Den smutsiga sanningen

Bearbetad bild från Wikipedia

Under samlingsrubriken "galna klipp" visar Expressen ett inslag om en åttioårig iranier som bor i en jordkula och inte har badat på sextio år, han påstås vara "världens smutsigaste man". Mannen uppges livnära sig på ruttet kött och dricka vatten ur en skitig oljekanna. Klippet avslutas med den förnumstiga kommentaren "det där med att inte hinna duscha en morgon kanske inte är så farligt ändå?" Kanske det skulle vara nyttigt för Expressens reporter att byta plats med gamlingen några dagar och leta efter duschar i omgivningen?

Sådana här personer har vi fortfarande även i vårt välfärdssamhälle, men här kallas de "original". I storstaden Oslo bodde t.ex. den högt begåvade  "Huleboeren på Blindern" mellan 1978 till 2006 i en jordhåla mitt i Oslo utan att tvätta sig. När han därefter tvingades in på ett sjukhem på grund av sviktande hälsa vägrade han fortfarande att hålla sig ren, vilket fick Oslo kommun att överväga rättslig prövning för att utröna om han han verkligen kunde välja att inte sköta sin hygien.

Mycket av det här påminner om de gamla skrönorna (?) om människor som levt lortaktigt i hela sitt liv men som när de blivit sjuka och tvättade på sjukhuset avlidit på grund av att kroppen berövats det immunförsvar den byggt upp under åratal i smutsen, historier typ "Där bodde två bröder, Oskar och Frans, två riktiga original. Det sägs att Frans blev sjuk och togs in på sjukhus. Där tvingades man bada honom. Efter det dog han."

Allt detta kommer för mig efter att jag av en slump snubblat in på en rapport från Medicinalstyrelsen anno 1904 om inspektioner från provinsialläkare i den dåtida privata sinnessjukvården i landet. (Det var alltså på den tiden "sinnessjukdom" var en diagnos och inte ett modeord.) De upprättade 368 rapporter om bristande vård och  23 fall av rent omänskligt vanvård. Innan vi tittar närmare på det så skall jag villigt erkänna att jag inte haft anledning till att fundera över mentalvården för ett sekel sedan. Liksom många andra har jag kanske levt med Rickard Berghs målning av skalden Fröding under sin sjukdomstid,  sittande i sin sjuksäng på hospitalet och med blicken profetiskt riktad mot Det Outsägliga långt i fjärran. Gustaf Fröding var intagen på Ulleråkers hospital 1898 till 1905. Av nutida skildringar får vi veta att "Fröding var en av de privilegierade som åtnjöt speciellt fin omvårdnad, t ex maten inburen på rummet. Fröding tillbringade mesta tiden i sängen iklädd nattrock. Den store skalden läste, forskade, hörde röster och svarade förvirrat på tilltal. Han matvägrade och måste övervakas p g a sina självmordsförsök."
 Men som sagt, Fröding hörde till de privilegierade. De 23 som upptäcktes i sanitärt elände var långt från en sådan tillvaro. Här är två av de upprättade rapporterna, och vi kan väl börja med en person som verkade haft en liknande tillvaro som några av de redan nämna groplevarna.
"Anders M.L. f.32; sinnessjuk sedan 20 år; bodde i en grop i marken, täckt med en ytterst bristfällig överbyggnad av omaka brädstumpar: ligger i sin grop så länge den hoptiggda provianten räcker; bädden utgörs av lumpor och halm, söndersmulad av långvarigt begagnade och besväras av ohyra i stor myckenhet."

Trots detta elände fanns det rapporter från ännu mer ohyggliga interiörer, men jag skall bespara oss från dessa här. Men en person som jag ändå vill lyfta fram som ett exempel på att det gick att hålla sig ren även under de vidrigaste förhållanden  är "Hilda K.R.", född 1875.  Om henne skriver läkaren: "Epilepsi sedan konfirmationsåren. Hösten 1902 de första tecknen på sinnessjukdom och våren 1903 våldsam, hotande både sig själv och andra med tillhygge. I stället för att fullfölja ansökan om asylvård, vartill läkarintyg då blev utfärdat, beslöt fadern sig för att hålla henne inspärrad, och hon har sedan dess haft sin bostad i en cell, vilken bildats genom en avbalkning uti ett ett rum bakom köket, 8x10 fot (en fot var c:a 3 dm); dörren till denna cell var tillspikad, och belysningen erhölls från ett fönster framför avbalkningen, i vilken det fanns en lucka nära detta; maten inlämnades genom denna lucka, medan nattkärl och sopor utlämnades direkt på gården genom en lucka i ytterväggen. Den sjuka, som vid läkarens besök var fullkomligt redig med ganska bitter klagade över inspärrningen, städade själv sin cell, som var minitiöst renlig, även var hon mycket arbetsam och särskilr road av virkning. Föräldrarna förklarade emellertid, att de ej vågade ha henne lös i huset, då man aldrig kunde förutse, när hennes våldsamhet kunde bryta ut." Man kan ju inte låta bli att tänka på hur denna "fullkomligt rediga person"  genom vår tids medicin och läkarkunskap idag förmodligen kunnat leva fri ute i samhället som alla andra.

