Parkens hemliga liv

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format

I vår kommun går bussarna går åt alla håll och det är tätt mellan avgångarna, vilket emellanåt får mig att "slumpbussa" (nyord!). Det innebär att jag struntar i tidtabeller och bara går ner till resecentrum för att hoppa på första bästa buss - alltid kommer man till något intressant mål! Idag förde det mig åter till Botaniska Trädgården, vilket i och för sig inte var någon överraskning, det har blivit ett antal besök där i år. Varje gång upptäcker jag nytt, samtidigt som jag börjat få vissa favoriter. Efter att jag ägnat en stund åt alla vackra blommor sökte jag mig mot mina stora vänner - träden!

Det bor nog en trädkramare i mig, jag fascineras av trädens individuella uttryck - om det så är en kinesisk sekvoja eller en anspråkslös björk må göra det samma! Nu är det inte så att träden talar till mig, men det vilar ett slags anda av vishet i trädens närhet. Jag tror att de trivs i Botaniska Trädgården och mår bra av att bli beundrade. (Björken ovan med sina solbrillor kanske spelar över en aning...)

Annars var det oväntat lite besökare i Botaniska idag. Kanske är det lite mellansäsong just nu, när näsduksträdet viftat farväl för i år med sina vita näsdukar och rhododendron och azaleor har fällt sina blommor. När de började småregna "såg man knappt en katt" i parken. Jo, förresten, den här, som stolt och högljutt lät meddela sin närvaro där den satt vid gångvägen.  

 Ja, det var något speciellt med denna dag i Botaniska, och att en råget med kid plötsligt helt lugnt kom spatserande över stigen kändes bara som om det skulle vara så. Hon verkade inställd på Japandalen - kanske har hon funnit någon exotisk delikatess där som inte finns i Änggårdsbergen?

Vägen åter avverkades till fots genom Änggårdsbergen, och jag hann nästan hem innan det kom en rejäl regnskur. Och i morgon - vem vet varthän bussen för mig då...

Oaser mitt i storstaden

Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!

Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.

Änggårdens stigskyltning är föredömlig!

Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från  ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i  Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!

Världen känns nära i Änggården...

Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!

Så många. Och så vackra!

 Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett passande ord!

Näsduksträdet och dess färggranna grannar

Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare  verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...

Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken...      Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.

Melodramfestivalen

(Eget festivalbidrag)

 Efter att ha svävat i ovisshet de senaste fem veckorna tänker jag nu på lördag bänka mig framför TV:n för att ta del av det som nationen under samma tid fött fram under liv och kiv och visst röstfusk, jag tänker förstås på det s.k. "mellot". Även utan att höra själva bidragen så har man ju inte kunnat undgå att notera kacklet i spalterna. Senast igår blev vad jag förstår Sanna Nielsen (29) tantförklarad av en av deltagare av konfirmandmodell, vilket hon kvitterade med förminskningen "vad söt han är" - en uppvisning i härskarteknik som rent av borde kunna få Göran Persson att mysa. Eftersom jag med åren blivit något värdekonservativ kommer jag nog att vifta med flaggan lite extra för Sanna.

I kölvattnet på melodifestivalen  har en annan musikalisk skapelse seglat upp. Jag tänker på Babels tävling mellan ett antal författare, som tävlar i att skriva bästa texten till en låt komponerad av självaste Benny Andersson, som också skall framföra den tillsammans med  Helen Sjöholm. I startfältet finner vi namn som Jan Guillou, Susanna Alakoski, Horace Engdahl, Björn Ranelid och Camilla Läckberg, och att det är ett triggat startfält som tar tävlingen på största allvar förstår man av att Alakoski säger att  "Benny Andersson är som Dalai Lama för mig". Till och med den annars så orubbligt Jan Guillou tycks skakad och frågar oroligt om han skall tvingas rimma.

För att underlätta lite för honom har jag för hans räkning lånat och travesterat en text som borde passa i marschtakt. Den börjar så här: 

"Carl Hamilton, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sin pickadoll från bälte
Och bröt i striden fram." (O.s.v.)

Även Ranelid kan behöva hjälp på traven, och då kan det kanske passa att kombinera en av hans redan odödliga verk med en välkänd dänga:

"Nu reser jag till söderns land, till varm och solig strand
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Jag surfar över vågorna som tar mig in mot land
i mitt eget Blue Hawaii."

OK, versrytmen haltar väl en aning, men det tror jag inte bekommer rapparen Ranelid...

Vad gäller Babeltävlingen hoppas jag att vi får se Horace Engdahl stiga ut genom den världsberömda akademiedörren och förkunna vem som vunnit - allt annat skulle vara en besvikelse!

