Ormarna i paradiset

Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.

Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.

Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även  Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...

Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...

I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.

Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...

Oaser mitt i storstaden

Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!

Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.

Änggårdens stigskyltning är föredömlig!

Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från  ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i  Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!

Världen känns nära i Änggården...

Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!

Så många. Och så vackra!

 Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett passande ord!

Näsduksträdet och dess färggranna grannar

Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare  verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...

Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken...      Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.

En tur i reservatet

Sagoträdet vid Lackarebäck

Igår blev så årets efterlängtade första långpromenad i Svejserdalen och Delsjöreservatet av - i år tänker jag uppleva bokskogen så mycket som möjligt! Trodde inte att konditionen skulle vara den bästa, men jag avverkade närmare två mil och gick i fem timmar, och även om det var motigt på slutet kändes det bättre än vad jag hade vågat hoppats.

Lördagen visade en bra dag att vandra i Delsjön, inte bara på grund av det gudomliga vädret utan även för att Göteborgsvarvet gick av stapeln, vilket helt klart hade inverkan på antalet motionärer ute till skogs.

Vildmark i storstadens utkant

Även om det blev en mängd positiva intryck av turen så lämnar "den vilda campingen" vid ÖIS-gården
en viss bitter eftersmak. Där finns nu en större koloni människor som bor i tält och bilar och som annekterat ett hörn av reservatet. Jag tog lite bilder på hur det såg ut, men på en del av parkeringen pågick en sorts verksamhet som uppenbarligen inte var avsedd att observeras, så där blev det inget fotograferande. Det flyttades varor mellan bilar med "vaktposter" utställda, och det kändes direkt obehagligt att passera på nära håll.

Givetvis så lider man med dessa utsatta människor, men som naturvän lider man också att se den fina bokskogen belamrad med kastade sopor, utgallrade kläder från klädlämningsboxar, slängda bildäck, plundrade datorer, och inte minst, mänskliga exkrementer på gångstigarna, med diverse former att toapapper blåsande omkring. Det är ju faktiskt ett naturreservat och dessutom ett område där många barnfamiljer rör sig i anslutning till fotbollsplanerna!

Göteborgs kommun har ställt i utsikt att ordna campingplatser för denna typ av nybyggare. Det är bara att hoppas det även omfattar dem som håller till vid Kallebäck, och ju snarare desto bättre!

P.S.  Den 11 juni verkar äntligen dödläget kring soptippsboendet i Kallebäck ha brutits, då Göteborgs stad polisanmält de 80 ockupanterna efter att ha erbjudit dem olika former av lösningar som de inte accepterat. Hoppas nu att det innebär att naturreservatet blir städat, att ungdomarna kan spela fotboll på ÖIS-gården utan störningar, att pendlarna inte behöver känna obehag vid bussresandet, samt att de som lever i misären får hjälp till en lösning av boendeproblematiken. D.S. 

Visst kan vi tro på storken!

Vita storkar på Skånes djurpark. Foto David Castor.

 Som återfallsbesökaren kanske noterat har jag ett förflutet som hobbyornitolog. Under årens lopp samlade man förstås på sig en och annan minnesrik observation, till dem hör en handfull syn av storkar på svensk mark. De första storkarna såg jag dock på en bilresa ner i Europa för femtio år sedan. Minns att jag blev riktigt exalterad över synen av den första storken, sedan såg jag en till, och en till...och till slut tappade jag räkningen, så vanlig var den...

Fortfarande är storken vanlig i våra sydliga grannländer. I Holland häckar 1000 par årligen, i Tyskland 4500 par, och i Polen hela 41.000 par. Det har även hörts rapporter om att storken verkar vara på offensiven norrut både i Tyskland och Holland. Också från Danmark har hörts positiva rapporter, där man väntar tillökning från åtminstone tre par, bland annat ett par som etablerat sig  på Als, där storken inte häckat sedan 1954. Det var för övrigt samma år som storken upphörde att vara häckfågel i Sverige (med ett undantag för ett par som sökte sig hit 1966). På Als hoppas man att ungar finns framme till St. Hans, vilket väl är vårt midsommar, d.v.s. den här veckan.