För att då knyta ihop det här inlägget vill jag hävda att välfärssamhällets reaktion över den 80-årige iraniern i sin grop säger minst lika mycket om oss själva som om honom.

Bloggare emellan

Med illa dold avund läser jag om den trettonåriga tjej som har 150.000 besökare om dagen på sin blogg. Inte ens om jag tar hjälp av alla obskyra besökshöjande källor som finns brukar jag nå över femton dagliga påhälsningar, så jag har en del att fila på där märker jag...

Men bloggartjejen påpekar att hon inte har låtit framgångarna stiga henne åt huvudet, trots att det enligt vad hon säger "blir helt kaos" när hon besöker huvudstaden.  "Men vissa gånger har folk börjat gråta. Då blir jag jättestel och vet inte vad jag ska göra. Jag försöker krama om dem och så men det känns ändå konstigt. Mamma tycker ibland att det är lite jobbigt med uppmärksamheten, särskilt när min lillasyster är med som kanske vill vara anonym." De problemen har inte jag!

Bloggfenomenet säger också "många modebloggare lägger bara ut redigerade bilder, jag kan lägga ut en bild när jag är osminkad och skittrött". Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att normaltillståndet för trettonåriga tjejer borde vara att uppträda osminkade?

Filmtajm!

Håller just på att läsa boken "Enkel, vacker,öm - boken om Monica Zetterlund" av Klas Gustafson, och när jag upptäckte att vår biograf skulle visa filmen "Monica Z" idag så passade det ju bra att se den och jämföra. Nu påpekas det ju i filmens inledning att den bara bygger på historien om Monica Zetterlund och inte är någon dokumentär, och om man bara har det i åtanke så är det lätt att gilla filmen (regi dansken Per Fly och manus av Peter Birro). Som kritikerna påpekat så är filmens stora behållning Edda Magnason i rollen som Monica Zetterlund. Edda Magnason övertygar som bild- och röstlik Monica Z,  det märks minsann inte att hon varken har gjort film eller sjungit jazz tidigare! Mitt betyg för filmen blir 4 tjavlar.

Vår lokala biograf hade förresten nyinvigning idag efter att ha legat i malpåse i flera år. Biografen kör nu digital filmvisning och salongen har fräschats upp med sköna fåtöljer bl.a. Första föreställningen var klockan 13.00, medan jag gick på 15-föreställningen. Vid visning den tiden på en vardag blir förstås medelåldern hög, den låg säkert på närmare 70 år. Man märkte snabbt att det var människor som växt upp med att man skall se film under tystnad, det hördes varken kommentarer, mobilsignaler eller pappersprassel en enda gång under filmen - fantastiskt! Fast jag är ingen van biobesökare som kan göra jämförelser i det fallet - vid ett snabbt överslag kom jag fram till att det var drygt 25 år sedan jag besökte en biograf senast, då var det "Amadeus" jag såg (två gånger t.o.m). När vi nu återigen fått en biograf (befogat i en stad med över 60.000 innevånare!) så kommer det nog att bli biobesök oftare för min del, speciellt när filmerna visas på dagtid.

Husdjuret

Flyg, fula fluga!

När jag gick i pension för ett halvår sedan hade jag vissa tankar på att skaffa något husdjur, i första hand en hund. Efter att ha varit daghusse i tre dagar blev jag snabbt kurererad, ingen hund för mig tack!
Något annat djur har jag heller inte skaffat, men för någon vecka sedan blev jag med fluga - en husfluga har annekterat lägenheten och vägrar att flytta ut! Jag har försökt med våldsmetoder (TV-bilagan är en usel flugsmälla) och jag har erbjudit fri lejd, men inget hjälper, lägenheten är ockuperad...

Mest av allt tycks den älska min datorskärm - de senaste tio minuterna har den suttit ovanpå skärmen, trots att jag har fönstret öppet en halv meter från där den sitter. Men den vinken vägrar den fatta!
Den gillar också att sitta direkt på skärmbilden likt en obrukbar muspekarpil. Häromdagen greps jag av medlidande med flugan och googlade fram lite flugbilder. Jag hade en baktanke med det också, för jag tänkte om den får se lite andra flugor så ger den sig iväg och söker sällskap, men icke då!

