Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Volvolåten

Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

Storfrämmande i Göteborg

Igår, en av sommarens kanske sista fina dagar, tog jag vagnen ut till Tångudden för att beskåda världens största containerfartyg, Maersk Mc-Kinney Møller, som anlänt till Skandiahamnen på sin jungfrutur. Att Göteborg är en maritim stad vet vi ju om, och jag var långt ifrån ensam om att bege mig ut till älvens strand för att få se detta mäktiga fartyg. Fast med lite tur lyckades jag faktiskt hitta en lång pir utanför sjöpoliskontoret där jag var helt ensam - de som åkt bil hamnade på fel sida av ett staket med större trängsel och sämre utsikt. Ännu en fördel med att åka kollektivt...

Maersk Mc-Kinney Møller, som kostade dryga 1,2 miljarder att bygga, är nummer ett i en serie av 20 fartyg i vad som kallas Triple E-klassen som  Maersk Line beställt av ett varv i Sydkorea. Fartyget är 400 meter långt, 59 meter brett och 73 meter högt. Hon rymmer 18 000 containrar, och Göteborgs-Posten skriver att om man ställde upp dem på rad skulle de sträcka sig från Göteborg till Falkenberg. Ett annat mått på vilka volymer det rör sig om får man när man läser att försäljningschefen på Maersk räknat ut att om man fyllde lastutrymmet med skokartonger så skulle det få plats 111 miljoner par skor, vilket motsvarar sex par skor per invånare i Skandinavien.

 Besöket i Göteborg varade bara ett dygn. Efter att lämnat elektroniska varor, möbler, kläder och livsmedel har fartyget med sig papper, stål och trävaror tillbaka.

Den som missade Maersk Mc-Kinney Møllers besök har chansen att se något liknande när systerfartyget Majestic Maersk anlöper Skandiahamnen i september. Jag kan rekommendera Tångudden som utkikspunkt (speciellt den långa bryggan närmast Älvsborgsbron), men vill avråda från att välja Långedrag, något som tidningarna rekommenderade. Därifrån ser man bara fören på fartyget!

Nyföretagandet blomstrar...

Som någon eventuell återfallsbesökare kanske känner till så är jag relativt nybliven pensionär, och jo tack, det knallar på! Bland de första råden jag fick som SC (Senior Citizen) om uppförandekod för äldre människor var att bara man ler och ser allmänt fåraktig ut så är det ingen som bryr sig om en. Verkar det som om någon förväntar sig ett svar så är det bara att köra med någon fras om vädret, det kan få vem som helst att ledsna.

Genom självstudier har jag hunnit lära mig lite om min nya omvärld som pensionär, och jag skall försöka dela med mig tips om vad som kan vänta bakom hörnet för oss gamlingar. Kolla länkarna för exempel på verkliga fall!

Hemtjänsttricket. Någon ringer på, visar en falsk legitimation och vill in och städa. Plocka fram dammsugaren, städa själv och låt inkräktarna stjäla i lugn och ro. Som gamling vill du ju inte vara till besvär!

Bankomathjälpen. Du försöker ta ut din pension men får inte ut några pengar ur bankomaten. När du vänder dig till den som står bakom dig och säger att du tror något sitter i vägen sticker han fram handen, plockar bort en kartongbit som var fasttejpad, tar pengarna och försvinner. Ropa ett "tack för hjälpen" och ta ut nya pengar i stället för dem som hjälparen tog. Lite svinn på ålderns höst får man räkna med...

Telefonknepet. Du sitter på kaféet och kladdar med pulverkaffet och det torra wienerbrödet med din mobiltelefon på bordet. En man stiger in på fiket och ber dig hjälpa honom att läsa vad det står på en lapp. Du sätter på dig glasögonen och talar om att det verkar stå "QWMJTY" i tunn blyerts på lappen. Mannen tackar för hjälpen och tar tillbaka papperet och verkar inte märka att han råkat ta med din mobil när han går. Du kan trösta dig med att din telefon blir ett tillskott för exportindustrin.  

Kartvarianten. Du står åter vid bankomaten, och just som dina pengar matas ut kommer det fram en förtjusande kvinna och brer ut en karta och ber om hjälp att hitta till Knasplatsen. Du har bott i stan i 50 år men har aldrig hört talas om Knasplatsen, och du ser heller inte platsen på kartan. Kvinnan tackar leende för hjälpen, och råkar visst få med sig dina pengar i den hopvikta kartan. Konstigt...

De fuskhandikappade. Två personer håller fram en lapp där det står att de är dövstumma. De vill att du skänker en summa pengar till dem, och vill dessutom ha dina personuppgifter. Du tar upp plånboken, och de sliter till sig mer än du tänkt ge. I det läget kan du känna tacksamhet om de inte dessutom kör på dig med sin bil när de sticker.

Hembärarna. Du har handlat lite mer än du orkar bära hem, när två hjälpsamma personer uppenbarar sig och ger dig ett handtag med att komma hem med det du köpt. När de lämnat din lägenhet märker du senare att du fått betala på ett sätt som du inte riktigt tänkt dig.

