c:a 1400 miljoner kubikkilometer vatten på Jorden, som täcks till 72% av hav - över 96% av allt vatten på vår planet är havsvatten! Största uppmätta havsdjupet är Challengerdjupet, beläget i Marianergraven i västra Stilla havet, 11034 m djupt.

Bilden här ovan är knappast något exempel på något okänt ur havsdjupen. Däremot har jag ingen aning om vad det vita var som guppade omkring i vattnet hitom färjan mellan Rödby och Puttgarten den där gången i augusti för några år sedan, och som jag upptäckte först sedan jag tittat på bilden vid hemkomsten. Något vågsvall är det inte, och heller ingen skada i filmen, och då återstår gissningar. Segel, döda vitvalar - eller vad? Oavsett vilket så är det en lämplig utgångspunkt, eftersom det nu bär av till havs!

Kon-Tikiexpeditionen 1947 kom nära havsdjupen på ett unikt sätt, då de befann sig lågt över ytan och färdades i det närmaste ljudlöst på sin segling mellan Peru och Polynesien. Thor Heyerdahl skriver i sin bok om en iaktagelse av något svårförklarligt: "En molnig natt klockan två, när mannen vid rodret inte längre kunde skilja det svarta vattnet från den svarta skyn, fick han syn på ett svagt självlysande ljus i vattnet som sakta tog formen av ett stort djur.
Det var omöjligt att säga om det var plankton som lyste på dess kropp, eller om själva djuret hade en självlysande yta, men glimmandet i det svarta vattnet gav det spöklika djuret ett fladdrigt utseende.Ibland var det runt, ibland ovalt eller triangelformat, och plötsligt delade det sig i två delar och varje del simmade oberoende av varandra under flotten. Till slut såg vi tre lysande fantomer som vandrade i cirklar under oss. De var riktiga monster, för varje synlig del var fem famnar lång (drygt 9 meter).
Mystiska och ljudlösa, höll sig våra lysande besökare ett gott stycke under ytan. Det glimmande ljuset på deras rygg avslöjade att bestarna var större än elefanter men det var inga valar, för de kom aldrig upp för att andas".

Något liknande råkade en annan norsk sjöfarare, en ensamseglare, ut för i vattnen utanför Panamabukten. Så här skriver han: "Det var runde lys i overflaten, sirkelrunde lys. Det virket som om de hadde en diameter på rundt 10 meter. Ganske sterke lys, men ikke intense.- - - Sakte, sakte passerte lysene oss på styrbord side, omtrent femti meter unna oss. Jo, lysene hadde nok en diameter på rundt 10 meter, alle sammen. De måtte være omtrent 15 stykker av dem, og det virket som om de dannet en slags uryddig formasjon med omtent 10-20 meters avstand mellom seg".

År 1997 registrerade amerikansk avlyssningsutrustning med sensorerna utplacerade nära 500 mil ifrån varandra ett ännu oförklarat ljud från havsdjupen sydväst om Sydamerika. En gissning bland forskare har varit att det rört sig om en jättebläckfisk, men marinbiologen Phil Lobel vid Universitetet i Boston säger att de inte kan få fram den här typen av ljud som kan avlyssnas här. Han uteslöt inte ens helt att det kan röra sig om någon form av farkost - kanske är det kapten Nemo med sin Nautilus som är ute och rör på sig?

Därmed är det dags att stiga i land efter den här lilla havsexpeditionen, men den som vill fortsätta letandet efter undervattensfenomen har mycket att hitta på Internet. Trevlig resa!

