En tur i reservatet

Sagoträdet vid Lackarebäck

Igår blev så årets efterlängtade första långpromenad i Svejserdalen och Delsjöreservatet av - i år tänker jag uppleva bokskogen så mycket som möjligt! Trodde inte att konditionen skulle vara den bästa, men jag avverkade närmare två mil och gick i fem timmar, och även om det var motigt på slutet kändes det bättre än vad jag hade vågat hoppats.

Lördagen visade en bra dag att vandra i Delsjön, inte bara på grund av det gudomliga vädret utan även för att Göteborgsvarvet gick av stapeln, vilket helt klart hade inverkan på antalet motionärer ute till skogs.

Vildmark i storstadens utkant

Även om det blev en mängd positiva intryck av turen så lämnar "den vilda campingen" vid ÖIS-gården
en viss bitter eftersmak. Där finns nu en större koloni människor som bor i tält och bilar och som annekterat ett hörn av reservatet. Jag tog lite bilder på hur det såg ut, men på en del av parkeringen pågick en sorts verksamhet som uppenbarligen inte var avsedd att observeras, så där blev det inget fotograferande. Det flyttades varor mellan bilar med "vaktposter" utställda, och det kändes direkt obehagligt att passera på nära håll.

Givetvis så lider man med dessa utsatta människor, men som naturvän lider man också att se den fina bokskogen belamrad med kastade sopor, utgallrade kläder från klädlämningsboxar, slängda bildäck, plundrade datorer, och inte minst, mänskliga exkrementer på gångstigarna, med diverse former att toapapper blåsande omkring. Det är ju faktiskt ett naturreservat och dessutom ett område där många barnfamiljer rör sig i anslutning till fotbollsplanerna!

Göteborgs kommun har ställt i utsikt att ordna campingplatser för denna typ av nybyggare. Det är bara att hoppas det även omfattar dem som håller till vid Kallebäck, och ju snarare desto bättre!

P.S.  Den 11 juni verkar äntligen dödläget kring soptippsboendet i Kallebäck ha brutits, då Göteborgs stad polisanmält de 80 ockupanterna efter att ha erbjudit dem olika former av lösningar som de inte accepterat. Hoppas nu att det innebär att naturreservatet blir städat, att ungdomarna kan spela fotboll på ÖIS-gården utan störningar, att pendlarna inte behöver känna obehag vid bussresandet, samt att de som lever i misären får hjälp till en lösning av boendeproblematiken. D.S. 

Jag blir hellre jagad av vargar...

Förlagan till myggan finns på  USDA (bearbetad)

"De blir desperata och gör vad som helst för blod. De går direkt på människor, också mitt på dagen i fullt solsken."

Resan till Värmland var lyckad i midsommarhelgen var lyckad på alla sätt. Med ett undantag: myggen! Som lyckligt boende i ett myggfritt distrikt på västkusten hade jag nästan förträngt plågoandar som mygg och knott. Får man ett myggbett under säsongen här hemma är det något av en sensation, på gränsen till ett märke att vårda ömt (i dubbel bemärkelse).

Därför blev myggsvärmarna uppe vid Vänerns norra strand nästan en chockartad upplevelse! Enligt en myggforskare på Riksmuséet, som citatet i ingressen är hämtat från, är Värmland i år hemsökt av översvämningsmyggan, en sällsynt rå sälle. Som namnet antyder frodas den i översvämmade miljöer, något som Värmland tydligen haft under våren (vilket låter konstigt för den som bara minns en sällsynt kall och torr vår). Till skillnad från den lite mer försiktiga skogsmyggan går översvämningsmyggan direkt till bords utan några krusiduller, det är pang på bara! En liten tröst när man sitter där och river sina myggbettssvällda vader och kliande örsnibbar är att de här betten inte är skadligare än de som skogsmyggan åstadkommer. 

Myggforskarens råd till den som vill skydda sig mot myggen är de sedvanliga: myggmedel förstås, samt att man skall klä sig i heltäckande och inte åtsittande kläder. Helst ljusa sådana, eftersom myggorna dras till mörka färger. Myggmannen påminner också att det finns de som drabbas värre av myggornas blodtörst, nämligen de vilda djuren, som inte kan skydda sig så effektivt som vi kan (om det nu kan vara någon tröst?). 

