Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

Kändisselfiegamarna och deras byten

I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.

Lillan får äntligen svar

Nora,7, från Skövde skrev en föredömligt utformad fråga till vår statsminister. Frågan löd: "Kära Fredrik. Kan vi ha en vegetarisk mat i veckan? Skulle vara bättre för naturen". Brevet hamnade hos en tjänsteman på regeringskansliets brevenhet. Svaret till Nora löd bl.a. "Miljön hjälper vi bäst genom att satsa på modernmiljövänlig teknik, ökad forskning och begränsa utsläppen från koldioxid och andra gaser som utgör ett långsiktigt hot mot vår miljö. Vi visar även vårt engagemang i EU och genom internationella miljösamarbeten över hela världen". Uppenbarligen är det så man tilltalar sjuåringar från regeringskansliet. Kanske är det Björklund som påpekat att är man sju år i andra länder så är man väl insatt i byråkratspråk, och att våra svenska sjuåringar halkat efter där är Ragnar Edenmans fel. Han var ju eckliastikminster 1957-1967, och vållande till att Björklund fått jobba övertid för att rätta till all eftersläpning sedan den tiden. Ungefär så tror jag att det ligger till.

Det slog mig att om Lillan, 7, varit en nutida unge som skrev ett brev till sin far på sjön, men att brevet kom på avvägar och i stället hamnade på Utbildningsdepartementet så skulle man kunna tänka sig att svaret skulle låta så här:

"Ni har tillställt oss ett brev som inleds

 "Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.

 Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa. 

Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, 

Stjärnorna syns nu på himlen igen".

Enligt alla tillgängliga forskningsresultat föreligger det risk för att alltför stor prägling på en frånvarande fadersfigur bidrar till ett skadligt arketypiskt tänkande och hämmar en sund feministisk utveckling. Vi bifogar därför broschyren "Frigörelse från Oipidus - nya riktningar inom genusforskningen" och hoppas att den kan åskådliggöra alternativa lösningar av det aktuella problemet. Vidare ser vi det som högst olyckligt om utlandstjänstgöring måste avbrytas på grund av familjerelaterade problem, på sikt kan detta inverka negativt på handelsbalansen. Handelsdepartementet kan ge ytterligare svar i denna fråga. 

Vad gäller åskan så vill vi i korthet meddela att studier visat att klimatförändringar kan innebära ökad risk för extrema väderförhållanden, till vilket åskovädren kan räknas. Dock sorterar klimatfrågan under miljödepartementet, varför vi tillställer dem Er inlaga. Ett yttrande har även begärts om ert önskemål att importera ett halsband av korall. Entydiga undersökningsresultat pekar på att jordens koralldepåer minskat starkt på grund av långvarig exploatering, och att det då kan vara direkt olämpligt att bryta mot nationella importrestriktioner.

Observera att ökad arbetsbelastning på departementen under sommarhalvåret kan innebära en förlängd handläggningstid på 4-6 veckor.

I tjänsten,
Beata Blomsterkvast
Departementsråd och Genussakkunnig
Utbildningsdepartementet.


 

Väderstoicism, vår arvedel

"Gud glädje och styrke de mänskor som här bo"

Det är skönt att ha lämnat arbetslivet bakom sig, inte minst så här i semestertider! Ännu ligger den yrkesmässigt aktiva tiden så nära att jag minns stressen sådana år då semestervecka efter semestervecka regnade bort, och det här verkar vara ett sådant år. Att rusningen efter solresor är panikartad är inte oväntat, och att det gått så långt att meteorologer får skäll för det dåliga vädret kan nog tas som ett utslag av samma panik. Som pensionär kan man vänta in de soliga dagarna med förvissning att om solen inte skiner i morgon så gör den väl det så småningom...

Bortsett från den mentala överhettningen just nu är väl vi nordbor annars lite fatalister vad gäller vädret - varför skulle vi annars ha slagit oss ner i detta ogästvänliga hörn av världen? På ett sätt är vi nog t.o.m. något av stoiker* inför vädret, och paret på bilden som jag spanade in vid gårdsgrillen vid en av sommarens hittills längsta och mest intensiva regnskurar skall jag bära mig som en symbol för sommaren 2014 och för det tappra folk som inte låter petitesser som vädret rubba en schemalagd grillning. (Kanske kan man även se bilden i ett genusperspektiv: när solen råder är det herrar i shorts och med ölen uppslagen som bemannar grillarna, medan damerna tar sin chans när herrarna regnat inne...)

* Stoicism "orubbligt jämnmod inför alla ödets skickelser" - inklusive vädret?

Tänd grillrökelsen!

Förresten: har ni tänkt på att grillarna tenderar att bli allt mer altarliknande? Det kanske bara är en tidsfråga innan grillningen blir upphöjd till statsreligion och grillförklädet förklaras som liturgiskt plagg jämbördigt med kaftanen...

Ormarna i paradiset

Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.

Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.

Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även  Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...

Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...

I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.

Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...

En tur i reservatet

Sagoträdet vid Lackarebäck

Igår blev så årets efterlängtade första långpromenad i Svejserdalen och Delsjöreservatet av - i år tänker jag uppleva bokskogen så mycket som möjligt! Trodde inte att konditionen skulle vara den bästa, men jag avverkade närmare två mil och gick i fem timmar, och även om det var motigt på slutet kändes det bättre än vad jag hade vågat hoppats.

Lördagen visade en bra dag att vandra i Delsjön, inte bara på grund av det gudomliga vädret utan även för att Göteborgsvarvet gick av stapeln, vilket helt klart hade inverkan på antalet motionärer ute till skogs.

Vildmark i storstadens utkant

Även om det blev en mängd positiva intryck av turen så lämnar "den vilda campingen" vid ÖIS-gården
en viss bitter eftersmak. Där finns nu en större koloni människor som bor i tält och bilar och som annekterat ett hörn av reservatet. Jag tog lite bilder på hur det såg ut, men på en del av parkeringen pågick en sorts verksamhet som uppenbarligen inte var avsedd att observeras, så där blev det inget fotograferande. Det flyttades varor mellan bilar med "vaktposter" utställda, och det kändes direkt obehagligt att passera på nära håll.

Givetvis så lider man med dessa utsatta människor, men som naturvän lider man också att se den fina bokskogen belamrad med kastade sopor, utgallrade kläder från klädlämningsboxar, slängda bildäck, plundrade datorer, och inte minst, mänskliga exkrementer på gångstigarna, med diverse former att toapapper blåsande omkring. Det är ju faktiskt ett naturreservat och dessutom ett område där många barnfamiljer rör sig i anslutning till fotbollsplanerna!

Göteborgs kommun har ställt i utsikt att ordna campingplatser för denna typ av nybyggare. Det är bara att hoppas det även omfattar dem som håller till vid Kallebäck, och ju snarare desto bättre!

P.S.  Den 11 juni verkar äntligen dödläget kring soptippsboendet i Kallebäck ha brutits, då Göteborgs stad polisanmält de 80 ockupanterna efter att ha erbjudit dem olika former av lösningar som de inte accepterat. Hoppas nu att det innebär att naturreservatet blir städat, att ungdomarna kan spela fotboll på ÖIS-gården utan störningar, att pendlarna inte behöver känna obehag vid bussresandet, samt att de som lever i misären får hjälp till en lösning av boendeproblematiken. D.S. 

Sisten ut låser och slänger nyckeln...

Så har det kommit ännu en larmrapport som förutspår vår civilisations snara undergång, denna gång är det NASA som agerar Jeremias i Tröstlösa. Enligt deras utredare kan det bli överbefolkning i förening med klimatförändringar som kommer att bli början till slutet på vår show.

Nu tror jag inte att det blir så, det kommer säkert något nytt dataspel som räddar världen (Civilization VI?). Men jag vill i alla fall utlysa en liten tävling om vad ni tror kommer att bli anledningen till vår civilisations, och i förlängningen väl hela jordens, slutgiltiga haveri. (Något pris är inte att tänka på, för det finns knappast någon prisutdelare som kan överlämna priset, som i så fall ändå skulle vara postumt. Men lycka till!)

Många komiker men få humorister

"We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey

Kvällstidningarna brukar ha små rutor med bild där man frågor allmänheten på stan om vad de tycker i olika frågor, från vintervädret till hur många guld Sverige kan tänkas ta i OS. Bland dessa intervjuade finns det en tidigare åtminstone till titulaturen närmast okänd yrkesgrupp som dyker upp allt oftare - jag talar om "komiker". En gång i tiden påstods det att vi levde i titelsjukans land, där det fanns gott om viktigpettrar som kallade sig "direktör". Numera tycks det som om "komiker" ligger högt upp på snobbtiteltoppen, och gemensamt för de båda titlarna är att det inte verkar finnas krav på någon uppnådd kvalifikation innan man trycker dem på visitkortet. OK, en del "komiker" bildar något sorts kotterier, där affärsidén är att man garanterar varandras förmåga till att vara roliga - "boka honom, jag lovar att han är skitrolig!"

Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...

Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester."  Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...

Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant  kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna.  En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
 
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar". 

Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...

Kärlek börjar med kast!

"Hjälm på, grabbar - tjejerna verkar stenheta!"

Vetenskapsmän som under två år studerat en grupp Kapucinapor (Capuchin monkeys)  i Serra de Capivara i Brasilien har upptäckt att aphonorna gärna flirtar med hannarna genom att kasta sten på dem. Det har sedan tidigare varit känt att apor kan använda stenar som verktyg när de knäcker nötter, gräver i marken eller utforskar sprickor i berg och trästammar, men nu kan man lägga till att de även kan utnyttja stenar som flirtkulor.

Aphonor brukar uppmärksamma påtänkta partners genom svullna genitalier, doftutsöndringar, minspel eller med visslingar, men kapuchintjejerna i den här stammen kastar sten på drömkillen istället. Så vitt man vet är de ensamma om det uppförandet, och eftersom honorna är trogna sin grupp och det är de unga aphannarna som söker sig till andra stammar så är det tveksamma om det här modet kommer att spridas till andra sociala nätverk bland Kapucinaporna.

Vad som blir nästa innegrej bland pilska kapucintjejer är oklart. Grabbarna kanske skulle uppskatta att bli bjudna på en kopp cappuccino i all stillhet?

Den smutsiga sanningen

Bearbetad bild från Wikipedia

Under samlingsrubriken "galna klipp" visar Expressen ett inslag om en åttioårig iranier som bor i en jordkula och inte har badat på sextio år, han påstås vara "världens smutsigaste man". Mannen uppges livnära sig på ruttet kött och dricka vatten ur en skitig oljekanna. Klippet avslutas med den förnumstiga kommentaren "det där med att inte hinna duscha en morgon kanske inte är så farligt ändå?" Kanske det skulle vara nyttigt för Expressens reporter att byta plats med gamlingen några dagar och leta efter duschar i omgivningen?

Sådana här personer har vi fortfarande även i vårt välfärdssamhälle, men här kallas de "original". I storstaden Oslo bodde t.ex. den högt begåvade  "Huleboeren på Blindern" mellan 1978 till 2006 i en jordhåla mitt i Oslo utan att tvätta sig. När han därefter tvingades in på ett sjukhem på grund av sviktande hälsa vägrade han fortfarande att hålla sig ren, vilket fick Oslo kommun att överväga rättslig prövning för att utröna om han han verkligen kunde välja att inte sköta sin hygien.

Mycket av det här påminner om de gamla skrönorna (?) om människor som levt lortaktigt i hela sitt liv men som när de blivit sjuka och tvättade på sjukhuset avlidit på grund av att kroppen berövats det immunförsvar den byggt upp under åratal i smutsen, historier typ "Där bodde två bröder, Oskar och Frans, två riktiga original. Det sägs att Frans blev sjuk och togs in på sjukhus. Där tvingades man bada honom. Efter det dog han."

Allt detta kommer för mig efter att jag av en slump snubblat in på en rapport från Medicinalstyrelsen anno 1904 om inspektioner från provinsialläkare i den dåtida privata sinnessjukvården i landet. (Det var alltså på den tiden "sinnessjukdom" var en diagnos och inte ett modeord.) De upprättade 368 rapporter om bristande vård och  23 fall av rent omänskligt vanvård. Innan vi tittar närmare på det så skall jag villigt erkänna att jag inte haft anledning till att fundera över mentalvården för ett sekel sedan. Liksom många andra har jag kanske levt med Rickard Berghs målning av skalden Fröding under sin sjukdomstid,  sittande i sin sjuksäng på hospitalet och med blicken profetiskt riktad mot Det Outsägliga långt i fjärran. Gustaf Fröding var intagen på Ulleråkers hospital 1898 till 1905. Av nutida skildringar får vi veta att "Fröding var en av de privilegierade som åtnjöt speciellt fin omvårdnad, t ex maten inburen på rummet. Fröding tillbringade mesta tiden i sängen iklädd nattrock. Den store skalden läste, forskade, hörde röster och svarade förvirrat på tilltal. Han matvägrade och måste övervakas p g a sina självmordsförsök."
 Men som sagt, Fröding hörde till de privilegierade. De 23 som upptäcktes i sanitärt elände var långt från en sådan tillvaro. Här är två av de upprättade rapporterna, och vi kan väl börja med en person som verkade haft en liknande tillvaro som några av de redan nämna groplevarna.
"Anders M.L. f.32; sinnessjuk sedan 20 år; bodde i en grop i marken, täckt med en ytterst bristfällig överbyggnad av omaka brädstumpar: ligger i sin grop så länge den hoptiggda provianten räcker; bädden utgörs av lumpor och halm, söndersmulad av långvarigt begagnade och besväras av ohyra i stor myckenhet."

