Upp till kamp mot var svamp?

Stolt familj

 Det verkar vara ett gott svampår - var man än vänder blicken i terrängen sticker de upp som svampar ur jorden! Enda undantaget för min del är kantareller, det har jag inte sett en enda...
De röda flugsvamparna verkar ha ett riktigt gott år, och skogsstigarna kantas av dessa dekorativa uppenbarelser, både i stående och liggande position. Av någon märklig anledning verkar nämligen svampar, och inte minst då flugsvampar, locka till välriktade sparkar. Utförs dessa svampstuvningar on the rocks av välmenande människor som vill förhindra andra att sätta i sig de giftiga svamparna, eller är de sparkvänliga helt enkelt? Lite synd tycker i alla fall jag, som gillar att se de här vitprickiga rödhättorna titta fram under ljungen. Elsa Beskow skulle nog instämma, hon insåg redan på sin tid flugisarnas utsatta situation.

Offer för flugsvampsmassaker

Wendelsberg, en stunds stilla ro

Wendelsberg (vandrarhem sommartid)

Bruno Wendel föddes 1824 i Frankenberg i Sachsen som son till en officer. Tjugoett år gammal kom han till Sverige, där han fick anställning hos sin morbroder (och senare svärfar) G.F. Hennig, ett stort namn inom näringslivet i Göteborg. Det var Hennig som grundade Mölnlycke fabriker som Wendel kom att först  bli fabrikschef för och senare ägare till.

Ishavsgrytan med minnestavla över parkens skapare

 Under Wendels tid som ägare till Mölnlycke fabriker drabbades företaget av flera bränder som aldrig tycks ha blivit uppklarade, och det förekommer mer eller mindre tydliga anspelningar på att försäkringspengarna var välkomna. Patriarken Wendel permitterade dock inte sina arbetare när fabriken stod stilla efter bränderna. I stället lät han dem arbeta med att anlägga en park, där man i romantisk anda byggde dammar, planterade ädelskog och anlade promenadstigar runt istidsgropar och jättestenar. Vid denna tid anlade Wendel dessutom en bostad i parken, ett imponerande träslott ritat av den dåtida modearkitekten Adrian Petersson. Därmed var Wendelsbergsparken skapad, och sålunda kommer det sig att Mölnlyckeborna idag kan ströva eller motionera i en vacker park, med vacker ädelskog och ett stort antal dammar. Wendelsberg är numera folkhögskola och internat.

I anslutning till parken finns några anlagda rundor, som jag provgått utan att bli särskilt imponerad av (inte minst förtas naturupplevelsen av den ständiga bullermattan från den närbelägna RV 40). Den vackraste delen i mitt tycke är kring den av Wendel urgrävda jättegropen och dammarna närmast den. Dock hittade jag ett spännande parti ovanför Alhagen, med stora stenblock och jättegranar. Terrängen där var dock rätt oländig, så vill man ha en ansträngsfri utflykt så är parken att rekommendera. 

När ljuset når ner på marknivå lyser mossan upp 

Utsikten över Gröen/Landvettersjön från Stora Utsikten

Parkens hemliga liv

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format

I vår kommun går bussarna går åt alla håll och det är tätt mellan avgångarna, vilket emellanåt får mig att "slumpbussa" (nyord!). Det innebär att jag struntar i tidtabeller och bara går ner till resecentrum för att hoppa på första bästa buss - alltid kommer man till något intressant mål! Idag förde det mig åter till Botaniska Trädgården, vilket i och för sig inte var någon överraskning, det har blivit ett antal besök där i år. Varje gång upptäcker jag nytt, samtidigt som jag börjat få vissa favoriter. Efter att jag ägnat en stund åt alla vackra blommor sökte jag mig mot mina stora vänner - träden!

Det bor nog en trädkramare i mig, jag fascineras av trädens individuella uttryck - om det så är en kinesisk sekvoja eller en anspråkslös björk må göra det samma! Nu är det inte så att träden talar till mig, men det vilar ett slags anda av vishet i trädens närhet. Jag tror att de trivs i Botaniska Trädgården och mår bra av att bli beundrade. (Björken ovan med sina solbrillor kanske spelar över en aning...)

