Grannortens lockelse

"You Can Go Your Own Way"

Satte reserouletten i snurr på nytt idag, och den här gången placerade den mig på rosa express mot Mölnlycke.På bussen funderade jag vad som skulle bli dagens utmaning. Råda Portar är alltid värt ett besök, och ännu väntar utforskandet av östra slingan av vandringsleden Rådasjön runt, men svaret blev ett helt annat - mer om det snart!

Jag har blivit allt mer förtjust i Mölnlycke, tätorten i Härryda kommun. Till skillnad från grannen Mölndal som kulverterat Mölndalsån i stadskärnan låter Mölnlycke ån integreras i centrum, något som återverkar på hela samhällskärnan, även där ån inte är synlig för ögat.

Stilla flyter ån...

 Varje gång jag besöker Mölnlycke slås jag av att orten andas ett stilla lugn, och Mölnlyckeborna gör inte mycket väsen av sig, här finns en trygghet som jag tycker mycket om. Jag slås av uttrycket "laidback" i dess positiva form. Till och med den enda statyn jag sett i centrum är laid back...

"Johan" (Konstnär okänd.)

Johan har somnat i solen på muren utanför Hulebäcksgymnasiet med en bok på magen, en sinnebild för den lokala rofylldheten. Men själv känner jag mig inte lockad att slå mig ner i solgasset, utan färden går vidare.

Även Kanadagässen verkar tycka att det är lugna gatan i Mölnlycke...

En bild från en kurs på Wendelsberg folkhögskola för en del år sedan dyker upp i minnet. Jag minns att det var en spännande byggnad som jag tog en del bilder av, men jag är inte säker på exakt var den låg. Ändå anar jag att det är dit vandringen kommer att föra mig. Passar några broar över ån vid Mölnlycke Fabriker och stannar en stund för att njuta av stillheten.

När jag återupptar promenaden behöver jag inte behöva gå långt innan jag står framför en skylt som visar en karta över Wendelsbergs friluftsområde. Att det skulle finnas ett sådant område var helt obekant för mig, men det är bara att ge sig an den självpåtagna uppgiften! Snart strövar jag runt i en tät bokskog, fylld med dammar, jättegrytor, och flyttblock. Jag har gjort min första bekantskap med Wendelsbergs friluftsområde, och jag får nästan tvinga mig att avbryta vandringen för den här gången.  Går det som jag tänkt mig lär det följa en fortsättning, och då hoppas jag även kunna berätta något om Bruno Wendel, mannen bakom Wendelsberg.

För ögon känsliga för grönt...

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"

Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"

Bland tomtar och troll

Min kvällslitteratur för tillfället är "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, en mycket trivsam läsning och med hans egna fantastiska illustrationer som känns som en sammansmältning av Jenny Nyström, John Bauer och Hans Arnold. Att vid dagens slut tillbringa en stund i svartalvers, lyktgubbars och myllingars sällskap skänker en god och trygg sömn!

Kanske var det några väsen från boken som fick mig att lägga om min promenad igår? Nja, egentligen var jag på jakt efter en hasselskog som jag nyligen fått vetskap om, men istället hamnade jag i ett skogsparti fyllt med slumrande jättar i gestalt av stenblock, spretiga mossgröna grenar som sträckte sig efter mig längs stigen likt häxfingrar, men också en liten älva som lyste upp min stig. Det halvkulna vädret och en svag vintersol som knappt orkade igenom molnslöjorna gav den rätta sinnesstämningen för en dag i Bauers och kanske Stephen Kings anda...

Men bortsett från fantasierna så gav dagens vandring uppslag till en del studier under vintern, för jag såg också torpruiner, dammar och annat som talade om en tidigare bebyggelse som jag gärna vill veta mer om.

Åter till mitt äventyr i skogen - här är några bilder från dagens upplevelser...

(Klicka på bilderna för större upplaga!)

 

 a/ Solen bjöd på ett trolskt sken dagen till ära!

b/ Redan ut första stenröset tittade en mystisk figur fram. Svartalven måhända?
Och vad är det för märkliga bruna figurer i processionen uppe till höger?

c/ I dammens yta framträdde omvärlden tydligare den här dagen.

d/ Brunnen vid dammvallen såg ut som en offerkälla...

e...och dess innehåll bekräftade upplevelsen. En rävunge eller kanske en katt mötte sitt öde här -
 "curiosity killed the cat?" Sorgligt...
        

f/ Gröna grenar krälade fram ur skogens gömmor.

g/ Och hördes det inte tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där?

 

  h/ Solen strålar fångades upp av den lilla bautastenen.

i/  Inne i skogen trådde märkliga varelser en sinnlig parningsdans.  

j/ Trollen i sina gröna pälsar inväntade solens nedgång så att försteningen skulle släppa.

k/ Skönt att få sällskap av en liten vänlig älva när mörkret lägrar sig!

l/ Vakande ögon finns längs stigen...

m/ ...och när jag åter passerar dammen ser det ut som om stockarna krupit längre upp på vallen sedan jag var här förra gången.