P.S. Så har jag då gjort min plikt (dock utan att rösta) och lyssnat på årets melodifestivalbidrag, och jag blev nästan lite positivt överraskad -  fem, sex låtar höll skaplig standard enligt min åsikt. Mina tre i topp var Sanna Nielsen först och sedan dött lopp mellan Ace Wilder och Yohio om andraplatsen, så jag var väl inte så snett ute? Återstår att se hur långt "Undo" räcker ute i Europa - en topp femplacering är nog  inom räckhåll. I övrigt tyckte jag allt mer synd om programledarna i takt med att deras skämt dalade mot golvet utan reaktioner. Bäst var pauspotpurriet med ABBA - det räddade min stund framför TV:n! D.S.

.

Filmtajm!

Håller just på att läsa boken "Enkel, vacker,öm - boken om Monica Zetterlund" av Klas Gustafson, och när jag upptäckte att vår biograf skulle visa filmen "Monica Z" idag så passade det ju bra att se den och jämföra. Nu påpekas det ju i filmens inledning att den bara bygger på historien om Monica Zetterlund och inte är någon dokumentär, och om man bara har det i åtanke så är det lätt att gilla filmen (regi dansken Per Fly och manus av Peter Birro). Som kritikerna påpekat så är filmens stora behållning Edda Magnason i rollen som Monica Zetterlund. Edda Magnason övertygar som bild- och röstlik Monica Z,  det märks minsann inte att hon varken har gjort film eller sjungit jazz tidigare! Mitt betyg för filmen blir 4 tjavlar.

Vår lokala biograf hade förresten nyinvigning idag efter att ha legat i malpåse i flera år. Biografen kör nu digital filmvisning och salongen har fräschats upp med sköna fåtöljer bl.a. Första föreställningen var klockan 13.00, medan jag gick på 15-föreställningen. Vid visning den tiden på en vardag blir förstås medelåldern hög, den låg säkert på närmare 70 år. Man märkte snabbt att det var människor som växt upp med att man skall se film under tystnad, det hördes varken kommentarer, mobilsignaler eller pappersprassel en enda gång under filmen - fantastiskt! Fast jag är ingen van biobesökare som kan göra jämförelser i det fallet - vid ett snabbt överslag kom jag fram till att det var drygt 25 år sedan jag besökte en biograf senast, då var det "Amadeus" jag såg (två gånger t.o.m). När vi nu återigen fått en biograf (befogat i en stad med över 60.000 innevånare!) så kommer det nog att bli biobesök oftare för min del, speciellt när filmerna visas på dagtid.

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Att kissa är väl ingen konst! Eller?

Fröken Gherardini på caféet (eget, efter viss förlaga)

Nej, jag hänger inte med på alla nya strömningar i konsten, det gör jag inte. Läste i DN häromdagen en recension av en utställning på Fotografiska i Stockholm kring en "konstnär" som fotograferat sina barn i utsatta situationer från det de var minderåriga och framåt.

Recensionen avslutas: "Jag vill framför allt lyfta fram bilden av Sally själv och hennes två döttrar som står på en bergsknalle och kissar. Här är de unga kvinnorna inte modeller utan medskapare till bilden. Den bilden är Manns viktigaste bidrag till fotohistorien." 

Så nu vet du det - nästa gång du går på muggen för att skvala så glöm inte att du därmed gör en konstnärlig handling. Själv funderar jag på att byta ut toaskylten mot en plåt med texten "Studio - var god stör ej. Kreativ verksamhet pågår!"

Kulturrevolutionen, ett faktum?

År 2012 är ju det år som vår värld skall gå under, åtminstone enligt vad Mayafolket runt om i stugorna i vårt land påstår. Kanske fick vi en försmak av detta den 4 januari, då det kändes som om jordaxeln svajade till betänkligt. Stora entrén på SNSN slogs upp på vid gavel, och en rad skäggiga isländska jordskalvsnördar med läsglasögonen på nästippen tittade ut med skräck i blick. Sedan dess har efterskalven tickat in med täta mellanrum, men nu har bilden av vad som hände börjat klarna.

Det som denna morgon fick ABF-Fellini att ramla ur sängen, Mjöklunda Allehandas kulturredaktör att trycka upp frukostcroissanten i näsgången och hela Kobackens acapellamorsa Signe att få stopp i krävan var en drapa av Bengt Ohlsson över tre helsidor i DN. Denne man hade mage att svära i kulturkyrkan, genom vanvördigheter som "Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen." Sådant säger man inte ostraffat i detta fotriktiga land! Sven Wollter och Åsa Linderborg var så snabba att spika ner startblocken att det fanns uppenbar risk för spik i foten.