Insamlarna. Två personer ber dig skriva på en lista till välgörande ändamål och skänka en slant. Du letar fram plånboken och ger dem en sedel, och samtidigt som du sedan skriver på listan försvinner din plånbok högst oväntat. Ja ja, du får väl klara dig utan matpengar ett par dagar då...

Sjukhjälparen. Du faller ihop på gatan. När du ringer 112 kommer en man fram och tar över telefonen för att, som du tror, hjälpa dig. Istället tar han telefonen och sticker. Alternativt blir du muddrad när du ligger utslagen.

Insamlarna, variant 2. Du skriver på en insamlingslista till förmån för något okänt men påstått vällovligt syfte. Det står 20:- i kolumnen för summan, men när du skrivit på tar insamlaren bort tummen från listan och oops så står det en nolla till efter. 200 spänn, ja, har man skrivit på så har man, även om det svider...

 Butiksspecialisterna. Om du själv (ännu) inte råkat ut för att bli av med plånboken i butiken känner du säkert någon som gjort den erfarenheten. Tillvägagångssättet är ganska likartat: någon knuffar till dig, eller också kommer en person och ber dig läsa ett pris på en förpackning. Resultatet är i alla fall det samma: ett ögonblicks ouppmärksamhet, och vips så innehar någon annan din plånbok.  

OK, det var några av de nya företagare som man som äldre kan räkna med att få göra bekantskap med, och jag är säker på att du hört om minst lika många andra metoder som dessa driftiga personer använder sig av. Mina "råd" här ovan är ju lätt sarkastiska, men i grund och botten känner jag förstås sorg och resignation i kombination med vrede över att det tillåtits bli så här i vårt land. Hur man som äldre kan gardera sig mot alla dessa lurendrejare kan man få bättre hjälp av på en sida som BRÅ har lagt upp just för äldre (och sådana som är sårbara av andra skäl). Glöm inte att du som gamling faktiskt ses som lovligt villebråd av ständigt vakande ögon när du rör dig utomhus, och att försiktighet kan vara din bästa försäkring mot att bli ytterligare ett offer under rubriken "brott mot äldre". Slutligen: nej, jag är inte rädd för egen del, men det finns ingen anledning att uppträda övermodigt i vissa omgivningar. 

"Fritt" eller "förbud"?

För några dagar sedan skrevs det i tidningarna om en kaféägare på Kungsholmen i huvudstaden som tröttnat på föräldrar som låter sina barn leka fritt bland borden medan de själva ägnar sig åt sina egna bekanta, per pad eller IRL.  "En dag kunde personalen räkna till 18 barnvagnar inne i lokalen samtidigt", konstaterade innehavaren. Så i lördags satte han helt sonika upp en skylt med texten "För allas trevnad råder barnförbud i lokalen"  på dörren, vilket inte helt oväntat lett till en veritabel ström av "för- eller emot"-åsikter. En tidning har frågat sina läsare om man ska kunna förbjuda barn på fik och restauranger, och av 37002 hittills inkomna svar har 77% svarat "ja" på den frågan, och liknande svarsbild blev det när SR ställde samma fråga till sina lyssnare.

Nu spelar det ingen roll vad allmänheten tycker, för nu har DO yttrat sig om att det inte är "tillåtet att ha åldersgräns av kommersiella skäl", och ställd inför hot om saftiga böter valde kaféägaren att rent bokstavligt "ta ner skylten". Frågan är dock om förbudet verkligen är upprättat av "kommersiella skäl" - ägaren berättade att en ur personalen blev bränd av spillt kaffe när hon snubblade över ett barn. Vad skulle t.ex. huvudskyddsombudet säga om olycksriskerna - och än värre: vad hade hänt om det gått så illa att barnet hade fått det heta kaffet över sig? Hade ägaren drivit ärendet som en skyddsfråga kan man ju fundera över hur myndigheterna sett på saken. Eller vad händer vid en utrymningssituation när det står 18 barnvagnar mellan bord och i gångar? Hur som helst, något säger mig att Nellys Café kan räkna med en ökad tillströmning av föräldrar med barn den närmaste tiden - det brukar ju fungera så...

Som av en ren händelse (?) kunde man på radionyheterna i morse höra om hur "hotell med lägsta åldersgräns 16 år är charterbranschens nyaste snabbväxare både i Sverige och utomlands", och sedan tidigare vet vi att undersökningar har visat att nästan 75% av resenärerna på flyget stör sig på barn ombord (vilket ju väl överensstämmer med procentsatsen för alla som vill kunna förbjuda barn på fiket!). Återstår att se om DO:s långa arm även når ända till Platanias och Kamalas beacher...

Till sist är väl den springande frågan - "var kommer barnen in"? De som en dag tvingas ta ansvar för sina latteföräldrar...

Ensamfruarnas räddare

Klicka på bilden för större format!

                                                                                                                                                                    

Sommaren 2008 var jag på Dalénmuséet och förälskade mig där i en AGA-spis (man kan bli kär i lite av varje!). Samlade då på mig en del "matnyttigt" om AGA-spisar för att eventuellt skriva lite om dess historia. Nu blev det inte så, men jag vet sedan dess att AGA-spisen blev en stor succé i England där den introducerades 1929. Tillverkningen av spisen upphörde 1957 här hemma, men i England gör man den fortfarande, och det sägs att spisen av många betraktas som "det mest typiskt brittiska i varje hem" - åtminstone enligt företagets egen historieskrivning. Förra året droppade dock resultatet för AGA Rangemaster rejält, vilket fått företaget att försöka satsa sig ur krisen genom att sikta in sig på den kinesiska marknaden.

I det lilla material jag samlade på mig om spisarna finns ovanstående annons, som om den publicerades idag väl vore en självklar vinnare av de flesta existerande gubbslemstroféerna.  Så här beskriver man bland annat spisens fördelar: "Här är några av orsakerna AGA-spisen skattas så högt av dem som äga den: tidsbesparingen, varmvattnet, de heta plattorna för snabbkok, kastruller som ej sota och smeta, renligheten i köket, inga bekymmer för tjänarnas ev. slöseri med bränslet, spisens vackra emalj och jämna värme som gör köket till ett hemtrevligt vardagsrum - detta är en del  av det som husmödrarna glädja sig åt. Männen sätta värde på den förbättrade hushållsekonomien, den goda maten som blir färdig i tid, rakvattnet som alltid finnas tillreds och - att fruarna ha tid att göra dem sällskap."

I annonsen förekommer även ett ord som väl närmast är utrotningshotat, nämligen "klavbinda". ("Hemarbetet klavbinder er ofta fullständigt".) Har kollat med SAOB, som säger att ordet ursprungligen kommer från klave, sådant som man band fast (och kanske ännu gör) boskapen i kättarna med. Sedan har begreppet överförts även på människor som fjättrats eller bundits fast, också i symbolisk betydelse. Lite roligt är att det faktiskt är samma ord som i "krona och klave". SAOB förklarar det så här: "benämningen (klave) uppkommen därav att den på vissa äldre svenska mynt avbildade, halvrunda o. starkt stillserade skölden till formen påmint om en kreatursklave". Jaha, där trillade ännu en gaspolett ner!

Frånvarande

"Frånvarande? Vem -jag?"

Denna dags uppmärksamhet från min sida har handlat om frånvaro i olika former. Passade under förmiddagen på att avlägga ett besök på min arbetsplats efter att ha varit pensionär ett par veckor. Räknade väl inte med att det skulle vara totalkaos på jobbet sedan jag slutat, och det var det mycket riktigt inte heller. Fast några hade nog märkt att jag försvunnit. Eller ja, någon åtminstone. Tror jag...

En annan som lyser med sin frånvaro är den som placerat ut en tiggande docka i centrala Göteborg. Kanske var det någon som tagit ett break i tiggandet och gått för att fika och satt in dockan som stand-in? När GT besökte dockan hade den lyckats riktigt bra på egen hand, den hade dragit in 23 spänn alldeles själv. Det mest anmärkningsvärda med dockan kanske var polisens presstalesmans kommentar, att utplaceringen av dockan kunde vara "en form av bedrägeri, beroende på om det har stått någonting på någon lapp och om det då har varit vilseledande". Slutsatsen är väl då den att om det sitter en levande person och tigger med en lapp med ett okontrollerbart meddelande så är det OK, men sätter man en docka där med samma lapp, då kan det vara bedrägeri. Man kanske därmed kan utgå från att dockan sitter häktad vid det här laget? Det kan nog vara olagligt för en docka att utge sig vara en människa. Pinocchio är härmed varnad!

Nu är jag alltså pensionär, men ett arbete som jag aldrig skulle vilja ha haft är att jobba i gruva - min klaustrofobi skulle ha satt stopp för det. Några andra som uppenbarligen inte vill jobba i gruvan verkar vara de 25 anställda vid statliga LKAB, som enligt SVT:s Nordnytt under flera år ska ha fuskat till sig lön i mångmiljonklassen. Det skall ha gått till så att en person har stämplat in åt de andra i skiftlaget, som stannat hemma med full lön. "Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå". Not. Vad det kan bli för straff beror kanske på om det jobbat över eller under jord. Kanske är det lägre straff för dagbrott, vad vet jag...

Därmed gör jag mig själv frånvarande. Åtminstone till i morgon.

Uppdatering: trastiggaren hade inte gjorts av någon tjänstledig tiggare. I stället är det Adam, 13, som skapat honom som ett konstprojekt i skolan. Adam förklarar för GT: "Dels var det en rolig grej, dels är det så att tiggarna blivit en del av miljön ute på stan. Så att vissa bryr sig inte utan bara lägger pengar utan att titta vem det är. Jag ville visa att allt inte är vad man tror det är." Jag tror att du gick i land med den uppgiften, Adam!

Går det så går det...

Wikipediabild

I veckan satt jag och försökte frilägga mitt skrivbord från allehanda papper när min blick föll på ett oöppnat kuvert som jag anade inte borde ha varit oöppnat. Mycket riktigt, när jag sprätte upp det visade det sig vara en räkning från min elleverantör, och den skulle ha varit betald för två veckor sedan. Började direkt få skräckvisioner om påminnelser med atmosfäriska belopp i straffavgift och kanske avstängd elektricitet. Jag tog i alla fall mod till mig och skickade ett mail till elbolaget, och fick direkt svar att det inte var några problem - betala nu så glömmer vi inkassoföretag, påminnelseavgifter och andra obehagligheter. Givetvis fick de sina pengar på studs, och när påminnelsen kom några dagar senare var skulden redan reglerad och klar. När jag inom den närmaste månaden skall skriva nytt elavtal blir det självklart förlängning!

Tänkte på det här när jag några timmar senare läste om fransyskan Solenne San Jose, som inte har en lika förstående leverantör. Hon fick nämligen en mobiltelefonräkning på 17 biljoner euro (vilket i svenska pengar lär vara i runda slängar 106 tusen biljoner kronor). Hennes telefonbolag Bouygues Télécom lät vid kontakt meddela att registreringen skedde automatiskt, och att det därför inte kunde ha skett något fel. Däremot kunde man i sin godhet tänka sig att dela upp betalningen i omgångar. Men eftersom Solenne var ihärdig i sina protester så kollade telefonbolaget slutligen räkningen, och fann att det rätta beloppet skulle vara 117 euro. Lite synd för deras resultat för 2012 kan man tycka, men har de tur kanske de hittar någon annan som är villig att börja avbetala på en liknande saftig faktura utan att knota...

Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.

Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.

Änglamakarnas förbund

"Likkista" är förvisso inget trevligt ord, men det är invant och funktionellt och står för vad det är. Men nu har Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) lanserat ett nytt namn för kistan, nämligen "angelbox". Man gör detta i samband med att man ersätter det gamla "livsarkivet" med en ny folder kallad "Never ending story".

Visst, låt gå för ett trevligare benämning för kistan - men "angelbox"? "Bevare mig väl", som ha sa som skulle balsameras! Varför engelska, och varför en så fånig benämning? Jag tycker att det är en falsk varubeteckning att kalla det för "änglalåda"! Alla som dör har inte varit änglar, och det är tveksamt om alla kommer att bli det i akt två heller.

Och "Never ending story"? Återigen varför engelska, och finns det en garanti inbygd i namnet? Skall det vara på det här sättet så vägrar jag att dö tills vidare! I protest spelar jag Angel Eyes med Willy DeVille, som visserligen nyligen avled, men som aldrig kommer att dö. Hoppas jag.

(Videoklippet med Willy är borttaget eftersom det inte längre finns på YouTube.)

Nä, ge mig ett piller...

Beklagar att ovanstående filminslag är lite suddigt, men det togs med dold kamera på ett västsvenskt apotek i morse när det stod klart att två tredjedelar av de svenska apoteken skall säljas ut. SvD skriver: "Och köparna är både verksamma inom apoteksbranschen och som riskkapitalister. Därtill finns enskilda personer som vill driva apotek". De som är verksamma inom apoteksbranschen känner vi ju till, liksom vi anar vilka som i mångt och mycket kan betecknas som "riskkapitalister". Och enskilda personer som är intresserade av branschen finns det ju gott om - hade t.ex. Daniel väntat något år så hade han inte behövt göra sig omaket att gömma sig i Varberg med sitt lager - han hade kunnat köpa ett eget apotek!

VD:n för Apoteket Omstrukturering AB (jo, det heter så!) är full av optimism, och säger till Aftonbladet: "Vi tror att det kommer att bli en mångfald med både stora, medelstora och små aktörer. Men också att det dyker upp andra typer av aktörer till exempel inom e-handeln". Ja, vad e-handeln med farmaceptiska produkter går för känner vi väl alla till vid det här laget?

Förmodar nu att SYO-konsulenterna på våra kåkar nu kan förbereda sig på en anstormning av förfrågningar om lämpliga farmacevtutbildningar. Sedan är det väl bara en tidsfråga innan de gamla apoteksskyltarna ersätts med nya, med texten "drug store".

Burkslavarna

"Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung
fast den förut är stinn och tung du gnider och går an.
Din kassakista är din gud men så en afton får du bud...
Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?"

För rätt många år sedan nu körde jag bil i jobbet inne i Göteborg. I det arbetet ingick det ofta en hel del väntande i bilen, så man fick tillfälle att studera gatulivet rätt ingående. En profil som man inte kunde undvika att lägga märke till var Evald. Han var en lång herre, smutsig och med ovårdat skägg. Evald hade alltid samma kläder: en lång, grå rock, en toppluva ovanpå en skärmmössa, smutsiga grå byxor och tidningspapper på fötterna. Nästan alltid sköt han en kundvagn med tomburkar framför sig, ibland när han var "travelling light" bar han en bärkasse med samma innehåll.

