"Huk er i bänkera!"

Noch ein Messerschmitt... (fri wikipediabild)

Medan morgonkaffet bryggdes ögnade jag igenom några av nättidningarna, och det var därigenom jag fick avnjuta historien om prästen och järnvägsbommarna. Det var nämligen så att år 1957 begav sig prästen i Munkfors Einar Börjesson, 69, med nykterhetsnämndens ordförande Karl Axelsson s.a.s. på bönpallen ut på en åktur i den nyinköpta Messerschmitten. Nu bar det sig inte bättre än att Börjesson, ovan vid pedalerna som gammal motorcyklist, råkade trampa på fel pedal när han skulle bromsa för de nedfallande järnvägsbommarna i Deje. Resultatet blev att de båda resenärerna fick glida ner på sätena medan bommarna skalade av plexiglashuven på det lilla fordonet. Det blev en rejäl smäll, och när prästen efteråt, likt våra dagars idrottsttjärnor, ombads beskriva sina känslor svarade han "min enda tanke var att passera den andra bommen så snabbt som möjligt..."

Så här femtio år senare säger prästens dotter, numera naturaliserad halländska men fortfarande folkmålstrogen : "Han berätt´ att han va tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv" (="Han berättade att han var tvungen att huka sig ner för att inte bli av med huvudet"). Denna historia har aktualiserats av att den lilla trehjulingen fantastiskt nog fortfarande verkar rulla på vägarna, och det är Värmlands Folkblad som uppmärksammat minnet av den vådliga färden. I ett annat nummer av samma tidning berättar dottern mer om sin pappa prästen: " Jag har förstått att han är en legend i bygden. En renlevnadsman och frisksportare, som tänkte ut sina predikningar medan han stod på vedbacken och högg", säger hon.

Ja, färgstarka präster har det funnits gott om i Värmland, både verkliga och fiktiva! Till de senare hör bl.a. den tankspridde revolverförsedde prästen som Erlander gjorde klassisk i Hylands värmlandshörna 1962 - där man nog också blev "tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv"! En annan pappersprodukt var Gösta Berling , även om den utpekade förebilden Emanuel Branzell, var nog så verklig. Själv drar jag mig till minnes en intressant typ ur min egen släkt när man kommer in på ämnet, nämligen prästen i Tveta, Anders Svanström (1709-1791). Han var väl en "messerschmitt" på sitt sätt, för i Hammarins herdaminne kan man läsa följande om denne smedson: "Svanström var till bildning, klädsel, seder och levnadssätt föga skild från den råare allmogen. Till lynnet var han munter och livlig. Man har om honom många berättelser. Han var en snäll skytt och bar alltid höst och vår, då han vandrade till kyrkorna för att tjänstgöra, bössan på axeln. Även var han skicklig smed och vistades, då han var hemma, för det mesta i smedjan. När man då kom till honom med barn för att döpas, ville han ogärna avbryta sitt arbete och skall någon gång ha förättat dopet i smedjan och därtill begagnat vattnet i smedhon".

Henrik Liljebjörn berättar i sina minnen (sid 87-89) mer om denne originelle präst. På den tiden fanns det ett talessätt, att vara "listig som Svanströms räv". Det grundar sig på en envig vid en åtel mellan en gammal trebent räv och Svanström, där den senares eskallerande krigföring alltid förutsågs av räven. Vid ett tillfälle lånade prästen pigans kläder för att försöka luta räven att tro att det inte var han, men inte ens den krigslisten gick hem. Svanström gillrade saxar och riggade geväret med försåtutlösningssnöre, men allt visade sig vara förgäves. Liljebjörn avslutar: "Om morgonen befunnos åtel och bössa orörda, men mycket spår däromkring af den trebente, som tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. Ännu ett försök, ännu en feberaktig natt, under väntan på mördande skott. - Nej, intet hördes af - men vid morgonvisitation, hvad fick man väl då se? Jo, hela åteln spolierad, och bösslåset nedklickadt. Af spåren i snön kunde allt förklaras - en gul strimma i snön visade hvad mickel uträttat för att göra fängkrutet oantändligt. Historien låter otrolig, men påstods af trovärdiga personer vara fullständig sann, och man tillade att räfven öfverlevde sin hätske förföljare". Jag kan väl tillägga att det sedan dess finns ett ytterst måttligt intresse för jakt i släkten...

Helgon och häxor

"D'Helleg Walburga an der Kierch zu Konter" (fri Wikipediabild)

Att våra kristna traditioner inte sällan även har anknytning till äldre religioner finns det många exempel på, och inte minst gäller detta Valborgsmässofirandet, som ju är aktuellt just i dagarna (uppdaterat 2010 p.g.a. många senkomna besökare).
Signaturen Ego skrev så här i tidskriften "Vårbrodd" 1927: "Den heliga Valborg åkallades företrädesvis såsom främjerska av åkerfältens fruktbarhet, och hennes attribut bestodo av en oljeflaska och tre sädesax. Redan långt före kristen tid hade emellertid våra hedniska förfäder troligen plägat vid vårens inbrytande fira en stor offerfest, då man offrade till fruktbarhetens gudar".