När skadan väl skett och det kliar riktigt bevärligt är faktiskt den enklaste lindringen att badda med kallt vatten eller is. Alsolsprit, kylbalsam eller hydrokortisonsalva nämns också som verkningsfulla motmedel. Fast själv har jag helt enkelt låtit det"klia slut", och så här på fjärde dagen efter hemresan återstår bara ett fåtal irriterande påminnelser om översvämningsmyggan. Samtidigt är jag tacksam över att jag inte skulle några mil ytterligare öster ut, till Deje. Där är myggplågan sommartid (och inte bara i år) så intensiv att kommunen tvingats till att lägga ut fortlöpande information om myggläget på sin hemsida, och det finns människor i det drabbade området givit upp och sålt sina hus för att flytta till lugnare omgivningar. Det vore förstås bättre om det var myggorna som stack. Iväg!

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

Buss på dom bara!

 "Ty genom den dagliga utdunstningen eller transpiration, befrias människorna i Norden väl till hälften ifrån vad som förtärt och i kroppen onyttigt blivit, och det nästan oförmärkt."
  Ur "läkarbok för allmogen" 1765.

En bussresenär som anlitat Upplands lokaltrafik påstås ha luktat så illa att resenärerna lämnat bussen i panik när odören spridit sig, och chaufförerna skrev upprörda brev till sin arbetsgivare och påpekade att de såg det som ett arbetsmiljöproblem att skjutsa mannen. Bland annat anfördes att de tvingats byta sittdynor som resenären suttit på, eftersom stanken satt i så länge. Upplands lokaltrafik vidtog då den drastiska åtgärden att helt sonika göra hembesök hos kunden för att undersöka hur han luktade. Hur kontrollen gick till framgår (som tur är?) inte av trafikföretagets rapport, men de säger att mannen visat "full förståelse" för deras synpunkter, och skulle göra något åt problemet (duscha, kanske?).

Fallet, som f.ö. har fått stor uppmärksamhet långt utanför landets gränser efter att nyhetsbyrån UPI uppmärksammat det, visar hur trafikföretagen kan nå framgång genom att verkligen gå till botten med detta problem. Själv plågas jag starkt  av vissa medresenärers tunga parfymer och annan "vällukt". Kan man inte göra så att biljettkontrollanterna utbildas i att inte bara kolla färdbevisen, utan även luktar på resenärerna, för att se till att de varken luktar för illa eller för "gott"? En avgiftstaxa skulle lämpligen kunna se ut så här:

Doftar timotej och nyligen slaget hö  = 50:-

Utsöndrar bävergäll = 100:-
Luktar mäsk = 100:-

Avger jätteknölkallalukt = 150:-
Stinker som träskvatten och ruttet hö = 150:- 

Kanske tycker någon att det är att hårddra det hela, men faktum är att Honolulu City Council redan för tre år sedan planerade att införa en bot på upp till $500 eller sex månaders fängelse för resenärer som doftar för mycket - om man sedan lyckades genomföra nyordningen vet jag inte. Det sades då: "It would make it illegal to have odors that unreasonably disturb others or interfere with their use of the transit system. It doesn't matter if it's body odor or offensive fumes that emanates from clothes, personal belongings or animals."

Slutligen vet jag att oönskade lukter faktiskt även kan få positiva konsekvenser för personalens kondition. På den arbetsplats jag nyss lämnat berättade mina kollegor att det för några år sedan fanns en anställd som åt mycket vitlökspiller, dock ej den luktfria sorten. Efter att hon åkt i hissen föredrog hennes arbetskamrater att gå uppför trapporna ännu flera timmar efteråt. Samma effekt hade det f.ö. då en äldre kontorist brukade fjärta rätt så indiskret under sitt hissresande. Där skulle luktkontrollanterna från Uppsala ha behövts!


Brasklapp:  Om någon tycker att jag inte är medveten om problemets allvar så vill jag jag återknyta till att jag själv är känslig för starka dofter, om än inte med de allra besvärligaste symtomen. Det är bara det att jag gärna föredrar att ta saker och ting från den lättsamma sidan, även om det kan tyckas lukta lite skämt.  