Evald åt gärna sådant han hittade i papperskorgarna - jag såg honom själv tugga i sig en halv apelsin som han plockat upp bland soporna. Självklart tyckte många synd om denne trashank (detta var före de professionella tiggarnas tid), och en gång fick jag se hur en välklädd dam stannade och gav Evald en slant med orden "se så, ta nu det här, jag tycker så synd om er!" Evald tackade artigt och stoppade slanten i börsen.

Redan på den tiden pratades det om att Evald hade en herrgård uppe i Dalsland. Hur det förhöll sig med den saken vet jag inte, men Bengt A. Öhnander skriver i en bok om göteborgsoriginal att Evald vid sin bortgång för tio år sedan efterlämnade en förmögenhet på närmare två miljoner. Evald rör sig f.ö. faktiskt ännu idag på Göteborgs gator, i form av den spårvagn som döpts efter det gamla originalet.

Evald

Kommer att tänka på Evald när jag läser om Burk-Curt i Skellefteå, som gått bort i en ålder av 60 år. Curt var också i burkbranschen, och hans kusin berättar för Aftonbladet: "Under en period spekulerade Curt i att panten skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt. Då kom beskedet. De hade blivit för gamla. Det knäckte nästan Curt. Jag vet inte hur många lass vi körde till skroten.".

Curt överlevde dock burkchocken, men när han nu faktiskt dött efterlämnar han bl.a. 124 guldtackor, två hus och fonder i Luxemburg värda drygt åtta miljoner kronor, allt som allt tolv miljoner som hans kusin nu får ärva. Kusinen tänker dock inte leva livets glada dagar för pengarna. "Pengarna är Curts livsverk. Jag ska inte förstöra det, jag tänker fortsätta att förvalta", säger han. Om även burkar ingår i det som skall förvaltas framgår inte...

Någon drar sig i sammanhanget kanske till minnes Sven Rosengren i Malmö? Till skillnad från de flesta andra (?) snåljåparna tycks hans spariver inte ha varit ett självändamål utan haft ett filantropiskt syfte. Rosengren, som gick bort 2004, efterlämnade liksom Curt tolv miljoner, men de pengarna gick till hans stiftelse Justa Guardia. År 2007 tilldelade stiftelsen en forskare i Lund 950.000 kronor för hans fortsatta studier i mänskliga rättigheter.

Även här på bygden har vi förstås några samlare, men de verkar mest plocka flaskor och burkar för att omsätta i egen ölkonsumtion. Fast det finns ett undantag, bl.a. en nykter men knepig kille som rör sig över stora delar av kommunen med en stor IKEA-kasse över axeln. Han påstås vara vår kommuns motsvarighet till Burk-Curt. Och vem är jag att döma - kan tomma burkar och fulla bankfack ge deras liv ett innehåll så väl bekomme! Dessutom är det ju bra att burkarna och flaskorna inte ligger och skräpar ner överallt.

"Du kan ingenting ta med dig dit du går,
nej du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år
och du kan ingenting ta med dig dit du går."

(Alvar Pärson)

Drag under galoscherna igen?

Tjänare mors, din gamla galosch!

Fick nog all den tid i världen jag behövde i helgen för eftertanke, eftersom jag slutligen kom att fundera över galoschen. Kan det vara så att denna praktiska fotbeklädnad blivit utrotad, eller finns det någon liten galoschkoloni kvar därute någonstans? Jag beslöt mig för att försöka ta reda på sanningen.

Jag tror att galoschen är en sorts fotens basker - den bärs endera av människor som struntar i modets växlingar, eller också av sådana som gör en medveten markering i valet av accessoar. Ändå låter inte ens själva ordet sig systematiseras, Wikipedia påstår att det kommer av franskans galoche, medan Susning.nu hävdar att det kommer från grekiskan kalopus, som betyder läst eller träsko. Kanske har båda parter rätt?

Kan väl lika gärna erkänna att även jag har burit galoscher i min bleka ungdom, därtill dock lockad av min galoschfrälste fader. Själv insåg jag inte hur rätt han hade om galoschernas förträfflighet förrän jag fått större delen av skobeståndet regnvattenspräckt. Fast att det var lite skämmigt med galoscher var kanske inte så underligt, det var ju mest gamla skolfuxar som hade sådana! (Hur många galoscher har väl inte spikats fast av vanartiga elever under årens lopp?)

Dags att dödförklara galoscherna nu då? Kanske ändå inte, för de tycks gå mot en ny vår, tack vare vårt norska broderfolk. Plötsligt finns det galoscher i minst lika grälla färger som den skrikigaste Foppatoffel! Mannen bakom galoschrenässansen heter Johan Ringdahl, som under sin utbildning på Parsons i såväl New York som Paris bar sina galoscher med högburet huvud. Slutligen tröttnade han dock på gliringarna om fotetygen, så han beslöt sig för att göra några mer trendiga varianter, och på den vägen är det alltså. Det finns till och med galoscher för högklackat - längre från de gamla gubbarna bak katedern kan man väl knappt komma...

Och apropå galoschernas tidlöshet: i Aftonbladet presenterades det för någon vecka sedan olika teorier om tidskasten i TV-serien Lost. Trots att Lost påstås vara den TV-serie som innehåller flest referenser till litterära verk har hittils ingen fört fram teorin att rollfigurerna kanske kommit över några av de lyckans galoscher som HC Andersen trampat ur. Då gör jag det, för om ett av paren hette det att"disse Kalosker have den Egenskab, at Enhver, som faaer dem paa, øieblikkelig er paa det Sted eller i den Tid, hvor han helst vil være, ethvert Ønske med Hensyn til Tid, Sted eller Væren bliver strax opfyldt, og Mennesket saaledes endelig engang lykkelig herneden!" Glöm alltså inte att kolla vad Locke har på fötterna nästa gång du kollar Lost!

Och nu blir det reklam.

Låten i reklamen är Celebrare av Peter Raeburn.

Vi är väl några stycken som flyr fältet när TV-profilerna ler inställsamt mot oss och säger "sitt kvar, för vi är snart tillbaka" eller "vi tar en kort paus, men missa inte fortsättningen". De vill inte riktigt säga rent ut att det kommer reklam, kanske tror de att vi då inte märker att den töntige mannen i antik mopedhjälm inte är på riktigt, utan bara är till för att få oss att spela mer på Keno. Och så pratar han ju gotländska, och då blir alla 08:or på gott humör, för då får de semester i tankarna och kanske spelar en extra rad eller rent av slår till med en Kung Keno...

Nej, när ICA-Stig börjar känns lika ofräsch som köttfärsen i sin charkdisk och Telia-Gunnar visar upp sitt uttryckslösa ansikte för tionde gången samma kväll då är det lätt att glömma att en bråkdel av TV-reklamen faktiskt kan vara rolig. Själv känner jag t.ex. en stilla lycka inför Roy Anderssons Findusreklam, som ställer såväl budskap som ketchupflaska på högkant. Annars finns det roligare filmer att hämta utomlands, som i Holland (denna också!) och Kanada.

En "reklam" som var rolig i början var den från Radiotjänst, med körsång för dem som betalat sin TV-licens. Nu är överraskningsmomentet borta, och sedan man dessutom börjat veva den i radion känns den mest plågsam. Kanske skulle de ringa på hos en licensskolkare i stället? "Fy på dig N N som inte betalat din TV-avgift, fy för att du smet från din TV-avgift" - det skulle höja underhållningsvärdet betydligt! Och kanske betalningsviljan hos skolkarna också?

Dansen kring guldkalven

"Före" och "efter"?
T.v. GM:s huvudkontor "The Renaissance Center" i Detroit (Wikipediabild).

I dagarna har foderföretaget Krafft meddelat att man slutar som storsponsor av svensk travsport för att istället "sätta kunderna i centrum". Nu tror jag inte att ni, kära fåtaliga läsare, är intresserade av sport i allmänhet och travsport i synnerhet, men det här är en intressant samhällstrend som jag tror att vi kommer att få se mer av i dessa kristider och därför värd att uppmärksammas.

"De kärva tiderna medför en ökad ekonomisk press för många av travsportens aktiva. För att underlätta situationen kommer Krafft att omdirigera medel från reklam och traditionell sponsring till skärpta volymrabatter som förbättrar den ekonomiska ekvationen för våra kunder", säger företagets vd P-G Åhäll till fackorganet Travronden.

För tillfället råder lite av Robin Hood-stämning i samhället. Den folkliga vreden (i alla samhällslager!) mot vår tids feodalherrar har inneburit att begrepp som bonusar, fallskärmar och pensionsavtal blivit uppmärksammade och mer ifrågasatta än de var i de flydda goda tiderna. Kanske är nästa bastion att anfalla de kolossala pengar som näringslivet lägger på idrottens megastjärnor? Gissningsvis kommer allt fler konsumenter att fråga sig om det är rimligt att producenten av vår frukostfil lägger pengarna på att sponsra idrottare, än att istället lägga pengarna på att sänka priset till oss konsumenter? Visst, stjärnglans säljer, men hur länge till?

Låt oss ta en koncern som General Motors som exempel. GM står som alla vet, inte minst svenska SAAB-anställda, bokstavligen på ruinens brant. Detta fick återverkningar för golffantomen Tiger Woods vid årsskiftet, då GM beslutade dra in det reklamavtal som gav honom 57 miljoner kronor om året. Nu klarar sig säkert Woods ändå - han tjänade 109 miljoner dollar enbart på sponsorer förra året - men kommande golfstjärnor får nog ställa in sig på ett tuffare förhandlingsklimat.

I Detroit finns den svenska ishockeystjärnan Henrik Zetterberg, som representerar NHL:s mästarlag Detroit Red Wings. När han i december intervjuades av Sundsvalls-Tidning uttryckte han sin oro inför utvecklingen i bilstaden framför andra. " Allt här är uppbyggt kring bilindustrin. Skulle GM gå i konkurs är det lika bra att slänga in kepsen", sa "Zäta" då. Men att dansen kring guldkalven ändå fortgår fick vi bevis för bara en månad senare, då just Zetterberg signerade ett tolvårsavtal med Red Wings som ger honom 600 miljoner kronor, eller en miljon i veckan. Expressen kommenterade: "Sett till årslön så kommer Zetterberg inte att tjäna lika mycket som de allra bäst betalda på grund av att Detroit har så många stjärnor som ska få plats inom lönetaket". (Utöver detta har Henrik Zetterberg diverse andra inkomstbringade avtal, bl.a. ett med ett hockeyprylsföretag som ger honom 12 miljoner om året, närmast fickpengar i sammanhanget.)

Nu sliter idrotten hårt på kroppen för många idrottsproffs (dock kanske inte Tiger Woods), och det kan väl vara motiverat att de gjort sin livsinkomst när de pensionerar sig vid fyrtio. Ändå kan man ju fundera över det rimliga i det faktum att en hockeyspelare (inklusive alla sidoinkomster) tjänar lika mycket i veckan som vår statsminister gör på ett år. Den senare är ju som politiker trots allt en av dem som har till ansvar att få hjulen att börja snurra igen, och därmed sörja för att bl.a. hockeyproffsen skall kunna få sin försörjning tryggad. För när allt fler bilarbetare i Detroit faktiskt får "slänga in kepsen", som "Zäta" uttrycker det, så kan man undra över hur länge de kommer att tycka att det är särskilt meningsfullt att betala nästan 400 kronor för att gå på en hockeymatch och se mångmiljonärerna slåss om en gummitrissa?

Kohandel

Bearbetad fri bild från Wikipedia.

Varje gång jag hör uttrycket "kohandel" kommer jag att tänka på Kott-Maja från torpet Kotterud i Järnerud, Botilsäter. "Kohandel" är enligt Wikipedia en mer vardaglig benämning på att köpslå, och på den punkten har nog Kott-Maja inte mycket att lära ens av dagens marknadsguruer, eftersom hon på sin tid såg till att befrämja omsättningen helt på egen hand.

Maja föddes någon gång i mitten av 1800-talet, och jag hittade hennes berättelse i korta drag från vad min släkting Per Olsson återgav i ett tunt men läsvärt häfte från en torpinventering i Botilsäter utgivet i början på 1990-talet. Det har fått mig att försöka rekonstruera vad som hände, och så här tror jag att det gick till...

Vem vet väl idag vad det var som gav Kott-Maja ingivelsen att dra läderremmen runt halsen på kossan och bege sig iväg på sexmilavandringen från Järnerud på Värmlandsnäs till marknaden i Karlstad för att göra sig av med henne. Kanske var Maja helt enkelt trött på rutinerna, kanske hade Maja och kon råkat ha en dålig dag samtidigt, vilket givit Maja ingivelsen att göra sig av med sin kossa? I alla fall måste Maja och kon gett sig iväg minst någon dag före marknaden för att på dammiga vägar ta sig ända till Karlstad -Maja gick väl f.ö. barfota som hon var känd för att göra. Man kan ju föreställa sig hur slitna såväl säljare som försäljningsobjekt måste ha varit vid ankomsten till Karlstad, så det var nog något av en säljbragd av Kott-Maja som gjorde att hon lyckades kränga av sin kossa. Möjligen gjorde Maja några inköp på marknaden, men säkerligen återvände hon tämligen snart hemåt, kanske i sällskap med andra näsbönder - hade hon tur kanske hon rent av fick skjuts på någon hästkärra åtminstone en bit av sträckan hemåt.

Väl hemma greps nog Kott-Maja av lite längtan efter sin kossa trots allt. Om hon på egen hand fattade beslutet att ge sig iväg de fyra milen till Åmål för att kolla på affärsobjekt på marknaden där, eller om hon blev övertalad av andra marknadsresenärer att följa med får vara osagt. Men bara någon vecka efter Karlstadsfärden befann sig Maja på marknaden i Åmål, och lyckan var nog stor när hon till rimligt pris fann ett kreatur som skulle fylla den sålda kollegans plats i båset.

Vandringen hem gick säkert lätt, förmodligen i glatt sällskap av folk hemifrån byn. Först framåt morgontimmarna kom Maja hem till torpet igen med kon, och hon blev väl lite förundrad över hur fogligt kossan gick in i båset utan att hon behövde kôlle värst mycket på henne. Och det var antagligen då Kott-Maja insåg att hon hade köpt tillbaka sin gamla ko! Kanske ingen lysande affär, men å andra sidan fick ju både hon och kon se sig om lite i världen.

