Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Tids nog - längre fram

(Egen bild)

"Släkten följa släktens gång"

I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?

Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...

Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.

Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr.  Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.

En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
 Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
 
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.

Jag har märkt att det finns  bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla -  Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".

För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.

-

Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.

Bland tomtar och troll

Min kvällslitteratur för tillfället är "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, en mycket trivsam läsning och med hans egna fantastiska illustrationer som känns som en sammansmältning av Jenny Nyström, John Bauer och Hans Arnold. Att vid dagens slut tillbringa en stund i svartalvers, lyktgubbars och myllingars sällskap skänker en god och trygg sömn!

Kanske var det några väsen från boken som fick mig att lägga om min promenad igår? Nja, egentligen var jag på jakt efter en hasselskog som jag nyligen fått vetskap om, men istället hamnade jag i ett skogsparti fyllt med slumrande jättar i gestalt av stenblock, spretiga mossgröna grenar som sträckte sig efter mig längs stigen likt häxfingrar, men också en liten älva som lyste upp min stig. Det halvkulna vädret och en svag vintersol som knappt orkade igenom molnslöjorna gav den rätta sinnesstämningen för en dag i Bauers och kanske Stephen Kings anda...

Men bortsett från fantasierna så gav dagens vandring uppslag till en del studier under vintern, för jag såg också torpruiner, dammar och annat som talade om en tidigare bebyggelse som jag gärna vill veta mer om.

Åter till mitt äventyr i skogen - här är några bilder från dagens upplevelser...

(Klicka på bilderna för större upplaga!)

 

 a/ Solen bjöd på ett trolskt sken dagen till ära!

b/ Redan ut första stenröset tittade en mystisk figur fram. Svartalven måhända?
Och vad är det för märkliga bruna figurer i processionen uppe till höger?

c/ I dammens yta framträdde omvärlden tydligare den här dagen.

d/ Brunnen vid dammvallen såg ut som en offerkälla...

e...och dess innehåll bekräftade upplevelsen. En rävunge eller kanske en katt mötte sitt öde här -
 "curiosity killed the cat?" Sorgligt...
        

f/ Gröna grenar krälade fram ur skogens gömmor.

g/ Och hördes det inte tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där?

 

  h/ Solen strålar fångades upp av den lilla bautastenen.

i/  Inne i skogen trådde märkliga varelser en sinnlig parningsdans.  

j/ Trollen i sina gröna pälsar inväntade solens nedgång så att försteningen skulle släppa.

k/ Skönt att få sällskap av en liten vänlig älva när mörkret lägrar sig!

l/ Vakande ögon finns längs stigen...

m/ ...och när jag åter passerar dammen ser det ut som om stockarna krupit längre upp på vallen sedan jag var här förra gången.

Bäst att skynda sig hemåt! 

"Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

 (E.G. Geijer: "Den lilla kolargossen") 

Familjen Bigfoot på Sverigebesök

Det jag kanske uppskattar mest med min relativt nyvunna frihet är att jag kommit igång riktigt bra med mina strövtåg, såväl i terräng som på gatumark. För någon vecka sedan begav jag mig ut på en vandringsled som jag inte besökt på åratal. Vid en liten glittrande sjö brukade jag förr endera påbörja eller avsluta vandringen, och den här gången blev det avslutningen på några timmars skogspromenad.

Jag visste att det gamla övernattningsvindskyddet hade brunnit, och att det har ersatts av en kur där man endast kan sitta. I ärlighetens namn är det väl inte mycket att fotografera, men innan jag ägnade mig åt sjön tog jag i alla fall en rutinmässig bild på skyddet. Så idag, när jag gick igenom bilderna, hajade jag till lite när jag kom till den här bilden, för jag tyckte jag skymtade något i skogsbrynet. (Som jag nämnt har jag fått rådjur och annat på linsen på sistone, så beredskapen är hög!)

Jag drog upp bilden några snäpp, och kunde konstatera att det ju bara var herr och fru Bigfoot som smugit sig in på bilden! Han står framåtböjd i riktning mot björken i förgrunden och tittar lite frågande mot kameran , medan hon sitter på eller kliver över en sten till vänster om honom, lätt lutad åt andra hållet. Hennes ansikte och de övriga kvinnliga attributen framträder ju tydligt!

