Till senapens lov

Brassica Nigra
(för vänner av det mer grovkorniga)

-En mä brö å möe senap!
-Ketchup og?
-Nä, inge sånt jål!

Jag minns fortfarande lukten av korvspad och primusspislågans magiska blåa sken i Tores korvkiosk. Hemma på bruket fanns det inte mycket till nöjesliv när jag var barn, och jag tror inte det finns mer där nu. Att gå ner till korvkiosken på lördag middag var därför en riktig högtidsstund. Livet var lite enklare då, innan grillen kommit. En korv med bröd var liktydigt med en kokt korv med bröd, hvergang! Att det sedan fanns korvfundamentalister som valde bort senapen, det var obegripligt...

Minnena kom till mig när jag läste i DN att Unilever bommar igen Slottssenaps fabrik i Uppsala och drar till Polen. Det innebär att det ännu använda tyska originalreceptet på Slottsenap lämnar landet efter att funnits här sedan 1920, då Herrn Ingenieur Bruno Knebel hade det med i kappsäcken från sitt hemland.

Var ett tag benägen att klättra upp på barrikaderna och ropa på köpbojkott och efterlysa det klimatsmarta i att köpa senap som körts med långtradare från Polen. Fast det var innan det slog mig att Dijonsenapen i mitt kylskåp färdats lite längre, och inte blir det bättre när man får veta att bortemot 90% av alla senapsfrön som finns i den senapen i sin tur är importerade, huvudsakligen från Kanada...

Nej, tacka vet jag då Hans Svensson, som tårögd sitter och rullar sin egenodlade senap på gården Petersborg utanför Tomelilla! Hans säger till DN:s utsände senapsreporter att det troligen bara finns han och en östgöte som odlar senap yrkesmässigt i vårt land. Han inser det lönlösa i att konkurrera med jättarna i branschen, och ser sin insats mer som en kulturgärning, vilket är lätt att hålla med om.

Hans berättar så lustfyllt om olika senapsvarianter att man får senapshallucinationer i smaklökarna, men det är ändå hans slutord som jag fastnar mest för.
-Korv med senap är alltid rätt och man tröttnar aldrig på det.
De orden skulle Tore i korvkiosken ha gillat!

Fotnot: den som vill fördjupa sig ytterligare i senapen och dess historia har mycket att hämta på Skånska Senapssällskapets hemsida.

Bifrost

Fallen, 23 mars. (Klicka för större bild.)

Fallen var på sitt vresigaste humör idag! De dånade och de larmade, de kastade sig rytande nedför loppet och de virvlade och de for! Men en ljusstråle som sökt sig ner mellan husväggarna bröts av istappar till en regnbåge och lade bro.

Kynonomastikon

Egen.

Hunden är människans supernanny, som med aldrig sviktande tålamod försöker få oss att uppföra oss som det anstår en hund, eller, om det inte går, så åtminstone som en människa. Idag finns det fyrahundra olika hundraser i världen, och en oräknerliga massa blandningar från möten dem emellan. Faktum är att trots att hunden funnits i människans närhet i 15000 år så är det först för 130 år sedan som hundens rasbiologi tog fart på allvar, dessförinnan existerade faktiskt inte åttio procent av dagens hundraser!

Enligt Johanna Othén, amanuens vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala, innebar det även att när hunden tog steget från bruks- till sällskapshund så inlemmades den i våra traditionella könsrollsmönster, åtminstone vad gäller namnen. Hanhundarna får namn som skall framstå som tuffa och kraftfulla, medan tikarna får namn som signalerar traditionell kvinnlighet enligt artikeln i Aftonbladet. Fast studerar man namnlistan så tycker jag att jyckarna heter som folk gör mest. Idag kan sålunda de fyrbeningar som väter våra lyktstolpar heta t.ex. Nisse och Hugo, medan de som hukar lite diskretare i buskaget lystrar till namnen Ebba eller Kajsa.

Tittar man på vilka de populäraste namnen är bland "tjejerna" (för det är ju så vi säger, "tik" är snudd på ett fall för jämo...) så är det Ronja, medan det populäraste namnet bland hundkillarna är det lite mer machobetonade "Bamse" (förmodligen inte så många herrchihuahuor med det namnet dock?). Den svenska namnlistan toppas av Ronja, Molly, Wilma, Bamse och Ludde, medan norrmännen oftast lockar på Mira, Ronja, Kira, Tinka och Balder.

Den amerikanske komikern Steven Wright påstår att "I named my dog 'Stay'... so I can say 'Come here, Stay. Come here, Stay", men annars döper de sina hundar däröver ungefär som vi gör här, även om man är lite mer unisex: Lucky, Bear och Shadow finns med såväl på han- som på honlistorna. Det finns flera listor i USA, men veterinärernas husdjursförsäkringars lista toppas av kvartetten Max, Molly, Buddy, Bella och Lucy. Även kattlistan toppas av Max, och inte nog med det - de två vanligaste babynamnen i USA för tillfället lär också vara Max och Molly! Därmed är det kanske inte så svårt att gissa hur den brittiska hundnamntopplistan ser ut? Visst, även den toppas av namnen Molly och Max, före Charlie, Holly och Poppy. På den mänskliga sidan ligger dock Molly och Max lite längre ner där, 24:a respektive 29:a. För att runda av den här internationella hundnamnskollen utanför vår kultursfär så beger vi oss till Japan. Där hittar vi också namn som är korta och kärnfulla i topp: Momo, Koro, Lucky, Nana och Hana står det på många av matskålarna på de japanska golven.

Till sist en koll i de kungliga slottens hundkojor. Karl XII var så förtjust i namnet Pompe att han hade tre kamrater som hette så ( och därutöver bl.a. en som hade det mer personliga tilltalsnamnet Snushane). Idag heter den nuvarande kungliga hunden Jambo (som i sin tur tycks ha blivit upphov till en del bastarder. Ja, Jambo alltså.)

Johanna Othéns uppsats i sin helhet kan läsas här.