Himmelska skådespel

Ikväll är det dags för det årliga rymdskådespelet Perseiderna, som inträffar i augusti när vår planet  saltas med rymdgrus från kometen  Swift-Tuttles svans. Som vanligt måste man väl nästan kunna säga är förutsättningarna för att vi här i min omgivning skall få se "stjärnfallen" dåliga, kvällen verkar bli mulen. Man får väl hoppas att förutsättningarna blir gynnsammare när "århundradets komet" ISON passerar förbi under senhöst och vinter.

Annars var det ett vackert skådespel redan den gångna natten när ett tufft åskväder drog förbi.Vid halvtretiden kom några rejäla blixtar som nog slog ner inte så långt bort. Jag var ute på balkongen under senkvällen och tog några videosekvenser på det åskväder som förebådade det följande. Bilden ovan är från en av filmerna, där blixten gömmer sig ovanför molnen.

Hjälm på?

"Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
Bevisade sin plats i skyn
För hela menigheten" 

 Nils Ferlin

I kväll kommer asteroiden 2012 DA14 att passera jorden inom ett bösshålls avstånd, åtminstone med astronomiska mått mätt. Någon risk att rymdstenen, stor som en halv fotbollsplan, kommer att träffa jorden är det enligt vetenskapsmännen inte. Detta hindrar dock inte att vissa av de undergångsprofeter som blev blåsta på jordens undergång när mayakalendern upphörde i december nu anar en revanschmöjlighet. 

När så asteroiden föregicks av ett stort antal explosioner vid Uralbergen i Ryssland när en rymdsten eller ett meteorregn (inte konstaterat vilket ännu) föll ner fick 2012 DA14 en förhandsreklam som inte ens den mest fantasifulle katastroffilmsregissör kunnat skapa. De första rapporterna talar om flera hundra skadade, lyckligtvis inte livshotande enligt vad som hittills konstaterats.

Den som inte avskräckts av den ryska smällen kan vid tjänliga siktförhållanden spana in asteoriden vid 21.30-tiden i kväll. Blotta ögat räcker dock inte till, men med en fältkikare skall man kunna se bumlingen strax under Karlavagnen. Bäst att passa på, för nästa gång den kommer hitåt lär vara år 2110. Fast som vanligt vid sådana här händelser blir väl himlen molnig i kväll...

Fotnot: Den kanske ende som man säkert vet dödats av en meteorit är en svensk. Du kan läsa den historien här. 

Ingen?

(Bilder NASA)

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

De gemena geminiderna

De senaste dagarna lär meteoriter farit omkring som speedade flipperkulor uppe på himlapällen, om man skall tro på tidningarna. Eftersom det som vanligt vid den här typen av fenomen rådde mulen väderlek här i trakten så blev man ju blåst på konfekten och tvingas lita vad som skrivs i bladen. I Aftonbladet uttalar sig en professor lugnande om den här typen av oväntade besök. Men år 2036 kan det vara en större bumling på ingående varnar han. "Blir det kollision är det kanske inte hundra procent "good bye" för mänskligheten, fast nästan. Men risken är lika stor som att vinna på lotto", säger experten. Eftersom jag haft fyra rätt på lotto de två senaste veckorna känner jag mig inte särskilt lugnad av det. Fast han menade antagligen sju rätt. För övrigt har jag nog stigit av bussen för gott så dags, men det är ju synd om dem som tänkt sig hänga med ytterligare några hållplatser...  

Been There, Done That

Så här i semestertider droppar det ju ner ett och annat vykort, och det mest långväga är väl det som NASA skickat oss från Mars (bortsett då från  livstecknen från vagabonden Voyager I på väg ut ur solsystemet). Den minnesgode minns kanske att  en bild från samma ställe och samma avsändare från 2008 eventuellt visade en figur på den karga marsheden. Då gissade jag på den här besökaren, men på den senaste bilden har konturerna klarnat.

D´oh?

Ett öga på natthimlen

På vår nationaldag den 6 juni kan den som till äventyrs befinner sig norr om polcirkeln och dessutom är försedd med rätt instrument se planeten Venus passera solskivan. Nästa gång det inträffar är år 2117, och då kommer inte passagen ens att kunna ses från svensk horisont, så det gäller verkligen att passa på för den som vill uppleva synen. 

De astronomiska kalenderbitarna kan f.ö. skriva ner fler extremer för Venus detta år. Enligt Norrköpings Astronomiska klubbs hemsida når planeten (som ju lyst upp vårt himlavalv extra kraftigt under senvinternätterna i år) den 4 maj sitt nordligaste läge under vår levnadstid. Tyvärr riskerar just den natten bli molnig, så när jag satt och njöt av Venus starka sken i den milda vårkvällen igår passade jag på att ta en frihandsbild på normal slutartid med min enkla digitalkamera. Så här blev resultatet i tio gångers uppzoomning med hjälp av datorn (originalformatet längst upp i vänstra hörnet). Jämfört med NASA:s bilder är förstås min bild blygsam, och säkert inte rättvisande heller, men det var ju ändå lite kul att testa. Undrar f.ö. vad de molnliknande "bollarna" mitt på planeten är? Jordiska nattmoln som råkade finnas där (på en annars molnfri himmel), eller något annat optiskt eller reellt fenomen?

Reach Out, Touch A Hand, Make A Friend

NASA-foto

"Can't you feel it in your hearts now;
A new thing is taking shape.
Reach out touch a hand;
Make a friend if you can."

-Staple Singers

Någonstans därute, 17000 ljusår bort i galaxers och nebulosors gåtfullhet, sträcker sig en hand av stjärndimma mot pulsaren PSR B1509-58. Gasmolnet som breder ut sig över 150 ljusår har fångats av Chandrateleskopet. Pulsaren är en neutronstjärna, endast 20 kilometer i diameter, och skapad av resterna från en stjärna som kollapsade för 1700 år sedan, d.v.s. ungefär vid romartidens slut. Det är pulsaren som kastar ut den energi som på bilden råkat formas till en hand. Kanske skulle man ha kunnat dra till med "Guds hand", fast den etiketten har väl någon annan tagit patent på? Men sträcks ena pekfingret ut kan man ju ana vem det är en hälsning från...

Kartbok över Vintergatan

Foto från NASA.gov

"I see the Milky Way her negligee a vision of sheer delight, filled with white,
And there upon her breasts a necklace of stars that enchant the night."

Vackra textrader ur "Velvet Moon" som Frank Sinatra en gång sjöng. Fast nu visar nytagna infrarödbilder från Hubbleteleskopet att Vintergatans inre inte är fyllt av vitt på nära håll, utan mera ser ut som ett marmorerat köttstycke.

De nya bilderna tas emot med entusiasm av astronomer världen över. "Under mina tidiga studieår sades det att Vintergatans inre skulle man aldrig kunna se, eftersom det är så mycket `støv´som förhindrar insyn", säger t.ex. astronomen Knut Jørgen Røed Ødegaard till VG.

Vad som egentligen finns därborta i Central cluster, Arches cluster och Quintuplet cluster 26.000 ljusår bort är och kanske förblir en hemlighet för oss, och ännu lär vi få vänta på en karta över Vintergatan på Eniro. Kanske Google Earth hinner bli Google Space innan dess?

Nästa steg?

Slocknade stjärnor

Fri bild från Nasa

Som en kluven passionsfrukt ser den ut, den stjärna som Tycho Brahe såg från sitt Ven redan år 1572. Tycho trodde då att det var en ny stjärna, "Stella Nova", som han såg födas, men i själva verket var det en döende stjärna han upptäckt. Nu har astronomerna genom "rymdarkeologi" lyckats återskapa hur det såg ut den där gången när Tycho knappt kunde tro sina egna ögon.

En helt annan stjärna har slocknat här på jorden. Den fine skådespelaren John Harryson har gått bort i en ålder av 82 år, och tidningarna profilerar honom genom sonen Peter, "Peters pappa". Jag insåg hur gammal jag själv är när jag pratade med några yngre, mycket begåvade arbetskamrater idag. De har aldrig aldrig hört talas om John Harryson, lika lite som t.ex. TV-serien "Hedebyborna" där han spelade den sluge handelsmannen. Men Idol-Johan har de koll på, och Jesper Blomqvist vet de vem det är, även om de tror att han är konståkare. Ja, jag vet, jag börjar bli gammal och bitter! Ett tecken på det är f.ö. att jag inte bryr mig om att dra upp julpyntet från källaren i år heller. Apropå det: någon som gitter gissa vilka som är etta respektive tvåa på min jullåtslista?

Vi hänger med...

En av journalisternas våta drömmar upplever vi nästan varje gång en politiker eller annan makthavare fastnat med skägget i brevlådan och skall rådbråkas på en presskonferens. Efter en inte alltför lång stund är det alltid någon som ställer den magiska frågan: "när tänker du avgå, X X?", följd av ett hysteriskt fnissande av den samlade presskåren. (Ställs frågan av en outsider från Dalslands-Tidningen eller annat provinsblad och inte av K-G eller någon annan av de stora elefanterna blir munterheten ännu större - roligare kan nog inte en politisk reporter ha än när ett sådant flagrant brott mot den hiarkiska ordningen sker!)

Motsvarande lustupplevelse för en rubriksättare lär vara att få skriva att "I morgon går jorden under", så man förstår att det var fest på Expressens nätredaktion igår! Exakt så stod det nämligen i den första rubriken, följt av underrubriken "Det här kan vara din sista dag i livet". Sedan grep dock herr Ågren in, dock tyvärr inte den gamle redaktionsräven Sigge - han som myntade uttrycket "skriv kort, helst inte alls". (Han hade behövts på sin gamla tidning igår!) Man ändrade i alla fall motvilligt sin drömrubrik till halvgarderingen "Forskare: nu kan jorden gå under", men då hade man fått vara euforiska en stund i alla fall...

Det hela gällde förstås det påbörjade experimentet i Cern, där ett stort antal av jordens klonade ättlingar till Dr Strangelove (kallade the Strangelets) samlats under mottot "How I Learned to Stop Worrying and Love the LHC". Där sitter man nu och skall försöka baka ihop några svarta hål i världens största mixer. Aftonbladet tar kanske ut segern lite i förväg när man, förmodligen lätt överraskade över att man hinner ge ut en upplaga till, moraliserar över Expressens skrämselrubrik. För de är väl bara lite sura över att det inte var de själva som fick skriva den magiska rubriken: tro mig, de har lika få skrupler som sitt syskon i hyenaflocken!

Vad som skett är ju att Cernfolket idag släppt ut sina protonknippor på uppvärvningsvarv i samma riktning, det är först om man några veckor som man tänker dra igång kulspelet på allvar och låta dem krocka med varandra. Att vetenskapsmännen applåderade över det lyckade försöket verkar lika desperat befriat som när charterresenärer klappar händer för piloten när han lyckas få ner dem i helt skick på marken...

En proteströrelse mot LHC har lämnat in en stämningsansökan mot projektet till Europadomstolen, där de hävdar att det finns risk för att experimentet kan leda till jordens undergång. Förhoppningsvis hoppas de väl inte ens själva att de får rätt, men deras frågeställning är intressant. Vilka bestämmer över hur långt man får driva sådana här experiment? När nordkoreanerna pratar om att provspränga atombomber visar stormakterna musklerna och hotar med bestraffning, men när de stora själva är inblandade i tvivelaktiga experiment som detta, då kan inte jordborna lämna in sitt veto. Våra liv är i vetenskapsmännens händer, och de tycks njuta över sin ryska roulette. Som New York Times uttrycker det: "But nobody really knows for sure, which is part of the fun".

Under himlapällen

Stardust (fri bild från NASA)

" Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut"
(Jeremias i Tröstlösa)

Högsommarvärmen är över oss, och igår kväll beslöt jag mig för att sova på balkongen som står färdigrenoverad. Det såg ut att bli en tropisk natt, när jag lade mig vid midnatt var det 21 grader. Jag lyssnade en stund på musik på mp3-spelaren, men till slut lät jag nattens ljud ta över. Röster från nattvandrare, slagen mot skenorna från nattåget mot Malmö, bruset från långtradardäcken på motorvägen - allt vävdes samman till en rogivande ljudmatta. Uppe på himlen lyste stjärnorna, inte så distinkt som ute på landet när de befrias från stadens störande ljus, men ändå tillräckligt tydligt för att bilda ett vackert imaginärt alkovtak. Då drogs ett ljust pennstreck över himlavalvet - en meteorit trädde in i vår atmosfär! Fast i mina ögon är det ett stjärnfall, och jag kom att tänka på en vinterkväll i min barndom, när min mor tog med mig ut på gården och visade mig stjärnhimlen och de få stjärntecken hon kände igen. Plötsligt föll en stjärna, och mamma ropade "kvickt, önska dig någonting!" Jag förstod förstås ingenting, men hon förklarade att man skulle önska sig något när man såg ett stjärnfall, fast man skulle göra det tyst för sig själv och inte avslöja önskningen för någon. I många år kunde jag inte låta bli att önska något när jag såg en stjärna falla, men nu är det slut på önskningarna sedan länge.