 Okej då, innan jag blir avförd som mer galen än vad jag kanske egentligen är så skall jag väl erkänna att jag är medveten om att det förstås är en fixeringsbild, och att det är skuggornas lek i lövverken som syns. Fast lite retar det mig att bilden inte är tagen i Georgia, då hade man kunnat kränga den till någon blaska! För Expressen och Aftonbladet duger väl bara Jennifer Aniston, bröderna Skarsgård eller liknande - här bryr sig ingen om Sasquatcherna minsann! Läge att kontakta DO?

P.S. Den som inte kan få nog av Bigfoot kan ha glädje av den här länken till ett museum tillägnat storfötterna. 

Så här ser bilden ut körd i Foto Sketcher i "pennteckningsformat".

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

"Den som gör en resa har något att betala"

Västtrafik har orsakat lika delar munterhet och panik när de infört betalning med SMS som enda metod att komma in på toaletten i Lidköpings Resecentrum. Människor som inte äger mobiltelefon har setts irra omkring i stadens rabatter med ett frånvarande uttryck i ansiktet, andra har ringt nödnumret, medan de som haft ogiltig mobil med kontantkort fått ringa upplysningen och begära behovsprövning. Ett fåtal lyckades forcera dörren, några av dem hann in innan det var försent. 

Allt fler funktioner i samhället styrs ju med knappande på telefoner numera, och nedanstående dialog är därför högst möjlig. Scenen är - t.ex. - Lidköpings Resecentrum. Nödställd kund med benen i kors skickar SMS till den automatiska åtgärdsstrategen.

Fråga: När jag kommit in, skall jag slå en #sjua" om jag skall kissa?
Autosvar: Bussen går 12.17, var god sitt ner!
F: Skall jag alltså sitta och kissa?
A: Vill du beställa pizza, var god tryck två följd av fyrkant.
F: Du verkar trevlig, kan vi inte ses någon gång?
A: Vill du ha trekant, tryck fyrkant.
F: Nej, jag vill inte ha #6, jag vill ju kissa!
A: Sitt ner på perrongens vänstra sida, riv av blanketten mot den tandade fyrkanten. Slå en #sjua.
Glöm ej att fälla ner kanten på pizzakartongen! Är papperet slut, tryck på ringen och invänta nästa tåg.
Trevlig resa!

Kom förresten att tänka på en gammal god historia som egentligen skall framföras på dialekt för att komma till sin rätt. En man på besök i Skövde fick behov av att uppsöka en toalett, så han frågade förste bäste ortsbo var urinoaren var belägen. Gubben kliade sig i huvudet och tittade på besökaren med tvivel i blicken innan han svarade "Å de sulle alltså vara här i Skövde?"

Ingen?

(Bilder NASA)

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Vargen på katten och katten på hjorten?

Mystisk katt (?) från hällristning vid Åby säteri (intill Nordens Ark).

• Det stora kattdjur som utpekades som huvudmisstänkt till att ligga bakom några hjortars död i Woodchester tidigare i år frias helt av tagna DNA-prov. De enda spåren av rovdjur på den första hjorten tyder på rävangrepp. Vad gäller den andra hjorten pekar proverna preliminärt på hund eller mera sannolikt räv. Därmed inte sagt att räven har dräpt hjortarna - förmodligen har den bara intagit det dukade bordet.

• Trots att jättekatten går fri den här gången tycks David Armstrong, Head Ranger från the National Trust in Gloucestershire vara nöjd. Han säger: "Undersökningen av de döda hjortarna och historien kring det har verkligen satt fart på det lokala intresset, och det har varit gott om folk som spanat i Woodchester Park. Människor älskar sådana här mysterier, och även om vi inte återfunnit något vilt kattdjur så är många av våra besökare övertygade om att det kan dölja sig något intressant i Woodchester".
  

• Om man i England fruktar att man har med en jättekatt att göra så har innevånarna i Concord nära San Francisco motsatta bekymmer - där jagar prärievargar tamkatter, medan chihuahuorna (?) i Backa på Hisingen känner sig hotade av svenska vargar.

