Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Dag tog publiken med storm

En annan pålle: Maharajah med Örjan Kihlström i sulkyn

Att inte alla besökare på bloggen är travvänner vet jag sedan något tidigare inlägg. Och visst har sporten sina avigsidor, något som vi såg på Solvalla igår, då en häst föll död ner under ett lopp. Det är alltid lika uppskakande när sådana händelser inträffar, själv stängde jag av TV:n direkt det stod klart att hästen avlidit. Sedan återstår det att se vad som orsakade dödsfallet. Döden kan ju träffa oss alla mitt i steget, så även med vältränade atleter oavsett om de är fyr- eller tvåbenta. (Något som vi om inte annat påminns om genom dagens svarta rubriker om en elitidrottsman som plötsligt avlidit i sömnen.)

Om vi håller oss till hästarna så är den åttaårige nordsvenska travaren Dag Storm ett av de djur som normalt sett borde ha betat på de evigt gröna ängarna vid det här laget, med tanke på vad han råkade ut för i december i fjol. Dag Storm och två andra hästar rymde då från en gård i Dala-Järna och sprang upp på E16. För de två andra hästarna slutade äventyret lyckligt, men för Dag såg det värre ut;  han frontalkrockade med en bil som kom i 80 km/tim! Turligt nog undkom bilföraren kraschen med livet i behåll, men bilen blev bara skrot. När Dags ägare kom till platsen låg hennes häst på rygg på asfalten med benen i vädret. " Han bara låg där. Jag trodde att han hade dött, han hade skurit upp strupen, bogen och bakknäet. Det var blod överallt. Men han reste sig upp efter några minuter", berättar hon för trav365.se. Man tillkallade en veterinär, och hästen fördes till veterinärkliniken, där han lappades ihop. Luftstrupen fick man limma på plats, och såren krävde hundratalet stygn. Veterinären kunde inte begripa att Dag Storm inte stendött direkt vid smällen, men hästen är tydligen av segt virke!

Dag Storm verkar ha fått en minnesbeta av smällen, numera uppträder han betydligt mer förnuftigt enligt ägaren och tränaren Rebecca. Vägen tillbaka till livet var inte spikrak, bland annat tillstötte penicillinallergi. Genom kärleksfull omvårdnad återvann dock Dag Storm sina krafter, men skulle han fungera som tävlingsindivid igen? Efter ett halvårs konvalescens och uppträning var det upp till bevis på Fornaboda travbana utanför Lindesberg den 1 maj. Travsidan travnet.se berättar vad som sedan hände: "Och Dag Storm sprang som han aldrig gjort något annat! Med ett varv kvar av loppet hade han redan hämtat in fyrtio meters tillägg, övertog ledningen och fullständigt detroniserade sitt motstånd. Segern blev helt överlägsen och körande 23-åriga Rebecca Dahlén kastade pisken som om hon vunnit Elitloppet efter målgång. Och det var inte enbart för att det var hennes egen första seger som kusk. Dag Storm vann på 1.29,3 över 1680 meter och tjänade 15 000 kronor. Det var hästens andra seger i fjortonde starten." Dag Storm - nog är väl det en riktig sagohäst?

Vaket

Morgonnyheterna på TV är en lyx som jag som nybliven pensionär inte riktigt tagit till mig riktigt, trots att jag är uppe i ottan såväl i helg som i socken. I morse bänkade jag mig dock framför apparaten, och hamnade mitt i ett samtal med råd om sömn, uppenbarligen är det internationella sömndagen idag. Då var det för sent att gå och lägga sig igen, annars borde man kanske fira den här dagen som sig bör - med att sova! Speciellt som vädret inbjuder till att hålla sig i idet...

Men nu var jag som sagt redan uppe, och i stället för att ta en sovmorgon har jag surfat runt lite på begreppet internationella sömndagen. Det märkliga är att detta evenemang enligt kalenderuppgifter och nyhetskällor mycket riktigt infaller idag, men lika många verkar fira sömndagen den 15 mars, t.ex. worldsleepday.org, och de borde ju veta, kan man tycka! Kan det vara så att några har försovit sig?