Fast nu har jag slutat med att visa flugbilder för den. Nästa gång den sätter sig på rutan skall jag googla fram en flugsnappare.

Vaket

Morgonnyheterna på TV är en lyx som jag som nybliven pensionär inte riktigt tagit till mig riktigt, trots att jag är uppe i ottan såväl i helg som i socken. I morse bänkade jag mig dock framför apparaten, och hamnade mitt i ett samtal med råd om sömn, uppenbarligen är det internationella sömndagen idag. Då var det för sent att gå och lägga sig igen, annars borde man kanske fira den här dagen som sig bör - med att sova! Speciellt som vädret inbjuder till att hålla sig i idet...

Men nu var jag som sagt redan uppe, och i stället för att ta en sovmorgon har jag surfat runt lite på begreppet internationella sömndagen. Det märkliga är att detta evenemang enligt kalenderuppgifter och nyhetskällor mycket riktigt infaller idag, men lika många verkar fira sömndagen den 15 mars, t.ex. worldsleepday.org, och de borde ju veta, kan man tycka! Kan det vara så att några har försovit sig?

En som definitivt gjort det är den taiwanesiska golftjejen Yani Tseng.Yani hade på onsdagen chansen att återta sin position som världsetta på damernas golfranking. Dessvärre råkade hon dock försova sig, och missade sin tee time (ej att förväxla med tea time!), enligt vad US LGPA Tour låter meddela till en förmodligen yrvaken golfvärld. Nu är nästa starttillfälle den 4 april för Yani Tseng, och det är bara att hoppas att hon vilat ut till dess!

Så här med arbetslivet bakom mig sedan några månader måste jag medge att jag finner viss njutning i att läsa spännande ursäkter från medmänniskor som kommit för sent till jobbet. Här är några berättelser direkt ur livet. Observera att ingen antydde att de försovit sig (eller firat World Sleep Day)...

• En morgontrött kvinna råkade på vägen till jobbet tappa sin portmonnä i en tidningsautomat med myntinkast och kunde inte få ut den eftersom växeln låg i portmonnän.
• Killen gick hemifrån och såg inte förrän han satt i bilen att han råkat ta sin sambos skor på fötterna, så han måste gå tillbaka för att byta.
• En kvinna påstod att hon blivit försenad för att körriktningsvisaren inte fungerade åt vänster, så hon måste köra högersväng hela vägen till jobbet.
•  Grabben kände sig i vägen i fikarummet på morgonen, så han valde att komma lite senare i stället.
• Damen blev försenad för att hon måste trä en regnrock över sin ankstaty i trädgården, eftersom det väntades regn under dagen.
•  En stackare råkade äta upp sin frus frukost, så han var tvungen att laga en ny till henne.
• En fåfäng kille skulle fixa håret innan han gick till jobbet, men klippapparaten lade av mitt i klippningen, så han måste vänta på att frisören skulle öppna.
• Kvinnan råkade åka till sitt förra jobb av gammal vana.
• Han trodde han körde sin son till dagiset, men när han kom fram och tittade i baksätet kunde han konstatera att han råkat ta med hunden i stället. (*Björn Hellberg?)
• En trött kille hade stått och väntat på hissen på sitt våningsplan i tio minuter innan han kom på att det inte fanns någon hiss i huset.
• En tjej trodde att hon vunnit en jättevinst på lotto kvällen innan och hade tänkt sluta, men när hon kontrollerade kupongen på morgonen såg hon att hon hade rättat fel. 
•  Den anställde hade grälat med sin fru under helgen, och när han skulle ta sina bilnycklar på måndagsmorgonen hade hon frusit in bilnycklarna i ett isblock.
• En för tillfället duglig motivering hade damen som tappat sina bilnycklar i snön och måste vänta på att snön smälte bort under dagen för att hitta dem.

Sov gott! 

  

*Fotnot: historien om förväxlingen mellan sonen och familjens hund som Björn Hellberg berättat i bl.a."På spåret" var enligt vad han senare medgivit en skröna.  Fast den var så bra att jag föredrar att fortsätta tro på den...

Dags att zlatanisera Vatikanen?

Påven har ju som bekant aviserat sin snara avgång, där han framhåller att han inte tror sig klara av ytterligare en jobbig påsk. Kan bara hålla med där, det är tröttsamt med alla påsksmällar och annan uppståndelse under påsken...

Nu återstår det att se vem efterträdaren blir - kanske är det äntligen dags för en kvinna den här gången? Fast det finns ju andra kandidater! Nedanstående bild sägs förebåda att en helt ny kandidat har stigit fram. Det kan i så fall innebära att ordningssiffrorna efter namnet kommer att försvinna, för som Zlatan själv säger: "Det finns bara en Zlatan!" För hans egna barn kommer det dock inte att bli någon skillnad, de kommer att kunna  fortsätta kalla honom för "Papa". Rykten att Ibra-radion kommer att knytas till Vatikanen har  inte kunnat bekräftas på detta tidiga stadium.

"Jag är Zlatan, men vem är han?"

Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Om rikedom och annat elände

Dags för varningslapp?

En amerikanskas plötsliga frånfälle i London orsakar helsidor i svensk boulevardpress eftersom hon råkade vara gift med en exilsvensk miljardär - mer behövs inte för att vi skall bli "Hans Kristian" och "Eva" med dem. Återigen får gampressen tillfälle att veva den gamla dängan "svenska miljardärerfamiljernas tragedier", ett skillingtryck att köpas för en plusavgift. Varje gång sådana här skriverier kommer upp verkar det som om journalistkåren just vaknat upp från övertygelsen att sjukdom och för tidig död inte kan drabba det rika och vackra folket. Cancer i Kortedala är en hanterbar realitet, men en tragedi om den inträffar i Beverly Hills.

Likadant är det med artiklarna som handlar om människor som drabbats av ond, snabb rikedom genom spel och lotterier. Tidningarna formligen frossar i rubriker om människor som förbannade den dag de drabbades av plötslig rikedom. "Jag önskar att jag aldrig vunnit", upphäver de i en gemensam suck.

"Vann 25 miljoner, nu är hon utfattig", "Så förstörde lottovinsten deras liv", "Han trodde han hamnat i himmelriket. I stället bar pengarna rakt ner i helvetet" o.s.v.- rubrikerna berättar om allt elände som drabbat dessa stackars oförberedda vinnare.

Den sensmoral tidningarna försöker förmedla till oss är väl det som står i  i Bibeln som tröst för all världens avundsjuka: " "Frukta inte när en man blir rik, när hans hus växer till i härlighet. Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död, hans härlighet följer honom ej dit ner."  

Nej, vi kan ingenting ta med oss dit vi går. Inte en snort, inte en lottokupong. Inte ens en liten miljard.

Been There, Done That

Så här i semestertider droppar det ju ner ett och annat vykort, och det mest långväga är väl det som NASA skickat oss från Mars (bortsett då från  livstecknen från vagabonden Voyager I på väg ut ur solsystemet). Den minnesgode minns kanske att  en bild från samma ställe och samma avsändare från 2008 eventuellt visade en figur på den karga marsheden. Då gissade jag på den här besökaren, men på den senaste bilden har konturerna klarnat.

D´oh?

Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Mannen som brottas med grävlingar?

                                              

Tidigare idag fick kvällspressen användning för sina svarta "Extra"-rubriker, när larmet gick om att en 38-årig man anfallits av en björn utanför Gävle. Mannen skulle dock ha räddat sig upp i ett träd, och fördes senare till sjukhus för att få sina skador omskötta. "Det är mest rivsår och något bett här och där", berättade hustrun för Expressen. Attacken kallades  för ett "mardrömsmöte", även om Polisen i förtroende meddelade  att man inte trodde att skadorna var livshotande. Vid det laget var budkavlen i omlopp och mobiliseringen låg i luften när uppbragta bloggare slog fast att nu vågade man sig inte ut och plocka blåbär längre (hur man lyckas hitta sådana i maj), och ilskna kommentatorer skrev saker under nyhetsartiklarna som "Se på den rovdjursmuppar! Argumenten om att rovdjuren är ofarliga för oss faller ett efter ett.." eller att "nu måste vi beväpna oss med gevär som man gör på Svalbard där man skyddar sig mot isbjörnarna".

Man hade väl hunnit ungefär till det återkommande förslaget att det borde planteras ut varg och björn i storstädernas stadskärnor när nya besked kom. Mannen verkar ha hittat på hela historien, men när han talar med Expressen lämnar han fältet öppet för att han kan ha brottats med ett annat djur. Han säger: " Björnen var ungefär en meter hög. Men om det inte var en björn, vad skulle det i så fall vara? En grävling?"

Kanske är det dags för Rovdjurscentret "de 5 stora" att lägga ännu en art till de stora rovdjuren och kalla sig "de 6 stora"? Listan "varg, björn, lo, järv och människa" bör snarast kompletteras med "grävling".


