Expressens "skräck"

I dessa dagar med Ebolavirusets härjningar, blodtörstiga religiösa extremisters framfart och andra hemskheter är det inte utan att man spärrar upp ögonen varje gång man ser rubriken "skräckbilder". Expressen satte den här överskriften på en artikel i förrgår : "Skräckbilderna på ny mystisk Iphoneskada". Säger kanske en del både om tidningen och den tid vi lever i? Skräcken griper kring sig, Iphonerna kan bukta i fickan!

Titta TV!

Understundom händer det sig att jag på pensionärers vanliga vis tänker tillbaka på flydda tider. Idag går mina tankar tillbaka till sextiotalet, när vi fortfarande bara hade en TV-kanal. Vid fikabordet på jobbet nästa morgon var det inte svårt att hitta diskussionsämne, åtminstone inte för dem som hade TV, eftersom alla hade sett samma program.
På den tiden hette TV-recensenterna Hemming Sten i Expressen och Macke Nilsson på Aftonbladet, och de var något av rikslikare. Fyrtiofem år senare sitter vi här med massvis av kanaler, men på kvällstidningarna tycks tiden ha stått stilla! Klockan 18.50 sänds det tio minuter långa programmet "Gunnel Carlson i Italien" (del 2) på SvT.
 Klockan 19.00 kan vi enligt Expressens förhandsreklam uppleva live på deras hemsida vad reportern Per Hägred tycker om programmet. Undrar hur många som går i andlös spänning inför att få veta det? jag gör det inte i varje fall...

Nu mobiliserar kvällspressen gråterskorna

Lunchdags i folkhemmet (montage)

En 97-årig dam avlider stilla i sitt hem, omgiven av sina närmaste. När en så gammal människa befrias från alzheimer och kroppsliga krämpor ser väl de flesta av oss det som en lättnad för huvudpersonen själv och de närmaste. När kvinnan råkar vara prinsessan Lilian försöker dock gråterskorna i kvällspressen förvandla det till något slags tragedi, och Aftonbladet ber oss "skriva vår sista hälsning till prinsessan Lilian".

Jag vet inte särskilt mycket om denna dam, mer än att hon var en kvinna född under mycket enkla förhållanden i Wales. Hon sägs ha varit mycket en mycket charmig och rolig person, och hennes liv med framlidne prins Bertil beskrivs ofta som "århundradets kärlekssaga".

Allt detta är gott och väl, men det som gör mig beklämd är medias svassande för kungligheterna. Tidningarna skriver om "kungabarnen" i ett tonläge som påminner om femtiotalets veckotidningar och SF-journaler. Att kronprinsessan har gift sig och fått barn med en man av folket hindrar inte denna nyunderdånighet som infunnit sig. Nu finns det förvisso motpoler även bland journalisterna t.o.m. på Aftonbladet. Peter Kadhammar, skrev för några år sedan följande: "Så fort det kommer till kungahuset blir svensken underdånig intill yttersta fjantighet eller oresonligt bitter och föraktfull. Fjantigast av alla blir journalisterna. Vardagens språkliga ambitioner slängs över bord och fjäsket känner inga gränser." Även Åsa Linderborg på samma tidnings kultursida har reagerat, och skrev (också för några år) sedan just om att "kungafjäsket vet inga gränser".

Men vad hjälper det när nyhetsredaktionen vällustigt inbjuder oss att skriva hyllningar "till Madde och Chris", och tidningens speciella hovbloggare skriver propaganda som "Låt er inte luras av att kungen ofta kan ge ett bistert intryck när han representerar vid mer högtidliga tillfällen eller håller tal. Den sidan finns inte hos honom när han träffar folk ute på gatorna. Istället är det en ganska varm kung som visar sig..."?

Allra värst är dock förstås Expressen och deras speciella hovlakej. Hans skriverier i samband med Madeleines tidigare relation med en djursholmsbrat borde bilda skola i avskräckande syfte på alla rikets journalistutbildningar. Fast det värsta är ju faktiskt trots allt inte dessa enstaka individer, utan som Jan Guillou har uttryckt det: "Det sorgliga är att denna förljugna journalistik är så lönsam, trots att den fjäskar för människans lägre instinkter. Eller i värsta fall just därför."

Men allt detta jordiska tingeltangel är förstås prinsessan Lilian nu lyckligen befriad ifrån. Så min sista hälsning till prinsessan via Aftonbladet skulle nog ha blivit ett enkelt "grattis!"

P.S. Hovet låter nu meddela att kronprinsessan Victorias namnsdag som skulle ha firats på Yttre borggården i morgon ställs in. Om det inte heller blir allmän flaggdag framgår inte av Aftonbladets kungörelse.

 Jag har alltid haft för mig att namnsdagar är något att fira till dess man börjar i skolan ungefär,  eller möjligen med kaffe och kakor inom familjen för vuxna. Men det här firandet av trettiofemåriga "kungabarns" namnsdag med allmän flaggdag i hela riket påminner lite grann om personkult á la Nordkorea. Är det inte dags att förpassa även de kungliga namnsdagarna dit de här hemma - inom familjen? Det räcker mer än nog att flagga på de kungliga födelsedagarna... D.S.

Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Folkkorrektion V.1.0

"För många som skriver, oavsett genre, finns ständigt den svårfångade känslan av att det man uttrycker kan ha betydelse för omvärldens utveckling." 
 Malin Ullgren, DN 120418

Något har hänt och håller fortfarande på att hända med journalismen i vårt land. Det fanns en tid då nyhetsmedias självklara roll var att informera, skildra och åskådliggöra. Idag verkar detta ha ersatts av ledord som predika, propagera och styra upp. På alla tidningar med självaktning har ett antal härolder för Den Nya Tidsandans likriktning upphöjts till kolumnister, och där sitter nu dessa proppmätta höginkomsttagare och är fina i kanten. Nu visar man att man är karl för sin hatt eller ett rejält fruntimmer genom att skriva vad som förväntas av dem. Kommentarsmöjligheten under dagens kungörelser fyller enbart ett syfte - att bekräfta krönikören och hans åsikter. Som det heter i Medievärlden: "Sociala medier och läsarmedverkan kan vara fantastiskt – rätt använt."

Givetvis dyker det då och då upp häcklare i kommentatorskören, och de lyfts inte oväntat ut ur salongen ganska omgående. Egentligen är det inget fel i det, ingen lär vara omedveten om vem som står för spelreglerna. Det intressanta infinner sig när de allmänt kritiska kommentarerna börjar bli besvärande många. Då duger det inte med utrensningar längre, då utfärdas lagstraff och hela kommentarsfunktionen släcks ner  över såväl "goda" som "onda". Finns det något tydligare sätt att förnedra sina läsare än att först bjuda in dem att tycka till och sedan strypa diskussionen enligt parollen "den som inte är för oss är emot oss"?

Ett aktuellt exempel ser man i Den Största Kvällstidningen, där debattredaktören själv varit på skidsemester i Åre och uppenbarligen fått själsnöd över "ett nöje som kostar fyra personer i runda slängar 25 000 kronor för en vecka". Därför träder hon tagelskjortan på över folkflertalet i detta land genom konstaterandet "att sortera folk efter ­etnicitet är inget jag brukar ägna mig åt, men det går ­inte att tillbringa en vecka i de svenska fjällen utan att reflektera över hur vitt det är." Därefter skuldbelägges alla av "kaukasisk etnicitet" som råkar vara födda i detta land även om man är en städerska som utför hemtjänster i överklasshemmen eller lagerarbetare på undantag som aldrig skulle kunna drömma om att kunna lägga 25.000 kronor på en veckas fjällsemester för familjen. Man skall skämmas ändå, i den politiska korrekthetens namn för att tidningsmänniskan inte har sällskap i backen av kunoker, prusaner och amerinder. Föga oväntat kvävdes de invändningar som följaktligen dök upp  i kommentarsrutorna. Förmodligen sitter debattredaktören och njuter över hur vitt det blev i rutan...

(Eftersom jag inte tillhör dem som nyttjar Facebook är jag förhindrad att tycka i kommentarsrutorna och sörjer inte över det. Varför lämna kommentarer i en tråd som ändå är dömd att tystas ner om de för redaktionen misshagliga åsikterna blir för många? Förr hette det "censur", idag kallas det "åsiktsklimat".)

Bastulaven blev botbänk

Badstuga. Illustration ur Acerbis Travels (1802).

Den 17 februari publicerade tidningarna ett mail till civilministern Stefan Attefall från Jan-Erik Jaensson, VD i Swedish Lapland Tourism och medlem i Svenska Bastuakademien. Här är mailet i sin helhet: "Hej Stefan, jag skulle vilja framföra en önskan inför utnämningen av ny Landshövding i Norrbotten. Den nya personen måste gilla att bada bastu! Bastukulturen är mycket kraftigt rotad i länet och speciellt i Tornedalen. Du kommer ju från Västerbottens inland och vet säker att många viktiga beslut fattas i bastumiljö (jfr Kekkonen). Om den nya landshövdingen inte gillar att basta så blir det svårt för den personen och direkt impopulärt när landshövdingen färdas i Tornedalen."

Nu drar drevet programenligt igång, och föga överraskande är Åsa Petersen bland de första ur startblocken med sin blogg, där hon under rubriken "Jag skäms över bastubrevet" inte missar ännu en chans till en attack på "gubbigheten". Hon nämner nu att Jeansson utöver sitt mail även skrivit ett pressmeddelande, där han påminde om att många viktiga beslut svettats fram i bastun, och där han nämner några inbitna bastubadare, män alla tre.

Petersen möts i kommentarsrutorna med glada tillrop och bastuvarma kramar från frälsta feminister för sitt manifest, men bland alla dessa hyllningar finns även ett genmäle från Jeansson, där han vänligt påpekar bland annat att a/ han inte skrivit något pressmeddelande som komplement till mailet, b/ att han inte någonstans skriver att den bastubadande landshövdingen skall vara man, samt c/ att han personligen anser att det bör bli en kvinnlig landshövding i Norrbotten denna gång. Givetvis hjälper inte detta, utan Petersen ger Jeansson ytterligare en omgång med basturiset, utan att förklara var hon fått det temperaturhöjande pressmeddelandet ifrån. Petersen återkommer sedan själv i kommentatorsrutorna flera gånger och länkar till presskollegor som stämt in i fyropen mot Jeansson.

Den stukade Jeansson inser självklart att nu är den rimmade skinkan basturökt och gör en klassisk pudel, för som Yvonne Ruwaida tidigare konstaterat: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt.”

Självklart hör Aftonbladets ledarblogg till dem som jublar högst. Under den hånfulla rubriken "Åsa vann striden mot gubbfläsket" skriver Petersens före detta kollega Eva Franchell: "En gång lämnade Åsa Petersen Norrbotten för att skriva ledare här på Aftonbladet. Sedan vände hon tillbaka igen för att ge gubbfläsket en match och vi är fortfarande stolta över henne. Jan-Erik Jaensson ångrar bastubrevet och vi hoppas på en kvinnlig landshövding i Norrbotten." En sådan stolthet över en närstående har sällan hörts sedan Karl-Bertil Jonssons stolte fader fann att situationen krävde ett fyrfaldigt leve över gossen.

Och Jeansson då? Ja, jag kan tänka mig att han har dragit sig tillbaka till sin bastu, där han funderar över var det där pressmeddelandet kom i från, samtidigt som han sjunger på en konstig liten trall. Det låter som "How many times can I say I´m sorry?".

Maläten gås?

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?