Annars var det oväntat lite besökare i Botaniska idag. Kanske är det lite mellansäsong just nu, när näsduksträdet viftat farväl för i år med sina vita näsdukar och rhododendron och azaleor har fällt sina blommor. När de började småregna "såg man knappt en katt" i parken. Jo, förresten, den här, som stolt och högljutt lät meddela sin närvaro där den satt vid gångvägen.  

 Ja, det var något speciellt med denna dag i Botaniska, och att en råget med kid plötsligt helt lugnt kom spatserande över stigen kändes bara som om det skulle vara så. Hon verkade inställd på Japandalen - kanske har hon funnit någon exotisk delikatess där som inte finns i Änggårdsbergen?

Vägen åter avverkades till fots genom Änggårdsbergen, och jag hann nästan hem innan det kom en rejäl regnskur. Och i morgon - vem vet varthän bussen för mig då...

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"

Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"

Kärlek börjar med kast!

"Hjälm på, grabbar - tjejerna verkar stenheta!"

Vetenskapsmän som under två år studerat en grupp Kapucinapor (Capuchin monkeys)  i Serra de Capivara i Brasilien har upptäckt att aphonorna gärna flirtar med hannarna genom att kasta sten på dem. Det har sedan tidigare varit känt att apor kan använda stenar som verktyg när de knäcker nötter, gräver i marken eller utforskar sprickor i berg och trästammar, men nu kan man lägga till att de även kan utnyttja stenar som flirtkulor.

Aphonor brukar uppmärksamma påtänkta partners genom svullna genitalier, doftutsöndringar, minspel eller med visslingar, men kapuchintjejerna i den här stammen kastar sten på drömkillen istället. Så vitt man vet är de ensamma om det uppförandet, och eftersom honorna är trogna sin grupp och det är de unga aphannarna som söker sig till andra stammar så är det tveksamma om det här modet kommer att spridas till andra sociala nätverk bland Kapucinaporna.

Vad som blir nästa innegrej bland pilska kapucintjejer är oklart. Grabbarna kanske skulle uppskatta att bli bjudna på en kopp cappuccino i all stillhet?

Ut i skogen ska vi gå...

Efter en veckas slappande på grund av stormen Sven, gråväder och andra bra svepskäl fanns det inget kvar att skylla på idag för att få stanna inne i stugvärmen. Solen sken ju och det var sju plusgrader, vilket inte är så dumt när det bara återstår nio dagar till midvintersolståndet.

För att ändå bejaka lättjan tog jag bussen till Stensjön, och som vanligt hade jag min lilla kamera med mig i fickan. En eka som befinner sig i underläge mot en hiskelig rovek i ån har varit något av ett favoritfototema för mig hela hösten. Läget börjar se allt mer prekärt ut för ekan...

 Apropå fallna ekar så ligger det en stor sådan inte så långt från den nödställda båten. Den här eken har legat ett tag och är alltså inget offer för orkanen Sven. Annars låg det faktiskt ett par fallna träd över dagens promenadstig som resultat av Svens framfart.
Ekens mäktiga grenverk får mig att associera till en kraftig kronhjort. 

 Inte kronhjortar men väl rådjur stötte jag på vid Stålloppet. Den lille råbocken skulle just simma över ån när jag kom, men avbröt och gick tillbaka till stranden, där geten posterade. Både geten och bocken såg runda och fina ut i hullet, de har säkert haft en behaglig höst och förvinter.

Lite längre fram på vägen såg jag resterna efter någon som haft mindre tur. De utspridda fjädrarna efter fiskmåsen får mig att gissa på att berguven eller duvhöken nyligen varit i farten. Bland levande fåglar  jag såg idag fanns ormvråk, större hackspett och nötväcka, alla karaktärsfåglar i den här typen av landskap. 

Sista anhalten på promenaden blev Södra Långvattnet, där sjöodjuret vilade sig i strandkanten.

Och joo, det blev buss hem också...

