Bop ´til the cows come home

Källkritik kan vara ack så tråkig - vi har väl alla hört olika varianter av den gamle luttrade redaktörens råd till den nyanställde volontären: "kolla aldrig en bra nyhet, för då spricker den!"
Kanske var det så kulturredaktören på Norrtelje Tidning tänkte förra året, när han publicerade följande goda historia (här fritt återgiven).

En skånsk jazzentusiast hade förirrat sig åt Lommahållet till för ett besök hos en lantbrukare Jönsson. Som de stod där på lagårdstunet så hör plötsligt jazzvännen omisskänliga toner strömma ut ur ladugården - minsann är det inte Charlie Parker! Den häpne gästen frågar lantbrukare Jönsson hur det kommer sig, och Jönsson börjar berätta.

På sommaren 1950 hade en bil rullat in på gårdsplanen. Det visade sig vara ett gäng turnerande musiker med Arne Domnérus vid ratten. Deras bil hade börjat koka, så de bad om hjälp med att fylla på vatten. Jönsson fixade påfyllningen, och medan han gjorde det passade en av bandmedlemmarna på att ta en bensträckare. Musikern visade sig vara den nyssnämnde Charlie Parker. Charlie hörde musik från ladugården och blev intresserad, så han frågade Jönsson om hur det kom sig. Jönsson berättade att han hört att korna skulle mjölka bättre om de fick lyssna på musik, så han hade ställt ut en bandspelare med lite god musik till dem. "Kanske kan du spela in något åt dem?", frågade Jönsson vänligt, och sålunda kom det sig att Charlie Parker slog sig ned på mjölkpallen och improviserade några låtar.

Femtiotre år senare upptäcker alltså vår jazzälskare denna kulturskatt, och han lyckas få låna bandet av lantbrukare Jönsson. Inspelningen når snart OJ:s Parkerspecialist Lasse Werner, som gjorde följande analys: "Parker verkar vara märkbart inspirerad av omgivningen och hans version av Cow Boy Boogie tillhör det väsentligaste man hört av Parker. Hans virtuositet och outtömliga fantasi kommer här helt till sin rätt".

En underbar historia - även om den dessvärre inte är sann! I början på femtiotalet var rullbandspelaren knappt ens introducerad, och att Jönsson då skulle ha haft en sådan i ladugården låter inte speciellt trovärdigt. Rent hypotetiskt kunde det ha stått en trådspelare hos kossorna, men även det verkar långsökt! Bortsett från dessa teknikaliteter kunde man faktiskt redan ett halvår innan artikeln i Norrtelje Tidning läsa i OJ att det hela var en skröna som satts på pränt av skämtaren Björn Fremer. Storyn har med tiden blivit en slags vandringssägen, och har förekommit såväl i skönlitteratur som i Ken Burns TV-serie om jazzens historia.

Efter detta är det knappt att man längre törs tro på SvT:s fynd av Hendrixinspelningarna - kanske hade den gode Fremer ett finger med där också?

Svankult?

Det är mycket man kan vara tacksam för här i världen - elektroniken och Internet inte minst, så att man slipper blogga som våra förfäder- genom att hacka in det man vill ha sagt i urberget! Å andra sidan var deras meddelanden lite mer hållbara (åtminstone till dess luftföreningarna började dra sin svavelindränkta skurtrasa över hällarna)...

Vad som fått mig att fundera över denna uråldriga graffiti är att jag gjort en utflykt i Bohuslän och återknutit bekantskapen med en del gamla hällar och även gjort nedslag på för mig nya platser.

Väl hemkommen har jag satt mig att granska mina bilder från olika hällar, men även fördjupat mig i det som redan finns dokumenterat. Jag tror faktiskt att jag gjort ett litet scoop på direkten, om än inte från svenska hällar...




(Bilder dessvärre förkomna.)




På ovanstående bild t.v. från Historiska Museet ser vi en förstorning från en sköld upphittad i halländska Nackhälle, enligt experterna av mellaneuropeiskt ursprung. Uppenbarligen har denna typ av sköld endast haft rituell betydelse, eftersom den är alldeles för tunn för att utgöra ett skydd. Till höger har vi på ett utdrag från sajten Catshaman en hällristning från Onega i Ryssland. Som gammal fågelskådare tycker jag mig i båda fallen se att de avbildade fåglarna är svanar. Enligt Lindälv, "Fornfynd och forninnen i Norra Halland", har den danske arkeologen W. Boye gjort samma bestämning beträffande bronssköldsfågeln.

Vad som är intressant är att denna typ av sköldar dateras till år 700-500 f.Kr., och Onegaristningen till år 500 f. Kr., sålunda är de förmodligen samtida. Noterbart är att sidan med Onegaristningen gör jämförelser med stjärnbilden Svanen, men även med legenden om Tuonelas svan, känd från Kalevala. Svanen anses som en arketypisk referens till dödsriket, vilket t.ex. för oss vidare till Kalahamsa, dödens svan, inom Hinduismen.

Den som orkar kan ju även dra paraller med Zeus, Sokrates, faraonerna etc., men jag själv sätter tills vidare streck här, och nöjer mig med att på egen hand fortsätta mitt hypotetiska grubblande över om våra förfäder var förtrogna med stjärnbilden Svanen, och/eller om svanen redan då var en symbol för döden. Kanske sångsvanen ruvar på sanningen...