Bäst att skynda sig hemåt! 

"Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

 (E.G. Geijer: "Den lilla kolargossen") 

Västkustpärlor

Mönster, Onsalalandet

Det känns som om det var alldels nyligen som det var april och kallvår, men hur det nu gått till så är vi i midsommarveckan och det är sommar på allvar! På den tiden man var yrkesaktiv var det väl ungefär vid den här tiden som man började fundera över vad man skulle göra på semestern. Lite grann sitter väl det där i så här under min första sommar som pensionär, det har inte riktigt gått upp för mig att jag har ständig semester nu...

Läste i GT om tips från allmänheten om västkustens pärlor, och där om inte annat märker man att tiden har gått. När det pratas om "nice häng", "soft hang out" o.s.v. så handlar det om kroglivet, och det är klart att det nog inte är så galet med att sippa på en paraplydrink med utsikt över folklivet på värsta vimmelbryggan. Fast mina västkustpärlor är lite mer stillsamma, och det har inget med ålder att göra. Ända från yngre dagar har jag gillat att söka mig ut till stränder med fri sikt över "oändligt" hav. Att få sitta i timtal i ensamhet och höra vattnet skvalpa mot strandklipporna och se fartygen avlösa varandra vid horisonten, det har alltid varit ett luivselexir för mig.

Så om jag nu skall dela med mig av mina västkustpärlor så väljer jag två havsnära utsiktspunkter. Att ta sig ut till dem kan innebära att man får gå en bit (skor med greppvänlig sula är nödvändig utrustning), men jag tycker förstås att målet är mödan värd! Min första pärla är ute vid gamla lotsutkiken vid Mönster på Onsalahalvöns sydligaste spets. Här har jag tillbringat en del vårdagar med att möta vårens bevingade budbärare, flyttfåglarna. Så här års kan man i stället ägna sig åt att studera halvöns fornlämningar i form av kummel och rösen, eller bara njuta av havsutsikten. En kikare kan förstärka synintrycken, annars ser man sandön Malö och den intressanta fyrplatsen Nidingen med blotta ögat. Den fågelintresserade kan med lite tur få se den i Sverige sällsynta häckfågeln tretåig mås. Det är en mås som normalt hör hemma på Nordatlanten, men som har hittat en svensk fristad på Nidingen, där den häckade första gången 1967.

Även min andra västkustpärla är halländsk. Några mil söderut från Onsala ligger Gamla Varberg. Utsiktsplatsen på vårdkaseberget har en del gemensamt med Mönster i form av ljungtäckta platåer och fornminnesrikedom. Från berget har man en hänförande utsikt över Getterön och Varberg samt den lilla Balgön, som påminner en hel del om de charmiga småöar som man kan se utanför den danska kusten.

Att få sitta på dessa utsiktsplatser och njuta av utsikten och tystnaden, kanske avbrutet av en stunds läsande i någon medhavd bok och en stilla fika, det är för mig bland de bästa upplevelser västkusten kan erbjuda. Och efter det konstaterandet återstår det bara för mig att önska en riktig trevlig midsommar, var du än befinner dig!

Mat(t)rasten

När vädret blev så strålande som denna dag gick det bara inte att motstå frestelsen att packa renseln och ge sig ut i skog och mark - är man "friherre" så är man! När jag kom hem och skakade bilderna ur kameran hade det blivit 81 plåtar på bl.a. "slott och kossa" (faktiskt!), jag hade sett rariteter som forsärla, svart rödstjärt plus sädgäss med ungar (det senare ingen raritet men gulligt!). Ändå blev gynnaren på bilden ovan dagens behållning - en koltrast som hittat ett så bra matställe att den bokstavligen sprang över mina fötter utan att bry sig om min närvaro. Trasten tittade lite fundersamt på mig några gånger, innan den efter kanske två minuter hajade till och kopplade att "oj, där står det ju en människa!" och flydde iväg till närmaste buskage. Vid det laget hade den näbben full med larver - hoppas att den inte tappade några i förskräckelsen... 

Ingripanden på hög nivå

"Högt uppe på berget fanns ingen polis" sjöng Alice Babs en gång i tiden, men då kände hon nog inte till poliserna i Solukhumbu, Nepal. När polischefen på stationen där nåddes av nyheten att det varit slagsmål på hög höjd i Mount Everest mellan schweiziska och italienska klättrare och deras guider skickade han nämligen ut en patrull för att ta upp anmälan. "Det råder kommunikationssvårigheter så högt uppe på berget", förklarar polischefen Sitaram Karki möjligen något urskuldande till AFP.