Nya Delsjöintryck

Klicka på bilden för större version.

Igår blev det ytterligare en tur i Delsjöområdet, denna gång en vandring runt både Stora och Lilla Delsjön. Vädret var bästa tänkbara, och det blev många stopp under fyratimmarsvandringen för att njuta av naturens stora färgfyrverkeri.

Hade turen att träffa på en nötkråka under promenaden, en fågelart som jag inte sett på flera decennier. Den var vänlig nog att posera så att jag kunde ta några bilder med min lilla fickkamera.

En annan behaglig syn uppenbarade sig vid Gundla Mosse, där en polistjej kom ridande på en Shirehäst, som jag nu läst mig till heter Viola - hästen alltså! Frågan vem som var sötast, häst eller ryttarinna, var en hård nöt att knäcka. Tror t.o.m. nötkråkan skulle gå bet där...
 

"Blir det bra så här?"

Husdjuret

Flyg, fula fluga!

När jag gick i pension för ett halvår sedan hade jag vissa tankar på att skaffa något husdjur, i första hand en hund. Efter att ha varit daghusse i tre dagar blev jag snabbt kurererad, ingen hund för mig tack!
Något annat djur har jag heller inte skaffat, men för någon vecka sedan blev jag med fluga - en husfluga har annekterat lägenheten och vägrar att flytta ut! Jag har försökt med våldsmetoder (TV-bilagan är en usel flugsmälla) och jag har erbjudit fri lejd, men inget hjälper, lägenheten är ockuperad...

Mest av allt tycks den älska min datorskärm - de senaste tio minuterna har den suttit ovanpå skärmen, trots att jag har fönstret öppet en halv meter från där den sitter. Men den vinken vägrar den fatta!
Den gillar också att sitta direkt på skärmbilden likt en obrukbar muspekarpil. Häromdagen greps jag av medlidande med flugan och googlade fram lite flugbilder. Jag hade en baktanke med det också, för jag tänkte om den får se lite andra flugor så ger den sig iväg och söker sällskap, men icke då!

Fast nu har jag slutat med att visa flugbilder för den. Nästa gång den sätter sig på rutan skall jag googla fram en flugsnappare.

Ingen älgsafari på Gamla Ullevi?

Vi är många som gläds åt närheten till naturen och de vilda djuren. Under min promenad mitt på dagen igår fick jag se ett rådjur komma spatserande på en gata i ett villaområde som om det skulle vara den naturligaste sak i världen. Nu är väl inte alla villaägare så entusiastiska över tanken på ett rådjur på besök i sin trädgård, men jag tyckte att det kändes som ett uppfriskande möte.

Närheten till naturen har numera blivit ett bra lockbete för turistindustrin enligt Ekoturismföreningen,  intresset för vilda djur i svensk natur sägs vara på väg mot nya rekord. Vid en rundringning till olika safariarrangörer som föreningen gjort har man fått samstämmiga uppgifter om välbokade turer. De utländska gästerna frågar framförallt efter upplevelser med stora vilda djur. Guidade turer där besökarna kan få se tumlare eller möjligheten att skåda björn från gömsle är populära attraktioner. Fast inget slår förstås älgen som det stora dragplåstret bland utländska besökare!
Vi  svenskar däremot tycks lockas mest av sälar och bävrar. För min del har jag kryssat för bäver som ny art, men några vilda sälar har jag inte varit i tillfälle att se hittills i år. Däremot har jag sett säl(l)arna i Slottsskogen, se nedan!

Men inte alla utländska besökare vill träffa på älgar. Enligt Expressen så är den "värsta mardrömmen" för tränaren för fotbollslaget FC Thun från Schweiz att en älg skall uppenbara sig inne på Gamla Ullevis matta när Thun möter BK Häcken i kval till Europa League i kväll. Tränaren har dålig erfarenhet av vilda djur; när laget spelade hemmamatch för några månader sedan tog sig en mård in på planen och bet en hemmaspelare!