En som definitivt gjort det är den taiwanesiska golftjejen Yani Tseng.Yani hade på onsdagen chansen att återta sin position som världsetta på damernas golfranking. Dessvärre råkade hon dock försova sig, och missade sin tee time (ej att förväxla med tea time!), enligt vad US LGPA Tour låter meddela till en förmodligen yrvaken golfvärld. Nu är nästa starttillfälle den 4 april för Yani Tseng, och det är bara att hoppas att hon vilat ut till dess!

Så här med arbetslivet bakom mig sedan några månader måste jag medge att jag finner viss njutning i att läsa spännande ursäkter från medmänniskor som kommit för sent till jobbet. Här är några berättelser direkt ur livet. Observera att ingen antydde att de försovit sig (eller firat World Sleep Day)...

• En morgontrött kvinna råkade på vägen till jobbet tappa sin portmonnä i en tidningsautomat med myntinkast och kunde inte få ut den eftersom växeln låg i portmonnän.
• Killen gick hemifrån och såg inte förrän han satt i bilen att han råkat ta sin sambos skor på fötterna, så han måste gå tillbaka för att byta.
• En kvinna påstod att hon blivit försenad för att körriktningsvisaren inte fungerade åt vänster, så hon måste köra högersväng hela vägen till jobbet.
•  Grabben kände sig i vägen i fikarummet på morgonen, så han valde att komma lite senare i stället.
• Damen blev försenad för att hon måste trä en regnrock över sin ankstaty i trädgården, eftersom det väntades regn under dagen.
•  En stackare råkade äta upp sin frus frukost, så han var tvungen att laga en ny till henne.
• En fåfäng kille skulle fixa håret innan han gick till jobbet, men klippapparaten lade av mitt i klippningen, så han måste vänta på att frisören skulle öppna.
• Kvinnan råkade åka till sitt förra jobb av gammal vana.
• Han trodde han körde sin son till dagiset, men när han kom fram och tittade i baksätet kunde han konstatera att han råkat ta med hunden i stället. (*Björn Hellberg?)
• En trött kille hade stått och väntat på hissen på sitt våningsplan i tio minuter innan han kom på att det inte fanns någon hiss i huset.
• En tjej trodde att hon vunnit en jättevinst på lotto kvällen innan och hade tänkt sluta, men när hon kontrollerade kupongen på morgonen såg hon att hon hade rättat fel. 
•  Den anställde hade grälat med sin fru under helgen, och när han skulle ta sina bilnycklar på måndagsmorgonen hade hon frusit in bilnycklarna i ett isblock.
• En för tillfället duglig motivering hade damen som tappat sina bilnycklar i snön och måste vänta på att snön smälte bort under dagen för att hitta dem.

Sov gott! 

  

*Fotnot: historien om förväxlingen mellan sonen och familjens hund som Björn Hellberg berättat i bl.a."På spåret" var enligt vad han senare medgivit en skröna.  Fast den var så bra att jag föredrar att fortsätta tro på den...

Den felmedicinerade

Howlin Wolf: " I´ll be back someday" (1964)

"You know I'm the Wolf baby, you know I stays in the woods
You know I'm the Wolf babe, you know I stays in the woods.
Well when you get in trouble, you call the wolf out of the woods."

("I´m the Wolf", text Chester Burnett a.k.a. Howling Wolf.)