• Men varken gloucestershiremonstret, californiencoyoterna eller hisingsvargen lär i alla fall inte kunna mäta sig med den ryska varghona som går under namnet "Kilsbergstiken" vad gäller att täcka in nya revir. Först gick tvångsresan från Jämtland ner till Kilsbergen, eftersom hon ansågs utgöra ett hot rennäringen. De nya omgivningarna passade dock inte damen, så hon vandrade tillbaka norrut och slog sig ner i Idre. Där fick hon heller inte stanna, utan förpassades till Karlsborg vid Vättern, denna gång i sällskap med en varghanne. Men paret gick skilda vägar, han till Sälen, där han uppenbarligen blivit tjuvskjuten, medan tiken åter drog till Jämtland och trakterna mellan Östersund och Brunflo, där hon nu på nytt infångats. Vart färden går den här gången är ovisst - den bästa lösningen är troligen att låta henne komma hem till Ryssland. Där får hon kanske vara i fred, i Sverige har hon säkert redan ett pris på sitt huvud...

Fotnot: rubriken kommer förstås från denna gamla ramsa, som åtminstone jag minns från barndomen.

Cirkelmysteriet på havets botten

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

I surreypumans spår

(Den inklippta månen är lånad från nasa.gov.)

Det finns en lång tradition av iakttagelser av vilda stora kattdjur i England. En tidig observation gjordes i det tidiga 1770-talet vid Farnham (felaktigt daterad till 1825 i vissa källor), då den senare högt ansedde bonden och politiske skribenten William Cobbett, under en utflykt till ruinerna av Waverly Abbey i sina unga år såg "en stor grå katt, i storlek som en mellanstor spaniel". Sedan dess har det med jämna mellanrum florerat rapporter om mystiska stora kattdjur i England och Skottland, och det märkliga är att man faktiskt lyckats fånga in eller avliva förrymda alternativt frisläppta individer av lodjur och puma bl.a.

Vad gäller Cobbetts fynd så är det intressant eftersom det gjordes i Surrey, som senare kommit att bli förknippat med den ryktbara surreypuman. Den dök upp i spalterna första gången under andra världskriget, och därefter har rapporterna om stora kattdjur fortsatt att strömma in från detta område.

I dagarna har det återigen skrivits en hel del om dessa spöklikt uppdykande djur, den här gången från trakterna kring Woodchester i sydvästra England. Där har vad som sägs vara ett stort kattdjur rivit och dödat fullvuxna hjortar, och nu försöker man med hjälp av DNA-prover fastställa rovdjurets identitet. Att det spekuleras vilt på pubarna i trakten i väntan på provresultatet kan man ta för givet, och i dagsläget går nog tipsen mest mot att det kan vara en panter. Detta bland annat efter en bra ögonvittnesrapport från en kvinna som sett katten när hon rastade sin hund.

I väntan på besked om vad det var för djur kan man ju alltid orientera sig om andra märkliga uppenbarelser i det engelska djurriket, som sibiriska jordekorrar och skorpioner, eller fördjupa sig ytterligare i någon av alla hemsidor som ägnats åt de brittiska öarnas gåtfulla stora katter.

Maläten gås?

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?

Stora Darren?
(Wikimediabild)

"This is not the end"?

Bilder från Wikimedia

Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

Försvunnen på fjället

Spårsnö, Sarek. Wikipedia.
På 1830 meters höjd över havet ligger Pårtetjåkko inom ett fjällområde som gärna frekventeras av fjällvandrare- Kungsleden ligger "i närheten" med fjällvärldsmått. Idag är nog inte så många av vandrarna som är medvetna om det drama som utspelades här i slutet av september 1917.

Vid den tiden låg vid Pårtetjåkko en forskningsstation för väderstudier, bemannad av meteorologistudenter från Uppsala. Även vid de vidrigaste väderförhållanden skulle de två tjänstgörande forskningsaspiranterna göra avläsningar var tredje timme dygnet runt. De servades av en hantlangare som höll till i vad som väl kan kallas en base camp nere i Pårek. Nu hade denne medhjälpare slutat, och i STF:s årsbok 1918 skriver projektets grundare och forskningsledare Axel Hamberg lite sarkastiskt: "För att tjänstemännen på Pårtetjåkko skola ha sina förnödenheter till hands behöver hantlangaren, som fått taga sin bostad i det något gästvänligare Pårek, gå två à tre gånger i veckan upp på toppen (=Pårtetjåkko) och en à två gånger i veckan ned till Kvikkjokk. Han kan sålunda i regeln påräkna en fridag i veckan utom åtskilliga ofrivilliga, av snöstormar förorsakade liggdagar, allt med bibehållen dagspenning, men vår man tycks ha föredragit att ligga på sommarnöje i Pårek och fiska tre dagar i veckan." Uppenbarligen hade Hamberg ställts inför fullbordat faktum, och han hade inte lyckats få fram någon ersättare för den avhoppade hantlangaren.

Uppe på forskningsstationen satt observatören Manne Hofling och hans assistent Finn Malmgren lördagen den 22 september och väntade förgäves på den efterlängtade kontakten med omvärlden. När de inventerade förråden kunde de dystert konstatera att allt som återstod var en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl. De beslöt att Hofling själv skulle vandra ner till Pårek för att hämta upp påfyllning och kanske undersöka vad som hänt med deras hantlangare, och i kvällningen begav han sig iväg.

Men vädret på fjället kan vara nyckfullt, och under Hoflings nedfärd från forskningsstationen blåste det upp en tidig snöstorm. Det bar sig inte bättre än att Hofling gick vilse, men han övernattade i skydd av en stor sten, och följande dag letade han sig fram till den primitiva Säkohyddan, där han kunde återhämta sig lite innan han på söndagsmorgonen fortsatte färden mot Pårek. Även om hantlangaren avvikit från Pårek fanns där fler boende, bl.a. en meteorolog. Man tog hand om den slitne Hofling och bäddade ner honom. Hofling utnyttjade dagen till att vila ut och skriva några brev, bl.a. till Hamberg, där han lugnande skrev "Jag tror ej jag kommer att få något men av det hela" och "Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut".

Även om vädret åter försämrats och det fanns tecken på annalkande oväder ville Hofling inte stanna längre än nödvändigt i Pårek, så på tisdagen påbörjade han vandringen upp till kamraten på Pårtentjåkko, bärande på en ryggsäck med 15 kilo förnödenheter. Någonstans under vandringen blåste det upp till ny snöstorm, och på femte dagen efter att Hofling lämnat toppstugan utan att höras av insåg Malmberg att han själv måste gå ner till Pårek för att ta reda på vad som hänt, trots att det blåste 30 sekundmeter denna dag. Även Malmberg tvingades övernatta på vägen innan han nådde ner till säkerheten, och när han meddelade att Hofling inte nått fram till stationen stod det klart att något hade hänt kamraten. Man begav sig ut på skallgång, men snöovädret hade grundligt sopat igen alla spår. Den vanligaste hypotesen är att han fallit ner vid stupet vid Pårteglaciären, men faktum kvarstår: Hofling har under de 94 år som förflutit aldrig återfunnits. Det innebär inte att försök inte har gjorts för att återfinna Hoflings kvarlevor; så sent som 2008 gjorde Polisen en hedervärd genomsökning av området i hopp om att hitta några spår.

I samband med en artikel om detta omnämndes en ryggsäck som lär ha återfunnits i området redan 1974. I Fjällklubbens publikation 2-2010 framkommer att en person tagit tillvara på en barometer, ett fickur och en guldring, uppenbarligen från samma ryggsäck. På barometern står ingraverat "Meteorologiska institutionen Uppsala universitet", och det vore långsökt att tro annat än att detta kan vara något annat än Hoflings prylar. Dessutom sägs ryggsäcken plus en kniv fortfarande ligga kvar på samma plats där ryggsäcken observerades 1974!

Till kategorin mysterier i sammanhanget kan även nämnas vad som tros vara en grav återfunnen i närheten av Sähkok i Sarek under tidigt 1980-tal. Författaren för som en hypotes fram att Hofling kan ha förts med jokken och återfunnits och begravts där stenformationen i Sarek finns. Men är det realistiskt att tro att någon i modern tid bärgar en kropp eller skelettdelar av en människa och begraver dem utan att underrätta Polisen? Någon undersökning av innehållet i "graven" har såvitt jag vet aldrig blivit av.

Slutligen: Hoflings assistent Finn Malmgren är välbekant för många av oss. Han avskräcktes inte av händelserna vid Pårtejåkko, utan kom att medverka vid ett antal spektakulära polexpeditioner, bl.a. flera av Amundsens ishavsresor. Han fanns även med som ende svensk på luftfarkosten Norge som nådde Nordpolen. Men när han deltog vid Nobiles ballongfärd tog turen slut - Finn Malmgren dog, och inte heller hans kvarlevor har gått att återfinna.

