"Slottskogen", Ypres 1917 (Wikibild)
"The thundering line of battle stands,And in the air death moans and sings;
But Day shall clasp him with strong hands,
And Night shall fold him in soft wings."
(Ur "Into Battle" av Julian Grenfell, född 1888, död i första världskriget 1915)
Harry Patch vägrade länge att tala om det, om kriget. De fem månadernas fasorna i Flanderns skyttegravar. Löss, råttor, knädjup dy i löpgravarna att ta sig igenom, blod, livlösa kroppar och skrik. Inte förrän han fyllt hundra började han att tala, i takt med att andra veteraner från första världskriget tystnade och dog undan. Patch insåg att någon måste berätta om det, så länge det var möjligt.
31 juli 1917. Striderna i Flandern utmynnade i ett tredje slag i Ypres, ibland kallat slaget i Passchendaele som kom att pågå fram till början av december samma år. Man uppskattar att de allierade förlorade omring 300.000 man i Flanderns lera, 35 män för varje meter man lyckades erövra, många av dem för alltid nergrävda, nertrampade eller spridda i småstycken i jorden, andra som identifierade eller okända förflyttade till en grävd grav på någon av många krigskyrkogårdarna. Tyskarna beräknas ha förlorat 260.000 man under samma drabbning. Redan samtida bedömare ansåg att slaget var totalt meningslöst.
Intervjun började gå mot sitt slut, och reportern anade att den gamle mannen vid fönstret kunde vara trött, men han hade en absolut sista fråga att ställa till Harry Patch. "Hur känns det", frågade han försiktigt, "hur känns det att vara den siste kvarvarande, den siste i denna spökarmé?" Kanske ångrade journalisten genast sitt sätt att ställa frågan, men den gamle verkade inte ta illa upp. "Jag tycker inte om det", sade han bestämt. "Jag sitter ofta här och tänker, och det händer även i när jag drömmer att jag är tillbaka i den där första striden. Det går bara inte att glömma." Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte sin berättelse. "Jag föll i en skyttegrav. Där låg en kille i min ålder, perforerad av splitter. Jag höll hans hand i min den sista minuten av hans liv. Han öppnade sin mun, och det sista ord han förmådde säga var "mor". Jag såg henne inte, men i det ögonblicket kände jag att hon var där. Så försvann han bara, bort från det här livet och vidare till en annan tillvaro, och det kändes som det skedde under Guds överinseende."
I samma slag men på den tyska sidan deltog en Charles Kuentz. Hans berättelse är kusligt lik den vi fått ta del av från Harry Patch. "Det var fruktansvärda strider", berättade han. "Det är nästan omöjligt att förstå vad soldaterna fick gå igenom, både fysiskt och psykiskt." Kuentz svåraste minne var att se sin bästa vän trasas sönder av granatsplitter i skyttegraven. "Det fanns inget jag kunde göra för honom, och ännu i denna dag kan jag inte fly undan den synen", sade Kuentz för några år sedan. Inte bara dessa händelser förband den tyske och engelske soldaten, t.ex. så dröjde även Kuentz till dess han fyllt hundra innan han började berätta sin historia.
Harry Patch klarade sig fram till den 22 september 1917, då en splitterbomb exploderade över hans grupp och dödade tre av kamraterna. Själv blev Harry splitterskadad i magen, och fördes hem som konvalescent. Han återgick efter kriget till sitt jobb som rörmokare, bildade familj och försökte glömma kriget. Charles stred ända till krigsslutet, då även han återgick till ett civilt liv och bildade familj. Tragiskt nog fick Charles Kuentz uppleva hur en av hans söner föll på Normandies stränder under D-dagen 1944.
Trots de båda männens samstämmiga livshistoria dröjde det ända till 2005 innan de fick träffas. Då arrangerades ett möte mellan Harry Patch, 106, och Charles Kuentz, 103, vid de gamla slagfälten i Ypres. De två herrarna bjöd varandra på kakor och cider innan de besökte en tysk kyrkogård där 44.000 av deras generationskamrater vilar sedan nittio år. Nu i våras gick Charles Kuentz bort, och igår, med bara en vecka kvar till 92-årsminnet av den tredje kampanjen vid Ypres, avled Harry Patch som den siste brittiske veteranen från första världskriget. "And Night shall fold him in soft wings".
