"Det berättas från Guatemala att bergens indianer om kvällarna smyger ut på de åkrar som under dagen besprutats med kemiska bekämpningsmedel. På huk över marken, vid små oljelampor, samtalar de viskande med jorden och ber henne om förlåtelse för den våldtäkt ´civilisationen` begår." (Stefan Edman: "Jordens Sång.")
Igår infann sig plötsligt en släng av brittsommar, då det gick att sitta på balkongen och läsa så länge dagsljuset räckte. Att samtidigt lyssna på lite avkopplande musik gjorde förstås inte eftermiddagen mindre angenäm, och "Solöga" kändes som den perfekta avrundningen på en bra dag.
När jag gick in och stängde dörren kastade jag en blick mot de fantastiska färgskiftningarna i lövverket på kullen och då kom plötsligt en annan nyans av brunt och rött för mig. De senaste dagarna har vi ju sett mardrömsbilderna från Ungern, där murar till en damm med aluminiumslam brustit och 700 000 kubikmeter runnit ut och och den röda döden har ödelagt allt i sin väg - även Donau har drabbats. Och vad värre är: hela dammen hotar att kollapsa med ytterligare död och förintelse som en följd när resterande slam läcker ut.
Först oljeläckan i Mexikanska golfen och så nu det här - vi människor är inte snälla mot Moder Jord! Och vi är inte fria från synd heller på våra breddgrader! I fredags berättade en bekant att han varit på hembygdsträff kvällen innan, där man avhandlat ett område i kommunen. Han talade om att han och kompisarna lekte mycket på ett industriområde i de kvarteren för ett halvsekel sedan, och bland annat hade man "snöbollskrig" med naftalen, som fanns där i stora mängder. Jag vet inte mycket om naftalen mer än att det fanns i det malmedel som jag kommer ihåg att min mor sprutade i garderoberna där hemma en gång i tiden, och jag frågade om det inte var giftigt. Min bekant ryckte på axlarna och menade att man tänkte ju inte på sådana saker när man var tio år, och det är väl sant. Men nu kommer det märkliga: när jag några timmar senare slog på datorn fann jag en nyutlagd tidningsartikel som berättade att en grupp skolelever på torsdagen varit vid sjön nedanför den gamla industrin och lyft upp en stor vit sten ur vattnet. "Stenen" visade sig vara just en naftalenklump som uppenbarligen blivit kvar efter att industrin lagts ner, och två av de elever som kommit i kontakt med ämnet blev så illa däran att de fick uppsöka sjukhus. Av artikeln framgår att ingen tycks ha en aning om någon förekomst av naftalen i sjön, trots att det bl.a. går att googla fram uppgifter om förhöjda halter av det ämnet i sjösystemet från en rapport från Länsstyrelsen för några år sedan. Även om det förvisso inte hotar en miljökatastrof av ungerska mått så känns det i alla fall olustigt när sådant här bokstavligen "poppar upp" inpå den egna knuten...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar