"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Sic transit gloria Mölndal

Gammalt vykort av härligheten

I den låga byggnaden t.v. på vykortet invigdes 1951 Gunnars restaurang. Vykortet är gissningsvis ganska samtida med tanke på bussmodellen (observera även hästekipaget i backen framför bussen!) Runt 1970 övertogs rörelsen av konditorn Rune Sahlin och restaurangen fick då sitt namn Sahlins Terrass, ett namn som blev outplånligt förknippad med krogen, trots några halvhjärtade försök av senare ägare att döpa om den. Jag kom själv till Mölndal ungefär vid tiden när Sahlin övertog rörelsen, och minns med en lätt darrning på smaklökarna alla gamla wienerschnitzlar, pepparstekar och stora starka man konsumerat här under årens lopp. Ändå är det inte för maten och drycken som Sahlins Terrass kommer att bli ihågkommen ,utan för att här skapades industrihistoria!

Rune Sahlin var ingen nykomling när han startade sin terrass, utan hade öppnat bageri redan 1953. Jag minns ännu besök efter hans övertagande av restaurangen då man fick trycka på en knapp på en väggmeny, och så rullade det ner en kula till kökspersonalen med en särskild färg för den rätt man beställt - restauranger med det systemet kvar bör vara k-märkta vid det här laget! Efter en mellanperiod med handskrivna turnummer började Sahlin experimentera fram ett sinnrikt system, där man istället tryckte fram en nummerlapp och sedan fick upp lappens nummer på en display när kockarna gjort sitt. Idén visade sig vara ett genidrag - 1981 startade Sahlin det företag som än idag heter Q-matic, och som grundaren 1987 övergick till att driva på heltid. Om jag inte minns fel var postkontoret eller systembolaget i Mölndal den första externa kund som prövade på turlappsystemet, redan året därefter var man ute på exportmarknaden. Idag finns turlappssystemet inte bara på de flesta apotek, systembolag och banker i vårt land, utan företaget har gjort mer än 25.000 installationer i över 85 länder världen över, omsätter bortåt 400 miljoner och har över 200 anställda - inte illa för något som började som en service åt hungriga lunchbesökare!

Terrassen då? Ja, den har inte haft en lika lyckosam historia sedan blomstringstiden. Andra ägare har försökt att driva krogen vidare, bland annat var den kinarestaurang en kort period. Sista gången dörrarna öppnades för gäster var i våras, då den under några veckor tjänstgjorde som bokrealokal. Nu när dess historia är all går den i graven med skylten "Nouveau Sahlins terrass" ovanför entrén. Rivningsarbetet har påbörjats, och så småningom skall här resa sig ett högt bostadshus. Detta är samtidigt startskottet för tilltänkta stora förändringsarbeten i stadskärnan.

Men för att återknyta till namngivaren av huset, varje gång jag trycker fram min turlapp någonstans så är det inte solklart att det är min plats i kön jag kommer att tänka på i första hand, utan kanske på pepparsteken på Terrassen. Och möjligen den kalla ölen...

När skopan gjort sitt...(Egen bild från 21 juni)

Fotnot: Mera om byggnadens tillkomst kan läsas här här. Tilläggas kan att Rune Sahlin avled den 10 augusti 2008.

Fotnot 2: Vid efterläsning (november 2013) av inlägget kan konstateras att de tilltänkta förändringarna av stadskärnan ännu inte blivit av, med undantag av att ett parkeringsgarage har tillkommit.  

"Huk er i bänkera!"

Noch ein Messerschmitt... (fri wikipediabild)

Medan morgonkaffet bryggdes ögnade jag igenom några av nättidningarna, och det var därigenom jag fick avnjuta historien om prästen och järnvägsbommarna. Det var nämligen så att år 1957 begav sig prästen i Munkfors Einar Börjesson, 69, med nykterhetsnämndens ordförande Karl Axelsson s.a.s. på bönpallen ut på en åktur i den nyinköpta Messerschmitten. Nu bar det sig inte bättre än att Börjesson, ovan vid pedalerna som gammal motorcyklist, råkade trampa på fel pedal när han skulle bromsa för de nedfallande järnvägsbommarna i Deje. Resultatet blev att de båda resenärerna fick glida ner på sätena medan bommarna skalade av plexiglashuven på det lilla fordonet. Det blev en rejäl smäll, och när prästen efteråt, likt våra dagars idrottsttjärnor, ombads beskriva sina känslor svarade han "min enda tanke var att passera den andra bommen så snabbt som möjligt..."