Den oavslutade resan

Wikipediabild (inte den aktuella bilen)

Något som fascinerar mig är fall där människor försvunnit spårlöst. Nu tänker jag inte på sådana händelser där någon uppenbarligen bragts om livet, och inte heller där det ligger depressioner eller liknande bakom försvinnandet. Ett färskt försvinnande innebär en oerhörd tragedi för de närstående, men med tiden blir de olösta mysterier som engagerar, något som ännu efter årtionden kan få människor att spekulera i fallen och t.o.m. ge sig ut på expeditioner för att försöka klarlägga vad som hänt.

Jag vet att det i min egen släkt, om än på stort avstånd både i släktskap och tid, skall ha funnits två kvinnor som gått vill i skogen och aldrig kommit till rätta. Jag har förgäves försökt att hitta uppgifterna på nytt, men om jag inte minns fel skedde det under början av förra seklet någonstans i skogarna norr om Säffle. Sannolikt dukade de under av utmattning, och med tiden har djur och tidens tand utplånat alla spår efter dem.

Ett känt "unsolved mystery" (som det brukar heta i TV-programmen) är fallet med de tre yngre männen som en 29 juli 1965 lämnade Annedal i Göteborg i en Volvo PV för att senare aldrig återfinnas. Eftersom det fanns uppgifter att de begivit sig till Åsa i Halland för att bada sökte dykare igenom några större åar och vattendrag längs den förmodade körvägen, dock utan att det resulterade i några fynd som skulle kunna förklara vad som hänt.

En märklig omständighet är att samma dag försvinner ytterligare en ung man i Göteborg, utan kända kopplingar till de tre andra. Denna fjärde person är i Göteborg bara på genomresa till Gerlesborgs konstskola i Bohuslän. Det har spekulerats i att han har fått lift med gänget i PV:n och delat deras öde, men det är alltså bara just spekulationer.

Under årens lopp har det ibland droppat in tips att någon av de försvunna har setts på olika platser ute i världen utan att det har lett till någonting. Med tiden har det blivit allt längre mellan tidningsskriverierna om det här fallet, men det finns debatter på vissa nätforum som håller fallet vid liv. På ett forum finns det sålunda inte mindre än 228 sidor om de tre saknade från Annedal där fallet stötts och blötts ur olika perspektiv, och där inga ledtrådar lämnats liggande. Personligen gissar jag att föraren råkat köra över en kajkant någonstans.

Vad gäller den person som försvann på resa till Gerlesborg har det under våren aktualiserats på nytt efter att delar av ett kranium hörande till en yngre man hittats vid Fodenäs, inom intressant avstånd från Gerlesborg. Senare visade det sig att de här mänskliga kvarlevorna hittades första gången för flera decennier sedan, men därefter "glömts bort" igen. Förutom "Gerlesborgsmannen" har det även kommit förslag på att kvarlevorna kan tillhöra något offer från andra världskrigets slag till havs ute på Skakgerak. Man hoppas kunna ta hjälp av Kol14-metoden för att försöka komma närmare en lösning på kraniets gåta.

Tack, Torbern!

Lorentz Pasch den yngre: Torbern Bergman. (1760-talet)

Någon gång när jag känner mig extra slö så borde jag sända en medlidandets tanke till 1700-talsvetenskapsmannen Torbern Bergman, som var nyfiken på allt, och följdaktligen dog av överansträngning innan han fyllde 50. Läste om detta universalgeni som uppfann det mesta från åskledare till kemiskt framställt mineralvatten i Vilhelm Fredrik Palmblads "Lexikon öfver namnkunnige svenske män", och det är den egentliga orsaken till att jag kommer dragandes med honom här. Jag hittade nämligen en spännande formulering om några av Bergmans många vetenskapliga arbeten, som jag gärna lägger till mitt ordherbarium:
"Man må särskildt nämna Historien om Regnbogens förklaring och om Skymningen samt Anmärkningar om Tysta Eldsken." Ren poesi, inte sant? När jag så småningom slår mig ner för att skriva min första roman (av sjuttio) så skall den börja just med den meningen. Resten kommer ju av sig själv...

Genealoger löste detektivgåta

"It's a giant puzzle, and all the pieces fit together and you have one picture" (Jim Dalmas).

