Källkritik kan vara ack så tråkig - vi har väl alla hört olika varianter av den gamle luttrade redaktörens råd till den nyanställde volontären: "kolla aldrig en bra nyhet, för då spricker den!"
Kanske var det så kulturredaktören på Norrtelje Tidning tänkte förra året, när han publicerade följande goda historia (här fritt återgiven).
En skånsk jazzentusiast hade förirrat sig åt Lommahållet till för ett besök hos en lantbrukare Jönsson. Som de stod där på lagårdstunet så hör plötsligt jazzvännen omisskänliga toner strömma ut ur ladugården - minsann är det inte Charlie Parker! Den häpne gästen frågar lantbrukare Jönsson hur det kommer sig, och Jönsson börjar berätta.
På sommaren 1950 hade en bil rullat in på gårdsplanen. Det visade sig vara ett gäng turnerande musiker med Arne Domnérus vid ratten. Deras bil hade börjat koka, så de bad om hjälp med att fylla på vatten. Jönsson fixade påfyllningen, och medan han gjorde det passade en av bandmedlemmarna på att ta en bensträckare. Musikern visade sig vara den nyssnämnde Charlie Parker. Charlie hörde musik från ladugården och blev intresserad, så han frågade Jönsson om hur det kom sig. Jönsson berättade att han hört att korna skulle mjölka bättre om de fick lyssna på musik, så han hade ställt ut en bandspelare med lite god musik till dem. "Kanske kan du spela in något åt dem?", frågade Jönsson vänligt, och sålunda kom det sig att Charlie Parker slog sig ned på mjölkpallen och improviserade några låtar.
Femtiotre år senare upptäcker alltså vår jazzälskare denna kulturskatt, och han lyckas få låna bandet av lantbrukare Jönsson. Inspelningen når snart OJ:s Parkerspecialist Lasse Werner, som gjorde följande analys: "Parker verkar vara märkbart inspirerad av omgivningen och hans version av Cow Boy Boogie tillhör det väsentligaste man hört av Parker. Hans virtuositet och outtömliga fantasi kommer här helt till sin rätt".
En underbar historia - även om den dessvärre inte är sann! I början på femtiotalet var rullbandspelaren knappt ens introducerad, och att Jönsson då skulle ha haft en sådan i ladugården låter inte speciellt trovärdigt. Rent hypotetiskt kunde det ha stått en trådspelare hos kossorna, men även det verkar långsökt! Bortsett från dessa teknikaliteter kunde man faktiskt redan ett halvår innan artikeln i Norrtelje Tidning läsa i OJ att det hela var en skröna som satts på pränt av skämtaren Björn Fremer. Storyn har med tiden blivit en slags vandringssägen, och har förekommit såväl i skönlitteratur som i Ken Burns TV-serie om jazzens historia.
Efter detta är det knappt att man längre törs tro på SvT:s fynd av Hendrixinspelningarna - kanske hade den gode Fremer ett finger med där också?
5 kommentarer :
Vilken härlig skröna om Charlie Parker! Vad synd att den inte var sann....
Hälsningar Anita "Smulan"
Ja, vid vissa tillfällen borde dikten ha förkörsrätt gentemot den krassa verkligheten... ;-)
Kul, denna skröna är självklart sann!!! Absolut -den är för bra för att inte... Jag ska träffa kulturredaktören ( nyss pensionerad) på Norrtälje tidning nu på söndag - vi ses på Vira bruk ( kulturträff) och på min gamla sommarteaterscen Marholmen. - Jag ska berätta skrönan han blivit indragen i :)Annars så är fd kulturredaktören en Nils Ferlin-älskare och bodde granne med honom i Länna samt skriver egen poesi.
Hilsen fra Inkan
Jag skrev lite fel - det är förre kulturredaktören på NT jag träffare -alltså ej den nuvarande.
Men skrönan är ju lika underbar för det.
Inkan
Världen är bra liten! Hoppas att den "gamle" redaktören kan ge oss en bra skröna i utbyte, när han nu (förhoppningsvis!)fått en liten hållhake på sin efterträdare... ;-)
Skicka en kommentar