Så här femtio år senare säger prästens dotter, numera naturaliserad halländska men fortfarande folkmålstrogen : "Han berätt´ att han va tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv" (="Han berättade att han var tvungen att huka sig ner för att inte bli av med huvudet"). Denna historia har aktualiserats av att den lilla trehjulingen fantastiskt nog fortfarande verkar rulla på vägarna, och det är Värmlands Folkblad som uppmärksammat minnet av den vådliga färden. I ett annat nummer av samma tidning berättar dottern mer om sin pappa prästen: " Jag har förstått att han är en legend i bygden. En renlevnadsman och frisksportare, som tänkte ut sina predikningar medan han stod på vedbacken och högg", säger hon.

Ja, färgstarka präster har det funnits gott om i Värmland, både verkliga och fiktiva! Till de senare hör bl.a. den tankspridde revolverförsedde prästen som Erlander gjorde klassisk i Hylands värmlandshörna 1962 - där man nog också blev "tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv"! En annan pappersprodukt var Gösta Berling , även om den utpekade förebilden Emanuel Branzell, var nog så verklig. Själv drar jag mig till minnes en intressant typ ur min egen släkt när man kommer in på ämnet, nämligen prästen i Tveta, Anders Svanström (1709-1791). Han var väl en "messerschmitt" på sitt sätt, för i Hammarins herdaminne kan man läsa följande om denne smedson: "Svanström var till bildning, klädsel, seder och levnadssätt föga skild från den råare allmogen. Till lynnet var han munter och livlig. Man har om honom många berättelser. Han var en snäll skytt och bar alltid höst och vår, då han vandrade till kyrkorna för att tjänstgöra, bössan på axeln. Även var han skicklig smed och vistades, då han var hemma, för det mesta i smedjan. När man då kom till honom med barn för att döpas, ville han ogärna avbryta sitt arbete och skall någon gång ha förättat dopet i smedjan och därtill begagnat vattnet i smedhon".

Henrik Liljebjörn berättar i sina minnen (sid 87-89) mer om denne originelle präst. På den tiden fanns det ett talessätt, att vara "listig som Svanströms räv". Det grundar sig på en envig vid en åtel mellan en gammal trebent räv och Svanström, där den senares eskallerande krigföring alltid förutsågs av räven. Vid ett tillfälle lånade prästen pigans kläder för att försöka luta räven att tro att det inte var han, men inte ens den krigslisten gick hem. Svanström gillrade saxar och riggade geväret med försåtutlösningssnöre, men allt visade sig vara förgäves. Liljebjörn avslutar: "Om morgonen befunnos åtel och bössa orörda, men mycket spår däromkring af den trebente, som tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. Ännu ett försök, ännu en feberaktig natt, under väntan på mördande skott. - Nej, intet hördes af - men vid morgonvisitation, hvad fick man väl då se? Jo, hela åteln spolierad, och bösslåset nedklickadt. Af spåren i snön kunde allt förklaras - en gul strimma i snön visade hvad mickel uträttat för att göra fängkrutet oantändligt. Historien låter otrolig, men påstods af trovärdiga personer vara fullständig sann, och man tillade att räfven öfverlevde sin hätske förföljare". Jag kan väl tillägga att det sedan dess finns ett ytterst måttligt intresse för jakt i släkten...

Filosofen i jordkulan

Jag har nyss tittat på dokumentärfilmen "Med ett ben i Evigheten", som handlar om Arne Ottoson. Arne var "inte som eljest", för att låna ett norrländskt uttryck som passar bra på denne urvärmlänning. Sitt smeknamn "Arne på båten" fick han av sitt boende i en båt i 25 år, men via mellanspel i ett drivhus och ett busvrak kom han senare att bosätta sig i en jordkula på egen mark utanför Säffle. Många vill nog påstå att Arne levde i misär, men själv skulle han säkert invända att han var rikare än de flesta.

Arne Ottoson var lanthandlare under andra världskriget, men hyresgäster som han inte tyckte om samt insikten att affärerna nog kostade mer än de smakade gjorde att han sålde av butiken. Istället beslöt Arne att sig att se sig om i världen, bland annat företog han en cykeltur till Malmö som slutade med att han blev av med cykeln och fick vandra hem med 5 kronor och 60 öre på fickan, en annan expedition förde honom till Vinga. Men så småningom vände Arne civilisationen ryggen och påbörjade en resa inåt. Samtidigt var han dock en omvärldsobservatör av stora mått, han lyssnade flitigt på radions P1, och att han själv blev föremål för omvärldens intresse i såväl skrift som på film smickrade honom nog en hel del. När dokumentären om hans liv fick pris på en festival lär han t.o.m. ha jämfört sig med Garbo - inte Hasse Alfredssons fiskargubbe i "Att angöra en brygga", utan självaste Greta, fast då med stor självironi förstås! Tyvärr blev Arne även utsatt för mindre finkänsliga besök, men som den filosof han var tog säkert Arne även sådan uppmärksamhet med jämnmod.

