Fredagsbussen

H. Daumier: Omnibus (Wikipedia, fri bild)

För den som likt er förtrogne under en ganska lång period av livet varit förvisad till själsdödande kösittande i bil på morgnarna känns det närmast som en befrielse att nu sjunka ner i bussätet med en packe gratis morgontidningar som reselektyr. Sjuhundrasextio är en bussig linje, gott om sittplatser och oftast utan den värsta morgondramatiken (om man inte räknar in långvarigt översvämmade gator och luftfärder efter gatkantsansatser dit?). Fast ibland tar nyfikenheten kommandot, så att man bara måste sticka upp näsan över tidningskanten för en omvärldsanalys - denna morgon var just ett sådant tillfälle!

Som vanligt passerade jag tre av mina sittande kurskamrater när jag gick på bussen, trots att det fanns tomma platser bredvid dem alla. Vår oskrivna lag och etikettskänsla förbjuder oss att ägna morgonen åt tomprat, vi sliter tillräckligt på varandra ändå under lektionstid - en svensk rit som möjligen är besläktad med japanernas rädsla för att förlora ansiktet. "Skall vi vara tråkiga så låt oss vara det var och en för sig!" är ett passande motto...

En annan av de påtvingade resekamraterna placerade jag tidigt i kategorin "sjuksköterska". Det stod en air av Nightingale kring henne (hon såg för resten ut som en fräsigare version av Meryl Streep!) , och jag blev otroligt nöjd med mig själv när hon verkligen steg av vid Sahlgrenska. Endast tidsbrist gjorde att jag inte hann skriva in mig på hennes avdelning för att slutföra kategoriseringen.

Denna morgon förgylldes även av en samling veteraner, med destination "Fredrikshavn" skriven i pannan. Även om det nog hade konsumerats en och annan frukostöl i det sällskapet så medförde deras närvaro ändå mer hopp än fruktan inför det näraliggande seniorskapet. Hoppas att ni hade en bra dag på havet gubbar, och att gammeldansken inte lämnade en alltför besk eftersmak!

Dagens grubbleri infann sig på Linnéplatsen. En fjärilsflicka passerade nämligen framför bussen, och fast att hennes vingar slokade betänkligt i snålregnet så infann sig funderingen om hon var min lyckliga fé eller sin egen olyckliga fé. Jag hann inte djupmeditera över detta, men bär med mig frågeställningen över helgen.

Så många färdsätt, så många medresenärer, så många destinationer! Vart är vi på väg, och vad väntar oss? Fredagskvällens fråga, utan livlina...

Globaliserad?

Ullhandskrabba, fri bild från Wikipedia

Att det kan gå krabb sjö på Vänern ibland vet vi ju, men att det nu även blivit en krabbsjö kommer nog som en nyhet för de flesta av oss! Redan för några decennier sedan dök det dock upp enstaka Ullhandskrabbor i Vänern, och på Naturhistoriska Riksmuséets hemsida anges de fortfarande som "inte särskilt vanliga" i svenska vatten. Men enligt gårdagens Värmlands Folkblad  ökar de närmast explosionsartat i Vänern, och en fiskare berättar att han under ett år själv fått upp över 300 stycken i sina garn! Därmed kan vi kanske förmoda att vårt land har fått sin egen variant av den norska jättekrabbsinvasionen! Dock är det inte bara vårt land som fått ta emot dessa nykomlingar i vår fauna, utan de har bl.a. spridit sig längs nordeuropas kuster.
Ullhandskrabbans hemmavatten finns annars i Kina, men man förmodar att de liftar med handelsfartygens ballasttankar. Krabban lever normalt i sötvatten, men förökar sig liksom ålen i saltvatten. Ännu har man inte kunnat konstatera någon inhemsk krabbroduktion i Vänern, men en forskare på Vänermuséet som VF talat med håller det inte som otroligt att det kan komma att ske. "Den kan vandra 1,2 mil om dagen nedströms. Det finns uppgifter från Kina om att den har vandrat 140 mil", säger forskaren till tidningen, och han berättar att de tar sig fram gallant även på land, så slussar och andra hinder på vandringen mot havet är knappast några oöverstigliga problem för krabborna.

Problemet med krabbornas närvaro i Vänern är att de kan förstöra fiskarnas garn samt kan med sitt gångbyggande underminera kajer och liknande, om de förökar sig ytterligare. Men kanske finns det fördelar också: i Kina ses de som en delikatess! Så även om vänerfiskarna idag kastar tillbaka krabborna de får i nätet kan kanske Ullhandskrabba så småningom bli ett exotiskt inslag i restaurangmenyerna kring Vänern? Fast på andra sidan Atlanten, där man också drabbats av krabbinvasionen, är man inte särdeles optimistisk om krabbans värde som delikatess! I Baltimore Sun kan man läsa: "It would take a lot of Old Bay (ört- och kryddblandning) and beer to get one down. Those are ugly things," says Joe Anderson, manager and chef at Cantler's Riverside Inn near Annapolis. Because chefs often have their own language, we will recap Anderson's advice: lots of Old Bay and beer. "Yup, and hope for the best." Så ett råd till krögare norr om Vänern som vill satsa på något nytt får väl bli att locka med någon sexa Skogsstjärnan att skölja ner med, och till det norskt Macköl, som jag förstått är det ultimata ölmärket till (innan)havets läckerheter - "and hope for the best"... ;-)

Fotnot: det är inte bara Ullhandskrabban som är ny i våra vatten. Vid våra kuster har nykomlingar som kammanet, svartmunnad smörbult, hinnkräfta och tovig perukalg infunnit sig.

