Guldjakten i fotbollsallsvenskan är i full gång, och en av guldkandidaterna är IFK Göteborg. Deras tränare Mikael Stahre har, som jag trodde, myntat uttrycket "positiv desperation" som en metod för spelarna att plocka åt sig guldet. DN skriver:
"För att det ska ske så gäller det att få spelarna att älska läget, att njuta av den ”positiva desperationen".
-Man skall inte bara gilla läget, utan ta vara på läget och leverera när det börjar dra ihop sig, förklarar Mikael Stahre och utvecklar resonemanget:
– Det handlar i grund och botten om vinnarattityd som man kopplar till glädje och att man vågar spela ut. Vi ska tro på det vi gör, men samtidigt måste det finnas någon form av spets så att man tar tillvara läget ordentligt.
– Det är därför man håller på med det här och klubbar lägger ner stora pengar och resurser för att hamna i läget där man slåss om de ädlaste medaljerna."
Frågan är om det han talar om verkligen är "positiv desperation"? För mig låter det mer som en fråga om självförtroende, att våga spänna bågen. Den positiva desperationen är som jag ser det en dold resurs som man tillgriper när allt annat visat sig vara verkningslöst. Det här är i fri översättning något jag hittat om positiv desperation på ett amerikansk sida:
"Desperation är ett tillstånd när allt ställts på sin spets i förhållandet till någon eller något. Desperationen kan vara positiv eller negativ, den positiva desperationen kan få oss att ge vårt yttersta för att uppnå något vi brinner för. Det får oss att kämpa för att förverkliga en dröm vi har eller ett mål vi satt upp, och ibland kan själva tillståndet och ansträngningen i sig vara en belöning och kanske i sig en skjuts framåt. Skådespelaren Jim Carrey har sagt att "desperation är en nödvändig ingrediens om man vill lära eller skapa något. Den som aldrig är desperat någon gång är ointressant." Men någons desperation kan också upplevas som negativ av andra om man uppträder för ivrigt och påstridigt i fel sammanhang. Som Douglas Horton, en amerikansk teolog (1891-1968) uttrycker det: "Att uppträda desperat är som att stjäla från maffian - man drar lätt fel uppmärksamhet till sig". Så rådet är alltså att om man befinner sig i en desperat process i jakten på något eller någon så skall man inte annonsera det utåt genom tal eller uppträdande."
Om man skall tolka den beskrivningen så är risken alltså att man förtar kraften i den positiva desperationen genom att på förhand tala om den som ett medel för att uppnå sitt mål, och att man inte lyckats nå fram till sin verkliga kompetens på andra vägar.
Bortsett från det så visar det sig alltså att själva begreppet inte är något nytt påfund, åtminstone inte i USA. Jag har roat mig att googla lite på uttrycket och får det till att det först (?) användes i Sverige av en bloggare i april 2009 när hon försökte att få tag i biljetter till Mikael Jacksons Londonkonsert (som f.ö. ju aldrig blev av, av kända skäl). Sedan har det poppat upp i idrottssammanhang några gånger, men det var först när Stahre lanserade det i veckan efter Blåvitts seger mot AIK som uttrycket verkar ha nått rubrikerna. Jag misstänker att det kommer att bli mer frekvent använt framöver.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar