"Töntrahär!"

Där sker det farliga tågöverfallet ibland, vackra kvällar när månen är gul." (Beppe Wolgers)

Understundom händer det att jag råkar ut för minnesrekyler från barndomen. När jag nyligen tog del av en skildring av livet i gruvorna förr och nu och kom till en beskrivning av den s.k. skjutarens arbetsuppgifter hajade jag till när jag läste om hur han innan sprängning brukade gå runt i gruvgångarna och ropa "tänt var det här" (eller "eld i berget"). Plötsligt förflyttades jag bortåt sextio år tillbaka i tiden, till barndomslandet.

Stigen upp mot Lillskogen hade förvandlats till en viktig järnvägsförbindelse som jag, Kapten Miki, och mina tappra vapendragare Windy och Salasso skulle försvara till varje pris. I Brända Dalen (som låg i höjd med Olssons rabarberland) råkade vi ut för ett länge fruktat anfall från bröderna Nilsson. De kallade sig vid sina rätta namn efter att ha förkastat ett namnförslag om att vara bröderna Stilton. Bengt hade hotat med att gå hem, vilket hade avgjort namnstriden till deras fördel. Nu var de på jakt efter guldet som fanns i tågets postkupé.

En hård eldstrid utbröt, och ingen vet hur det hade slutat om inte Salasso hade tryckt ner mig mot golvet och kastat en dynamitladdning mot bovarna. Just när han gjort det insåg jag att Kapten Miki aldrig skulle låta ens de värsta skurkar bli sprängda i bitar, så jag skrek "töntrahär!" Bröderna Nilsson kastade sig i skydd av tant Elnas vittvätt som hängde på tork, och undkom därmed ännu en gång.

Salasso satte sig ilsket upp från skyddsställningen och blängde på mig. "Du är ju inte klok!", skrek han. "Här kunde vi ha gjort dem till pölsa, och så förstör du alltihop!" Jag försvarade mig lamt med att jag inte gillade pölsa, men det bet inte. "Skall det vara så här så kan jag lika gärna leka med Hedvig!" (Hedvig var Salassos lillasyster som han aldrig dragit jämnt med, så det var en riktig nedsabling som han bjöd på...) "Skall du följa med Windy?", frågade han. "Jag bjuder på saft!" Det avgjorde saken, och just som jag såg hur de två desertörerna cyklade rakt över gräsmattan i riktning mot horisonten träffades jag av en kula mellan ögonen från en av bröderna Nilsson. "Typiskt!", tänkte jag bittert. "Hade jag inte spelat hjälte hade jag också kunnat få ett glas saft."

"Töntrahär!" var trots det tillfälliga bakslaget ett mycket gångbart uttryck i våra strider, och det var först ungefär när Windy tog studenten som det slog mig att uttrycket betyder "tänt var det här!"Vid den tiden hade dock alla krig upphört och Brända Dalen blivit parkeringsplats.

P.S. "Vilda Västern" var ett litet seriehäfte utgivet av Centerförlaget. Första numret utkom 1952, fast Kapten Miki var faktiskt skapad i Italien något år tidigare. Kanske ett förebud om de spaghettiwesternfilmer som blev riktigt populära några decennier senare?

Knappt så att man kan bärga sig...

Läste om det möjliga fyndet av ett tyskt krigsflygplan från andra världskriget i Lasjön i närheten av Sala. Förmodar att det kan bli aktuellt med bärgning av vrakresterna, och då kom jag att tänka på ovanstående metod. Den verkar effektiv, om än något brutal...

Den verkliga "taxibullen"...

Patent D153,851 och D154,742.

Google Patents är en sökmotor från Google som vi nöjessurfare kanske inte besöker så ofta. G.P. ger faktiskt tillgång till över 7 miljoner patent och patentansökningar hos United States Patent and Trademark Office. Det lär dessutom finnas långt gångna samarbetsplaner mellan Google och det europeiska patentverket EPO som innebär tillgång till ytterligare 70 miljoner registrerade patent på webben.

En uppfinnare som kanske inte blev så förstådd varken av sin framtid eller av framtiden var Lynn Brodton. Han, för det är trots förnamnet en "han", producerade diverse möjliga och kanske ännu fler omöjliga patent, som inte verkar ha kommit längre än till ritbordet. Bl.a. skapade Brodton diverse futuristiskt skapade taxibilar. År 1947 lämnade han t.ex. in patent på två olika skapelser på en och samma dag, och man blir faktiskt lite imponerad av den aerodynamiska finishen, samtidigt som man blir man något förskräckt över tanken på hur kostsam en plåt- eller glasskada skulle ha blivit på ett sådant här fordon, liksom byte av en krossad lykta. Vidare ser väl bagageutrymmet ut att vara lite svårjobbat?

En detalj däremot där Brodton tycks ha varit förutseende är att föraren placerats avskiljd från passagerarna, en detalj som vi ju känner igen i en något annorlunda form från Londons taxibilar. En undersökning från SCB för något år sedan visade att under ett år hade 2 300 av Sveriges cirka 23 400 taxiförare drabbats av av våld i någon form, och mer än 4 600 utsattes för hot. En lösning enligt Brodtons modell skulle kanske ha ändrat den statistiken?