Mountain Lake i Virginia är så pass stor att den skulle klämma sig in bland de till ytvidden tio största sjöarna i Sverige. Det är en ovanlig sjö på många vis, och bland dess egenheter är att djupet vissa perioder kan variera högst betydligt beroende på en märklig samverkan mellan sjöns bottensediment och geologiska faktorer. De två senaste århundradena har dock djupet hållit sig tämligen konstant (största djupet är uppmätt till 33 meter i sjöns norra ände), men från år 2002 har sjön åter börjat tappa vatten vid torra perioder. Som mest minskar nu djupet med fem meter, vilket gör att stora delar av sjöbottnen periodvis torrläggs. Sjön blir då ett populärt utflyktsmål för samlare av allt från fornfynd till tomglas.För två år sedan blev det stor uppståndelse över ett fynd på den torrlagda sjöbottnen. Några samlare hade oberoende av varandra hittat ett par skor i leran, och när man fann ytterligare fynd som tydde på att någon hade funnit sin sista viloplats i sjön tillkallades polis. Vid en undersökning på platsen hittade man snart mänskliga lämningar i form av delar av en skalle plus några större ben. I anslutning till fyndplatsen grävde man vidare fram en plånbok, ett cigarettetui, ett bältesspänne, lite lösa mynt (varav det äldsta från 1907), samt en ring med initialerna "C.A." på ena sidan och "N.C." eller "M.C." på den andra. Med ledning av de upphittade tillhörigheterna kom polisen fram till att det hela rörde sig om ett dödsfall som kunde ha skett så långt tillbaka som på 1930-talet, och eftersom det inte finns någon preskriptionstid för mord i USA betraktades det hela som en mordgåta.

En pensionerad polisman sattes att utreda fallet, och han fick efter hand ta hand om fler tillhörigheter, bl.a. ett fickur från 1876. Mera som en kuriositet kunde man konstatera att ett av mynten man funnit vid kroppen nu hade ett samlarvärde överstigande $500. Mer intressant var dock att en analys av bältesspännet hade avslöjat ingraveringen "SGF" på bältesspännet, vilket man antog kunde härröra från någon förening eller skola. En mödosam genomsökning av gamla polisrapporter och efterlysningar vidtog, men det var två forskande bröder med genealogi som sidohobby som av en slump snubblade på lösningen. En av bröderna med det svenskklingande namnet Dalmas, Jim, hade sökt i gamla exemplar av tidningen The State, när han fann en notis från juli 1921 som väckte hans intresse. Där stod att en S.I. Felder hade fallit överbord från en båt på Mountain Lake, och att dykare sökte efter hans kropp. Även om uppgifterna var knapphändiga var bröderna Dalmas övertygade om att de nu funnit den saknade pusselbiten i mysteriet vid Montain Lake. När förundersökarna i Virginia fick tillgång till genealogernas uppgifter gick de igenom den omkomnes tillhörigheter på nytt, och fann då att det i själva verket stod "SIF" på bältesspännet, vilket förstås inte minskade sannolikheten för att man var på rätt spår.

S.I. Felder var en 37-årig telefontekniker från New York som tillsammans med sin hustru hade rest till Salem, Virginia i juli 1921 för att besöka goda vänner. Just den här sommaraftonen hade man tillsammans med några andra par begivit sig till Mountain Lake för att hyra båtar och roa sig en stund på sjön. Mountain Lake var ett populärt utflyktsmål redan vid den här tiden, den som sett filmen "Dirty Dancing" känner nog f.ö. igen miljön, eftersom filmen delvis spelades in här (fast långt senare förstås!). Sällskapet hade splittrats upp en aning - några ville pröva på att fiska lite, medan Felder och hans hustru plus två andra personer paddlade runt lite i sin kanot. Plötsligt hade Felder rest sig upp på knä för att ögonblicket därefter falla över relingen och ner i vattnet, och efter några korta rosslande andetag försvinna ner i djupet. Det förtvivlade sällskapet sökte förgäves efter sin vän i kvällsmörkret, men till slut fick man ge upp och anmäla försvinnandet.