Jon, Nils-Ersas pojken från Ljustaby, gav sig åt skogen. Det var länge sedan, man tror att det här hände i början av 1700-talet. Till skillnad från sina syskon var Jon svår till humöret, och för att få honom lugnare såg fadern ingen annan råd än att ta hjälp av Klockagubben, bygdens kloke gubbe. Klockagubben rekommenderade att man skulle ge Jon björngalla, något som ansågs vara ett gott botemedel mot svårt humör. Endera hade någon skvallrat för Jon, eller också hade han sina aningar om vad som var på gång, för han flydde bort. Påföljande dag återvände han dock, nu fullständigt okontrollerbar. Byfolket såg sig nödsakade att infånga och binda gossen, och därefter tillkallades Klockagubben. Nu fick Jon sin medicin, och alla trodde att det därmed skulle bli bra. Men när Jon släpptes loss reste han sig snabbt och löpte till skogs.

När den kloke gubben kom hem upptäckte han vad som hänt: istället för björngalla hade han råkat behandla ynglingen med varggalla! "Då blev han nog varulv, ska ni få si!", sade gubben bedrövad, och det visade sig att han skulle få rätt. Jon dök upp både här och där, alltid med något ofog som resultat. Fadern sökte upp prästen, som drog sig till minnes att om man kallade en varulv vid namn så skulle förtrollningen släppa.

Tiden gick och veckor blev till månader utan att man lyckades infånga Jon. Byborna hade nu fått annat att engagera sig i: det hade samlas mycket varg på skogen, så man hade börjat gräva gropar och kalla till drev. En söndagsmorgon var några ynglingar från Färsta ute på skogsfågeljakt. De hade råkat gå vill från vägen, och delade på sig för att hitta rätt igen. En av dem hittade tillbaka och ropade på sin kamrat, som händelsevis också hette Jon. I det samma klämtade kyrkklockorna i Skön för första gången. När de tystnat svarade den andre ynglingen inifrån skogen, och frågade samtidigt vad det var för ynkligt läte han hörde. Pojken som ropat hörde det också, och de letade sig tillsammans fram till en av varggroparna. Insnärjd i ett nät påträffade de där Jon, varulven. Han var nu lugn och foglig och lät sig föras hem. Väl hemma föll han i en djup sömn som varade flera dagar. När Jon vaknade var han fullständigt återställd, och han kunde berätta hur han hört kyrkklockorna, följt av att någon ropat hans namn. I det samma hade det som tryckt över hans bröst och gjort honom fullkomligt vild till sinnes släppt, och efter den dagen var han helt återställd.

"I'm gonna leave you, I'm goin' away
I'm gonna leave, I'll be back someday
Oh well I can't stay here, no need in me stayin'
Here's nothin' for me to lose.

Wooooo, woooooo,
Wooooo, I'm goin' away,
Well I can't stay, 'til you hurt my feelings
I'm goin' away.

I'm going to the woods, I'm worried about you
I be so broken hearted, I won't know what to do
So good bye babe, I hate to go
Here's nothin to lose".

(Howling Blues, Chester Burnett)

Den här berättelsen återgav den då åttioåriga Erik-Nils-Brita i Ljusta för en nedtecknare 1888, och den sattes på pränt 1947 av Mattias Oskar Johannes Svedberg i hans bok "Från gamla Skön", del I". Min berättelse bygger på denna nedteckning.  Idag skulle vi troligen kalla Jon för "bokstavsbarn under psykos", men på den tiden gjorde man andra tolkningar.

Grodhavsperspektiv

"Christine af Bro" (eget foto)

Jag är uppvuxen vid det vatten de saltstänkta lite spydigt kallar för "Grodhavet", alltså Vänern. Till belackarna hörde Harry Martinsson, som i sin klassiker "Kap Farväl" berättar den lite gulliga historien om ett möte på innanhavet mellan två fartyg, där skepparen på det mindre käckt signalerade "S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl".

Nu skall dock till Martinsson heder sägas att han enligt sina egna ord blev rörd av detta lilla hav, en erfarenhet han kallade en "slagghivarläxa". Andra har fått en mer dyrköpt läxa - det finns gott om gamla vrak på Vänerns botten...

Stormvindarna kan gott och väl nå orkanstyrka ute på öppet vatten, men minst lika förrädiska är de snabba vindkantringarna - jag minns än från barndomen hur jag och båtbyggarns son fick rädda oss och ekan in i närmast ogentränglig vass när sjön förvandlades från spegelblank idyll till vredgat hav på bara några minuter.