Filosofen i jordkulan

Jag har nyss tittat på dokumentärfilmen "Med ett ben i Evigheten", som handlar om Arne Ottoson. Arne var "inte som eljest", för att låna ett norrländskt uttryck som passar bra på denne urvärmlänning. Sitt smeknamn "Arne på båten" fick han av sitt boende i en båt i 25 år, men via mellanspel i ett drivhus och ett busvrak kom han senare att bosätta sig i en jordkula på egen mark utanför Säffle. Många vill nog påstå att Arne levde i misär, men själv skulle han säkert invända att han var rikare än de flesta.

Arne Ottoson var lanthandlare under andra världskriget, men hyresgäster som han inte tyckte om samt insikten att affärerna nog kostade mer än de smakade gjorde att han sålde av butiken. Istället beslöt Arne att sig att se sig om i världen, bland annat företog han en cykeltur till Malmö som slutade med att han blev av med cykeln och fick vandra hem med 5 kronor och 60 öre på fickan, en annan expedition förde honom till Vinga. Men så småningom vände Arne civilisationen ryggen och påbörjade en resa inåt. Samtidigt var han dock en omvärldsobservatör av stora mått, han lyssnade flitigt på radions P1, och att han själv blev föremål för omvärldens intresse i såväl skrift som på film smickrade honom nog en hel del. När dokumentären om hans liv fick pris på en festival lär han t.o.m. ha jämfört sig med Garbo - inte Hasse Alfredssons fiskargubbe i "Att angöra en brygga", utan självaste Greta, fast då med stor självironi förstås! Tyvärr blev Arne även utsatt för mindre finkänsliga besök, men som den filosof han var tog säkert Arne även sådan uppmärksamhet med jämnmod.

En rörande sekvens i filmen är när Arne får besök av varubussen. Då lanthandlaren hjälper Arne tillbaka till kojan med varorna har de Arnes tolv katter i släptåg, och det är också de som skall ha mat först innan Arne själv tillåter sig att äta. Arnes slutord i filmen sade han sig ha hämtat från en nobelpristagare: "Ni får säga vad ni vill om människor som mig, men ni kan inte kalla oss fega - vi riskerar vårt förstånd när vi funderar över tillvarons mening!" Arne Ottoson gick bort i juli 2005 i en ålder av nittio år. Jag vet inte hur hans begravning blev, men jag önskar att prästen läste en särskild dikt till minnet av Arne och hans katter.

Hos de tysta

Entrén Stampens kyrkogård, Göteborg (fri bild)

Den levnadströttes samtal med sin själ

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när en sjuk blir frisk
Som att stiga ut i trädgården efter en sjukdom

Döden står idag inför mitt ansikte
Som doften av myrra
Som att sitta under ett solsegel en vindfylld dag

Döden står idag inför mitt ansikte
Som lotusblommornas doft
Som att sitta på berusningens strand

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när himlen klarnar
Som en man jagar efter det han icke känner till

Döden står idag inför mitt ansikte
Som en man längtar att se sitt hus
Efter många år i fångenskap.

(En fyratusenårig dikt från "Mellersta riket", RTVD-bulletinen).

"Som tur var upptäckte jag kyrkogården innan jag visste vad döden var. För mig finns inte döden här. Döden finns överallt. Utom här, för här måste man dölja den. Om vi fick se kyrkogården som den är, då vore det outhärdligt."

-Guide på kyrkogården Pére Lachais i Paris från TV-dokumentär 2006.

Sällan får döden så livlig uppmärksamhet som så här i Allhelgonatid! För egen del såg jag det holländska programmet om kyrkogården Pére-Lachais på TV i fredags, och blev lite förvånad över guidens uttalande. Jag tycker verkligen att döden finns närvarande där - det är ju i själva verket dödens närvaro som gör kyrkogården så levande! Det är väl knappast döden man döljer, utan de avlidnas kokonger?

Själv älskar jag kyrkogårdar "utan ordning", oavsett om de blivit sådana de är genom "svartbyggen" eller förfall! Det som kan skrämma mig är i stället våra svenska kyrkogårdar, med snörräta gravrader som på en krigskyrkogård, eller som parkeringsfickor på en långtidsparkering. Jag anar här mer närvaron av en nitisk kyrkogårdsarkitekt med passare och linjal snarare än av en varmhjärtad kreatör med känsla för spontanitetetens möjligheter. Dock skall sägas att det finns ljuspunkter även på svenska kyrkogårdar, det inser inte minst den som läst boken "Minnets Stigar"!

Till sist är det förstås i grund och botten vår egen relation till den avlidne som avgör vad som kan anses vara smakfullt respektive passande som utsmyckning, och konsten då snarast att klara av den balansgången utan att såra någon annan besökare. Fast en ny trend är tydligen att man nu kan dela upp sin aska och bli begravd på flera ställen! Då kan man ju ha sitt officiella jag på en högtidlig kyrkogård och en liten pyts i ett roligare sällskap på en stökigare kyrkogård - tänk så glad släkten skall bli, som får tillbringa mer fritid i bilen, resande mellan olika kyrkogårdar för att hälsa på hela mig! Nej, jag skojar förstås, minneslunden är vad som väntar. Skulle jag då välkomnas av en grå liten fågels kvitter den dagen, så inte mig emot...