Ett hav av sopor i stormens spår

"Hos atlantiderna." (Egen bild.)

"En dag ska också dagens växande och larmande kustmetropoler glida under vattnet. Centra från vilka den tekniska människan sträcker sitt herravälde ut över havet skall höra havet till - sjunka som hamnkvarteren i Sidon och Tyfos, utplånas som de sandborgar barn bygger på en strand. Havet gav, och havet tar. Vårt blir atlantidernas öde:

Över oss sorlar

över oss gungar

folk av en främmande stam."

Nej, Rolf Edbergs rader ur "Droppar av vatten droppar av år" från 1984 skall inte tas för en profetisk spådom om New Yorks snara undergång. Däremot blir boken bara mer och mer aktuell för varje år som går. Naturkatastroferna har slagit hårt mot redan ansträngda oceaner de senaste åren; tsunamin i Indiska Oceanen 2004, orkanen Katrina som drabbade sydstaterna 2005, oljekatastrofen i mexikanska gulfen 2010, översvämningarna i Queensland 2010-11 och nu stormen Sandys härjningar vid den nordamerikanska västkusten är inte bara ofantliga katastrofer för stunden. När vattnet drar sig tillbaka för det med sig en mängd föroreningar ut i världshaven; byggnadsbråte, berg av plast, orenad mänsklig avföring, miljögifter från fabriker och åkrar, olja och bensin från läckande tankar och kontaminerat spillvatten från kärnkraftsreaktorer - allt finns i den häxbrygd som sköljer ut till havs.

Efter FN-toppmötet i Rio om hållbar utveckling i somras fanns i slutdokumentet bl.a. formuleringen "nedskräpningen av haven ska åtgärdas före 2025". Jag önskar av hela mitt hjärta att så vore möjligt...

Tappad energi

Bilder från Wikimedia Commons.

..."några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan." - Nicke Sjödin.

Även om vädret på andra sidan persiennridån nu på morgonen är grått som en vadmalsskjorta så lurar det ingen - våren är här! Kom att tänka på det där med "vad som göms i snö kommer upp i tö" häromdagen när jag såg några buckliga burkar i en plantering. Om man lite filosofiskt skall se de slängda ölburkarna som vårtecken så är det väl "vår" året om numera...

Numera har förresten de urdruckna öl- och colaförpackningarna vid vägkanten fått sällskap av energidrycksburkar. När man ser de slängda tomburkarna som innehållit energidrycker slås man av tanken att det är synd att den där drycken inte ger de energitankande ungdomarna tillräckligt med ork för att bära med sig tomburken hem, eller åtminstone till närmaste skräpkorg...

P.S. Ett annat sätt att ta tillvara på gamla tomburkar än att panta dem har Sandy Sanderson på Nya Zealand kommit på: han bygger nämligen modellbilar av de gamla burkarna. Se här! På liknande sätt skapar Odette och hennes familj på Madagaskar små modellbilar av tomburkar, något som de förvandlat till ett levebröd.

Döden i starka färger

Vår egen lilla "Central Park" i höstskrud

"Det berättas från Guatemala att bergens indianer om kvällarna smyger ut på de åkrar som under dagen besprutats med kemiska bekämpningsmedel. På huk över marken, vid små oljelampor, samtalar de viskande med jorden och ber henne om förlåtelse för den våldtäkt ´civilisationen` begår." (Stefan Edman: "Jordens Sång.")

Igår infann sig plötsligt en släng av brittsommar, då det gick att sitta på balkongen och läsa så länge dagsljuset räckte. Att samtidigt lyssna på lite avkopplande musik gjorde förstås inte eftermiddagen mindre angenäm, och "Solöga" kändes som den perfekta avrundningen på en bra dag.

När jag gick in och stängde dörren kastade jag en blick mot de fantastiska färgskiftningarna i lövverket på kullen och då kom plötsligt en annan nyans av brunt och rött för mig. De senaste dagarna har vi ju sett mardrömsbilderna från Ungern, där murar till en damm med aluminiumslam brustit och 700 000 kubikmeter runnit ut och och den röda döden har ödelagt allt i sin väg - även Donau har drabbats. Och vad värre är: hela dammen hotar att kollapsa med ytterligare död och förintelse som en följd när resterande slam läcker ut.