Stora Darren?
(Wikimediabild)

Optimisten och Pessimisten

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

Mellanlandning på tidningshyllan

Nu går det inte längre att låtsas om som att hösten inte kommit även detta år; det är bara att knäppa jackan, dra ner kepsen och bita ihop! Sinnelaget tyngs dessutom inte minst av braskande tidningslöpsedlar om det allmänna världsläget. Som t.ex. dagens löpsedel för GT, som kungjorde: "Chock-beskedet: Bonde-Per-Olof har okänd son". Visst har vi anledning att höstdeppa?

Igår gav dock GT:s kvällstidningskollega Aftonbladet många en anledning att dra på smilbanden när man i en artikel om en samling stulna, men sedan delvis återfunna kändisfotografier återgav följande uttalande från det bestulna galleriets VD: "Vi fick ett samtal från en herre i Huddinge som hittat Amanda Ooms i bar överkropp lutad mot sin häck".

Apropå medierna: chefredaktörerna och kolumnisterna har ju givit sig på fälttåg mot näthatet, och det har resulterat i att om man förut gladdes eller förfasades över innehållet i anonyma läsares kommentarer under artiklarna så fnissar man nu istället åt titelsjukan hos den nya tidens tyckare. Speciellt de som tagit engelskspråkiga titlar till hjälp för att understryka sin egen storhet är en källa till viss muntration...

Fast tidningarna kan ju faktiskt skriva om verkliga glädjeämnen också! I måndags morse var vi många som fick en skön start på veckan när vi läste i GP om brandmannen Andreas, som under sin tid studietid jobbade extra som hemvårdare. Där träffade han den gamle sjömannen Stig, och när Andreas gav sig tid att lyssna på Stigs önskning om att få återse Spanien igen ledde det till att de båda kom iväg på en resa som fick Stig att återuppliva gamla minnen och gav Andreas något att minnas för resten av livet. Läs om resan här!

Tillkännagivande: "Ja, det är jag!"

"Solsidan fångar vår tid på ett helt unikt sätt, och det är tydligt att svenska folket tagit serien till sitt hjärta. Det är helt makalöst underbart!"
Programdirektör Åsa Sjöberg, TV4, i ett pressmeddelande.

"Jag tror svenska folket visat sin kärlek till Solsidan, de vill inte missa en minut."
Åsa Sjöberg igen, nu i Dagens Media.

Om ni läser någonstans att det bland svenska folket finns en person som aldrig sett ett enda avsnitt av "Solsidan" så skall ni veta att det är jag. Bara så att det inte kommer som en chock, menar jag...

Och nu blir det reklam.

Låten i reklamen är Celebrare av Peter Raeburn.

Vi är väl några stycken som flyr fältet när TV-profilerna ler inställsamt mot oss och säger "sitt kvar, för vi är snart tillbaka" eller "vi tar en kort paus, men missa inte fortsättningen". De vill inte riktigt säga rent ut att det kommer reklam, kanske tror de att vi då inte märker att den töntige mannen i antik mopedhjälm inte är på riktigt, utan bara är till för att få oss att spela mer på Keno. Och så pratar han ju gotländska, och då blir alla 08:or på gott humör, för då får de semester i tankarna och kanske spelar en extra rad eller rent av slår till med en Kung Keno...

Nej, när ICA-Stig börjar känns lika ofräsch som köttfärsen i sin charkdisk och Telia-Gunnar visar upp sitt uttryckslösa ansikte för tionde gången samma kväll då är det lätt att glömma att en bråkdel av TV-reklamen faktiskt kan vara rolig. Själv känner jag t.ex. en stilla lycka inför Roy Anderssons Findusreklam, som ställer såväl budskap som ketchupflaska på högkant. Annars finns det roligare filmer att hämta utomlands, som i Holland (denna också!) och Kanada.

En "reklam" som var rolig i början var den från Radiotjänst, med körsång för dem som betalat sin TV-licens. Nu är överraskningsmomentet borta, och sedan man dessutom börjat veva den i radion känns den mest plågsam. Kanske skulle de ringa på hos en licensskolkare i stället? "Fy på dig N N som inte betalat din TV-avgift, fy för att du smet från din TV-avgift" - det skulle höja underhållningsvärdet betydligt! Och kanske betalningsviljan hos skolkarna också?

Om arvssynden, eller "vem tror du att du är?"

"Jag har fått nog nu
Vi hade en tid som stod still
Men allt är över nu
och äntligen gör jag som jag vill
Hör du det, nu gör jag som jag vill!"

(Marie Fredriksson: "Vem tror du att du är?")

Just nu går det en programserie på SvT där kända människor får hjälp av släktforskare och arkivarier att lära känna sina förfäder. Att just kändisars släkt har ett stort "allmänintresse" vet den som tidigare besökt sajten Anbytarforum, där diverse berömdheters förfäder var en populär tråd innan datainspektionen satte stopp för publiceringen ("... på sidan har funnits flera känsliga rubriker kring etniska grupper som judar och romer, kändisar och även brottslingars släktled", som media uttryckte det den gången).

Hittills har vi bara sett det första avsnittet (av 6) i serien, där en entusiastisk Helena Bergström fick veta mer om sin farmor, ett program som säkert lockade fler att börja släktforska (även om det fanns undantag!). "Men sitt kvar framför apparaterna", som man säger numera, för det kommer mera! I förhandsreklamen får vi t.ex. veta att "Perellis släkting var en mördare". Till Aftonbladet säger stjärnan att "det är inte roligt med mördare i släkten, men det är inget jag går och tänker på varje dag".

Vidare får vi enligt förhandsreklamen veta att Thomas Bodströms morfars bror var "en lösdrivare och fängelsekund" , att en eventuell förfader till Magnus Härenstam "satte på en kvinna ur allmogen under resan", och vi lockas fundera över huruvida Susanne Ostens pappa var "motståndsman, desertör eller jude". (Fattig bonddräng göre sig väl inte besvär i dessa sammanhang...)

Ja, hittar vi i vår tur inte någon kändis i släkten kanske vi åtminstone kan hitta någon missgärningsman? En av anledningarna till att jag själv en gång började släktforska var ett rykte att en förfader i vår så hästintresserade släkt hade hängts för häststöld. Dessvärre verkar just det ha varit en släktskröna, och med undantag av två avlägset befryntade kvinnor i Värmland respektive Amerika som råkat krydda makarnas mat med arsenik så har släkten varit närmast pinsamt skötsam. Jag behöver väl därmed inte bära solglasögon för att dölja skammen över släkten - det där med arvsynden som det står om i katekesen tror jag inte ett dugg på! Jag skulle inte skämmas om jag så råkat vara barnbarn till Hannibal Lecter...

Min egna kriminella bana inskränker sig till böter för att jag vid ett tillfälle framfört fordon utan att ha lindat in mig i säkerhetsbälte - nog så allvarligt! För övrigt härstammar de båda giftmörderskorna från lilla Kila i Värmland. Jag funderar på att börja forska om matkryddningstraditionerna på den orten.

P.S. Bilden föreställer Caligula. (Skulle inte förvåna mig om han är släkt med diverse kändisar!)

Bangalore Dagblad?

"I india land bak Himalaya strand,
där händer det konstiga saker ibland"

Pasadena är en välmående stad med ungefär hälften så många innevånare som Malmö kommun. Den är belägen i San Gabriel Valley, Los Angeles County i Kalifornien. Staden har bl.a. en trevlig nätsajt som heter Pasadena Now, med 25.000 besökare i veckan. I det senaste numret kan vi bland mycket annat läsa om ortens historiska arkitektur, om typiska amerikanska välgörenhetstillställningar på lokal nivå och om en konstvernissage i staden. På hemmaplan tycker man att Pasadena Now fungerar bra, även om någon tycker sig ha märkt att sajten saknar riktig kapacitet att gå på djupet i aktuella lokala frågor. Det senare är kanske inte så underligt, då sajten är "outsourcad" till Mumbai och Bangalore i Indien, där den produceras av lokala skribenter!

Nu finns det en och annan inom journalistkåren här hemma som är tacksam för att engelskan (ännu) inte är vårt huvudspråk. Indien och Pasadena kan låta avlägset i våra öron, men då är det bara att kasta blickarna på grannlandet Norge. Där säger nämligen teknologidirektören Petter Ole Jakobsen på det Bergen-baserade grafikbolaget Vizrt till norska E24 att "vi tjener på pairavisenes død". Han tillägger sedan att papperstidningarna inte kommer att dö, men att de har svårt att klara det faktum att 70% av kostnaderna består av tryck och distribution, något som nätmedia ju klarar sig undan. Jakobsen säger att papperspressen inte kan fortsätta som nu så länge till. Kanske dags för någon redaktion i Punjab att börja brusha upp norskan? Ett tips : "avisa", "tidene" och "budstikke" kan vara bra namn att träna på...

Människokloningen har ökat dramatiskt!

Den som händelsevis förirrar sig in på någon av kvällsdrakarnas hemsidor kan inte ha undgått att se de stort uppslagna kontaktförmedlingsannonserna. Där visas bilder på kontaktsökande, och det märkliga är att bilderna utan undantag visar riktiga a-exemplar utan en skräma i lacken! De kanske inte borde ha något besvär att knyta kontakter på köttmarknaden utanför förstasidan på Aftonbladet, och hade man varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle man ha kunnat tro att bilderna var på fotomodeller. Men så går det ju inte till i vårt land!

I England har man kommit ännu längre - där visar man nu klonade människor! Annonserna till vänster fanns direkt under varandra på en stor tabloid, och flera av kvinnorna är till förväxling lika varandra, fast de bor i olika länder. Sålunda påminner Olga,22, från Ryssland väldigt mycket om sin ett år äldre medsyster Sweet från Ukraina. Eldiga Ginka, 40, också från Ryssland, visar sig ha en tvillingssjäl i Ukraina i form av Rödkatten, 41. I England har en 22-årig pianissa levt sina dagar utan att ha en aning om att hon har en kopia i Ryssland som kallar sig LuvYa. Jag är en flitig läsare av vetenskapssidorna, men ändå kommer det som en chock för mig att kloningen av människor kommit så här långt!

(Fotnot: ja, jag har bytt ut de övriga bilderna!)

Sport och spe

Satt och tittade på ishockey mellan Frölunda och Luleå från elitseriens slutspel igår. I sista perioden blir bortalagets bäste spelare liggande på isen efter en armbågstackling från en Frölundaspelare. Medan den däckade spelaren ligger på isen åker en Frölundaspelare avsiktligt fram och placerar sin ena skridsko mot den liggande spelaren så att den bara är millimeter från att skära av honom halspulsådern. Om detta skriver idrottskrönikören Mattias Ek i beundrande ordalag i Expressen under rubriken "Frölundas svin kan bli guld värd" : "Ulf Dahlén har ju redan ett ärkesvin i Mikael Johansson. Han är fantastisk i box play, drar sig inte från att nita motståndare eller häckla dem med kycklingdans på isen. Och när blivande NHL-resenären Linus Omark låg nere vid sargen svängde Johansson dit och tryckte högerskridskon i nacken på Luleåstjärnan. Äckligt fult men oj så värdefullt i guldjakten".
Kanske Johansson bara hade blivit ännu mer värd om han lyckats oskadliggöra motståndaren för gott?

Sändningsuppehåll?

Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!

Det intellektuella ofredandet

Medial härdsmälta, 14 november 2007

"Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas."

-Nils Ferlin

Ännu en dag i världen. Minor briserar, människor dör i jordskred, barn svälter ihjäl. I vårt västra grannland är det val till folketinget, här hemma blir hundratals människor insnöade i sina bilar i snöoväder.

I Expressens värld är en hel nations medborgare insnöade. De informeras med löpsedlar som den här ovan. Värj dig, Du som orkar...