Det som har störst betydelse för storkens framtid i Sverige är dock vad som sker med Storkprojektet. Föreningen har som målsättning att åter få storken att etablera sig som häckfågel hos oss igen, och nu börjar man få återbäring för sina ansträngningar. I år kommer inte mindre än 180 ungar att ringmärkas i Sverige! De har fötts i eller i anslutning till hägn, men redan 2014 hoppas man på att ha ett dussin vildhäckande storkar i landet. Återstår vilka som får påhälsning av storken då! Den som inte kan hålla sig så länge kan själv hälsa på häckande storkar, det finns gott om streamade sändningar från storkbon på nätet, bl.a. denna från Polen. (Där verkar det finnas två ungar plus två okläckta ägg.)

När hade du en flamingo i badkaret senast?

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock...

Tappad energi

Bilder från Wikimedia Commons.

..."några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan." - Nicke Sjödin.

Även om vädret på andra sidan persiennridån nu på morgonen är grått som en vadmalsskjorta så lurar det ingen - våren är här! Kom att tänka på det där med "vad som göms i snö kommer upp i tö" häromdagen när jag såg några buckliga burkar i en plantering. Om man lite filosofiskt skall se de slängda ölburkarna som vårtecken så är det väl "vår" året om numera...

Numera har förresten de urdruckna öl- och colaförpackningarna vid vägkanten fått sällskap av energidrycksburkar. När man ser de slängda tomburkarna som innehållit energidrycker slås man av tanken att det är synd att den där drycken inte ger de energitankande ungdomarna tillräckligt med ork för att bära med sig tomburken hem, eller åtminstone till närmaste skräpkorg...

P.S. Ett annat sätt att ta tillvara på gamla tomburkar än att panta dem har Sandy Sanderson på Nya Zealand kommit på: han bygger nämligen modellbilar av de gamla burkarna. Se här! På liknande sätt skapar Odette och hennes familj på Madagaskar små modellbilar av tomburkar, något som de förvandlat till ett levebröd.

Tallyho!

Dront (G. Edwards 1759). Bild från Wikipedia.

"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.

Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet Bialowiezaskogen.

Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".

Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."

"Löftena kunna ej svikas"?

Vilda havsuttrar håller gärna tass för att inte glida ifrån varandra när de tar en slummer på rygg ute vid kusten.
Det här paret vid Vancouver Aquarium tar det säkra före det osäkra och gör likadant i sin bassäng.
Havsuttern har från att ha varit en hotad art gått till att ha uppnått en ganska betryggande population,
och dess ökning ses som ett utmärkt exempel på att det går att göra något åt utrotningen av djurarter.
(Bild från Wikipedia.)

"Nästa år - 2010 - ska förlusten av arter stoppas."

Så står det i ett meddelande från Västra Götalandsregionen inför det faktum att det nästa år är den biologiska mångfaldens år, ett internationellt initiativ sammanhållet av CBD, Convention on Biological Diversity. 190 enskilda länder plus EU har förbundit sig att stödja mångfaldsåret.

Vad är då syftet med det här året? Jo, i korthet att göra oss mer medvetna om den biologiska mångfaldens betydelse för vårt välbefinnande, öka våra kunskaper och göra oss mer engagerade i kampen för den. Vidare att kontrollera vad som uppnåtts hittills och hur man sedan går vidare, vis av erfarenheterna.

Absolut lovvärt, men det är meningen i ingressen jag hajar till inför, det är ju något som man inte kommer att klara av! Det är ingen målsättning, ingen förhoppning, utan ett konstaterande, och det gör mig lite beklämd. Enligt vad vetenskapsmännen kommit fram till utrotar vi över hundra arter på miljonen varje år, i eskalerande hastighet. Om man sagt att "vi skall kämpa för varje art" så hade det varit mer än lovvärt, men med den reklambyråslogan man nu krystat fram så kommer förlusten av enda art innan årets slut att innebära att man svikit ett löfte.

Redan år 2006 utfärdade EU en handlingsplan "med mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och åtgärder som ska göra det möjligt att nå målen till 2010". Där pratade man visserligen om just "mål", men redan i slutet av år 2008 publicerade EU en självkritisk halvtidsrapport där man konstaterade att "intensiva insatser kommer att krävas under de närmaste två åren, både på EU-nivå och i medlemsstaterna, om vi ens ska komma i närheten av att uppnå målet." Vilket vi nu vet att man aldrig gjorde, och bl.a. därför känns det lite trist att samma bekymmerslösa inställning som EU hade för tre år sedan tycks ha gått i arv. Det hade varit bättre om man lovat mindre, och i stället överraskat med att uppnå åtminstone det...