Först oljeläckan i Mexikanska golfen och så nu det här - vi människor är inte snälla mot Moder Jord! Och vi är inte fria från synd heller på våra breddgrader! I fredags berättade en bekant att han varit på hembygdsträff kvällen innan, där man avhandlat ett område i kommunen. Han talade om att han och kompisarna lekte mycket på ett industriområde i de kvarteren för ett halvsekel sedan, och bland annat hade man "snöbollskrig" med naftalen, som fanns där i stora mängder. Jag vet inte mycket om naftalen mer än att det fanns i det malmedel som jag kommer ihåg att min mor sprutade i garderoberna där hemma en gång i tiden, och jag frågade om det inte var giftigt. Min bekant ryckte på axlarna och menade att man tänkte ju inte på sådana saker när man var tio år, och det är väl sant. Men nu kommer det märkliga: när jag några timmar senare slog på datorn fann jag en nyutlagd tidningsartikel som berättade att en grupp skolelever på torsdagen varit vid sjön nedanför den gamla industrin och lyft upp en stor vit sten ur vattnet. "Stenen" visade sig vara just en naftalenklump som uppenbarligen blivit kvar efter att industrin lagts ner, och två av de elever som kommit i kontakt med ämnet blev så illa däran att de fick uppsöka sjukhus. Av artikeln framgår att ingen tycks ha en aning om någon förekomst av naftalen i sjön, trots att det bl.a. går att googla fram uppgifter om förhöjda halter av det ämnet i sjösystemet från en rapport från Länsstyrelsen för några år sedan. Även om det förvisso inte hotar en miljökatastrof av ungerska mått så känns det i alla fall olustigt när sådant här bokstavligen "poppar upp" inpå den egna knuten...

Hav eller oljetråg?

Deepwater Horizon i lågor 21 april 2010. Bild från Wikipedia.

Ilska! Vanmakt! Avsky! Förtvivlan! Bara ord, och inget av dem, eller ens alla tillsammans, räcker till för att beskriva vad jag känner inför det brott mot mänskligheten som vi nu ser utspela sig inför våra ögon i mexikanska golfen. Medan sliskiga företagsföreträdare spelar Svarte Petter med oljesolkiga kort med varandra inför kongressutskott i USA pumpas obevekligt 800.000 liter råolja ut i havet varje dygn från Deepwater Horizons haveriplats. Under tiden som oljan dödar havssköldpaddor, pelikaner och allt levande som kommer i dess väg tar sig den valhänta kampen mot katastrofen allt märkligare uttryck. En amerikansk välgörenhetsorganisation samlar in hår från frisörsalonger för att sys in i oljelänsar, BP talar om att dumpa sopor och gamla bildäck i borrhålen för att stoppa oljeflödet o.s.v.

Nu börjar observationer av varelser från havsdjupen nå oss från platser där de normalt inte brukar uppträda. Från västkusten rapporterades en död sillkung ha "satt experterna i extas" då den flöt i land i Hunnebostrand den 10 maj. Det var första gången på 131 år som denna märkliga fisk som lever på djup ner till tusen meter påträffades i svenska vatten. DN skriver: " I februari i år lyckades en undervattenskamera, av rena turen, fånga en sillkung när den simmade fram på 765 meters djup i Mexikanska golfen. " Några dagar efter att Sillkungen strandat fångades en vågmär, en djuphavslevande släkting till sillkungen, i ett garn utanför Marstrand. Den arten är också en raritet i Skagerrak , om än inte så ovanlig som Sillkungen.

Samma dag som sillkungen flöt i land vid västkusten hände en ännu större sensation i Medelhavet, då en gråval visade sig, en art som man ansett som utdöd i Atlanten sedan 1700-talet. Nu tror forskarna att denna val tillhör en grupp som återetablerat sig i Atlanten. Men varför dyker den då upp just nu, och i Medelhavet? Även om de här fynden inte nödvändigtvis beror på händelserna ute på Gulfen så känns det dessvärre som om något kommit i olag nere i havsdjupen, och kanske får vi vänja oss vid att främmande arter bokstavligen kommer att dyka upp i miljöer där ingen väntat sig att få se dem. I så fall är det knappast några goda nyheter, utan nödrop från en miljö som kan vara dömd till undergång på grund av mänsklig girighet och cynism.