Sic transit gloria Mölndal

Gammalt vykort av härligheten

I den låga byggnaden t.v. på vykortet invigdes 1951 Gunnars restaurang. Vykortet är gissningsvis ganska samtida med tanke på bussmodellen (observera även hästekipaget i backen framför bussen!) Runt 1970 övertogs rörelsen av konditorn Rune Sahlin och restaurangen fick då sitt namn Sahlins Terrass, ett namn som blev outplånligt förknippad med krogen, trots några halvhjärtade försök av senare ägare att döpa om den. Jag kom själv till Mölndal ungefär vid tiden när Sahlin övertog rörelsen, och minns med en lätt darrning på smaklökarna alla gamla wienerschnitzlar, pepparstekar och stora starka man konsumerat här under årens lopp. Ändå är det inte för maten och drycken som Sahlins Terrass kommer att bli ihågkommen ,utan för att här skapades industrihistoria!

Rune Sahlin var ingen nykomling när han startade sin terrass, utan hade öppnat bageri redan 1953. Jag minns ännu besök efter hans övertagande av restaurangen då man fick trycka på en knapp på en väggmeny, och så rullade det ner en kula till kökspersonalen med en särskild färg för den rätt man beställt - restauranger med det systemet kvar bör vara k-märkta vid det här laget! Efter en mellanperiod med handskrivna turnummer började Sahlin experimentera fram ett sinnrikt system, där man istället tryckte fram en nummerlapp och sedan fick upp lappens nummer på en display när kockarna gjort sitt. Idén visade sig vara ett genidrag - 1981 startade Sahlin det företag som än idag heter Q-matic, och som grundaren 1987 övergick till att driva på heltid. Om jag inte minns fel var postkontoret eller systembolaget i Mölndal den första externa kund som prövade på turlappsystemet, redan året därefter var man ute på exportmarknaden. Idag finns turlappssystemet inte bara på de flesta apotek, systembolag och banker i vårt land, utan företaget har gjort mer än 25.000 installationer i över 85 länder världen över, omsätter bortåt 400 miljoner och har över 200 anställda - inte illa för något som började som en service åt hungriga lunchbesökare!

Terrassen då? Ja, den har inte haft en lika lyckosam historia sedan blomstringstiden. Andra ägare har försökt att driva krogen vidare, bland annat var den kinarestaurang en kort period. Sista gången dörrarna öppnades för gäster var i våras, då den under några veckor tjänstgjorde som bokrealokal. Nu när dess historia är all går den i graven med skylten "Nouveau Sahlins terrass" ovanför entrén. Rivningsarbetet har påbörjats, och så småningom skall här resa sig ett högt bostadshus. Detta är samtidigt startskottet för tilltänkta stora förändringsarbeten i stadskärnan.

Men för att återknyta till namngivaren av huset, varje gång jag trycker fram min turlapp någonstans så är det inte solklart att det är min plats i kön jag kommer att tänka på i första hand, utan kanske på pepparsteken på Terrassen. Och möjligen den kalla ölen...

När skopan gjort sitt...(Egen bild från 21 juni)

Fotnot: Mera om byggnadens tillkomst kan läsas här här. Tilläggas kan att Rune Sahlin avled den 10 augusti 2008.

Fotnot 2: Vid efterläsning (november 2013) av inlägget kan konstateras att de tilltänkta förändringarna av stadskärnan ännu inte blivit av, med undantag av att ett parkeringsgarage har tillkommit.  

Rakt över disk

Ölme lanthandel, Kristinehamn (eget foto)I tider då landet tycks översvämmas av nya, tråkiga tyska "livsmedelslador" känns det skönt att kunna konstatera att det även invigs sådana som gör skäl för beteckningen i en mer bokstavlig och positiv bemärkelse! I juli skedde nämligen en "nyetablering" i Kristinehamn av en gammal lanthandel som sedan 1978 drivits i Ölme strax utanför staden av två riktiga eldsjälar, och som under deras tid blivit ett av kommunens mest besökta turistmål med 18000 besökare per år. Men nu har alltså lanthandeln flyttat in till centrala Kristinehamn, och detta till ett 1800-talsmagasin som klippt och skuret för verksamheten, som är en kombination av museum, butik och café.

Redan i tidigt 60-tal insåg de tidigare innehavarna att epoken med små lanthandelsbutiker gick mot sitt slut. De började då samla på sig varor och butiksinredningar för att rädda vad de kunde av ett kulturarv som annars riskerade att gå förlorat. När de nu lämnar ifrån sig ansvaret för butiken kan de göra det med vetskapen att de uträttat en verklig kulturgärning! Att deras samlingar nu räddats åt eftervärlden och förhoppningsvis kommer att nå en ännu större publik kanske kan ses som en liten revansch för alla de lanthandlare som för gott fick hänga upp stängtskylten på entrédörren?

Gammal lanthandelsinteriör, Ramnaparken, Borås (Eget foto)

Projekt Mercurius berättar mer om handelns historia i vårt land.