P.S. Jodå, jag vet att rovdjur kan vara farliga under vissa extrema premisser. Men det skadar kanske inte att vänta med att ropa "björnen kommer"  till dess det finns fog för det? D.S.

 Uppdatering: på söndag middag tog så historien ännu en vändning. Polisen backade då från sin bedömning av mannens historia som "icke trovärdig", efter att ett läkarintyg uppvisats som säger att mannen anfallits av "något slags djur", okänt vilket. (Efter att under min korta idrottskarriär ha sett sår hos orienterarkompisar som sprungit in i taggtråd tycker jag mig personligen se en viss likhet med sådana skador.)

"Spring, grävlingen är lös!"

Inte en grå liten fågel vilken som helst!

Gråhuvad sparv (i detta fall en hona).

Foto av Alpsdake, Wikipedia (bearbetat).

Vid en plats med det vackra namnet Gislövs stjärna i Simrishamns kommun fann ornitologer i lördags en ny fågelart för Sverige, nämligen en gråhuvad sparv. För de flesta av oss hade nog pippin passerat som en gråtjack vilken som helst, men fågelskådarnas argusögon undgick den inte! Som kuriosa kan nämnas att mannen bakom upptäckten redan tidigare varit först med en ny art för Sverige. Förra gången gällde det en svartbrynad albatross - snacka om storleksskillnad!

Denna fältsparv håller normalt till i östra Asien och arten beskrivs som "livskraftig", vilket väl i högsta grad även får gälla för den sparvherre som lyckats leta sig hit. Som alltid vid sådana här fynd blev det folkvandring av artjägare, den senaste noteringen från söndag morgon säger att 400 kikare- och kameraförsedda individer varit på plats för att få sätta ett fett kryss i sin artlista. En entusiastisk bloggare ger följande bataljskildring: "Väl framme vid den undersköna våtmark i Österlen där fågeln upptäckts på förmiddagen hade sparven inte setts på en bra bit över en timme. Tiden gick, kvällen närmade sig liksom tvivlet, men strax innan klockan sju dök fågeln upp i samma buske den setts i sist. Panik och glädje, men alla som var där fick se den. Jublet när den efter någon minut eller tre hoppade in i busken igen glömmer jag aldrig." Skulle inte förvåna mig om sparven kände viss förlägenhet över uppmärksamheten! Och ändå visste den inte att den är en representant för den 500:e fågelart som konstaterats i Sverige...

Nu är sparven troligen på genomresa hemåt efter vad som verkar ha varit en vintersemester i Europa. Lycklig resa!

När hade du en flamingo i badkaret senast?

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock...

I hissen...

Visste ni att hissar har funnits i människans tjänst sedan 2400 år? I begynnelsen drevs de med muskelkraft från djur eller människor, eller i förfinade versioner med vattenkraft.

Våra moderna hissar är väl för de flesta av oss bara något vi förflyttar oss med mellan våningarna i högre hus. En del gör det med större tvekan än andra, det finns de som lider av hissfobi, kanske till följd av att någon gång ha suttit fast mellan några våningsplan. Jag har också några egna fastsittarerfarenheter, dock utan att det har vållat mig några kvardröjande symptom.

Men så har vi då motsatsen till oss rutin- eller panikresenärer, nämligen hissentusiasterna. En av dem är 17-årige Andreas från Stockholm, som verkligen förvandlat hissåkandet till nöjesresa. Och han använder inte hissen som en metod att förflytta sig från entréplan till fjärde våningen. Nej, han filmar och dokumenterar sina resor noga! Så här säger Andreas till Aftonbladet: "Jag åker upp och ned minst en gång, kollar inredningen, tar reda på inspektionspappret. Sen lämnar jag hissen och kollar alla delar i hissen och schaktet. Sedan går jag därifrån. En normalsnabb film är 1,5 minut och en fördjupad film kan ta 5 minuter."

Hittills har Andreas filmat mer än 1500 hissresor, men han har många resor kvar för att komma ikapp sin förebild, "America’s original elevator photographer” Dieselducy, med egen sida på You Tube. Den som vill höra svensken berätta om sitt liv i hissen kan göra det i en upptagning från nördcaféet på Tekniska Muséet.

Jag vet inte om Andreas har avverkat så många röststyrda hissar än. Skottarna i filmen här ovan håller sig nog helst till knapphissar i fortsättningen...

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Tack för showen!

Sven Tumba, 1931-2011

Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.

Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.

Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.

Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.

Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...

Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!