Men attackerna mot kulturimamernas välde kom över bred front, och innan de hunnit samla sig reste sig Dilsa Demirbag Sten någonstans på tredje kyrkbänken och med stadig röst betackade sig för alla buktalare från vänstra sidan av rummet. Vid tioårsminnet av mordet på Fadime Sahindal skrev hon i GP: "När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.

Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt."

Nu kanske man kan tycka att angreppen på makt- och kultureliten borde vara nog, men som den lilla klarsynta barnet i H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" vågade plötsligt fler människor i kultursvängen sig på att vara uppriktiga. Eija Hetekivi Olsson, uppvuxen som frimodigt barn av Bergsjön, går i sin debutroman "Ingenbarnsland" till angrepp på ett samhälle som "exkluderar och segregerar" genom sitt ihärdiga experimenterade med apartheitpåfund som "svenska som andraspråk". Eija säger i Norrbottenskuriren: "Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för (romanfiguren) Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
-Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter."

Ja, käre värld så mycket som bubblar ihop när korken väl sprungit till väders! På den luxuösa guldbaggegalan hävdade Lo Kauppi snyltarmentalitetens existensberättigande genom att tycka att det är självklart att staten utan att våga ifrågasätta fortsätter att skyffla bidrag över kulturnissar utan i stort sett någon redovisningsskyldighet alls. Ronny Svensson, filmkritiker med god insyn i kultursverige, dristade sig till att våga replikera ”Du och alla andra bidragsmänniskor som kräver pengar för att ni ska få fullfölja er konstnärliga vision, varför ska jag med mina surt förvärvade slantar pynta för att just du ska få uttrycka dig?” Självklart tog det hus i helsicke, och den timide Ronny tvingades till botbänken.

Och så i dag hängde den svårinringade Johan Hakelius i Aftonbladet på genom att ifrågasätta kulturkotteriets koketterande med sin "farlighet" för det etablerade samhället. Detta är något jag sedan länge reagerat över. Varför är de "farliga", när de i själva verket är en del av den överklass de säger sig utgöra en fara för? Vilka dricker konstnärseliten sitt rödvin med? Ja, inte är det med blåställsfolket och skurhinksbärarna, den saken är säker!

Till sist en manifestation: jo, jag älskar de sköna konsterna, men avskyr dem som vill göra dem till egendom för sig och sin klan.

"You ask me for a contribution
Well, you know
We're doing what we can
But when you want money
for people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait"
(Lennon/McCarney)

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Nu lyfter vi på hatten för Per

(Bild ur filmen "Sult")

I fjolårets sista skälvande timmar nåddes vi av den sorgliga nyheten att Per Oscarsson och hans hustru med stor sannolikhet har omkommit när boningshuset på deras lantgård utanför Skara brann ner till grunden natten mot nyårsafton. Sina 84 år och sjukdom till trots var Per Oscarsson fortfarande aktiv, även om han i en intervju i Aftonbladet för ganska precis ett år sedan sa apropå sin publik att "tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart". Givetvis var det inte så, men tyvärr fick han ändå delvis rätt.

Vi är många som kommer att minnas Per Oscarsson med tacksamhet, och det känns trist när en stor tidning som SvD har rubriken "folkkär nakenkuppare" i sin minnesteckning. Per Oscarsson verkade generad när hans insats i Hylands Hörna kom på tal, och jag tycker nog att det finns annat att fokusera på. För min del minns jag med särskilt välbehag hans roll som polischefen i Strömstad i sommardeckarna därifrån, och som låtsasmorfar i "Kan Du vissla Johanna", filmen som numera är lika mycket "måste" som Karl Bertil på julafton (kan ses på SvT Play t.o.m. den 23 januari).
Jag såg Per Oscarsson "civil" i Göteborg några gånger, men fick aldrig se honom framträda. En före detta arbetskamrat var däremot statist i en film där Per Oscarsson hade en stor roll, och han berättade att när man skulle fika eller äta så kom den firade skådespelaren alltid och slog sig ner hos statisterna och småpratade och förvissade sig om att de hade det bra. Just den där vänligheten och anspråkslösheten är det många som vittnar om idag. En hedersman är borta, men hans rollgestaltningar lever länge än.

Jag längtar till Italien...

 

Kan inte låta bli att återvända till veckans stora event - invigningen av karnevalen i Venedig. Skönt att kunna drömma sig bort en stund med hjälp av alla praktfulla inslag därifrån på YouTube! Fast jag har faktiskt själv varit i staden en gång, en sommar, ett annat sekel...

