Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den

Klicka på bilden för större format

Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!

Under ytan

Så länge sen...

Stensjöns utflöde 24 februari 2014

"Där i vila multna vraken och de trötta män få ro"  
(Dan Andersson)


"...gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form."
(Evert Taube)

Storfrämmande i Göteborg

Igår, en av sommarens kanske sista fina dagar, tog jag vagnen ut till Tångudden för att beskåda världens största containerfartyg, Maersk Mc-Kinney Møller, som anlänt till Skandiahamnen på sin jungfrutur. Att Göteborg är en maritim stad vet vi ju om, och jag var långt ifrån ensam om att bege mig ut till älvens strand för att få se detta mäktiga fartyg. Fast med lite tur lyckades jag faktiskt hitta en lång pir utanför sjöpoliskontoret där jag var helt ensam - de som åkt bil hamnade på fel sida av ett staket med större trängsel och sämre utsikt. Ännu en fördel med att åka kollektivt...

Maersk Mc-Kinney Møller, som kostade dryga 1,2 miljarder att bygga, är nummer ett i en serie av 20 fartyg i vad som kallas Triple E-klassen som  Maersk Line beställt av ett varv i Sydkorea. Fartyget är 400 meter långt, 59 meter brett och 73 meter högt. Hon rymmer 18 000 containrar, och Göteborgs-Posten skriver att om man ställde upp dem på rad skulle de sträcka sig från Göteborg till Falkenberg. Ett annat mått på vilka volymer det rör sig om får man när man läser att försäljningschefen på Maersk räknat ut att om man fyllde lastutrymmet med skokartonger så skulle det få plats 111 miljoner par skor, vilket motsvarar sex par skor per invånare i Skandinavien.

 Besöket i Göteborg varade bara ett dygn. Efter att lämnat elektroniska varor, möbler, kläder och livsmedel har fartyget med sig papper, stål och trävaror tillbaka.

Den som missade Maersk Mc-Kinney Møllers besök har chansen att se något liknande när systerfartyget Majestic Maersk anlöper Skandiahamnen i september. Jag kan rekommendera Tångudden som utkikspunkt (speciellt den långa bryggan närmast Älvsborgsbron), men vill avråda från att välja Långedrag, något som tidningarna rekommenderade. Därifrån ser man bara fören på fartyget!

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.

År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

Vikingar och veklingar

Vikingaskepp i Hönö Klåvas hamn.
( Propellern i bakgrunden hör inte till fartyget...)

Kommer Du ihåg stunderna från barndomen när Du låste in dig på ditt rum och sträckläste de hårresande berättelserna om våra förfäder vikingarna, som käkade flugsvamp och överföll fredliga munkar? De stackars munkarnas böner om att "För nordmännens raseri bevare oss milde Herre Gud" hjälpte föga, och på den tiden kunde huliganerna dyka upp när som helst - idag har de i regel plitat ner kommande slagsmål i sin filofax.

Kanske är det sådana som tyckte extra mycket om vikingahistorierna som idag följer i förfädernas spår och ger sig ut på härnadståg till främmande kuster för att samlas och dricka mjöd ur kohorn med likasinnade? Fast när jag läste Tønsbergbladet idag fick sig nog min beundran för dessa vikingaättlingar en liten törn! Det visade sig nämligen att den holmgång mellan vikingar som var aviserad till klockan 11.30 fick inställas, eftersom det enligt konsulenten (och huvudskyddsombudet?) kunde vara farligt. "Tofter og dekk om bord er blitt glatte i regnværet, og det er av hensyn til sikkerheten for mannskapene at vi dropper sjøslaget denne gang", konstaterade han frankt.

Tänk om munkarna på Lindisfarne hade haft vett att istället för skyddshelgonet S:t Cuthbert hålla sig med ett skyddsombud, då kanske de hade sluppit bli överfallna! Skyddsombudet hade bara behövt upplysa vikingarna om att det är farligt att käka flugsvamp och att man kan halka på hala däck, för att därefter kolla att deras tidsjournaler för att se om de fått tillräckligt med dygnsvila under seglatsen. För övrigt lär det där om att vikingarna käkade flugsvamp vara en faktoid, påhittad av Linnélärjungen Samuel Ödmann. Han verkade inte ha varit någon riktig viking själv heller, han trivdes bäst när han "fick ligga påklädd på sin säng och ha en rumstemperatur som inte understeg 24 grader"...

Okej, det finns trots allt de som verkar ha kvar några trådar gemensamt med vikingarna i sitt DNA-nystan! Jag tänker på de 45 män och 20 kvinnor i åldrar mellan 16 och 64 på Havhingsten fra Glendalough, som i 44 dagar färdats mellan Roskilde och Dublin - kanhända som en dansk motsvarighet till Götheborg? Skeppets resa har inte varit utan strapatser, fyra besättningsmän fick evakueras på grund av "søsyge, kulde og en knæskade" rapporterar Ekstrabladet, men nu är hon lyckligt i hamn.

Havhingsten lär vara den största vikingtida farkost som någonsin återuppbyggts, och skall nu bli en av huvudattraktionerna under en vikingautställning på National Museum of Ireland i Dublin. När skeppet stävade ut från Danmark var den irländske EU-ministern på plats. Hans hälsning till besättningen var: snälla, bränn inte ner stället! Han kan nog vara lugn - jag har hört att det varit ont om flugsvamp i Danmark i år..

Grodhavsperspektiv

"Christine af Bro" (eget foto)

Jag är uppvuxen vid det vatten de saltstänkta lite spydigt kallar för "Grodhavet", alltså Vänern. Till belackarna hörde Harry Martinsson, som i sin klassiker "Kap Farväl" berättar den lite gulliga historien om ett möte på innanhavet mellan två fartyg, där skepparen på det mindre käckt signalerade "S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl".

Nu skall dock till Martinsson heder sägas att han enligt sina egna ord blev rörd av detta lilla hav, en erfarenhet han kallade en "slagghivarläxa". Andra har fått en mer dyrköpt läxa - det finns gott om gamla vrak på Vänerns botten...

Stormvindarna kan gott och väl nå orkanstyrka ute på öppet vatten, men minst lika förrädiska är de snabba vindkantringarna - jag minns än från barndomen hur jag och båtbyggarns son fick rädda oss och ekan in i närmast ogentränglig vass när sjön förvandlades från spegelblank idyll till vredgat hav på bara några minuter.

I Värmlands Folkblads nätupplaga idag kan man läsa om två nyligen upptäckta vrak utanför Grums. Det ena är uppenbarligen ett mindre fraktfartyg med något sekel på nacken, men det andra verkar mer gåtfullt. En person berättar för tidningen att "det är en liten båt som ser väldigt annorlunda ut, det ser ut som typ en djonk". Även om jag långt ifrån är någon båtexpert kommer jag dock på beskrivningen att tänka på en bojort, en skeppstyp ursprungligen från Holland, men i en något annorlunda version under lång tid även populär i Vänersjöfarten. Bojorten var ett koggliknande fartyg, med en flat och rätt bred botten och dess akter var högre än fören, vilket väl även stämmer in på en "djonk"?

En nutida kopia av Vänerbojorten kan man beskåda i Kristinehamn, där "Christine af Bro" har sin hemmahamn. De ideella krafterna bakom fartyget har dock stora planer på att segla henne till Frankrike 2008, för deltagande i den stora festivalen i Brest - kanske inspirerade av ostindiefararen Götheborgs långsegats? Hoppas verkligen att de slipper missöden liknande det, som drabbade sjömännen i följande historia! Det började med att det knastrade till på skeppsradion, följt av ett meddelande: "får vi be er vara vänliga att gira 15 grader babord, ni är på kollisionskurs!" Den hetlevrade sjökaptenen slet till sig mikrofonen och skrek: "det är faktiskt ni som skall gira, inget snack om saken!" Rösten svarade lugnt: "tyvärr, det är uteslutet..." Kaptenen blev högröd i ansiktet och vrålade: "gosse, en sak skall du ha väldigt klar för dig - det här är ingen vanlig liten allmogebåt, utan faktiskt hangarfartyget Abraham Lincoln, näst störst i den amerikanska flottan! Jag står på kommandobryggan, och vi deltar i en stor eskader, där såväl tungt bestyckade jagare som korvetter ingår för att garantera vår säkerhet. Så hur är det nu, tänker du flytta på dig eller inte?" Nytt knaster, och så återkommer samma lugna stämma: "Abraham Lincoln, det är uppfattat. Själv sitter jag i fyren som ni fortfarande håller kurs mot".

(Det här är en historia som cirkulerat på nätet sedan 1996 som påstått sann. Att den visat sig vara en "hoax" gör den varken mindre rolig eller mindre intressant...)

"Där byggdes ett skepp uti Norden"

Egna bilder

Den 11 april kan den som vill besöka Sjöfartsmuséet och lyssna på ett föredrag om "Viking 100 år", och i tidningsannonser lockas med jubileumsmeny i Vikings egen restaurang med anledning av hennes hundraårsjubileum.