I Värmlands Folkblads nätupplaga idag kan man läsa om två nyligen upptäckta vrak utanför Grums. Det ena är uppenbarligen ett mindre fraktfartyg med något sekel på nacken, men det andra verkar mer gåtfullt. En person berättar för tidningen att "det är en liten båt som ser väldigt annorlunda ut, det ser ut som typ en djonk". Även om jag långt ifrån är någon båtexpert kommer jag dock på beskrivningen att tänka på en bojort, en skeppstyp ursprungligen från Holland, men i en något annorlunda version under lång tid även populär i Vänersjöfarten. Bojorten var ett koggliknande fartyg, med en flat och rätt bred botten och dess akter var högre än fören, vilket väl även stämmer in på en "djonk"?

En nutida kopia av Vänerbojorten kan man beskåda i Kristinehamn, där "Christine af Bro" har sin hemmahamn. De ideella krafterna bakom fartyget har dock stora planer på att segla henne till Frankrike 2008, för deltagande i den stora festivalen i Brest - kanske inspirerade av ostindiefararen Götheborgs långsegats? Hoppas verkligen att de slipper missöden liknande det, som drabbade sjömännen i följande historia! Det började med att det knastrade till på skeppsradion, följt av ett meddelande: "får vi be er vara vänliga att gira 15 grader babord, ni är på kollisionskurs!" Den hetlevrade sjökaptenen slet till sig mikrofonen och skrek: "det är faktiskt ni som skall gira, inget snack om saken!" Rösten svarade lugnt: "tyvärr, det är uteslutet..." Kaptenen blev högröd i ansiktet och vrålade: "gosse, en sak skall du ha väldigt klar för dig - det här är ingen vanlig liten allmogebåt, utan faktiskt hangarfartyget Abraham Lincoln, näst störst i den amerikanska flottan! Jag står på kommandobryggan, och vi deltar i en stor eskader, där såväl tungt bestyckade jagare som korvetter ingår för att garantera vår säkerhet. Så hur är det nu, tänker du flytta på dig eller inte?" Nytt knaster, och så återkommer samma lugna stämma: "Abraham Lincoln, det är uppfattat. Själv sitter jag i fyren som ni fortfarande håller kurs mot".

(Det här är en historia som cirkulerat på nätet sedan 1996 som påstått sann. Att den visat sig vara en "hoax" gör den varken mindre rolig eller mindre intressant...)

Sagostunden

Tänker... (Egen bild)

Medan SvT envisas med att visa patetisk "ståuppkomik" har man uppenbarligen helt missat återkomsten av en uråldrig kommunikation människor emellan - sagoberättandet! Idag tar storföretag t.ex. vid organisationsförändringar inte hjälp bara av marknadsanalytiker och löntagarkonsulter, utan kallar även in sagoberättare. Då känns det ledsamt att Public Service missat det tåget - och onödigt dessutom, då man redan för flera decennier sedan var på rätt spår genom att ge berättarkonsten fritt spelrum i "Sena skrönikörer" på radion och "Berättelser ur bakfickan" på SvT!

T.o.m. i den utbildning jag nu har förmånen att vara med om har vi haft gästspel av en sagoberätterska, som berättade en tänkvärd gammal folksaga från Grekland. I väntan på att TV och radio och TV tar sitt ansvar skall jag i alla fall dra mitt strå till stacken genom att återberätta en gammal japansk folksaga, med, som de flesta sagor, tidlös sens moral.

Huset med de tusen speglarna.