Traffic Jam?

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114, samtidigt som länkarna reviderats.

Ljus i mörkret

"Jag vill resa bort från snö och is" sjöng Sven-Ingvars en gång, och vem vill inte det? OK, snö och is går väl trots allt an, men mörkret...
Fredagen den 13 februari  2009 borde man i enlighet med detta förslagsvis befinna sig i Venedig! Då skall det nog gå att få fart på livsandarna under den färgsprakande karnevalen, som varar fram till den 24. Inte minst är det spännande med de fantastiska maskerna, som traditionellt spelar en central roll under festligheterna. Lokalbefolkningen hade på sin tid särskilt tillstånd att bära mask mellan starten vid festivalen till Santo Stefano den 26 december och fram till fettisdagen. Det är lätt att tro att maskerna var ännu pråligare då, men faktum är att det ursprungligen var enkla masker av papper som mest täckte ögonpartiet, och det var först när en maskmakare på 1980-talet släppte loss sin sin kreativa förmåga som den nya traditionen uppstod.
Själva karnevalen har förstås äldre anor: den finns nämnd redan 1268, men på 1930-talet förbjöds den av fascisterna och återhämtade sig egentligen fullt ut först i och med den nya masktraditionen. Temat för 2009 heter "Sensation: 6 sense for 6 sestiere".

Fotnot: Äldre inslag från YouTube som inte längre fungerade byttes ut 140114, samtidigt som länkarna sågs över.


 

Husesyn

Vi har väl lite olika förväntningar på hur hus skall vara, Nätsajten Village of Joy har  rankat världens femtio till exteriören mest märkliga hus. Det är inte klokt vilken skapelselusta man hittar hos de arkitekter och byggmästare som ligger bakom dessa byggnadsverk, och det är hopplöst att hitta en favorit bland alla upplagor av villa villekulla och lustiga hus! Som stenmänniska gillar jag huset i Guimarães (nr 18) mycket, men det ryska kråkslottet (nr 31) ligger också bra till. En byggnad som saknas är "jättevalen" i Graz, som istället återfinns på VG:s lista över "verdens rareste hus".

Fotnot: inslag från YouTube som illustrerade detta inlägg fungerade inte längre utan togs bort 140114 samtidigt som inlägget reviderades. Det blev ju inte så mycket kvar...

Förgrömmade Albert?

Midvinterdröm i fattighuset (egen bildbearbetning av gammalt foto)

Av en ren tillfällighet snubblade jag in på Lärarnas Tidnings hemsida idag, och där kan man läsa om hur en femteklass besöker Skånes Arkivförbund i Lund. Arkivpedagogen håller upp en bild ur en av Astrid Lindgrens Emilböcker och skolbarnen identifierar snart fattighuset. Man kan ju undra hur många av dagens barn som skulle haft något begrepp om fattighusen om det inte, som vanligt, varit för den välsignade Astrid?

Fast när pedagogen styr över barnens uppmärksamhet på en interiörbild av fattighuset i Lund visar det sig att förståelsen för denna boendeform trots allt kanske inte är så djup hos dem. "Ser det fint ut?", frågar ciceronen. "Ja", blir svaret, "hemtrevligt! De är uppklädda och det är städat."

Det ger förstås pedagogen en chans att berätta om livsvillkoren för de boende i sockenstugan, och de unga får till och med veta namnen på några av de som inhystes där, i en del fall var det barn i deras egen ålder. Ungarna undrar förvånat hur arkivpedagogen kan veta var huset låg, plus allt det andra. "Har du hittat någon gammal karta?", frågar en lite misstänksamt.

Astrid, ja - även om sagotanten för dagen väl heter J.K. Rawling så lär inte Astrid falla i glömska under de närmaste seklerna! Bara ett mått på hennes storhet var då hemsidan för de många Astrid Lindgren-skolorna i Tyskland stolt tillkännagav att de tyska och svenska postverken gjort en samutgåva av ett frimärksblock för att uppmärksamma hennes hundraårsdag. Hur många svenska akademiledamoter har rönt samma uppvaktning? Tji fick de till sist!

Apropå sockenstugan: vad vi som inte är från Astrids trakter kanske inte tänker så ofta på är att Albert Engström, Astrids pappas syssling, faktiskt föddes i Lönneberga (men växte upp i Hult utanför Eksjö). Redan 1912 skildrade Albert sin egen hembygds fattigstuga med "Kommandora" och allt, även om hon i hans bok kallades "Regentan" - det senare lär ha varit en allmän benämning på de fattigstugornas "first ladies" som hade till uppgift att sköta den dagliga driften. På vägen dit fantiserade Albert lite över några som verkar ha varit Rumpnissarnas förfäder: "När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd". Gissningsvis stiftade Astrid bekantskap med Alberts novell långt innan hon hon lät Emil lysa upp julen för sin trakts sockenhjon!

F.ö. fann en intresserad Engströmsforskare ganska nyligen att Astrids berättelse om Emil och soppskålen (också?) lär ha varit skildrad av Albert innan den fann vägen till Astrids penna. Världen är liten, t.o.m. i Småland...


Länktips: på cykelfrämjandets hemsida finns i "Cykling 2007-1" en trevlig skildring av en pedaldriven färd i Albert Engströms hembygd. (Pdf-format).

Flicka på drift!

En splittrad trio... (Egen bild)

Vågen av kopparstölder fortsätter, och egoistiska tjuvar och samvetslösa metallhandlare håller sig inte för goda att plundra det allmänna på sådant som är tänkt att förgylla våra omgivningar. I februari stals en skulpturgrupp med två hästar i brons från Stadshusparken i vår stad, och i dagarna var det dags igen, då den vänstra av de tre glada jäntorna på bilden ovan sågats bort från sin sockel utanför simhallen.

Jag tycker att det är otroligt att inte Polisen lyckas gripa fler koppartjuvar och knappast ens några kriminella skrothandlare alls! Man skyller gärna på dåliga resurser, men ibland känns det som om man bara är ointresserade. I dagens tidning kan vi läsa att Polisen äntligen, efter ett års planerande, slagit till mot en del av de illegala pokermaskiner som vi, "allmänheten", inte kunnat undgå att se uppställda sedan åratal i våra närbutiker och på mackar där vi tankat. Det är bara att hoppas att myndighetens energi räcker till att göra hembesök hos en del skrotupplag nästa gång man känner behov av att visa handlingskraft...

P.S. Här kan man se några statyer som finns kvar på sin plats. Ännu... D.S.

Skepp som mötas

Klippan, Göteborg (egen diakopia)

Klippan, Göteborg, där älv möter hav och där nya fartyg möter gamla. Det var här en sexton år ung man på sensommaren 1920 tog plats i en jolle för att bli forslad ut till en tremastad skonare, som skulle ta honom till Skottland och Irland på hans första hyra.

Den unge mannen växte upp i en misär som vi idag har svårt att föreställa oss ens i våra svartaste fantasier. Hans far dör när han är sex år, och hans mor försvinner till Amerika. När ynglingen som femtonåring för andra gången fotvandrat de fyrtio milen till Göteborg för att bli sjöman, hamnar han en dag av en tillfällighet på stationen i Jonsered. En dam, den då trettioåttaåriga Margaret Kjellberg, sätter sig bredvid trashanken, som berättar för henne att han tänker gå på sjön. Margaret, som tillhörde en förmögen göteborgssläkt med ägarintressen i bl.a. Jonsereds fabriker, förbarmade sig över gossen och skrev ett rekommendationsbrev som gjorde att han fick anställning på Jonsered fram till dess att han kunde förverkliga sina sjömansdrömmar.

De två omaka personerna håller kontakten, och det händer att Margaret skickar en slant till den fattige grabben när hon förstår att han har det svårt. Senare i livet skickar han som tack sin första böcker till henne med dedikation, och när han år 1949 håller sitt inträdestal i Svenska Akademien är hon hedersgäst. Den unge mannen heter Harry Martinsson.

Fotnot: Det sällsamma mötet i väntsalen kom, lagom till hundraårsjubiéet (2004) av Martinssons födelse, att skildras i teaterföreställningen "Damen i väntsalen" av Pamela Jaskoviak.

På drottning Ommas berg

Utsikt över Tåkern från Hjässan (egen diakopia)

"Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt", påstås Ingrid Bergman ha sagt. En plats som jag absolut inte skulle ha något emot att åldras på är Ombergs Hjässa, 264 m.ö.h! Här uppe härskar friden, man har mångmilsvida utsikt över Vättern och Tåkern, och man kan sitta här i timtal och filosofera och fantisera över det som breder ut sig framför ens fötter. Är man uppmärksam kan man få se såväl kungsörn som pilgrimsfalk, och längre in på berget har jag själv sett kronhjort på nära håll.

Omberg är drottning Ommas hemvist, och det kallas inte för inte för "dimmornas berg" (även om Omma haft vänligheten att lätta på dimslöjan vid mina besök!). Fortfarande gör man överraskande arkeologiska fynd på berget, och vid dess fot ligger Alvastra pålbyggnad, en unik träkonstruktion som uppfördes för 5000 år sedan! Från folkvandringstid finns uppe på Hjässan en fornborg som ett synligt bevis för att bergets betydelse för traktens befolkning, ett halvsekel senare klättrade säkerligen munkarna från Alvastra upp hit för att kanske meditera eller hålla andakt. Tänk om du kunde tala till oss och berätta din historia, du mystiska berg!

En sentida celebritet som gästat Omberg är (förstås!) Verner von Heidenstam, som på midsommardagen 1908 höll ett tal inför "många tusen person" på Hjässan. På tidstypiskt högtravande sätt uttryckte han då sin kärlek för trakten:
" Och vilken bygd är det inte, som breder ut sig omkring oss! Här under oss åt ena sidan de öppna östgötafält, som fädrens arbete gjort bördiga och rika och där trivsam gladlynthet har bo innanför gårdsgrindarna. Och där i väster nedanför skogsåsarna den blåaste bland sjöar, där man åt två håll inte ser land. Skymde ej grantopparna, skulle jag härifrån kunna se de avlägsna Tivedshöjder, mellan vilka jag hade mitt barndomshem. Högt inför de tusen som här är samlade vill jag tacka mitt öde för att jag fått en sådan födelsebygd. Det är gåva som doftar glädje till livets sista stund".

År 1925 besökte en annan bemärkt person, Astrid Lindgren, i unga år berget. Hon hade förvisso inte samma fallenhet som Heidenstam för högtidliga ord, men att hon föll pladask för platsen förstår man av vad hon då skrev i en reseberättelse i Vimmerby Tidning: "Finns det något vackrare berg på jorden? Var ser man en vackrare utsikt, än den från Ombergs hjässa?" Ja, inte för att jag själv har rest så mycket ute i världen, men jag har i alla fall inte heller hittat ett vackrare berg, Astrid!

Vy över Vättern från Ombergs Hjässa (egen diakopia)

"Se där ute i väst..."

Vinga (egen diakopia, bearbetad)

"Profilen av Vinga ter sig från öster som utbridda vingar. På dem står fyren och båken som ett gammaldags brudpar uppvaktad av en mindre figur som är lotsarnas västra utkik, en stuga byggd ovanpå ett lågt torn, ruinen av en nedlagd fyr. För dem som färdas i västerled är Vinga det första och det sista de ser av Sverige".
(Evert Taube: ur "Västlig horisont".)


Tio distansminuter västerut från Göteborg ligger Vinga. Många sjöfarande har berättat om hur den första anblicken av Frihetsgudinnan i New York fått deras hjärta att bulta snabbare, men säkert lika många har fått samma känsla när de på väg ut på haven eller åter från resan beskådat Vingas välbekanta konturer. "Hur många utlandssvenskar har inte försakat morgonsömnen för en första hälsning från Vinga", skriver Alf Martin i sin bok "Minnen i urval". Alf Martin var själv sjöman under sju år innan han gick i land i London och blev en legendarisk radioröst. (Många av oss minns nog fortfarande hans trivsamt knarriga stämma!)

Idag är Vinga närmast ett "varumärke", men var namnet ursprungligen kommer ifrån är oklart. En teori som vissa forskare anser trovärdig är att det danska verbet "hvinge" givit namn åt ön, och innebörden skulle enligt denna tolkning vara ungefär "ön i rasande vindar och skummande vågor". Namntolkningen är dock långt ifrån färdigutredd.

Talar man om Vinga kan man knappast undgå att komma in på Evert Taube! Även om vår nationalskald inte föddes på ön utan inne i Göteborg så kom han att tillbringa sina femton första år på Vinga, eftersom hans far var fyrmästare här. I tidningen Vi berättade mäster Taube år 1950 om Vinga, hans värld under uppväxten:

"Allting är verkligen så till den grad relativt här i världen att jag på nittiotalet upplevde Vinga som ett stort land med höga berg och djupa dalar, insjöar, bäckar och vattenfall, ett land där sötvattensfloran, landfåglarna, haren, råttan, vesslan, snoken, igeln och grodan levde sitt fält- och urskogsliv i det inre, omsvallade av salthavets alger och bränningar och liksom blyga inför den atlantiska världens karaktär och dess sälar, sillstim, valar, tumlare, sjöfåglar, fisk, skaldjur. Och skepp! På den tiden var det råseglare och seglande fiskebåtar för det mesta, fiskebåtar med bruna segel och lotskuttrar med eldröd duk i storen. --- På Vinga fanns det snårskogar och aspdungar, klyftor med avgudabilder, där havet rände in under helvetiskt larm och dån, och där fanns myrar med älvdans och spökdjur som jag fruktade. I verkligheten hann jag under hela min barndom aldrig genomforska detta land".

Många dramatiska historier om fartygshaverier är förknippade med Vinga, återgivna inte minst av Evert Taube själv, som upplevde en orkan på 1890-talet där han sade sig ha sett inte mindre än 22 seglare gå i kvav. När man idag passerar Vinga med Danmarksfärjan behöver man dock knappast känna någon fruktan, utan mer vördnad inför havet och de människor som här har levt och verkat.

Carte Postale

Smögen, gammalt vykortFöregående text handlade ju till viss del om gamla vykort, och det fick mig att tänka på något som Hjalmar Bergman skrev i en artikel i Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Bergman berättar där om en utlandsresa som han gjorde i sällskap med stadsläkaren (1896-1915) i Örebro , Oscar Sundelius. När de kom till Konstantinopel hittade Bergman sin resekamrat sittande på terrassen till Pera Palace med en lång remsa framför sig. Vad som Bergman först trodde var en resebeskrivning visade sig vara en handtextad lista "över samtliga hjon i Örebro försörjningsinrättning jämte en del andra gamla fattiga eller sjuka stackare" (som Bergman uttryckte det). Sundelius hade föresatt sig att var och en av dessa skulle få sitt egna kort från fjärran land, så nu satt han och skrev vykort! Nog var väl det en "läkare utan gränser"?

P.S. Apropå motivet ovan tycker jag att det påminner en del från ett frimärke som kom ut för några år sedan (även om segelbåtarna är något olika...)

Pathétique

Fönsternisch i Södra Åsarps kyrka (eget foto)

När min dator vägrade samarbeta förra månaden blev det plötsligt tid över för annat. Sålunda begav jag mig en dag till källaren för att rensa ur böcker som skulle skänkas bort. I en kartong hittade jag då några gamla tidningar från 80-talet som jag glömt att kasta. Jag plockade med mig bunten till min balkong, och i en tidskrift som hette "Utan Gräns" (organ för Sveriges Spiritualister) fanns en artikelserie (nr 6/80, 2/81, 3/81) som jag blev intresserad av. Den var skriven av en musikälskare vid namn Helge Andersson, som berättade att han under mitten av 70-talet råkat ut för en serie märkliga fenomen med levande ljus när han spelade Peter Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathétique. Det som fick mig att läsa Anderssons berättelse var kanske att jag drog mig till minnes att jag från annat håll läst/hört att någon påstått att avslutningen, Adagio Lamentoso, ur denna symfoni är "farlig" att spela på egen hand om man är lite nedstämd, eftersom den kan upplevas som destruktiv (jag har själv spelat den utan att fara illa, men å andra sidan var jag förmodligen inte på depparhumör...)

Nåväl, åter till Andersson! Han beskriver i sin artikelserie hur inte bara han själv utan även en bekant som var präst i statskyrkan hade råkat ut för att stearinljus tändes och släcktes oförklarligt medan de spelade Pathétique. Jag blev lite nyfiken, och eftersom min grammofon tjänat ut gick till jag senare samma vecka till skivaffären för att köpa konserten på CD, men den fanns tyvärr inte på lager. Det var väl det som i sin tur gjorde att jag gjorde en sökning på nätet när datorn väl kommit i drift, och då fann jag en recension i New York Times från 1981 rörande en balettuppsättning av George Balanchine baserad på Tjajkovskijs sjätte symfoni. Tjajkovskijs död är fortfarande en gåta - somliga anger att den berodde på kolera, medan andra uppger att Tjajkovskij begick självmord efter en kärleksaffär med en annan man. Balanchine påstod sig ha funnit svaret i Tjajkovskijs symfoni. Där finns en rysk-ortodox dödsmässa invävd, ett requiem där helgonen ombeds ta hand om de nyanlända själarna, och kombinationen med adagiot tar Ballanchine som ett uttryck för Tjajkovskijs rädsla inför sin förestående död.

Jag skall inte ta upp mer plats med att återge det som kan läsas på ovanstående länk, mer än att peka på ett stycke i balettens handling. Mr Balanchine har lagt in en scen inspirerad från turkisk sufipoesi. I detta avsnitt träder en vitklädd gosse in på scenen, symboliserande oskulden och renheten. En man uppmanar honom: "berätta varifrån ditt ljus kommer!", varvid gossen blåser ut ljuset och svarar: "om du kan tala om vart ljuset tog vägen så skall jag tala om varifrån det kom!" Med detta ville Balanchine påtala att vad han anser vara den verkliga världen skiljer sig från den synliga tillvaro som vi upplever.

