Uggleflykt

Snöuggla (Wikipedia)

I höst och förvinter har vi i sydsverige haft invasion av såväl lappugglor, slagugglor (såg mina första i november) som pärlugglor, vilket vi väl oftast gärna tolkar som ett uttryck på näringsbrist i deras ordinarie uppehållsområden. "Nu verkar tillgången på gnagare ha kraschat och då tvingas de i väg", som någon uttrycker det.

Ser att det råder ett liknande förhållande i USA, där fjällugglor dragit sig ner till Long Island, ja längre än så: ända nere i Alabama och Georgia har man siktat de vita ugglorna, vilket för den senare staten är första gången på 22 år. Sådana här invasioner brukar kunna ske i en femårscykel i samband med att lemmeltillgången är nere i botten, och så långt stämmer tolkningen med den som görs här hos oss. "Men", säger en biolog, "den här gången är faktiskt lemmeltillgången riktigt bra i fåglarnas hemmamarker". Man tror därför att överlevnaden varit så god att unga hanar fått ge sig iväg för att söka sig egna nya revir: "Biologists say an increase in snowy owl sightings across northern states suggests that the arctic species did so well on its northern breeding ground last year that competition is driving the young ones south", som det heter i en rapport på Newsday.com. Dessvärre är inte utsikterna så goda för dessa flyttare, de faller lätt offer för elkablar eller antenner. Vissa tar samma väg som jultomten brukar ta, d.v.s. ner i skorstenar, medan andra hotar att sugas in i jetmotorer på flygplatserna.

Man tröstar sig med att förhållandena nog är normaliserade nästa år, för då tros lemmeltillgången ha nått sin kulmen i denna cykel. Fast då flyttar väl ugglorna också - men då på grund av svält. Eller?