Myndigheterna spanade länge och väl efter Felder, och ännu på 1980-talet fanns det människor i trakten som fortfarande hade minnen av hur tillkallade tungdykare förgäves hade sökt efter kroppen. Till slut fick man dock ge upp, med hypotesen att kvarlevorna sannolikt hade fastnat i undervattensklippor eller sjunkna trästammar på trettio meters djup, vilket långt senare skulle visa sig vara en felbedömning. Istället tycks kroppen ha fastnat i det leriga bottensedimentet på den plana sjöbottnen och sugits fast där. Man förmodade att dödsorsaken var plötslig sjukdom eller en följd av viss berusning.

Bröderna Dalmas lät sig inte nöja med att få fram vem den saknade i sjön sannolikt var, utan de fortsatte sin uppföljning. Snart fick de fram att den omkomnes hustru Katharine tio år senare bodde som barnlös änka i New York. Samuel Ira Felder hade blivit dödförklarad 1929 några månader efter att hans far hade dött, och då återstod det alltså nära åttio år innan han skulle återfinnas. Nu hade media börjat intressera sig för storyn, och så kom det sig då att Emily Dickson Jennings i South Carolina plötsligt fann sig sitta och läsa en artikel i en tidning om något hon kände igen. Hennes farfar Keating Norris Felder hade ju berättat hans äldre bror hade drunknat! Hon hade ett svagt minne att farfadern hade tillagt att kroppen aldrig återfunnits, och Emily började inse att hon måste vara den drunknades närmaste släkting.

Nu var det så lyckligt att Emily tillhör en släkt som har svårt att göra sig av med saker, och snart hade hon rotat fram såväl tidningsartiklar om försvinnandet som personuppgifter om Samuel Felder. Därmed var det dags att kontakta spaningsledningen i Virginia, och strax därefter lämnade Emily DNA-prov för att släktskapet skulle säkerställas. Upplösningen av historien återstår att skriva, men allt tyder på att Samuel Ira Felder, om inte redan nu, så åtminstone inom kort kommer att vila i den grav som sedan länge väntat på honom, bredvid hustrun Katharine på den lilla kyrkogården i Orangeburg County, S.C.

Och vad lär vi oss av detta? Jo, att släktforskare kan vara framsynta genom att se tillbaka, och att man liksom Emily aldrig skall kasta bort något! För vem vet, rätt som det är så kanske man hittar släktingar i pappershögarna...

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.

År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

Den googlande detektiven

Mystiska försvinnanden både fascinerar och skrämmer nog många av oss! Här är ett fall där en fiffig amerikansk detektiv tog okonventionella sökmetoder till hjälp för att återfinna en till synes spårlöst försvunnen person.

Klockan var halv elva på kvällen den 1 februari 1993 när en bilist på River Road i Yakima County, Washington, observerade något som låg mitt i vägbanan. Fylld av farhågor vände han tillbaka och såg att byltet han sett verkligen var en människa. Samtidigt som mannen hejdade de första fordonen som närmade sig såg han i ögonvrån vad han uppfattade vara en Chevrolet Camaro lämna olycksplatsen. Tillkallad räddningspersonal som snabbt var på plats kunde endast konstatera att offret var bortom all hjälp, nu återstod det endast att identifiera den döde och ta reda på vem som dödat honom - något som dock blev lättare sagt än gjort! Offret som vid provtagning visade sig ha varit odrogad och nykter saknade varje form av legitimationshandlingar i den kamoflagefärgade klädsel han var iförd, och de efterlysningar som sändes ut av den lokala polisen blev resultatlösa. Akten med uppgifterna om det oidentifierade offret hade alla förutsättningar att bli ett hopplöst cold case.

Elva år senare satt Pat Ditter, utredare på Washington State Patrol, och bläddrade i en artikelserie från Seattle Post Intelligencer från 2003. Artiklarna innehöll kritik mot myndigheternas sätt att följa upp fall med spårlöst försvunna personer. Man påpeka hur lågprioriterade dessa fall tycktes vara, och hur illa det fungerade med de databanker över de saknade personer som fanns att tillgå. Detektiv Ditter med tretton års rutin och med omvittnad uthållighet och ett utpräglat sinne för detaljanalyser, tänkte att "om det är så illa ställt i Seattle så är det väl inte bättre här?" Han beslöt sig för att söka sig utanför de gängse ramarna. Varför inte testa Google?