Den heliga Valborg (710-779 e.Kr.) lär ha fötts i Devonshire, som dotter till prins Richard och enligt legenden syskonbarn till Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz. Det sägs att det var Bonifatius som lockade Valborg till Tyskland för att hjälpa till att kristna tyskarna. Hon kom att bli abbedissa på klostret Heidenheim, grundat av hennes bror Wunibald. Valborg påstås ha varit vänlig, medmänsklig och givmild, och känd för att kunna hela genom bön.

Efter Valborgs död flyttades hennes kvarlevor till staden Eichstadt i Bayern där en annan av hennes bröder, Willibald, var biskop. När Valborg begravts började det rinna olja från hennes gravsten, en olja som troddes ha mirakulös verkan. Detta under anses ha varit bidragande till Valborgs kanonisering år 893, och redan nu kom Valborg att förknippas med månadsskiftet april-maj på grund av att såväl undren som helgonförklaringen skall ha skett den 1 maj. Senare fördelades Valborgs kvarlevor till olika platser, för att fler kyrkor skulle kunna få tillgång till helgonet och hennes undergörande olja. Så småningom försökte kyrkan att tona ner oljans betydelse, men dess underverkande krafter hade vid det laget blivit fast förankrad i folktron. Vissa uttolkare ser i detta ett samband med förkristna riter och dess häxor och gudinnor, och i ljuset av det kanske det inte är så märkligt att det under medeltiden uppstod en kult kring helgonet, med vad som kan vara reminiscenser från keltisk religion.

I samband med firandet av Valborg började man i Tyskland att tända bål som skydd mot onda krafter, något som senare som bekant spridits till våra breddgrader och valborgsmässofirandet. Även om det numera mest är påsken som förknippas med häxor och blåkullafärder så finns det även liknande tradition kring valborgsmässoafton. I Tyskland har man sin Walpurgisnacht mellan 30 april och 1 maj, då häxorna sägs samlas på Blocksberg för att invänta vårens ankomst. Att detta berg förknippas med magiska krafter kan man förstå, då det suggestiva optiska fenomenet Brockenspektra är känt från och faktiskt namngivits av just denna plats.

Ytterligare ett klipp ur "Vårbrodd": "Då med kristendomens införande valborgsgestalten blev känd för våra förfäder kom denna offerfest att förvandlas till valborgsmässa. Man kan därför säga, att denna hedniska folksed blev kristnad. Långt in i kristen tid levde dock i folktron de gamla gudamakterna kvar, fast i annan gestalt. De tedde sig nu som onda, farliga makter, som drevo sitt spel ute i naturen. I denna föreställning har antagligen även häxtron sina rötter. Man tänkte sig, att dessa onda makter särskilt voro i verksamhet vid de stora högtiderna. Valborgsmässonatten var just en sådan natt. Under den natten företogo häxorna sina färder till de gamla offerplatserna, där de drevo allehanda ofog. Även spöken och andra mystiska väsen voro i rörelse en sådan natt. Det gällde att oskadliggöra allt detta, och det bästa medlet var att tända eldar på höjderna. Man kan förstå, vilken skräckstämning det måste råda vid dessa eldar, då de församlade väntade att vilket ögonblick som helst få skåda övernaturliga väsen".

Så när Du står där vid brasan och värmer dig från kvällskylan på måndag kväll, skänk gärna en tanke åt det faktum att Du deltar i en manifestation av ett katolskt helgon, men även är en del av en tradition med keltiska rötter. Och bli inte förvånad om Du kanske anar en skugga i skogsbrynet just som det daggvåta gräset blöter dina fötter...

"När den dimmiga natten som ler är grå
och ångande rå,
tar häxan den fotsida slöjan på
och ut genom dörren glider.
Hon smyger bland skjul och lider
bland groblad och nata och åkerkål.
Hon kommer tillbaka, och över en skål
hon daggen ur slöjan vrider".

(Ur Karlfeldts "Hos häxan")

Picnic på 581c?

En annan blå planet? (Manipulerad bild)

"Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar".
-Viktor Rydberg

En grupp astronomer har upptäckt den jordliknande planeten 581c där den snurrar runt den röda dvärgen Gliese 581. Den befinner sig endast 20,5 ljusår från solen, vilket med rymdmått är rätt så nästgårds, men tillräckligt långt borta för att ännu inte täckas av Google Earth, så vi får väl vänta lite på funktionen "explore popular places" för den nyupptäckta planeten...

"C-planeten" har en radie som är en och en halv gång större än jorden, och forskarna uppskattar medeltemperaturen till mellan 0 och 40 grader. Det tar 13 jorddygn för 581C att varva sin sol Gliese 581, som ligger 14 gånger närmare 581c än förhållandet mellan jorden och vår sol. Men eftersom Gliese 581 är betydligt svalare än solen, så innebär det att temperaturen kan tänkas vara passande för levande organismer och att den kan ha "flytande vatten". Svenska astronomer som uttalar sig i tidningarna är mycket förväntansfulla, och tror att det kan röra sig om ett genombrott i sökandet efter liv i rymden.