Tama vilda djur

Sett och skådat

Torkan har gjort att det har blivit höstfärger på sina håll. Bilden ovan tog jag igår vid en passagen från gångväg till skogsstig på min långa promenadslinga. Tycker om den markerade brytningen från hagmark till skog i det här partiet.

Just i det här närområdet korsade en fet hasselsnok min väg (mus eller groda i magen?), och i dikeskanten fladdrade vad jag tror bör vara en silverstreckad pärlemorfjäril. Hasselsnoken är mitt livs andra, och faktum är att när jag slängde upp kameran var jag övertygad om att det var en huggorm. Fjärilen identifierade jag med hjälp av mitt foto. Det har blivit en vana att jag stoppar ner kameran i fickan när jag tar mina promenader, och även om bilderna inte gör anspråk på att vara bra så blir de ändå till en liten bilddagbok från vandringen.  

Jag blir hellre jagad av vargar...

Förlagan till myggan finns på  USDA (bearbetad)

"De blir desperata och gör vad som helst för blod. De går direkt på människor, också mitt på dagen i fullt solsken."

Resan till Värmland var lyckad i midsommarhelgen var lyckad på alla sätt. Med ett undantag: myggen! Som lyckligt boende i ett myggfritt distrikt på västkusten hade jag nästan förträngt plågoandar som mygg och knott. Får man ett myggbett under säsongen här hemma är det något av en sensation, på gränsen till ett märke att vårda ömt (i dubbel bemärkelse).

Därför blev myggsvärmarna uppe vid Vänerns norra strand nästan en chockartad upplevelse! Enligt en myggforskare på Riksmuséet, som citatet i ingressen är hämtat från, är Värmland i år hemsökt av översvämningsmyggan, en sällsynt rå sälle. Som namnet antyder frodas den i översvämmade miljöer, något som Värmland tydligen haft under våren (vilket låter konstigt för den som bara minns en sällsynt kall och torr vår). Till skillnad från den lite mer försiktiga skogsmyggan går översvämningsmyggan direkt till bords utan några krusiduller, det är pang på bara! En liten tröst när man sitter där och river sina myggbettssvällda vader och kliande örsnibbar är att de här betten inte är skadligare än de som skogsmyggan åstadkommer. 

Myggforskarens råd till den som vill skydda sig mot myggen är de sedvanliga: myggmedel förstås, samt att man skall klä sig i heltäckande och inte åtsittande kläder. Helst ljusa sådana, eftersom myggorna dras till mörka färger. Myggmannen påminner också att det finns de som drabbas värre av myggornas blodtörst, nämligen de vilda djuren, som inte kan skydda sig så effektivt som vi kan (om det nu kan vara någon tröst?). 

När skadan väl skett och det kliar riktigt bevärligt är faktiskt den enklaste lindringen att badda med kallt vatten eller is. Alsolsprit, kylbalsam eller hydrokortisonsalva nämns också som verkningsfulla motmedel. Fast själv har jag helt enkelt låtit det"klia slut", och så här på fjärde dagen efter hemresan återstår bara ett fåtal irriterande påminnelser om översvämningsmyggan. Samtidigt är jag tacksam över att jag inte skulle några mil ytterligare öster ut, till Deje. Där är myggplågan sommartid (och inte bara i år) så intensiv att kommunen tvingats till att lägga ut fortlöpande information om myggläget på sin hemsida, och det finns människor i det drabbade området givit upp och sålt sina hus för att flytta till lugnare omgivningar. Det vore förstås bättre om det var myggorna som stack. Iväg!

Syner i midsommartid

"Du skrattar åt mångubbens benvita glans, som högt över tallen står"

Så är då midsommarnatten ett minne blott, i den mån man minns något. Jag minns. Dessvärre! Nåja, det kunde ha varit värre- tror jag... Tillbringade aftonen i ett partytält, modell större. Att vi hade tält var en välsignelse, eftersom det kom ett par rejäla skurar, tyvärr dock utan åska, vilket jag annars hade hoppats på -  åskan över Vänern kan vara magnifik! Vi var 24 glada i tältet, av vilka jag nog var en av de "gladaste". Vi åt gott, drack gott, sjöng nubbevisor och hade tävlingar mellan skurarna, precis som man skall denna afton.