Frågan är dock om man inte är ute i senaste laget, eftersom barken Viking enligt trovärdiga källor sjösattes och döptes den 1 december 1906 vid varvet Burmeister & Wain i Köpenhamn. Enligt uppgift finns det idag endast tio fyrmastade barkar kvar i världen, varav fem fortfarande seglar. Viking lär emellertid aldrig mer ge sig ut på haven, bland annat därför att hennes stormast är kapad under däck.

Vikings karriär som aktivt seglande skepp blev dock dryga fyra decennier lång, och hon hann att vara med om mycket. Bland annat kantrade hon vid kaj under en storm i mars 1907, innan hon hunnit levereras till sin första ägare, den danska handelsflottans sjöbefälsskola. I augusti samma år gjorde hon sin jungfruresa, till Sydamerika med last av koks, och 1909 satte hon sitt officiella fartrekord, då hon på väg mot Kap Horn och med full last av vete uppnådde 15,5 knop. År 1915 såldes hon till det fortfarande existerande rederiet DFDS, i vars ägo hon två år senare kapades av en tysk ubåt, men frigavs efter inspektion.

På 1920-talet gick fartyget sporadiskt i trafik, eftersom fraktmarknaden var svag. År 1929 såldes hon så till den åländske segelskeppskungen Gustaf Erikson, för vilken hon seglade fram till 1948. Viking hamnade då i Holland, och hotades av upphuggning. År 1950 ställdes hon dock ut på Rotterdams sjöfartsutställning, där hon under 10 veckor besöktes av nästan 520.000 personer, och kanske var det där som den svenska föreningen Sjöfartens Hus fick upp ögonen för henne. En insamling startades, och man lyckades få köpa Viking för 261.000 kronor, för att påföljande år sälja henne till Göteborgs stad, som bland annat använde henne som utbildningslokaler för kockar och sjömän. Mellan 1957 och 1993 låg Viking vid Lilla Bommen, men därefter flyttades hon till Gullbergskajen, där hon fortfarande har sin kajplats i anslutning till Maritiman.

Från maj 1998 drivs Viking som hotell, restaurang och konferenscenter av Lisebergs Restaurang AB under namnet Hotell Barken Viking. På Wikipedia uppges Liseberg vara ägare till fartyget, medan Vikings vänförening, som nog känner sammanhangen bäst, uppger att Göteborgs stad fortfarande äger Viking, att hon förvaltas av Higabgruppen, och att Lisberg endast svarar för driften.

Viking under segel (gammalt vykort)

Skeppet på världens tak

Yavari (fritt foto från Wikipedia)

Titicaca ligger på 3811 meters höjd över havet och är därmed världens högst belägna sjö. År 1861 fick den peruanska regeringen den inte helt självklara idén att beställa två bestyckade trafikfartyg från England dit, och sålunda kom det sig att de två fartygen Yavari och Yapura levererades till Peru år 1862. De transporterades först 64 kilometer på järnväg, men därifrån återstod det över 350 kilometer över ett månliknande ökenlandskap utan järnvägsförbindelse upp till Titicaca . För att man skulle kunna lösa detta hade fartygen levererats i 2766 bitar på högst 175 kilo (plus två vevaxlar), vägande totalt 210 ton, för vidaretransport med hjälp av mulor och lamor. Man hade kalkylerat med att denna transport skulle kunna klaras av på sex månader, men ett indianuppror, jordbävning och ett hotande krig mot Spanien gjorde att skeppen inte nådde sin destination förrän efter sex år. Yavari sjösattes på juldagen 1870, medan Yapura fick vänta ytterligare tre år på sin jungfrufärd. Ingen av båtarna kom att bestyckas, då kanonerna istället togs om hand av den peruanska flottan för att eventuellt sättas in vid ett spanskt invasionsförsök. Skeppen kom därför att under fredligare former transportera mineraler, kaffe, kakao, cocablad, ull, styckegods och passagerare.

De ursprungliga ångmaskinerna ersattes 1914 av semidieselmotorer från svenska Bolinder, nu den äldsta kända motorn av detta slag i världen. Yapura förvandlades till ett flytande sjukhus och tjänstgör som sådant ännu idag. Yavari förföll dock alltmer, och hotades av upphuggning när den brittiska arkeologen Merial Larken på 1980-talet fick ögonen på henne och köpte henne som skrot i tron att hennes farfar var en av skeppets konstruktörer, något som senare visade sig vara felaktigt, men det var så dags då...

Larken har tillsammans med Carlos Saavedra, nu skeppets kapten, bildat en ideell förening som (bl.a. med hjälp från Volvo och Atlas Copco) tålmodigt och pietetsfullt restaurerat det gamla fartyget till ett flytande museum. Yapura är ett av de sista järnskrovsfartygen från den vicorianska eran, så när Du kommer till Titicaca nästa gång - glöm inte att besöka henne! ;-)