Trots detta elände fanns det rapporter från ännu mer ohyggliga interiörer, men jag skall bespara oss från dessa här. Men en person som jag ändå vill lyfta fram som ett exempel på att det gick att hålla sig ren även under de vidrigaste förhållanden  är "Hilda K.R.", född 1875.  Om henne skriver läkaren: "Epilepsi sedan konfirmationsåren. Hösten 1902 de första tecknen på sinnessjukdom och våren 1903 våldsam, hotande både sig själv och andra med tillhygge. I stället för att fullfölja ansökan om asylvård, vartill läkarintyg då blev utfärdat, beslöt fadern sig för att hålla henne inspärrad, och hon har sedan dess haft sin bostad i en cell, vilken bildats genom en avbalkning uti ett ett rum bakom köket, 8x10 fot (en fot var c:a 3 dm); dörren till denna cell var tillspikad, och belysningen erhölls från ett fönster framför avbalkningen, i vilken det fanns en lucka nära detta; maten inlämnades genom denna lucka, medan nattkärl och sopor utlämnades direkt på gården genom en lucka i ytterväggen. Den sjuka, som vid läkarens besök var fullkomligt redig med ganska bitter klagade över inspärrningen, städade själv sin cell, som var minitiöst renlig, även var hon mycket arbetsam och särskilr road av virkning. Föräldrarna förklarade emellertid, att de ej vågade ha henne lös i huset, då man aldrig kunde förutse, när hennes våldsamhet kunde bryta ut." Man kan ju inte låta bli att tänka på hur denna "fullkomligt rediga person"  genom vår tids medicin och läkarkunskap idag förmodligen kunnat leva fri ute i samhället som alla andra.

För att då knyta ihop det här inlägget vill jag hävda att välfärssamhällets reaktion över den 80-årige iraniern i sin grop säger minst lika mycket om oss själva som om honom.

God fortsättning!

Nätcollage. Bilder bl.a. från Wikipedia

"Enligt en ny rapport från världsbanken där 144 länder jämfördes, lever 81 procent av befolkningen i Tchad i fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än 13 kronor om dagen. Var tredje barn i landet är kroniskt undernärd.
– Vi har inte tillräckligt med mat, och då får inte barnen mat. Vi brukade ha boskap men alla djur har dött. Det är det som händer, djur dör och människor dör, säger Hawa Adoum."
Aftonbladet 140101


Ute på skolgården rörde de sig igår kväll i ljusskenet från raketerna. Medelålders, fulla män med cigaretter i mungipan. Skrålande tände de eld på sina fyrverkeripaket, det ena tyngre än det andra.

"Tre fyrverkeritårtor fick toppbetyg när ett gäng entusiaster samlades på Brudaremossen för att bedöma årets nyårsraketer för GP Konsument. "Wow", "nyårskänsla" och andra känsloyttringar kom så snart första kaskaderna lyst upp den gråtunga skyn.
Bland de billigare segrade fyrverkeritårtan Starline från Fyrverkerimästarna i ensamt majestät. Medan två av de dyrare fick dela på topplaceringen, Bird Nest från Hanssons Fyrverkerier och Kraftwerk från Fyrverkerimästarna. Dessa tre fick högsta möjliga betyg, fem fyrar.
- Jag är imponerad av de små tårtorna, man får mycket för pengarna, sa xxxxxx."(I största klassen vann Bird Nest, 87 skott, kaliber 40 mm, nettokrutvikt 982 g, rekpris 599 kronor, Betyg: "Strålande! Bäst variation visuellt och med ljudsmällar. Supervackra bollar. Grym final - mycket för pengarna!")
GP 131228

Som en jämförelse får man hos Röda korset för  584 kronor ett maketpaket till offer för inbördeskriget i Syrien innehållande bland annat ris, bönor, olja och salt tillräckligt för en familj på fem personer i en månad, plus två hygienpaket  till Filippinerna innehållande  bl.a. tvål, tandborstar, tandkräm, schampo, tvättmedel, toapapper och bindor där varje paket räcker till en familj i en månad.

"Ett intensivt fyrverkeriskjutande skrämde fem unghästar på Stefan Melanders gård Åby Tillinge strax utanför Enköping i natt. Efter nio timmar på rymmen kunde hästarna lyckligen fångas in oskadda.
- Det var ett väldans skjutande av fyrverkerier inåt Enköpingshållet innan tolvslaget. De här fem hästarna blev så skrämda att de rymde. I morse dök de upp på en gård bortåt Hummelsta och kunde där fångas in, berättar Stefan Melander.
Det handlade om fem hästar, som medan de var på rymmen under nyårsnatten, blev tvååringar. Melander var ute och letade efter dem hela natten."
 Travronden 140101

"För djurägare kan nyårsafton bli en riktig plåga.
Runtom i landet larmas det om bortsprungna hundar - en av dem är Linda Andersson vars hund rymde i Svedala under kvällen efter att ha blivit skrämd av en smällare.
– Just nu är han rädd, säger hon.
För hundar och andra husdjur kan nyårsfirandet med smällare och raketer bli ett rent helvete.
Och under kvällen har det trillat in flera rapporter runtom i landet på bortsprungna hundar på grund av fyrverkerierna."
Expressen 140101


"På nyårsaftonens kväll, när skymningen lägger sig över Massakory, dör hon. Utan ett ljud. Men Adam Miboudou och femtioen andra barn på sjukhuset överlever natten. De vaknar idag till en ny dag – och ett nytt år."
Aftonbladet 140101


Idag ser skolgården ut som ett slagfält. Tomma trälådor, raketpinnar, pappflagor efter avskjutna smällare och krossat glas för skolvaktmästarna att ta hand om efter helgen.

Bloggare emellan

Med illa dold avund läser jag om den trettonåriga tjej som har 150.000 besökare om dagen på sin blogg. Inte ens om jag tar hjälp av alla obskyra besökshöjande källor som finns brukar jag nå över femton dagliga påhälsningar, så jag har en del att fila på där märker jag...

Men bloggartjejen påpekar att hon inte har låtit framgångarna stiga henne åt huvudet, trots att det enligt vad hon säger "blir helt kaos" när hon besöker huvudstaden.  "Men vissa gånger har folk börjat gråta. Då blir jag jättestel och vet inte vad jag ska göra. Jag försöker krama om dem och så men det känns ändå konstigt. Mamma tycker ibland att det är lite jobbigt med uppmärksamheten, särskilt när min lillasyster är med som kanske vill vara anonym." De problemen har inte jag!

Bloggfenomenet säger också "många modebloggare lägger bara ut redigerade bilder, jag kan lägga ut en bild när jag är osminkad och skittrött". Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att normaltillståndet för trettonåriga tjejer borde vara att uppträda osminkade?

Ursäkta, vad är klockan?

Dags att låta tidsmaskinisten träda in i verket igen...

Vaknade 05.55 i vanlig söndagsordning i morse lagom för att lyssna på sjörapporten. Men när jag knäppte på radion hördes bara vågskvalp, och jag låg och tittade i taket och lyssnade på böljesången i en halvtimme och väntade på att en sömnig hallåa skulle träda in i sändningen och be om ursäkt för sen ankomst eller beklaga att teknikern glömt att sätta kontakten i väggen. En tanke på att en juntageneral skulle ta till orda och förklara att man tagit makten i landet hann också pila förbi innan jag steg upp och väckte datorn. Det första jag läste var förstås frågan "du glömde väl inte ställa om klockan i går kväll?" Jo, jag gjorde det, det var jag som missade, säkert den ende i hela nationen! Men snälla, det känns som om det bara var häromveckan jag vred visarna åt andra hållet...

Nu var det mig veterligen första gången jag missade den här cermonin, och för att kompensera mitt misstag var jag extra snabb att vrida tillbaka mina sju klockor och ställa om klockradion. Mitt i alltihopa känns det ändå skönt att vara tillbaka i normaltid igen! Det passar min biologiska klocka bättre, även om det spelar mindre roll nu när man inte längre behöver passa några arbetstider.