31 juli 1917. Striderna i Flandern utmynnade i ett tredje slag i Ypres, ibland kallat slaget i Passchendaele som kom att pågå fram till början av december samma år. Man uppskattar att de allierade förlorade omring 300.000 man i Flanderns lera, 35 män för varje meter man lyckades erövra, många av dem för alltid nergrävda, nertrampade eller spridda i småstycken i jorden, andra som identifierade eller okända förflyttade till en grävd grav på någon av många krigskyrkogårdarna. Tyskarna beräknas ha förlorat 260.000 man under samma drabbning. Redan samtida bedömare ansåg att slaget var totalt meningslöst.
Intervjun började gå mot sitt slut, och reportern anade att den gamle mannen vid fönstret kunde vara trött, men han hade en absolut sista fråga att ställa till Harry Patch. "Hur känns det", frågade han försiktigt, "hur känns det att vara den siste kvarvarande, den siste i denna spökarmé?" Kanske ångrade journalisten genast sitt sätt att ställa frågan, men den gamle verkade inte ta illa upp. "Jag tycker inte om det", sade han bestämt. "Jag sitter ofta här och tänker, och det händer även i när jag drömmer att jag är tillbaka i den där första striden. Det går bara inte att glömma." Han tystnade ett ögonblick innan han fortsatte sin berättelse. "Jag föll i en skyttegrav. Där låg en kille i min ålder, perforerad av splitter. Jag höll hans hand i min den sista minuten av hans liv. Han öppnade sin mun, och det sista ord han förmådde säga var "mor". Jag såg henne inte, men i det ögonblicket kände jag att hon var där. Så försvann han bara, bort från det här livet och vidare till en annan tillvaro, och det kändes som det skedde under Guds överinseende."
I samma slag men på den tyska sidan deltog en Charles Kuentz. Hans berättelse är kusligt lik den vi fått ta del av från Harry Patch. "Det var fruktansvärda strider", berättade han. "Det är nästan omöjligt att förstå vad soldaterna fick gå igenom, både fysiskt och psykiskt." Kuentz svåraste minne var att se sin bästa vän trasas sönder av granatsplitter i skyttegraven. "Det fanns inget jag kunde göra för honom, och ännu i denna dag kan jag inte fly undan den synen", sade Kuentz för några år sedan. Inte bara dessa händelser förband den tyske och engelske soldaten, t.ex. så dröjde även Kuentz till dess han fyllt hundra innan han började berätta sin historia.
Harry Patch klarade sig fram till den 22 september 1917, då en splitterbomb exploderade över hans grupp och dödade tre av kamraterna. Själv blev Harry splitterskadad i magen, och fördes hem som konvalescent. Han återgick efter kriget till sitt jobb som rörmokare, bildade familj och försökte glömma kriget. Charles stred ända till krigsslutet, då även han återgick till ett civilt liv och bildade familj. Tragiskt nog fick Charles Kuentz uppleva hur en av hans söner föll på Normandies stränder under D-dagen 1944.
Trots de båda männens samstämmiga livshistoria dröjde det ända till 2005 innan de fick träffas. Då arrangerades ett möte mellan Harry Patch, 106, och Charles Kuentz, 103, vid de gamla slagfälten i Ypres. De två herrarna bjöd varandra på kakor och cider innan de besökte en tysk kyrkogård där 44.000 av deras generationskamrater vilar sedan nittio år. Nu i våras gick Charles Kuentz bort, och igår, med bara en vecka kvar till 92-årsminnet av den tredje kampanjen vid Ypres, avled Harry Patch som den siste brittiske veteranen från första världskriget. "And Night shall fold him in soft wings".
"In Flanders field the poppies blow
Between the crosses row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below."
(John McRae)
Between the crosses row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below."
(John McRae)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar