Midvinterdröm i fattighuset (egen bildbearbetning av gammalt foto)
Av en ren tillfällighet snubblade jag in på Lärarnas Tidnings hemsida idag, och där kan man läsa om hur en femteklass besöker Skånes Arkivförbund i Lund. Arkivpedagogen håller upp en bild ur en av Astrid Lindgrens Emilböcker och skolbarnen identifierar snart fattighuset. Man kan ju undra hur många av dagens barn som skulle haft något begrepp om fattighusen om det inte, som vanligt, varit för den välsignade Astrid?
Fast när pedagogen styr över barnens uppmärksamhet på en interiörbild av fattighuset i Lund visar det sig att förståelsen för denna boendeform trots allt kanske inte är så djup hos dem. "Ser det fint ut?", frågar ciceronen. "Ja", blir svaret, "hemtrevligt! De är uppklädda och det är städat."
Det ger förstås pedagogen en chans att berätta om livsvillkoren för de boende i sockenstugan, och de unga får till och med veta namnen på några av de som inhystes där, i en del fall var det barn i deras egen ålder. Ungarna undrar förvånat hur arkivpedagogen kan veta var huset låg, plus allt det andra. "Har du hittat någon gammal karta?", frågar en lite misstänksamt.
Astrid, ja - även om sagotanten för dagen väl heter J.K. Rawling så lär inte Astrid falla i glömska under de närmaste seklerna! Bara ett mått på hennes storhet var då hemsidan för de många Astrid Lindgren-skolorna i Tyskland stolt tillkännagav att de tyska och svenska postverken gjort en samutgåva av ett frimärksblock för att uppmärksamma hennes hundraårsdag. Hur många svenska akademiledamoter har rönt samma uppvaktning? Tji fick de till sist!
Apropå sockenstugan: vad vi som inte är från Astrids trakter kanske inte tänker så ofta på är att Albert Engström, Astrids pappas syssling, faktiskt föddes i Lönneberga (men växte upp i Hult utanför Eksjö). Redan 1912 skildrade Albert sin egen hembygds fattigstuga med "Kommandora" och allt, även om hon i hans bok kallades "Regentan" - det senare lär ha varit en allmän benämning på de fattigstugornas "first ladies" som hade till uppgift att sköta den dagliga driften. På vägen dit fantiserade Albert lite över några som verkar ha varit Rumpnissarnas förfäder: "När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd". Gissningsvis stiftade Astrid bekantskap med Alberts novell långt innan hon hon lät Emil lysa upp julen för sin trakts sockenhjon!
F.ö. fann en intresserad Engströmsforskare ganska nyligen att Astrids berättelse om Emil och soppskålen (också?) lär ha varit skildrad av Albert innan den fann vägen till Astrids penna. Världen är liten, t.o.m. i Småland...
Länktips: på cykelfrämjandets hemsida finns i "Cykling 2007-1" en trevlig skildring av en pedaldriven färd i Albert Engströms hembygd. (Pdf-format).