Den urgamla familjen på fjällheden

Fulufjället. Bearbetad fri bild från Wikipedia.

I Kalifornien växer gigantiska Sequoiaträd, de största träden i världen, och de äldsta exemplaren är dessutom över 2000 år gamla. I dagarna har världen fått veta att det på svenska Fulufjället i Dalarna finns en granfamilj som i storlek mer påminner om Bonsaiträd än om Sequoian, men som i ålder är fyra gånger så gamla som jätteträden.

Det äldsta exemplaret på Fulufjället är enligt en forskargrupp under ledning av professor Leif Kullman hela 9550 år, vilket gör det till världens äldsta nu kända träd. Detta kullkastar förstås med besked de teorier som funnits att granen skulle vara en sentida immigrant i fjällvärlden, och att den skulle ha invandrat österifrån. Detta granbestånd av ett tjugotal exemplar äldre än 8000 år tros istället ha sitt ursprung i landområden som nu är hav väster om Norge.

Dessa tuktade minigranar som förr kröp längs marken på Fulufjället har i takt med temperaturhöjningen börjat att räta på stammarna. Ett tecken på de ändrade livsbetingelserna såg vi f.ö. 1997, då det här området utsattes för stora mängder regn vilket resulterade i förödande erosionsskador. Lyckligtvis klarade sig dock det gamla granbeståndet helskinnat ur denna naturkatastrof.

Några små nedslag i tiden som visar hur gammalt trädet ungefärligen är:

9550 år sedan, granen börjar växa på Fulufjället.
Vid samma tid följer jägargrupper i inlandsisens reträtt upp över nuvarande Sverige.
När granen blivit 5000 år gammal hade det börja uppträda jordbrukare på våra breddgrader.
När trädet var 7500 år gammalt skall det ha skett en speciell tilldragelse i Betlehem.
Då Gustav Vasa blev riksföreståndare hade granen hunnit bli 9000 år.
Vid tiden för de första människostegen på månen var granen 9500 år gammal.
Idag har trehundra människogenerationer passerat sedan granen slog rot på fjället.

Kohandel

Bearbetad fri bild från Wikipedia.

Varje gång jag hör uttrycket "kohandel" kommer jag att tänka på Kott-Maja från torpet Kotterud i Järnerud, Botilsäter. "Kohandel" är enligt Wikipedia en mer vardaglig benämning på att köpslå, och på den punkten har nog Kott-Maja inte mycket att lära ens av dagens marknadsguruer, eftersom hon på sin tid såg till att befrämja omsättningen helt på egen hand.

Maja föddes någon gång i mitten av 1800-talet, och jag hittade hennes berättelse i korta drag från vad min släkting Per Olsson återgav i ett tunt men läsvärt häfte från en torpinventering i Botilsäter utgivet i början på 1990-talet. Det har fått mig att försöka rekonstruera vad som hände, och så här tror jag att det gick till...

Vem vet väl idag vad det var som gav Kott-Maja ingivelsen att dra läderremmen runt halsen på kossan och bege sig iväg på sexmilavandringen från Järnerud på Värmlandsnäs till marknaden i Karlstad för att göra sig av med henne. Kanske var Maja helt enkelt trött på rutinerna, kanske hade Maja och kon råkat ha en dålig dag samtidigt, vilket givit Maja ingivelsen att göra sig av med sin kossa? I alla fall måste Maja och kon gett sig iväg minst någon dag före marknaden för att på dammiga vägar ta sig ända till Karlstad -Maja gick väl f.ö. barfota som hon var känd för att göra. Man kan ju föreställa sig hur slitna såväl säljare som försäljningsobjekt måste ha varit vid ankomsten till Karlstad, så det var nog något av en säljbragd av Kott-Maja som gjorde att hon lyckades kränga av sin kossa. Möjligen gjorde Maja några inköp på marknaden, men säkerligen återvände hon tämligen snart hemåt, kanske i sällskap med andra näsbönder - hade hon tur kanske hon rent av fick skjuts på någon hästkärra åtminstone en bit av sträckan hemåt.

Väl hemma greps nog Kott-Maja av lite längtan efter sin kossa trots allt. Om hon på egen hand fattade beslutet att ge sig iväg de fyra milen till Åmål för att kolla på affärsobjekt på marknaden där, eller om hon blev övertalad av andra marknadsresenärer att följa med får vara osagt. Men bara någon vecka efter Karlstadsfärden befann sig Maja på marknaden i Åmål, och lyckan var nog stor när hon till rimligt pris fann ett kreatur som skulle fylla den sålda kollegans plats i båset.

Vandringen hem gick säkert lätt, förmodligen i glatt sällskap av folk hemifrån byn. Först framåt morgontimmarna kom Maja hem till torpet igen med kon, och hon blev väl lite förundrad över hur fogligt kossan gick in i båset utan att hon behövde kôlle värst mycket på henne. Och det var antagligen då Kott-Maja insåg att hon hade köpt tillbaka sin gamla ko! Kanske ingen lysande affär, men å andra sidan fick ju både hon och kon se sig om lite i världen.

"Räcker fram korgen - se där, smaka på!"

Vem lufsar där? (Fria bilder från nätet.)

På Johannes Hevelius bild från 1690 ser vi hans illustration av stjärnbilden Stora Björn. Visserligen lufsade inte Hevelius björn omkring på chipspåsar, men jag klämde dit dem i en känsla av att nalles bistra uppsyn kan ha något med chips att göra.

Det är nämligen så att vår civilisation den 12 juni i år sänder ut ett viktigt budskap mot stjärnan 47 Ursae Majoris i stjärnbilden Stora Björnen, dit det kommer att nå fram om 44 år. Budskapet som är 29 sekunder långt består av reklam för tortillachips...

Man skulle kunna tro att det rör sig om ett aprilskämt, om det inte vore så att historien publicerades redan den 8 mars i år i Daily Mail. Det hela är ett reklamjippo där allmänheten inbjudes till en tävling om att göra bästa rymdreklamen för ett chipsföretag som ägs av Pepsi. Det är rymdorganisationen EISCAT – European Incoherent Scatter Facility - som upplåter sändningstid för chipsreklamen hos sin sändare på Svalbard, och man gör det billigt, eftersom EISCAT inte är en vinstdrivande organisation. Därmed behöver Pepsi endast betala samma timpris som forskarna för att använda radarn.

Eiscats chef heter Tony van Eyken, och han förklarar att vi jordbor hittills i huvudsak har lyssnat efter signaler som tecken på liv i rymden, utan att själva sända ut egna kontaktförsök. När van Eyken påminns om filmen Contact, baserad på astronomen Carl Sagans bok i vilken utomjordiska signaler med våra egna tidiga tv-sändningar inbakade returneras till jorden, svararar han, citat: "Ungefär så skulle det kunna vara. Poängen är inte vad som sänds, utan att meddelandet visar en bakomliggande intelligens." Om man i det skall se något samband med Eiscats budskap är det väl upp till oss att fundera över...

Ett pikant detalj är att Stora Björnens sju ljusstarkaste stjärnor bildar Karlavagnen. På engelska heter Karlavagnen "Big Dipper", så man kan ju föreställa sig nästa reklambudskap från Eiscat till björnfolket där ute!