Och den som händelsevis tror att det här är en isolerad företeelse ute på ett enskilt oljefält är vilseförd! I augusti förra året inträffade t.ex. en oljekatastrof vid Montara Wellhead Platform utanför Australiens kust. Den har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i media här - i själva verket tycks den ha tystats ner även i Australien.

En månad efter katastrofen hade registrerats genomförde forskare från WWF en expedition i området. Trots att man vid flera tillfällen var tvungna att lämna de drabbade farvattnen på grund av den outhärdliga stanken från oljespillet kunde man se hur delfiner kämpade för att få syre, och hur fåglar förgäves putsade sin fjäderdräkt innan döden nådde dem. Crikey skriver: "The expedition report released last Friday describes the results of three days of surveys which included sightings of 202 Spinner Dolphins, 77 Pan Tropical Spotted dolphins, 30 bottlenose dolphins, 176 Sooty terns, many other sea-birds, sea snakes and the occasional turtle in the region affected by the slick. It comes at a time when the company has also reported deaths of 16 out of 25 oil affected birds at Ashmore reef".

Beräkningar pekar på att år 2050 kommer planetens befolkning att ha ökat till ca 12 miljarder invånare. Av dem uppskattas cirka 60 procent leva inom 60 kilometers avstånd från havet. Kommer de att få uppleva ett levande hav, eller kommer de att leva på stranden av en flytande sophög, tömd på liv?

Kung av ett krympande rike

"En dag, berätta några polarfarare, dödade vi en isbjörn, som flere månader hade bevakat vår bostad; då vi öppnade honom funno vi i djurets mage ingenting mer än en klädesbit, som vår skräddare kastat ut med annat skräp. Flere andra björnar, som vi likaledes dödade, hade helt och hållet tomma inelfvor; andra hade icke förtärt annat än vatten och hafsväxter, en diet, som endast hungern kunnat tvinga dem att välja. Korteligen, det är ett sorgligt lif, som dessa djur föra, nödgade att oaflåtligt gå och söka efter sin föda i denna verld af is och mörker; ett rof för fruktansvärda snöstormar, som endast klipporna kunna ostraffadt trotsa, en lekboll för tusentals anfall af denna nyckfulla natur med isar, som utan uppehåll stöta tillsamman eller hopa sig i fruktansvärda massor; omgifna af förrädiska klyftor, eller hotade att när som helst föras ut i öppna hafvet af ett isstycke som lossnar och lemnar sitt landfäste. I sanning, den europeiska bruna björnen för ett det behagligaste lif i jemförelse med sin kusin i höga norden."
- - -
"Det händer äfven ofta vid slädfärder, då manskapet hvarken har tid eller möjlighet att anställa jagt, att truppen passerar förbi en eller flere björnar, som då stanna på endast några stegs afstånd, utan att i sin ställning röja annat än nyfikenhet och öfverraskning. En annan gång nöja de sig med att göra en rund omkring tåget, med hufvudet oaflåtligt vändt deråt. Så hände sig en gång, att vår doktor, som med sin släde, befann sig på återväg till fartyget, helt oförmodadt fick eskort af en stor isbjörn. Det var endast våra rop som föranledde doktorn att vända sig om, och då upptäckte han med öfverraskning, hvilket farligt sällskap han hade."
(Svenska Familjejournalen 1875)

"Dagens Nyheter har en artikel om hur isbjörnen Knut åt en födelsedagstårta. Sen Al Gore kom med sin bluffbild om den "drunknande" isbjörnen har klimatvänstern tagit isbjörnen som någon symbol för ett djur som kommer att utrotas av (den påhittade) kommande katastrofala uppvärmningen.

Men isbjörnen är ett av de farligaste djuren på jorden. För isbjörnen är människan helt enkelt mat. Ingen människa med förståndet i behåll ger sig ut i isbjörnsrika trakter utan ett vapen."
(Citat från svensk blogg anno 2008.)