Fast den riktiga årstidsupplevelsen för min del kom redan natten mot midsommaraftonen. Då begav jag mig ut på nattvandring i ett väder som uppfyllde alla mina "krav" - månsken, vindstilla och lagom tempererat. Jag hade förhoppningar att få se bäver för första gången, och mina förväntningar uppfylldes! När jag stod på bron över sundet i viken av Vänern såg jag  månstrålarna på vattenytan brytas av en simmande bäver, och det var en speciell upplevelse att stå på bron när bävern passerade under den. (Två kvällar senare såg jag bäver på ännu närmare håll, och även det kändes "stort".) Jag fotograferade den märklige gnagarens simtur, men bilden blev ungefär lika otydlig som ett foto på en ubåt på Hårsfjärden. Istället får det bli en vinjettbild av det lilla samhället vid sundet i midnattstimmen, tagen med en viss visa i minne...

Västkustpärlor

Mönster, Onsalalandet

Det känns som om det var alldels nyligen som det var april och kallvår, men hur det nu gått till så är vi i midsommarveckan och det är sommar på allvar! På den tiden man var yrkesaktiv var det väl ungefär vid den här tiden som man började fundera över vad man skulle göra på semestern. Lite grann sitter väl det där i så här under min första sommar som pensionär, det har inte riktigt gått upp för mig att jag har ständig semester nu...

Läste i GT om tips från allmänheten om västkustens pärlor, och där om inte annat märker man att tiden har gått. När det pratas om "nice häng", "soft hang out" o.s.v. så handlar det om kroglivet, och det är klart att det nog inte är så galet med att sippa på en paraplydrink med utsikt över folklivet på värsta vimmelbryggan. Fast mina västkustpärlor är lite mer stillsamma, och det har inget med ålder att göra. Ända från yngre dagar har jag gillat att söka mig ut till stränder med fri sikt över "oändligt" hav. Att få sitta i timtal i ensamhet och höra vattnet skvalpa mot strandklipporna och se fartygen avlösa varandra vid horisonten, det har alltid varit ett luivselexir för mig.

Så om jag nu skall dela med mig av mina västkustpärlor så väljer jag två havsnära utsiktspunkter. Att ta sig ut till dem kan innebära att man får gå en bit (skor med greppvänlig sula är nödvändig utrustning), men jag tycker förstås att målet är mödan värd! Min första pärla är ute vid gamla lotsutkiken vid Mönster på Onsalahalvöns sydligaste spets. Här har jag tillbringat en del vårdagar med att möta vårens bevingade budbärare, flyttfåglarna. Så här års kan man i stället ägna sig åt att studera halvöns fornlämningar i form av kummel och rösen, eller bara njuta av havsutsikten. En kikare kan förstärka synintrycken, annars ser man sandön Malö och den intressanta fyrplatsen Nidingen med blotta ögat. Den fågelintresserade kan med lite tur få se den i Sverige sällsynta häckfågeln tretåig mås. Det är en mås som normalt hör hemma på Nordatlanten, men som har hittat en svensk fristad på Nidingen, där den häckade första gången 1967.

Även min andra västkustpärla är halländsk. Några mil söderut från Onsala ligger Gamla Varberg. Utsiktsplatsen på vårdkaseberget har en del gemensamt med Mönster i form av ljungtäckta platåer och fornminnesrikedom. Från berget har man en hänförande utsikt över Getterön och Varberg samt den lilla Balgön, som påminner en hel del om de charmiga småöar som man kan se utanför den danska kusten.

Att få sitta på dessa utsiktsplatser och njuta av utsikten och tystnaden, kanske avbrutet av en stunds läsande i någon medhavd bok och en stilla fika, det är för mig bland de bästa upplevelser västkusten kan erbjuda. Och efter det konstaterandet återstår det bara för mig att önska en riktig trevlig midsommar, var du än befinner dig!

Visst kan vi tro på storken!

Vita storkar på Skånes djurpark. Foto David Castor.

