"Löftena kunna ej svikas"?

Vilda havsuttrar håller gärna tass för att inte glida ifrån varandra när de tar en slummer på rygg ute vid kusten.
Det här paret vid Vancouver Aquarium tar det säkra före det osäkra och gör likadant i sin bassäng.
Havsuttern har från att ha varit en hotad art gått till att ha uppnått en ganska betryggande population,
och dess ökning ses som ett utmärkt exempel på att det går att göra något åt utrotningen av djurarter.
(Bild från Wikipedia.)

"Nästa år - 2010 - ska förlusten av arter stoppas."

Så står det i ett meddelande från Västra Götalandsregionen inför det faktum att det nästa år är den biologiska mångfaldens år, ett internationellt initiativ sammanhållet av CBD, Convention on Biological Diversity. 190 enskilda länder plus EU har förbundit sig att stödja mångfaldsåret.

Vad är då syftet med det här året? Jo, i korthet att göra oss mer medvetna om den biologiska mångfaldens betydelse för vårt välbefinnande, öka våra kunskaper och göra oss mer engagerade i kampen för den. Vidare att kontrollera vad som uppnåtts hittills och hur man sedan går vidare, vis av erfarenheterna.

Absolut lovvärt, men det är meningen i ingressen jag hajar till inför, det är ju något som man inte kommer att klara av! Det är ingen målsättning, ingen förhoppning, utan ett konstaterande, och det gör mig lite beklämd. Enligt vad vetenskapsmännen kommit fram till utrotar vi över hundra arter på miljonen varje år, i eskalerande hastighet. Om man sagt att "vi skall kämpa för varje art" så hade det varit mer än lovvärt, men med den reklambyråslogan man nu krystat fram så kommer förlusten av enda art innan årets slut att innebära att man svikit ett löfte.

Redan år 2006 utfärdade EU en handlingsplan "med mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och åtgärder som ska göra det möjligt att nå målen till 2010". Där pratade man visserligen om just "mål", men redan i slutet av år 2008 publicerade EU en självkritisk halvtidsrapport där man konstaterade att "intensiva insatser kommer att krävas under de närmaste två åren, både på EU-nivå och i medlemsstaterna, om vi ens ska komma i närheten av att uppnå målet." Vilket vi nu vet att man aldrig gjorde, och bl.a. därför känns det lite trist att samma bekymmerslösa inställning som EU hade för tre år sedan tycks ha gått i arv. Det hade varit bättre om man lovat mindre, och i stället överraskat med att uppnå åtminstone det...