Det som man kan tycka vara lite märkligt är kopplingen mellan Anderssons ljusupplevelser i Avesta återgivna i en tidning 1980/81 och vad som framfördes på en scen i New York ett halvår senare...

Om nu någon vill och törs lyssna på Adagio Lamentoso så går det bra med hjälp av denna länk, gratis och legalt (under förutsättning att man har ett användbart musikprogram)! Glöm bara inte att ha koll på stearinljusen... ;-)

Arvet från Carlsson

En man som vandrat i spelargången i Billerudshallen i Grums och Sunnevi ishall i Sunne har något att dela med sig av. Det blev spelarna i Färjestad varse, när Per-Erik Johnsson uppenbarade sig som en nödlösning då de gamla tränarna gått ner sig i rutinens och ledans träsk. Johnsson kom inte som något yrväder med ett höganäskrus kring halsen, knappast ens en dunk Skogsstjärnan i näven, men annars har han, i likhet med många andra ur det värmländska ledarundret, en hel del drag gemensamt med Carlsson på Hemsö.

Enligt Strindberg hade Carlsson "förvärvat en böjlighet i lynnet, och en förmåga att finna sig med alla dessa förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom". Jag tror Carlssons ledartalanger hade gjort sig bättre i Djurgården än i skärgården...

Är det inte märkligt att ett landskap som Värmland med en befolkning där ena hälften sägs vara mytomaner och den andra poeter kan frambringa sådana idrottsledare som bl.a. Sven Låftman, Sven-Göran Eriksson, Conny Evensson, Ulf Karlsson, Johnny Holm och nu Per-Erik Johnsson? Inte alls, vill jag påstå! Den bruksmentalitet som i sina sämsta stunder innehåller en inte så liten dos av jantelagen har också fött fram en beundran för folkliga ledare. Tränare av samma skrot och korn som förvaltaren i Frödings "Den gamla goda tiden" har inte stora chanser till framgång på de värmländska arenorna:

"Han eldar oss helvetet hett
med rapp och knytnävsslag,
han får allt ett vitglödgat spett
i nacken en vacker dag!"

Nu gick det väl sällan till våldshandlingar, värmlänningen smög sig nog hellre undan och styrkte sig med sång och dans och, dessvärre, även gärna med buteljerad inspiration. Och kanske finns det också ett arv från detta i den värmländska idrottsledarstilen? Att ingjuta mod i B-laget en söndagsmorgon inför bortamtachen i Hillringsberg när två man saknas men Ågren infunnit sig istället kräver säkerligen ett visst mått av ledaregenskaper som kan vara stärkande på lite sikt...

Lika mycket som bruksfolket hatade sina slavdrivare älskade de sina mänskligare ledare, som den demokratiske patronen Carl Elis Andersson på Dömle till exempel. Gunnar Turesson har berättat om ett möte med en gammal arbetare som en gång tjänstgjorde under patron Andersson. "Patron hade ej sin like", talade han om, "möjligen då att frua var ett strå vassare ändå". Patronparets ledarstil innebar att tjänstefolket mer eller mindre hörde till umgängeskretsen, kuskens dotter skrev i döttrarnas poesiböcker och bytte recept med dem, och döttrarna glömde sällan att hälsa till gårdens folk när de skrev hem. Carl Elis verkar att ha varit en föregångsman i sitt ledarskap, och att han var älskad av sitt "team" behöver man inte tvivla på!

Tage Erlander ger oss i sitt underbara förord till boken "Värmland, ett bildverk" en förklaring av det värmländska kynnet, med bl.a. roliga reflektioner över Geijer och Tegnér, men också hur detta kynne överlevde in i industrialismens tidevarv. Hans beskrivning av Kristinehamnssonen Albin Johansson, sedermera direktör för Kooperativa Förbundet, skulle i mångt och mycket kunna vara en beskrivning av en nutida coach ur den värmländska plantskolan. "...han har chockerat, skrämt och till sist fröjdat mer än en stor kongress med sin fantasis skenbart alldeles ohämmade spel, sina skenbara överdrifter och paradoxer. Samtidigt är han enastående realistisk, har det mest utpräglade sinne för det framkomliga, det möjliga - han är en genial handlingsmänniska. Han är diktare - men hans material är icke språket och fantasikonstruktionerna utan verklighetens fakta som han oförfärat omformar till nya kombinationer."

Fotnot: Strindberg sägs ha lånat dragen till Carlsson från en rättare som hette Eriksson, ursprungligen från Eds socken i Värmland.