Lite paradoxalt föder tanken på att det kanske finns en jordliknande planet därute ännu större ödmjukhet inför vår egen vilsenhet i oändligheten. Carl Sagan uttryckte det så här inför en bild på Jorden sedd från en avlägsen plats i universum: "Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity -- in all this vastness -- there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves. It is up to us. It's been said that astronomy is a humbling, and I might add, a character-building experience. To my mind, there is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly and compassionately with one another and to preserve and cherish that pale blue dot, the only home we've ever known".
Kanske kommer fyndet av en ny, möjligen beboelig planet lagom för oss, när vi i stort sett förbrukat den vi hittills har hållit oss på?

Martas val

Gudhems kyrka och kloster, egen bild (bearb.)

I skånska Glumslöv finns ett kloster tillhörigt den mycket stränga Karmelitorden. Nunnorna lämnar aldrig klostret och inga utomstående får komma in, så sina anhöriga måste nunnorna möta i gallerförsedda besöksrum. Dagarna tillbringas i bön, man har bara några korta prattillfällen i samband med rasterna, i övrigt är det tystnad som gäller.

Hit kom för nio år sedan den då 19-åriga tjejen Marta från Alboga utanför Ulricehamn för att bli kvar resten av sitt liv. Om Marta, eller Maria av bebådelsen som hennes namn som nunna är, har journalisten Maud Nycander gjort en dokumentärfilm som ikväll vistas på SvT.

Vad är det som får en vacker och till synes utåtriktad ung flicka att ta ett så drastiskt steg? Det är lätt att ana en flykt från något, men Maud Nycander säger sig ha förstått att Marta inte har valt klosterlivet av egoistiska skäl, som för att själv bli lycklig. "Hon gör det för oss andra", säger Nycander. Även om Marta i mycket förefaller att ha varit en "helt vanlig tjej" har dock hennes uppväxt inte varit av det ordinära slaget. Föräldrarna och de flesta av de åtta syskonen är djupt troende katoliker, som t.o.m. har ett eget gårdskapell där pappan är diakon, och givetvis anar man att detta har präglat Marta.

Filmen är intressant, men svarar inte direkt på några frågor, och i tider då många av oss förfasas över religiös fundamentalism känner man sig lite obekväm över Martas livsval. Att hon själv förefaller trivas är givetvis huvudsaken ("Det är en enorm gåva att få leva här resten av mitt liv", säger Marta i filmen), men hur håller förklaringen att nunnorna genom att ständigt be ska kunna hjälpa världen? De har nämligen för att inte frestas av "världen utanför" förbud att se på TV, lyssna på radio och läsa tidningar - hur skall man då kunna ha en uppfattning om tillståndet i den värld man tänkt sig hjälpa? Kanske ger Marta själv svaret i dokumentären när hon säger att "jag skulle vilja vara överallt och hjälpa alla människor på samma gång. Det är så många människor som lider. Jag skulle vilja räcka till. Men det går ju inte. Mänskligt sett går det inte." Verkar rätt resignerat att gå i kloster av ren vanmakt, tycker åtminstone jag...

Tycke för jycke

(Gammalt vykort)

Enligt Dagens Nyheter har forskare klurat ut att det är en enda gen som avgör om en hund blir av handflateformat eller stor som en ponny. Det uppges för övrigt att hunden är det däggdjur som uppvisar den största storleksvariationen, med ett spann från chihuahuan till den 70 gånger större Grand Danoisen. Jyckarna har varit våra bästa vänner i ungefär femtontusen år. Det spännande är att så tidigt som för tiotusen år sedan började det uppträda småväxta exemplar, och att detta tros vara följden av en medveten avelssatsning för att få fram mindre hundar. "Hundar av en viss storlek kanske var mer användbara i jakt, som grythundar. Eller så var det så simpelt att de fyllde en emotionell funktion. De var gulliga helt enkelt", säger professorn i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet Hans Ellegren till tidningen. Visst är det en fascinerande tanke att någon stenålderskvinna bar omkring en liten väskhund långt före Paris Hilton?

Hällristning från Fossum, egen bild. Fler hällristningar här!

Hundarna på hällristningen från Fossum här ovan knackades dit någon gång på 600-talet f. Kr. Vilken ras det rör sig om är förstås omöjligt att säga, men den äldsta hundtyp man funnit i vårt land är av spetskaraktär, begravd vid det som nu är Hornborgasjön för hela 9000 år sedan - kanske en västgötaspetsarnas utmoder? Annars påstås salukin vara den äldsta "intakta" hundrasen, då fynd i Mellanöstern visar att man för 4000 år sedan höll sig med vinthundar som uppges ha sett "exakt ut som dagens salukis", och att det ytterligare tvåtusen år tidigare fanns åtminstone en liknande typ av hund där.

Idag finns det cirka 950.000 hundar i vårt land. Kanske några av de hussar och mattar som ikväll tar ut sin skyddsling för luftning och kvällskissande ägnar en tanke åt det svindlande faktum att de är en del av den femtontusenåriga symbiosen mellan hund och människa...