Ett aldrig övergående ämne

Bilen har inget samband med texten i inlägget

En amerikansk undersökning om olika kategorier bilisters uppförande som publicerats i svenska tidningar går stick i stäv med mina egna erfarenheter. Studien ingår i ett forskningsprojekt rörande beteende kontra rikedom. Ett av momenten gällde uppträdande i trafiken, bland annat hur man bemötte fotgängare vid övergångsställe. Det visade sig där att bilisterna i slitna fordon var de som var mest benägna att visa hänsyn till de gående, medan de i finare bilar oftast struntade i sina gående medtrafikanter, och  bland de senare så var BMW-förarna värst.

Studien visade dessutom att manliga förare verkade mer ovilliga att släppa fram fotgängare än vad kvinnliga bilister var, med undantag för om fotgängaren var en kvinna. I det senare fallet stannade de manliga förarna inte oväntat lika ofta som sina bilburna kvinnliga medtrafikanter.

Har inom parentes läst om en annan ganska färsk amerikansk studie som bekräftar påståendet att ju vräkigare bil, desto mer ohyfsat beteende vid övergångsställena. En intressant upptäckt i den undersökningen var f.ö. att omkring var tredje av alla Prius-förare struntade i lagarna vid övergångsstället, vilket placerade hybridbilen i topp på listan av "oetisk körning". Kanske har de förarna inställningen att de sliter mer på jordens resurser om de lämnar en gående företräde? 

Nu vet jag inte hur den amerikanska lagstiftningen är beskaffad beträffande väjningsplikten vid övergångsställe, det är möjligt att den skiljer sig från vår. Men här hemma upplever jag faktiskt att ju "finare" bil bilisten har, desto mer belevat uppträder man vid övergångsställena. Förarna av "busebilarna" är oftast de som totalt struntar i fotgängarna vid de markerade övergångarna enligt mina personliga "studier". Likaså upplever jag att det oftast är kvinnliga förare som med blicken riktat stelt framför sig passerar övergångsställena utan att verka se att en fotgängare står i begrepp att korsa vägbanan.

Nu är jag ingen fotgängaraktivist, jag dröjer gärna på stegen för att släppa fram en bilist. Men om det kommer bilar bakom den första som ökar farten och försöker att köra så nära bilen framför för att hindra fotgängaren att gå över gatan, då är det påfallande ofta en kvinna som sitter bakom ratten i den bilen.

Det här är som sagt mina egna erfarenheter, och jag har inga svenska undersökningar att luta mig emot.
Däremot har jag läst att även svenska manliga bilister är vänligare mot kvinnliga fotgängare, men trots det är det fler kvinnor än män som blir påkörda vid övergångsställen. Vid olyckor med dödlig utgång för den korsande fotgängaren är det i stor majoritet män som suttit bakom ratten i bilen.

Titta TV!

Understundom händer det sig att jag på pensionärers vanliga vis tänker tillbaka på flydda tider. Idag går mina tankar tillbaka till sextiotalet, när vi fortfarande bara hade en TV-kanal. Vid fikabordet på jobbet nästa morgon var det inte svårt att hitta diskussionsämne, åtminstone inte för dem som hade TV, eftersom alla hade sett samma program.
På den tiden hette TV-recensenterna Hemming Sten i Expressen och Macke Nilsson på Aftonbladet, och de var något av rikslikare. Fyrtiofem år senare sitter vi här med massvis av kanaler, men på kvällstidningarna tycks tiden ha stått stilla! Klockan 18.50 sänds det tio minuter långa programmet "Gunnel Carlson i Italien" (del 2) på SvT.
 Klockan 19.00 kan vi enligt Expressens förhandsreklam uppleva live på deras hemsida vad reportern Per Hägred tycker om programmet. Undrar hur många som går i andlös spänning inför att få veta det? jag gör det inte i varje fall...

Stråtrövarnas återkomst

"Gott var där om tiggare, som vid tillfälle kunde förvandla sig till stråtrövare, gott om lekare och spelmän, som drogo omkring från borg till borg, från marknad till marknad."
~ Carl Grimberg berättar om besökare på en medeltida vägkrog i"Svenska folkets underbara öden: I. Forntiden och medeltiden intill 1521"

"Allt går igen" heter det ju, och kanske är det då snart dags att väcka liv i kung Albrekts fridsstadga av 1375, den som bl.a. säger att den vägfarande som är ute i rättmätigt ärende skall färdas i fred. För dessvärre verkar vi åter ha fått tillbaka stråtrövarna i vårt land efter flera hundra år, eller vägpirater som den nutida benämningen är. Dagligen kan vi läsa om hur godtrogna människor som stoppat för vinkande "nödställda" vid vägkanten blivit avlurade och t.o.m. rånade av laglösa.