Fotnot: Inslaget från YouTube har bytts ut eftersom det inte längre fanns tillgängligt. Samtidigt har länkarna setts över (140114).

Vad havet gav

"På Dominikanska Republikens långa, palmkantade stränder trivs man utmärkt om man gillar att sola, bada, sporta eller strosa längs vattenbrynet", läser jag på en nätsida. Carlos från Santo Domingo har något annat att berätta. För tjugo år sedan brukade han leka med sin hund på den här stranden vid Guibia, Santo Domingo. Idag vadar han i drivor av sopor, varav hälften är plastprodukter. Colaflaskor, oljedunkar, sandaler, vattenbehållare, brödbackar, dockor. Plast, plast, plast!

Carlos skriver på YouTube: "Plastic trash acumulates in our coasts and beaches, taking up to 500 years to decompose, killing over 1 million seabird and 100,000 marine mammals every year. Other garbage just floats on the sea, dragged by ocean currents. Just as damaging are the chemical contaminants released by these pieces of trash to the sea."

År 2007 gjorde en skolklass från Urbana High School, Illinois, en resa till Dominikanska Republiken. De berättar på nätet om sina upplevelser på en annan ort. "Today at Batey Libertad, we picked up trash along the narrow, dusty streets. Our group collected more than four bags of garbage in a span of 25 minutes. We still left a lot of litter on the ground because it was too hot to pick up for long, and the few trash cans there were full. Garbage overflows at the Batey because garbage trucks rarely come by. In fact, trash collection recently stopped all together, and residents are now burning garbage at the back of the Batey." Just den här veckan meddelar en lokal konstgrupp i Santo Domingo att de förbereder en utställning kallad "Urban Solid Residue". Där tänker de påvisa att man lever i en soptsunami.

"Upptäck Dominikanska republiken, ett karibiskt semesterparadis med fantastiska stränder och ett azurblått hav", lockar en resebyrås hemsida.

P.S. Om vad havet tar går det att läsa här. D.S.

Trädets talan

The House (Wikipediabild)

"The tree which moves some to tears of joy is in the eyes of others only a
green thing that stands in the way. Some see Nature all ridicule and
deformity, and some scarce see Nature at all. But to the eyes of the
man of imagination, Nature is Imagination itself."
-William Blake, 1799, The Letters

Som utrustade med jättelika mammutfötter står dessa Giant Sequoias stadiga i en kalifornisk nationalpark. Annars har många av jätteträden i USA dessvärre gått sorgliga öden till mötes. Visste du t.ex. att där Pentagon nu står växte en gång det gigantiska Redwoodträdet General Noble, som dock togs ner till världsutställningen i Chicago på 1890-talet? Om detta och andra jätteträd berättar Lotta Lotass i sitt nätprojekt Redwood på nätföreningen Autors sajt.

Att världens nu äldsta kända träd växer i Sverige känner du kanske till redan? Guardian gör det dock uppenbarligen inte, eftersom de påstår att tallen Methuselah i Kalifornien är äldst. Men den tallen är "bara" 4768 år gammalt, vilket gör det till rena junioren i jämförelse med det träd på Fulufjället som är 9550 år.

P.S. Glöm inte ditt dagliga klick - Verleskogen behöver dig! D.S.

"Her Deepness" vädjar för havet

Råö (egen bild).

Hon har kallats "Her Deepness" av några av de största tidningarna i världen. Ända sedan Sylvia Earle var barn har hon fascinerats av havet, och hon har verkligen vigt sitt yrkesliv åt det. Earle har lett mer än 50 expeditioner över hela världen med syfte att upptäcka havets hemligheter, och hon har även varit varit chefsforskare på the National Oceanographic and Atmospheric Administration. På senare år har hon dessutom deltagit i utvecklandet av Google Ocean.

Sylvia Earle är en hängiven företrädare för havet och dess innevånare, och hon har nyligen mottagit TED-priset 2009 för sin kamp. Priset är på $100.000 plus "One Wish to Change the World". Hennes önskan kan läsas här ovan, och i samband med prisutdelningen utvecklade Earle sina tankar om läget för våra hav, ett föredrag som borde spelas upp för politiker i alla länder. Det är dryga kvarten långt och kan ses här. Titta gärna på det, det är väl investerade 15 minuter!