En rörande sekvens i filmen är när Arne får besök av varubussen. Då lanthandlaren hjälper Arne tillbaka till kojan med varorna har de Arnes tolv katter i släptåg, och det är också de som skall ha mat först innan Arne själv tillåter sig att äta. Arnes slutord i filmen sade han sig ha hämtat från en nobelpristagare: "Ni får säga vad ni vill om människor som mig, men ni kan inte kalla oss fega - vi riskerar vårt förstånd när vi funderar över tillvarons mening!" Arne Ottoson gick bort i juli 2005 i en ålder av nittio år. Jag vet inte hur hans begravning blev, men jag önskar att prästen läste en särskild dikt till minnet av Arne och hans katter.

Mäster Erik

I mina unga år var jag en intresserad men inte särskilt framstående fågelskådare. Jag hade lyckan att bo så att jag regelbundet kunde gästa klassiska fågelmarker som Tysslingen, Oset och Kvismaren i Närke. På den tiden levde ännu den mästerlige fågelskildraren Erik Rosenberg, och jag är glad över att jag fått se honom personligen, bl.a. sista gången vid ett möte hos Örebro Ornitologiska Förening. Det var rörande att se med vilken värme och tacksamhet den då kroppsligt brutne men till sinnet klare patriarken mottogs av föreningens medlemmar!

Erik Rosenberg var inte särskilt rädd om sin hälsa, utan utsatte sig ibland för riktiga strapatser i sitt sökande efter närhet till sina älskade bevingade vänner. Under hans aktiva tid var inte friluftsfolket bortskämda med sådana faciliteter som finns nu i form av lättviktstält och ullfrottéunderställ, och att cykla omkring i ur och skur i "agronomrock" och övernatta på en höskulle var helt i sin ordning på Eriks tid, något som han tids nog skulle få betala ett högt pris för. Dock är jag övertygad om att han, som "sjuklig +65", inte skulle ha valt ett annorlunda upplägg om han hade fått den klassiska frågan om vad han skulle göra om han fått leva om sitt liv...

Erik Rosenberg föddes i värmländska Visnum 1902, men kom som tioåring till Örebro. Sin knarriga östvärmländska dialekt behöll dock "mäster Erik" livet ut, och många av oss som hörde något av hans föredrag i "Naturen och vi" på söndagsmiddagarna har lätt att dra oss till minnes Eriks lågmälda och personliga stämma, inte minst den gången han med sorg i rösten talade om kvicksilverdöden. Den nutida fågelinfluensan är bara en mild vindpust i jämförelse med den dödens storm som då drog genom fågelmarkerna, något som inte minst Rachel Carson fick oss att inse!

Rosenberg kom, bortsett från radion, inte till sin rätt i större sällskap. Men en liten krets som han kände sig förtrogen med kunde han trollbinda med sina berättelser i timtal, kanske extra mycket då han fick bolma på sin pipa och smutta en Tokajer eller två. Den skygge Erik bodde hemma hos sin syster, fast han hade faktiskt "en hemlig fästmö" i över fyrtio år, något som när det framkom väckte förvirring även hos personer som trodde att de kände honom - ett bevis så gott som något på Rosenbergs diskreta personlighet...

Sten-Ove Pettersson berättar en roande episod på Internet om när han tillsammans med två kvinnliga DN-journalister fick äran att följa med den store ut i Kilsbergens tjädermarker i slutet på 50-talet.
"Vi språkar inte så mycket runt brasan. Vi försöker få den vila som går, innan morgonen kommer. Erik sitter en bit bort för att inte störas för mycket av den knastrande brasan. Som en Buddhabild sitter han där, insvept i sin långrock och sugande på sin pipa. När vi närmar oss midnatt frågar Erik vad klockan är.
– Tio i tolv, svarar någon som har klockan någorlunda lätt tillgänglig.
– Inom en kvart kommer nog de första sjöorrarna att sträcka in över oss. De kommer från Åtorpshållet. Har ni inte hört vårsträcket förut så kan ni vakna till och lyssna, upplyste Erik utan ytterligare kommentarer. Det tog bara fem minuter innan de första visslingarna hördes över våra huvuden i den ljumma vårnatten".

Trots Erik Rosenbergs verbala begåvning är det dock som skribent de flesta av oss har kommit att älska honom. Böckerna "Oset och Kvismaren" (1934) och "Uvberget och tjäderskogen" (1937) närmar jag mig fortfarande med vördnad, och ändå är det väl trots allt fälthandboken "Fåglar i Sverige" som utgör kronan på hans författarskap. Jag vet ingen annan fälthandbok som skänker en sådan lustfylld läsning som den, man fullständigt slukar Rosenbergs träffsäkra och roande iaktagelser! Inte minst är Erik Rosenbergs beskrivning av fåglarnas läten en trapetsuppvisning utan skyddsnät som går hem - t.ex när han beskriver gärdsmygens sång. "...den är förvånansvärt stark och består av löpningar och slag som hos piplärkor och finkar, men ingen kan överträffa gärdsmygen i upptrimmad virtositet: ti ly ti-ti-ti-ti-ti tyrr-ju-ty-ly zell-zell-zell-zell ju terrrrrrrrrrr-zill! kan det låta, men ofta är det betydligt längre. Strofen har en metalliisk skärpa, den går med fart så det sprakar och svirrar och liksom hoppar från den ena löparbanan till den andra. Han skall helst ses, när han sitter och sjunger, fast den lilla tallkotten till fågel är ofta svår att få öga på".

När Erik Rosenberg avled i december 1971 kunde han göra det med insikten att han redan i sin livstid blivit odödlig. En solig majdag vid fågelreservatet Oset vid Svartåns mynning mot Hjälmaren känns hans närvaro nästan fysisk fortfarande, och detta med all rätt: utan Erik Rosenbergs framsynthet och envishet hade reservatet aldrig blivit det eldorado för fåglar och naturvänner det nu är! Redan 1946 formulerade Rosenberg i "Svensk Natur" sina mål för Oset:

"Trevnad och glädje för djur och människor. Här skall livet gå sin gilla gång i skog och på äng, i rördjungler och på stilla vikar, sida vid sida med storstadens jäkt och trafik. Här ska vem som helst, ja, om så önskas hela skolklasser, på begränsad tid kunna se gjusen fiska och kärrhöken jaga, se vipor och spovar, doppingarnas lek, sothönsens slagsmål och ändernas färggranna brokighet.
Här ska man kunna lyssna till hackspettens trumning och bastardnäktergalens muntra melodier, enkelbeckasinens gnäggning och rallens mystiska låt i vassen.
Och allt detta och mer till skall man kunna se och höra från stigar och utkiksplatser, av vilka fåglarna inte känner sig störda, vana som de är vid människornas regelbundna gång och trygga som de känner sig i sina visten".
Och visst blev det så, "mäster Erik"!

Lästips utöver de i texten förekommande:
Curry - Lindahl, Kai ( red.) "Festskrift tillägnad Erik Rosenberg på 50 - årsdagen 1952"Lockrop och vingsus, redigerad av Allan Thybell (1976, postum)
Clas Thor: "Fågelliv betyder orden" (2002)

Poeten, musikern, författaren och fågelskådaren (!) Bengt-Emil Johnson hör till Erik Rosenbergs beundrare, och inleder en av sina dikter med ett citat av Erik Rosenberg: "Ofta knackade jag mig på huvudet för att konstatera om jag blivit någon annan."

"A Nordic Princess"

Ella Viola Ström Brandelius 1889-1979

När jag studerade ett fotoalbum på nätet från den engelske kompositören Fredric Delius hem i Grez råkade jag få syn på en bild med den australiske kompositören Percy Grainger och hans fästmö med det klart svenskklingande namnet Ella Viola Ström, vilket väckte min nyfikenhet. Det fanns dock nästan inget om henne på svenska på nätet, bortsett från en kort biografi i samband med en Graingerkonsert i Berwaldhallen, medan det fanns något mer att hämta på engelska.

Ella Viola Ström Brandelius var en svensk poet och konstnärinna som flyttat till London 1907. År 1926 befann hon sig på fartyget Aorangi mellan Australien och USA med sin fästman, den nyutnämnde japanske konsuln i Australien Iyemasa Tokugawa, när hon träffade den komplicerade personligheten Percy Grainger. De två blev förälskade, och gifte sig två år senare inför 25.000 åskådare på Hollywood Bowl.

Den som försöker bilda sig en uppfattning om denna fascinerande svenska får vara beredd på motstridiga uppgifter! Det påstås bl.a. att det i själva verket var den japanska tronföljaren hon var förlovad med (och hade barn med), en annan uppger att hon var på väg till Australien för att gifta sig när hon träffade Grainger, antalet åskådare på deras bröllop uppges ha varit allt mellan 10.000 och 25.000, och en källa anger att bröllopet var hemligt!

Men även bortsett från myterna verkar Ella Viola Ströms liv ha varit fyllt med material som borde räcka för såväl böcker som film...

Fotnot : "A Nordic Princess" var namnet på det verk av Grainger som uruppfördes som bröllopsgåva till Ella Viola vid parets bröllop på Hollywood Bowl 1928.