MVH

Jag hör (dessvärre...) till dem som undertecknar mail och brev med "MVH" ibland, trots att jag inte tycker att det är speciellt vårdat. Det finns många som retar sig på förkortningen med viss rätt, och tycker att man gott kan skriva ut Med Vänlig Hälsning, "mer brått är det väl inte"! Vad som intresserar mig är dock inte så mycket att vi använder uttrycket, utan mer när vi började göra det. När jag ser tillbaka är jag tveksam till om jag själv skrev "MVH" för tio år sedan, eller såg andra göra det heller. Jag har sökt lite grann på nätet, men det är inte lätt att hitta något i denna fråga där. Den som har klart för sig när förkortningen började tillämpas i större skala är alltså välkommen att höra av sig!

Apropå avslutningsfraser så finns det på en sida som jag besöker ibland en flitig och vänlig (!) diskussionsdeltagare som envisas med att avsluta sina inlägg med "vänligen". Jag har känt den lille språkpolisen inom mig vrida lite på sig av olust inför det uttrycket, eftersom jag tycker att "vänligen" låter rätt strängt och mästrande. Söker man på Google efter ordet ser man att det oftast förekommer i uppmaningssammanhang, t.ex. "vänligen fyll i uppgifterna", "vänligen läs detta" eller "vänligen logga in på nytt".

Häromdagen råkade jag titta in på DN:s "Fråga om språket", och kan sedan dess glädja mig över att ha fått lite vatten på min kvarn - språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver att hon hellre ser att den som korresponderar med henne avstår från avslutningsfras än skriver "Vänligen". Någon som tycker något i sammanhanget?

Vänligen...
Peter

Om en stuvares alla besvär

Masthuggskajen då det begav sig...(Egen diakopia)
"Nere vid kajen står Kålle och mediterar
och följer det som passerar med en blick som är hård.
Hamnen är tyst som en krog efter sista gästen
och liknar förresten mest en marinkyrkogård.
Nej, annat var det förr i tiden
då hamnen var full av sjudande liv
och båtar kom med kaffe och siden
och vinscharna spelade värre än positiv."

År 1943 låg Göteborgs Hamn mer eller mindre öde till följd av kriget, och det fick Lasse Dahlquist att med närmast journalistisk stringens ge en målande skildring av dagsläget ur stuveriarbetaren Kålles perspektiv. Fast i likhet med den ofta förljugna sjömansromantiken fanns det även i denna visa en lätt idylliserande bild av livet i lastluckorna, när det i själva verket rörde sig om ett hårt slit, utan tekniska hjälpmedel och under förnedrande villkor. Att ibland gå ner till hamnen morgon efter morgon utan att få sitt bricknummer uppläst måste ha varit en tung psykisk belastning för den som hade en familj att försörja!

Sven Jerstedt "Wallraffade" i hamnen redan år 1957, och gjorde ett tidsdokument som kan höras på SR:s hemsida. Förutom Jerstedts egna intryck möter man i programmet också stuveriarbetaren Uno, en naturbegåvning i radiopratande, som ännu idag låter modern och ändå med ett mycket vålvårdat språk. I programmet får man veta att stuveriarbetaren tjänade 13500 kronor om året 1957, och tjänstgjorde 2100 timmar plus "passningsskyldighet", som inte innebar någon övertidsersättning. Lönen för ett dagpass låg det året på 5,68 kronor i timmen.

Bland stuveri- och hamnarbetare var det vanligt att man hade öknamn - människor som hade jobbat ihop i åratal visste ofta inte varandras riktiga namn, utan kände varandra bara vid öknamn. Och kanske är det just den saken som binder samman då- och nutid i hamnarna, för hade de gamla stuveriarbetarna kommit idag hade de säkert inte blivit förvånade över att deras sentida efterföljare kan heta "Biffen" och "Räven" t.ex. Själva kunde de heta "Gråtmild", "Sju böcker", "Månskensmördarn" eller - "Bimbo"!


Fotnot: Den gode Dahlquist gjorde väl en liten "maja" när han döpte sin visa till "Stuvarevalsen", för stuvaren var egentligen arbetsgivaren, medan "Kålle" och hans kompisar ju var stuveriarbetare. Fast det gör ju inte visan mindre mästerlig!