Låt det säga klick!

C:a 5 mil NO från Göteborg, i Risveden som ligger i Ale kommun, finns Verles gammelskog. Det är ett mycket vackert äldre 82 ha stort barrskogsområde uppblandad med olikåldrig blandskog, lättframkomlig för det rörliga friluftslivet. I över 20 år har den lokala SNF-gruppen i Ale jobbat för att bevara detta skogsområde, som till stor del är klassad som naturvärdesobjekt av skogsstyrelsen, och vissa delar uppfyller dessutom kraven för nyckelbiotop enligt såväl Skogsstyrelsen som Länsstyrelsen. Vidare uppger Ale kommun i sin naturvårdsplan från 2007 att skogen är ett särskilt värdefullt naturområde med höga och unika naturvärden.

Verle gammelskog hyser många fågelarter typiska för biotopen. Här finns orre, större hackspett, mindre hackspett, tretåig hackspett, talltita, tofsmes, gök, storlom, ormvråk och stjärtmes. Här spelar tjädern, fiskgjusen bygger bo, och i skymningen hörs sparvugglan och pärlugglan ropa.

Bland de skyddsvärda växtarterna återfinns glansfläck, rostfläck papillav, barktrapelia, grynig blåslav, havstulpanlav, brunpudrad nållav, spindelblomster, klockpyrola, nålstarr, granspira, korktaggsvampar och rödgul trumpetsvamp.

Nu pågår en intensiv kamp att försöka rädda denna miljö. Stiftelsen som driver frågan har tid på sig fram till den 19 mars 2009 med att få ihop nog med pengar för att rädda gammelskogen från avverkning. Organisationen "Ett klick för skogen" har lyckats utverka en respit för förhandlingar med markägaren, annars skulle skogen ha blivit fälld redan i vintras - detta eftersom inga myndigheter har nog medel för att kunna bevara den avverkningsanmälda skogen.

Ett övertag av Verles gammelskog kommer att kosta 7 450 000 kronor, inklusive lagfart och övriga kostnader. Om inte kampanjen lyckas samla in nog med pengar innan tiden löper ut kommer Ett klick för skogen att bli av med sin sin handpenning (ca 10%), samt att skogen kommer att återgå till skogsägaren som då avser att avverka den omgående.

Hur kan vi då hjälpa till med att stötta räddningsprojektet? Jo, genom sponsoravtal får Ett klick för skogen bidrag efter antalet klick på hemsidan. Ett klick för skogen per dag är vad det är tillåtet för oss besökare att göra, vilket inte kostar oss något, men som betyder mycket för skogen. Vill man sedan bidra ytterligare genom att köpa träd eller produkter kan man förstås även göra det, men det är alls inget "krav". Hoppas nu att du liksom jag trycker på för Verles gammelskog! Vi är inte ensamma - igår gjordes 25020 tryck från sådana som liksom oss vill engagera sig för detta skyddsvärda naturområde. Men ännu är man långt från målet - i kassan finns för dagen c:a 2,3 miljoner. Man önskar lite grann att man kunde trycka sedlar istället för knappar...

Facit: när insamlingstiden löpt ut hade den givit givit tre miljoner. Bra i och för sig, men långt ifrån de 6,4 miljoner som det skulle kosta att köpa in Verle gammelskog. Så då gick det alltså åt "skogen"? Icke! Ale kommunfullmäktige röstade ja till att vara med att delfinansiera köpet genom att skjuta till ca 1 miljon kronor. Västkuststiftelsen går in med ca 1 miljon kronor, Naturvårdsverket ger ca 1.9 miljoner kronor och Ett klick för skogen avdelar 2.4 miljoner kronor. Dessutom ger Fältbiologerna 400 000 kronor i bidrag till Ale kommun och Västkuststiftelsen för skötseln. Snipp, snapp snut... så har den sagan precis börjat! Men fortsätt att klicka - det finns många skogsområden kvar att rädda!