För länge sedan och långt i fjärran fanns det i en by en byggnad som kallades "huset med de tusen speglarna". En dag fick en liten hund höra talas om huset, och han tänkte att "det måste jag bara besöka!" Sagt och gjort, han letade sig dit och rusade uppför trapporna till ingången. Vid dörren kikade han in, med spetsade öron och med svansen viftande för fullt, och han blev överväldigad av att se hur tusen hundar innanför dörren viftade på svansen precis lika glatt som han själv! Han såg vänligt på alla hundarna, som gav honom samma varma bemötande i retur. "Oj, vilket underbart ställe", tänkte den lilla hunden, "hit måste jag komma tillbaka, gång på gång!"

Nu råkade det bo en annan liten hund i samma by. Den hunden var inte lika lycklig som den vi nyss hört om, men även han hade hört talas om den här byggnaden, och ville också besöka den. Misstänksamt krälade han uppför trapporna, och med hängande huvud kikade han in i huset. Till sin förskräckelse fick han syn på tusen ilskna hundar därinne, och när han morrande visade tänderna gjorde alla hundarna innanför dörren likadant! Medan han med svansen mellan benen rusade nedför trapporna tänkte han "Usch, vilket ställe - hit vill jag aldrig återvända!"

Bop ´til the cows come home

Källkritik kan vara ack så tråkig - vi har väl alla hört olika varianter av den gamle luttrade redaktörens råd till den nyanställde volontären: "kolla aldrig en bra nyhet, för då spricker den!"
Kanske var det så kulturredaktören på Norrtelje Tidning tänkte förra året, när han publicerade följande goda historia (här fritt återgiven).

En skånsk jazzentusiast hade förirrat sig åt Lommahållet till för ett besök hos en lantbrukare Jönsson. Som de stod där på lagårdstunet så hör plötsligt jazzvännen omisskänliga toner strömma ut ur ladugården - minsann är det inte Charlie Parker! Den häpne gästen frågar lantbrukare Jönsson hur det kommer sig, och Jönsson börjar berätta.

På sommaren 1950 hade en bil rullat in på gårdsplanen. Det visade sig vara ett gäng turnerande musiker med Arne Domnérus vid ratten. Deras bil hade börjat koka, så de bad om hjälp med att fylla på vatten. Jönsson fixade påfyllningen, och medan han gjorde det passade en av bandmedlemmarna på att ta en bensträckare. Musikern visade sig vara den nyssnämnde Charlie Parker. Charlie hörde musik från ladugården och blev intresserad, så han frågade Jönsson om hur det kom sig. Jönsson berättade att han hört att korna skulle mjölka bättre om de fick lyssna på musik, så han hade ställt ut en bandspelare med lite god musik till dem. "Kanske kan du spela in något åt dem?", frågade Jönsson vänligt, och sålunda kom det sig att Charlie Parker slog sig ned på mjölkpallen och improviserade några låtar.

Femtiotre år senare upptäcker alltså vår jazzälskare denna kulturskatt, och han lyckas få låna bandet av lantbrukare Jönsson. Inspelningen når snart OJ:s Parkerspecialist Lasse Werner, som gjorde följande analys: "Parker verkar vara märkbart inspirerad av omgivningen och hans version av Cow Boy Boogie tillhör det väsentligaste man hört av Parker. Hans virtuositet och outtömliga fantasi kommer här helt till sin rätt".

En underbar historia - även om den dessvärre inte är sann! I början på femtiotalet var rullbandspelaren knappt ens introducerad, och att Jönsson då skulle ha haft en sådan i ladugården låter inte speciellt trovärdigt. Rent hypotetiskt kunde det ha stått en trådspelare hos kossorna, men även det verkar långsökt! Bortsett från dessa teknikaliteter kunde man faktiskt redan ett halvår innan artikeln i Norrtelje Tidning läsa i OJ att det hela var en skröna som satts på pränt av skämtaren Björn Fremer. Storyn har med tiden blivit en slags vandringssägen, och har förekommit såväl i skönlitteratur som i Ken Burns TV-serie om jazzens historia.

Efter detta är det knappt att man längre törs tro på SvT:s fynd av Hendrixinspelningarna - kanske hade den gode Fremer ett finger med där också?