"Där byggdes ett skepp uti Norden"

Egna bilder

Den 11 april kan den som vill besöka Sjöfartsmuséet och lyssna på ett föredrag om "Viking 100 år", och i tidningsannonser lockas med jubileumsmeny i Vikings egen restaurang med anledning av hennes hundraårsjubileum.

Frågan är dock om man inte är ute i senaste laget, eftersom barken Viking enligt trovärdiga källor sjösattes och döptes den 1 december 1906 vid varvet Burmeister & Wain i Köpenhamn. Enligt uppgift finns det idag endast tio fyrmastade barkar kvar i världen, varav fem fortfarande seglar. Viking lär emellertid aldrig mer ge sig ut på haven, bland annat därför att hennes stormast är kapad under däck.

Vikings karriär som aktivt seglande skepp blev dock dryga fyra decennier lång, och hon hann att vara med om mycket. Bland annat kantrade hon vid kaj under en storm i mars 1907, innan hon hunnit levereras till sin första ägare, den danska handelsflottans sjöbefälsskola. I augusti samma år gjorde hon sin jungfruresa, till Sydamerika med last av koks, och 1909 satte hon sitt officiella fartrekord, då hon på väg mot Kap Horn och med full last av vete uppnådde 15,5 knop. År 1915 såldes hon till det fortfarande existerande rederiet DFDS, i vars ägo hon två år senare kapades av en tysk ubåt, men frigavs efter inspektion.

På 1920-talet gick fartyget sporadiskt i trafik, eftersom fraktmarknaden var svag. År 1929 såldes hon så till den åländske segelskeppskungen Gustaf Erikson, för vilken hon seglade fram till 1948. Viking hamnade då i Holland, och hotades av upphuggning. År 1950 ställdes hon dock ut på Rotterdams sjöfartsutställning, där hon under 10 veckor besöktes av nästan 520.000 personer, och kanske var det där som den svenska föreningen Sjöfartens Hus fick upp ögonen för henne. En insamling startades, och man lyckades få köpa Viking för 261.000 kronor, för att påföljande år sälja henne till Göteborgs stad, som bland annat använde henne som utbildningslokaler för kockar och sjömän. Mellan 1957 och 1993 låg Viking vid Lilla Bommen, men därefter flyttades hon till Gullbergskajen, där hon fortfarande har sin kajplats i anslutning till Maritiman.

Från maj 1998 drivs Viking som hotell, restaurang och konferenscenter av Lisebergs Restaurang AB under namnet Hotell Barken Viking. På Wikipedia uppges Liseberg vara ägare till fartyget, medan Vikings vänförening, som nog känner sammanhangen bäst, uppger att Göteborgs stad fortfarande äger Viking, att hon förvaltas av Higabgruppen, och att Lisberg endast svarar för driften.

Viking under segel (gammalt vykort)

Korkat!

Trana (fri bild från nätet)

Solen försöker med blandad framgång tränga igenom dimmolnen, och trots att det är en bit in på försommaren känner du av morgonkylan. Hjortronbladens kupade skålar har fångat nattens fuktdroppar, och spindelväven lyser bomullsvit av dagg. Du förbannar sumpskogens alla torrgrenar som du river dig på, och de sjöblöta ormbunkarna som gör dina jeans dyngblöta. Då hörs ropen från myren, fanfarerna som känns lika uråldrigt mystiska som blåstes de på bronsålderslurar, och för ett ögonblick kastas du ut i tidlösheten. År 0 eller 2007 har ingen betydelse, myrens tidräkning mäts bättre i trangenerationer än i sekler och sekunder, och med en känsla av andakt inser du att nu dansas det på tranmyren igen!

I dagarna har de första tranorna anlänt Hornborgasjön, vilket är tidigare än normalt. Anledningen sägs vara att den milda vintern gjort att många tranor valt att övervintra i Tyskland istället. Samtidigt känner man ett sting av oro: kan det vara så att de korkeksskogar på iberiska halvön där tranorna normalt övervintrar nu har börjat skövlas för att ersättas av lönsammare markanvändning, i takt med att naturkorken blivit omodern? Man blir beklämd när vinexperter talar om "ädelt" uppsåt som orsak till övergången från naturkork till skruvkork på vinflaskorna! Så här uttalar sig en vinskribent : "Många tror att anledningen till att vi nu ser fler och fler skruvkorkar är att dessa är billigare. Men till största delen finns ett mycket ädlare uppsåt bakom switchen från kork till plåt. En skruvkork med tillhörande gängad flaska kostar nämligen mer eller mindre lika mycket som en naturkork. Nej, det är kvalitetstänkande som ligger bakom". Artikeln avslutas med en liten brasklapp, som inte känns särskilt övertygande: "Får jag rösta så vill jag generellt sett se fler skruvkorkar, men det är klart - det finns också en baksida. De vackra korkekarna försvinner naturligtvis sakteligen i samma takt och Ferdinand får färre viloplatser för sin blomsniffning och vi turister får mindre vackra korklundsvyer att speja ut över under våra besök i framförallt Portugal och Spanien".

"Fågeljakten", hällristning från Vitlycke (Egen bild).

Fotnot: Tranans namn är onomatopoetiskt, och härleds till hennes läte. I fornsaxiskan hette tranan "krano" eller "kranuh", vilket i modern tyska blivit "kranisch", "crane" på engelska, och vårt eget språks "trana". Få av oss tänker nog på att den kran vi tappar upp vatten igenom faktiskt är samma ord som det ursprungliga på tranan, men liknelsen blir ju uppenbar när man betraktar den långa böjda hals som många kranar fortfarande är försedda med!

En bedagad skönhet

Apotekaregatan 17, Göteborg (eget foto)

"Läsare, har det ej hänt dig stundom, under dina vandringar i våra städer, att fästa dina blickar på ett hus, varifrån de ovillkorligt studsa tillbaka med ett obehagligt intryck, ifall de ej fästa sig därvid med det slags intresse, som mörka mysterier inge? Huset kan vara väl byggt, ha sina två eller tre våningar, men det har ändå ett visst mörkt förfallet utseende. Det skiftar fläckvis i grått och ett sjukligt gulgrönt; ty rappningen är avnött eller nedsölad. Du ser inga blommor i fönstren; något mörkt och tråkigt tyckes blicka fram ur dem. Takets tegelstenar äro mörka också, några murkna, andra mosslupna. Trappan ser ut som om man icke vårdat sig om att sopa eller tvätta den ren. Vart du vänder dig, möter din blick något, som synes tala om vantrevnad. Där är något dött, något blottat på skönhet och liv. Var viss på, att i ett sådant hus många tysta suckar dagligen andas, många bittra tårar osedda rinna, och plågade hjärtan klappa, klappa, som om de ville spränga de mörka, fängslande murarna, förgäves! Det gamla huset står där, som ett mörkt mysterium slutande sina murar kring varma själars heta strider och kval, från det ena tiotalet år till det andra, döljande dem för världens ögon. Familjelivets djupa, dramatiska liv leves därinom, människan födes, uppfostras, utvecklas, älskar, anar, längtar, lider och förvissnar. Det gamla huset säger ingenting därom. Det gömmer tyst familjelivets hemlighet ifrån vaggan och till likkistan, och dess osägliga bitterheter, dess frätande rost, som "äter hjärtat" (för att tala i den gamla sångens ord), anas icke av världen utomkring. På sin höjd anar den att det "växer malört i det hemmet". Någon gång bryta de ut, dessa inre frätande missförhållanden, dessa hemliga kval, när måttet av dem blir för mycket rågot, och då sker något förfärligt. Ett mord av maka på maka, av barn på deras fader, en mordbrand, som förtär det gamla huset och sprider förödelse vida omkring, säger då stundom åt världen det gamla husets dystra hemlighet. Skvallrande tungor bryta fram ur vart fönster; murarna tala för första och vanligen för sista gången. Då är det slut med det gamla huset; vad som kvarstår är en ruin. Stundom står huset kvar, men skys av alla, som kunna välja bostad. Ty i sådana hus säges det, att där spökar. Någon fridlös ande går där igen. Men länge, innan det kommer så långt, står det gamla huset från årtionde till årtionde tyst och mörkt som en mosslupen gravvård, medan levande hjärtan därinne långsamt förblöda. Många sådana hus finnas i världen, ehuru icke många bära syn för sak, såsom det gamla hus, som vi nu stanna vid."

(Fredrika Bremer: ur "Hertha" 1856)Varje gång jag åker buss förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset söker sig min blick från gratistidningen och upp emot Kråkslottet invid helikopterplattan. Huset har stått övergivet i flera decennier, även om det förvärvades 2003 av Wallenstams för dryga 12 miljoner. Villan uppfördes 1934 enligt Wallenstam (1930 enligt andra uppgifter), och ritades av arkitekten Ragnar Ossian Swensson, som bl.a. skapat Vita Bandet i Slottsskogen ,GP-huset samt var delaktig i utformningen av Götaplatsen inför Jubileumsutställningen.

Även om jag inte vet husets historia så är det väl inte så långsökt att tänka sig att det en gång varit en läkarbostad, men numera är alltså villan övergiven och svårt förfallen. I likhet med det (möjligen mer symboliska) hus som Fredrika Bremer skrev om här ovan har även denna fastighet eldhärjats, förmodligen i samband med påhälsning av övernattare eller skadeverkare någon gång under åren av förnedring. När en grävskopa intog trädgården för några veckor sedan verkade det som om det var rivningsdags, men den här gången nöjde man sig med markarbeten. Att husets dagar är räknade råder det nog dock inget tvivel om, men ännu så länge fyller det sin plats bland andra fascinerande övergivna platser.

Fotnot: länkarna sågs över i november 2013, bl.a. tog några döda länkar om husets uppförandeår bort. Dessutom lades bilden som fallit bort tillbaka.