P-A Nilsson, med god kännedom om denna typ av brott från sin tid inom Polisen säger till Expressen om rövarna:  "De har ändrat sitt beteendemönster och har aldrig varit så påflugna som nu, de är mer desperata. Troligtvis för att folk inte är lika godtrogna längre". Nilsson säger vidare att det inte är fattigdom som skapat detta sätt att försörja sig, utan att det rör sig om en kriminell livsstil. "Det är deras sätt att leva och ofta är det lönsamt. Vägpiraterna är väldigt mobila och åker över hela Europa för att begå den här typen av brott. Börjar det hetta till i ett område åker de till ett annat", säger Nilsson.Det märkliga är att det enligt Polisen inte tycks vara möjligt att komma åt denna typ av verksamhet såvida det inte kan konstateras att det rör sig om trafikrelaterad brottslighet. I övrigt tycks det bara vara "schas och fy" som gäller. "De flyttar sig så snabbt. Vi jagar upp dem till Västra Götaland och de jagar tillbaka dem till oss", säger ett vakthavande befäl vid Hallandspolisen resignerat.

Uppenbarligen hade den vägfarande på slutet av 1300-tal större stöd i lagen än vad vi som färdas på dagens vägar har, idag finns inget som talar om vår rätt att färdas i fred. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka till 1375 för att finna lagar som skulle kunna ha varit tillämpbara. I lösdriverelagen av 1875 och avskaffad så sent som 1964 fanns ett avsnitt som idag skulle ha kunnat användas på sådana människor som enligt vad som ovan sägs har en kriminell livsstil. I lagen talas om att "den som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet och ordning" skall kunna bestraffas. Och det är väl just detta som vägpiraterna sysslar med?

Veckans stolpskott

Svenska Fotbollsförbundet gav i  förra veckan lilla Mallbacken i Sunne kommun en kravlista på 44 punkter som man måste genomföra bland annat på säkerhetssidan om man vill spela i damallsvenskan nästa säsong. Klubbledningen beräknar att det skulle kosta dem mellan 25 och 30 miljoner att rusta upp lilla Strandvallen - pengar som föreningen inte har, och kommunen ser heller inga möjligheter att skjuta till några pengar. Vi talar alltså om en klubb som kanske har 3-400 åskådare på sina matcher.

Ställda inför beskedet att det knappt finns en arena i Värmland som klarar sådana krav bortsett från Degerfors tyckte förbundet helt kallsinnigt att "ja, då får väl Mallbacken spela sina matcher där då". 
 
I helgen anordnade SFF final i Svenska Cupen i Friends Arena, ett bygge som kostat nära 2,8 miljarder att uppföra. Detta till trots kunde inte arrangörerna förhindra att det gästande lagets supportrar tog sig in på planen efter slutsignalen. Fotbollsförbundets säkerhetsansvariga säger att supportrarna bröt mot vad man kommit överens om innan matchen. Men ärligt talat - borde man inte i en anläggning som kostat så mycket ha en inbyggd säkerhet som gör att man inte måste göra "överenskommelser" med dem som utgör en säkerhetsrisk? "Sila mygg och svälja kameler" finns det uttryck som heter. Det är precis vad jag tycker att SFF håller på med i sina riskbedömningar...

I skämskuddens land

Skämskudden "Tjavvel"

Lika given pryl framför teven som TV-kannan var för mor och far en gång i tiden tycks skämskudden ha blivit för oss. Var och varannan tittare verkar numera vara försedd med en snabbt greppbar kudde att hålla framför ansiktet när upplevda anledningar till skam strålar ut från rutan. Speciellt överkänsliga tycks vi som kollektiv vara när en svenskfödd person råkar tala engelska på sådant sätt att det nationella ursprunget kan anas. "Åhh nej, hjälp! Det hörs ju att hon är svenska!" Kan det bli värre?

"Jag skäms lite över Petra Mede och hennes svengelska", hördes således någon mumla ur sin skämskudde efter gårdagens ESC-semi. Jag kan utan att behöva tillgripa kudden erkänna att jag inte såg utsändningen. Kollade på hockeymatchen i VM mellan Sverige och Danmark i stället, och där kunde man ha behövt kudden, så dåligt som svenskarna spelade...