 Som återfallsbesökaren kanske noterat har jag ett förflutet som hobbyornitolog. Under årens lopp samlade man förstås på sig en och annan minnesrik observation, till dem hör en handfull syn av storkar på svensk mark. De första storkarna såg jag dock på en bilresa ner i Europa för femtio år sedan. Minns att jag blev riktigt exalterad över synen av den första storken, sedan såg jag en till, och en till...och till slut tappade jag räkningen, så vanlig var den...

Fortfarande är storken vanlig i våra sydliga grannländer. I Holland häckar 1000 par årligen, i Tyskland 4500 par, och i Polen hela 41.000 par. Det har även hörts rapporter om att storken verkar vara på offensiven norrut både i Tyskland och Holland. Också från Danmark har hörts positiva rapporter, där man väntar tillökning från åtminstone tre par, bland annat ett par som etablerat sig  på Als, där storken inte häckat sedan 1954. Det var för övrigt samma år som storken upphörde att vara häckfågel i Sverige (med ett undantag för ett par som sökte sig hit 1966). På Als hoppas man att ungar finns framme till St. Hans, vilket väl är vårt midsommar, d.v.s. den här veckan.

Det som har störst betydelse för storkens framtid i Sverige är dock vad som sker med Storkprojektet. Föreningen har som målsättning att åter få storken att etablera sig som häckfågel hos oss igen, och nu börjar man få återbäring för sina ansträngningar. I år kommer inte mindre än 180 ungar att ringmärkas i Sverige! De har fötts i eller i anslutning till hägn, men redan 2014 hoppas man på att ha ett dussin vildhäckande storkar i landet. Återstår vilka som får påhälsning av storken då! Den som inte kan hålla sig så länge kan själv hälsa på häckande storkar, det finns gott om streamade sändningar från storkbon på nätet, bl.a. denna från Polen. (Där verkar det finnas två ungar plus två okläckta ägg.)

Den förtrollade skogen?

Vet inte vad det är med de vilda (?) djuren nuförtiden - igår satt det en koltrast på min vänstra sko, och idag stod det en råget tio meter från mig och en mormor med barnbarn och tittade till synes obekymrat på oss. Damen och jag pratade i vanlig samtalston utan att det verkade bekomma rådjuret det minsta. Eftersom det möjligtvis kan ha legat ett kid i närheten lämnade vi rådjuret i fred när jag knäppt några bilder. Men jag tycker djuren skall tuffa till sig lite, håller de på så här så börjar jag snart att känna mig som Dr. Dolittle. Vad blir det i morgon - en varg i knät kanske? Eskil Erlandsson, gör någonting! Skräm dom!

Mat(t)rasten

När vädret blev så strålande som denna dag gick det bara inte att motstå frestelsen att packa renseln och ge sig ut i skog och mark - är man "friherre" så är man! När jag kom hem och skakade bilderna ur kameran hade det blivit 81 plåtar på bl.a. "slott och kossa" (faktiskt!), jag hade sett rariteter som forsärla, svart rödstjärt plus sädgäss med ungar (det senare ingen raritet men gulligt!). Ändå blev gynnaren på bilden ovan dagens behållning - en koltrast som hittat ett så bra matställe att den bokstavligen sprang över mina fötter utan att bry sig om min närvaro. Trasten tittade lite fundersamt på mig några gånger, innan den efter kanske två minuter hajade till och kopplade att "oj, där står det ju en människa!" och flydde iväg till närmaste buskage. Vid det laget hade den näbben full med larver - hoppas att den inte tappade några i förskräckelsen... 

Flyg sakta bort, kom tillbaka fort!

Forskare vid CAnMove, knutet till Lunds Universitet, verkar nu slutgiltigt (?) ha löst den gamla trätefrågan vetenskapsmän emellan huruvida fåglarna flyttar snabbare på våren än på hösten.

 I en rapport baserad på data från en mängd olika undersökningar publicerad i American Naturalist slår gruppen fast att fåglarna faktiskt har mer brått under vårflyttningen jämfört med höstflytten. Fåglarna håller högre flyghastighet, rastar kortare samt avverkar den totala flyttsträckan klart snabbare när de är på väg mot sina häckningsplatser än vice versa.