Efter att Ditter bläddrat igenom ett antal polisakter fastnade han för smitningsolyckan på River Road 1993. Han tog fram de uppgifter om offret som fanns tillgängliga, såsom vikt och längd, och gjorde en avancerad sökning på nätet. Inom en vecka hade han lyckats med det som hans kollegor gått bet på tidigare - han hade fått ihop en lista på saknade personer som kunde vara hans "John Doe" från Yakima. På Doe Network fann han ett foto på en man med drag som var påfallande lika offret, med ett undantag: han hade glasögon med lite ovanlig design. I materialet om offret som Ditter hade tillgång till nämndes att denne hade haft glasögon, men de fanns inte avbildade. Pat Ditter rekvirerade ut bevismaterialet, och i kartongen med kläder låg det ett par glasögon som stämde in med dem som den saknade personen bar på efterlysningsfotot. "Nu kör vi!", tyckte Ditter.

Den 31 januari 1993, tvåhundra mil från Yakima County, återvände Karen Lewis hem till Amarillo i Texas efter en tredagars shoppingtur till Dallas. Villan var tom, men videobandspelaren var igång, så hon förmodade att hennes make var hos kompisar och tittade på den Super Bowlmatch som han spelade in. På köksbänken låg hans ring och armbandsur, vilket hon tyckte var lite märkligt. När hennes make inte återvänt hem påföljande morgon, den 1 februari, anmälde Karen hans försvinnande, och en efterlysning av den 39-årige advokaten och tidigare domaren David Glen Lewis utfärdades. Enligt hustrun var han en omtänksam make, och hon såg inga skäl till att han skulle ha givit sig av självmant. Till yttermera visso förelåg det en viss hotbild mot honom.

Påföljande dag, den 2 februari 1993, återfanns Lewis röda Ford Explorer parkerad utanför Potter County domstol inne i Amarillo. Såväl bilnycklar som bostadsnycklarna låg gömda under bilmattan, och både checkhäfte och kreditkort låg där han brukade förvara dem i bilen. I hemmet saknades heller inga av Lewis tillhörigheter. Teknikerna kunde konstatera att videon inte varit förinställd utan hade startats manuellt, uppenbarligen med avsikten att den skulle stoppas på samma sätt efter matchen. Av de upplysningar som samlades in från kollegor, grannar och vänner framgick det att sista gången någon sett Lewis var den 30 januari.Ett genombrott fick polisen då man kontaktade olika flygbolag. Det visade sig att det fanns biljetter utställda på Lewis personligen. Den ena, från Dallas (!) till Amarillo hade köpts den 31 januari, dagen då matchen hade spelats in på videon. En andra biljett, från Los Angeles till Dallas, hade använts samma dag som Lewis hade anmälts som försvunnen. Polisen antog därför att Lewis höll sig undan frivilligt, trots att hans närmaste enträget påstod att det var en omöjlighet. Att en mystisk man hittats död på vägen i Yakima County i Washington samma dag som Lewis enligt biljetten företagit sin andra resa var förstås okänt för Amarillopolisen vid den tidpunkten, och även om man känt till det hade man knappast få det offret att passa in i mordbilden.

Åter till 2004 och Paul Ditter, som nu beslöt sig att kontakta Amarillopolisen och få mer uppgifter om David Glen Lewis. Man fann det lämpligt att Lewis nu försåg Amarillokollegorna med DNA-analyser på det oidentifierade offret. Amarillopolisen i sin tur lät matcha prover tagna på Lewis mor vid en analys hos University of North Texas. Analysresultatet gav vid handen att den okände person som elva år tidigare begravts i Yakima County med 99,91 procents sannolikhet var identisk med den saknade David Glen Lewis. Detta fick Lewis familj att omedelbart misstänka att han hade blivit bortförd, inte minst eftersom han saknade anknytning till Washington state.

Advokat Lewis bror hyllade detektiv Ditters hängivna efterforskningar. "Om han inte hade undersökt vårt fall hade vi fortfarande stått på ruta ett, och ännu väntat på att få höra av min bror", sade han i en intervju. Efter att David Glen Lewis slutligen under sitt rätta namn kunde begravas i sin hemstad den 30 oktober 2004 återstår dock flera frågor att besvara. Vem hade startat videon i Lewis bostad, vem befann sig samtidigt på flygplanet mellan Los Angeles och Dallas, och hur kom det sig att Lewis själv då befann sig i Washington state, där hans liv tragiskt ändades?