Åter till språkkudden - här är lite framgooglat i ämnet:

"Åh herregud, nu har jag kollat in Morgan och Ola-Connys första etapp på sin starka resa i Usa. Hur man kan vara så urdålig på engelska som de där två begriper jag inte, speciellt inte när man inte är äldre. De måste skolkat på varenda engelskalektion i skolan. Jag kommer slita upp alla skämskudde som finns om jag ska titta vidare på hela serien."
(Borde det inte vara skämskudde där för stavningen av "Usa" då? Heter det inte deras (starka) resa? Och bör det inte vara "skämskuddar" i plural? Just wondering...)


"Skämskudde fram när Ranégie gästar Udinese Tonight och pratar engelska. "Yäs, yäääs, yääääs" på bredaste göteborgska dialekten." 

 "Skämskudden. Jag måste jobba på det här med att jag inte kan se svenska programledare göra intervjuer på engelska. Jag är så säker på att de kommer att göra bort sig att jag stänger av innan de ens har hälsat på veckans hollywoodkändis."

 "Jag fick ta fram skämskudden. Dåliga sångerskor/sångare, tråkiga, okänsliga framförande, dåliga texter för att inte tala om de engelska uttalen!"

Och så vidare i all oändlighet! Det är ju samtidigt lite kul att vi sitter där med vår skämskudde i högsta beredskap när våra landsmän pratar engelska, men blir så barnsligt förtjusta när en gästande engelskspråkig artist försöker säga några stapplande fraser på svenska. Kanske är det så att vi då känner oss "sedda på rätt sätt" av omvärlden, medan om vi tror att någon engelskspråkig hör en svensk tala undermålig engelska så finns anledning till nationell oro över det?

Fast nej, jag blir faktiskt inte riktigt klok på det där kollektiva svenska språkliga mindervärdeskomplexet! Hur kan man skämmas för att andra svenskar råkar tala engelska dåligt, eller kanske ibland t.o.m. utmärkt, men med knappt skönjbar svensk betoning? Vi borde skämmas! 

När plockade vi fram våra kuddar för första gången då? Lite vägledning kan vi få av att "skämskudde" var månadens ord från Språkrådet i mars 2008, men efter att man föreslagit det som nyord känt tidigast 2002 så kom det läsarreaktioner från sådana som stött på ordet redan på 1980-talet. Själva ordet förklarar rådet så här: "Skämskudde är ett lite skämtsamt uttryck för situationer när man skäms, rodnar eller tycker att något är så pinsamt att man (bildligt talat) skulle vilja ha en kudde att gömma ansiktet bakom. Det används särskilt ofta om tv-tittare som vill plocka upp en kudde ur tv-soffan och gömma sig för pinsamheterna i tv-rutan."  

Jag har en affärsidé: jag tänker försöka avtala med alla TV-försäljare att leverera min ljudisolerande och bitvänliga skämskudde med varje såld TV-apparat. Det borde väl kunna bli en given försäljningssuccé?

Dags att blicka framåt!

Chronos

Så var det dags igen - i natt går vi över till sommartid, och jag gör det lätt för mig genom att reprisera fjolårsinlägget i samma ämne. Här är min egen topplista över de bästa tipsen om åt vilket håll man skall vrida visaren i kväll så att man vaknar på rätt sida i morgon:

1. På våren ser man fram emot sommaren och vrider då timvisaren framåt, medan man på hösten ser tillbaka på sommaren och vrider därmed timvisaren tillbaka en timme.

2. Vi ställer fram utegrillen ur förrådet när vi byter till sommartid, och ställer tillbaka den när vi övergår till vintertid.

3. "Spring forward, Fall backward!"

(När man till slut memorerat alla minnesramsor så inser man att det på svenska kort och gott räcker med frasen "fram och tillbaka"...)

P.S. Kan förresten vara läge att blicka tillbaka ibland också! Fann (och tog bort) ett inlägg från den 6 april förra året. Där skrev jag att SMHI varnade för snökaos och vinterväder i stora delar av landet under påsken, som då inföll en vecka senare än i år. "Glöm den snö som föll i fjol" heter det ju, och det hade jag faktiskt gjort! Tycker f.ö. att det är bättre med en sen vår än när den kommer tidigt och avbryts för bakslag.