Orsaken anses inte oväntat vara den gamla sanningen att "the early bird catches the worm", eller i detta fall att den som är först på plats får den bästa häckningsplatsen och ett större urval av lämpliga partners att välja mellan.

Nog är det en värmande tanke att fåglarna på våren inte tycks komma fort nog hem till holken i björken eller till gölen på myren, medan de motvilligt masar sig iväg när hösten kommer?

Tjo vad det var livat...

Stadens alltid lika kreativa parkförvaltning har i dagarna satt lite färg på vår rätt gråtrista stadskärna med den här färggranna skapelsen, kanske för att uppmärksamma att årets SM i fågelholk just har avhållits.

Om du missat det evenemanget så är du nog inte ensam, men det är en tävling som faktiskt gått av stapeln för femte gången, och finalen avhölls liksom tidigare år under utställningen Nordiska Trädgårdar på Stockholmsmässan. Skolelever över hela landet har skickat in mer eller mindre realistiska fågelbostäder, de enkla kraven är att holkarna skall vara av trä och att dugliga att bo i. Vinnaren kom passande nog från Vildmarksgymnasiet, som ligger i Hylte.

Bakom evenemanget står Naturskyddsföreningen, och syftet är att uppmärksamma att även fåglarna lider bostadsbrist, i deras fall främst orsakad av skogsbruket. På sin hemsida uppmärksammar SNF hur vi alla kan hjälpa våra bevingade vänner med både mat och husrum. Vi som tycker att det är lite jobbigt att själva snickra en boholk kan hitta fågelholkar för några tior i någon affär eller på nätet.

Lite mer om vad som kan vara bra att tänka på som hyresvärd för fågelfamiljer kan man läsa om på naturmorgons hemsida. Och om nu någon tycker att det är väl sent att sätta upp fågelholken nu så gör det faktiskt inget om den förblir obebodd den första säsongen - fåglarna uppskattar om holken blivit lite tuktad av väder och vind innan de tar den i besittning. Det går förstås också bra att vänta med att sätta upp fågelholken till hösten, något som rekommenderas av experterna.   

Till syndabockens försvar

 Finns det något djur så mytomspunnet som geten? Vi känner ju till att vagnen som Tor färdades med över himlavalvet drogs av två bockar, vi har hört talas om Pan som liksom satyren och faunen delvis hade en gets kropp, och om Heidrun, geten på Valhallas tak som levererade sin mjölk till kämparna. Vidare har vi Dionyses, som ju sades kunna förvandla sig till get, och vi har inte minst hört sägnerna om den märklige figuren med bockfot som dök upp på danstillställningar och fick ungdomarna i Hårga och annorstädes att dansa sig till döds.

Ja, detta djur har blivit syndabock för mycket, och då är vi automatiskt inne på bibeln, där en bock fick bära folkets synder ut i öknen - därav "syndabock". I mitt senaste inlägg skrev jag helt kort om hur bilen blivit syndabock för förarens förseelser, och det fick mig att grunna lite över det här fenomenet. Jag sökte på nätet, och fann att det i forngrekisk religion finns ett begrepp pharmakoi. Det var också en syndabock fast i mänsklig gestalt, i regel en slav, någon vanlottad eller en kriminell person. I en rituell cermoni, pharmakos, offrades syndabocken för att råda bot mot väderkatastrofer, krig eller andra olyckor. Offret drogades i samband med ritualen av cermonimästaren, som kallades pharmakon och var utövare av pharmakeia. Nu kommer det intressanta, för om mina källor håller måttet så finns det ett språkligt släktskap med det för oss bekanta ordet farmakologi. För att hårddra det en smula så kan vi kanske därmed tacka syndabockarna för våra farmaceupter (åtminstone indirekt). Alltid en liten upprättelse för syndabocken, som så många har ett horn i sidan till!

Tack till fil.dr. Lars Gahrn för faktagranskning.

De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...