Och den tropiska natten, hur gick det med den? Ja, när jag vaknade klockan kvart över fem var det tretton grader! Fast det var skönt det också, så det var inte därför jag gick in och lade mig. Nej, det var morgonljuset - vi troll tål ju inte dagsljus...

"Räcker fram korgen - se där, smaka på!"

Vem lufsar där? (Fria bilder från nätet.)

På Johannes Hevelius bild från 1690 ser vi hans illustration av stjärnbilden Stora Björn. Visserligen lufsade inte Hevelius björn omkring på chipspåsar, men jag klämde dit dem i en känsla av att nalles bistra uppsyn kan ha något med chips att göra.

Det är nämligen så att vår civilisation den 12 juni i år sänder ut ett viktigt budskap mot stjärnan 47 Ursae Majoris i stjärnbilden Stora Björnen, dit det kommer att nå fram om 44 år. Budskapet som är 29 sekunder långt består av reklam för tortillachips...

Man skulle kunna tro att det rör sig om ett aprilskämt, om det inte vore så att historien publicerades redan den 8 mars i år i Daily Mail. Det hela är ett reklamjippo där allmänheten inbjudes till en tävling om att göra bästa rymdreklamen för ett chipsföretag som ägs av Pepsi. Det är rymdorganisationen EISCAT – European Incoherent Scatter Facility - som upplåter sändningstid för chipsreklamen hos sin sändare på Svalbard, och man gör det billigt, eftersom EISCAT inte är en vinstdrivande organisation. Därmed behöver Pepsi endast betala samma timpris som forskarna för att använda radarn.

Eiscats chef heter Tony van Eyken, och han förklarar att vi jordbor hittills i huvudsak har lyssnat efter signaler som tecken på liv i rymden, utan att själva sända ut egna kontaktförsök. När van Eyken påminns om filmen Contact, baserad på astronomen Carl Sagans bok i vilken utomjordiska signaler med våra egna tidiga tv-sändningar inbakade returneras till jorden, svararar han, citat: "Ungefär så skulle det kunna vara. Poängen är inte vad som sänds, utan att meddelandet visar en bakomliggande intelligens." Om man i det skall se något samband med Eiscats budskap är det väl upp till oss att fundera över...

Ett pikant detalj är att Stora Björnens sju ljusstarkaste stjärnor bildar Karlavagnen. På engelska heter Karlavagnen "Big Dipper", så man kan ju föreställa sig nästa reklambudskap från Eiscat till björnfolket där ute!

Picnic på 581c?

En annan blå planet? (Manipulerad bild)

"Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar".
-Viktor Rydberg

En grupp astronomer har upptäckt den jordliknande planeten 581c där den snurrar runt den röda dvärgen Gliese 581. Den befinner sig endast 20,5 ljusår från solen, vilket med rymdmått är rätt så nästgårds, men tillräckligt långt borta för att ännu inte täckas av Google Earth, så vi får väl vänta lite på funktionen "explore popular places" för den nyupptäckta planeten...

"C-planeten" har en radie som är en och en halv gång större än jorden, och forskarna uppskattar medeltemperaturen till mellan 0 och 40 grader. Det tar 13 jorddygn för 581C att varva sin sol Gliese 581, som ligger 14 gånger närmare 581c än förhållandet mellan jorden och vår sol. Men eftersom Gliese 581 är betydligt svalare än solen, så innebär det att temperaturen kan tänkas vara passande för levande organismer och att den kan ha "flytande vatten". Svenska astronomer som uttalar sig i tidningarna är mycket förväntansfulla, och tror att det kan röra sig om ett genombrott i sökandet efter liv i rymden.

Lite paradoxalt föder tanken på att det kanske finns en jordliknande planet därute ännu större ödmjukhet inför vår egen vilsenhet i oändligheten. Carl Sagan uttryckte det så här inför en bild på Jorden sedd från en avlägsen plats i universum: "Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity -- in all this vastness -- there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves. It is up to us. It's been said that astronomy is a humbling, and I might add, a character-building experience. To my mind, there is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly and compassionately with one another and to preserve and cherish that pale blue dot, the only home we've ever known".
Kanske kommer fyndet av en ny, möjligen beboelig planet lagom för oss, när vi i stort sett förbrukat den vi hittills har hållit oss på?