För några dagar sedan kunde vi läsa om en man som efter att ha varit inblandad i slagsmål på en nöjesbåt hoppade överbord och simmade i land vid Slussen i Stockholm. När Polis anlände försökte killen först hoppa tillbaka i sjön, men istället klättrade han upp i en lyktstolpe. Där stannade han kvar, så man var tvungen att tillkalla förhandlare för att få honom att klättra ner igen. Även om det inte utspelade sig på så hög höjd som i Nepal verkar det ha varit vissa kommunikationssvårigheter också vid Slussen. Undrar hur stockholmspoliserna hade tacklat slagskämparna på Mount Everest - kanske med ett "nej kom ner nu gubbar, det börjar bli kyligt!"...

"Den som gör en resa har något att betala"

Västtrafik har orsakat lika delar munterhet och panik när de infört betalning med SMS som enda metod att komma in på toaletten i Lidköpings Resecentrum. Människor som inte äger mobiltelefon har setts irra omkring i stadens rabatter med ett frånvarande uttryck i ansiktet, andra har ringt nödnumret, medan de som haft ogiltig mobil med kontantkort fått ringa upplysningen och begära behovsprövning. Ett fåtal lyckades forcera dörren, några av dem hann in innan det var försent. 

Allt fler funktioner i samhället styrs ju med knappande på telefoner numera, och nedanstående dialog är därför högst möjlig. Scenen är - t.ex. - Lidköpings Resecentrum. Nödställd kund med benen i kors skickar SMS till den automatiska åtgärdsstrategen.

Fråga: När jag kommit in, skall jag slå en #sjua" om jag skall kissa?
Autosvar: Bussen går 12.17, var god sitt ner!
F: Skall jag alltså sitta och kissa?
A: Vill du beställa pizza, var god tryck två följd av fyrkant.
F: Du verkar trevlig, kan vi inte ses någon gång?
A: Vill du ha trekant, tryck fyrkant.
F: Nej, jag vill inte ha #6, jag vill ju kissa!
A: Sitt ner på perrongens vänstra sida, riv av blanketten mot den tandade fyrkanten. Slå en #sjua.
Glöm ej att fälla ner kanten på pizzakartongen! Är papperet slut, tryck på ringen och invänta nästa tåg.
Trevlig resa!

Kom förresten att tänka på en gammal god historia som egentligen skall framföras på dialekt för att komma till sin rätt. En man på besök i Skövde fick behov av att uppsöka en toalett, så han frågade förste bäste ortsbo var urinoaren var belägen. Gubben kliade sig i huvudet och tittade på besökaren med tvivel i blicken innan han svarade "Å de sulle alltså vara här i Skövde?"

Kraftfullt missnöje med årets tomtekår

(Jag förstår dig, tomtefar...)

"Sillarna är inlagda, köttbullarna rullade, skinkan griljerad och tomten har setts i krokarna. Granen är klädd och julbordet dukas fram i morgon kväll." Personalen på konferensanläggningen i Hälsingland anade förstås inte när de skrev de raderna vad som väntade, att en av julgästerna skulle bli skogstokig när han fick se att tomten inte hade röd jacka, utan en grå vadmalsrock. Alla vi som sett Gustav Svenssons reaktion över den uteblivne Arne Weise som julvärd känner igen reaktionen: "Vad är det där för ett jävla stolpskott? Tomten skall ju ha röd jacka!" 

Vakthavande vid polisen i Gävleborg har, förmodligen med mycket möda och stort besvär, skrivit en rapport om vad som hände. En 40-årig gäst hade väl tagit in en del under kvällen, men vad han inte kunde ta in var att den tomte som infann sig på juldagsmorgonen inte förmådde leva upp till förväntningarna. Polis fick tillkallas, och språkförbistringar gjorde inte saken bättre när det hela skulle utredas. (Visst är vi väl några stycken som ser Basil och Manuel i Fawlty Towers framför oss?)

"Det här kommer att bli ett civilrättsligt ärende", säger det luttrade polisbefälet. "Gästen vill stämma företaget för han bland annat tyckte att tomten hade en grå jacka och inte en röd, så han var kraftfullt missnöjd. Det stämde inte med bilden av tomten", avslutar han kommunikén. 

Överhuvudtaget verkar inte tomtarna ha varit till belåtenhet i år, det krävs nog en haveriutredning av något slag. I Finland var det främst nissarna som inte höll måttet. Engelska turister som betalat hemska pengar för att flyga in för ett exklusivt möte med tomten & co. var inte översvallande positiva direkt. " Vi hade blivit lovade att vi skulle få ha snöbollskrig med tomtenissarna men de var sura och kunde inte ens prata med oss. Det fanns inte ens någon julgran", säger en uppbragt kvinna efter att ha tinats upp från den trettiogradiga arktiska kylan. Till råga på allt vägrade flygplanet att fungera i kölden, så resenärerna blev fast på Kittila flygplats. Och så vitt jag vet sitter de fortfarande under sin julgran och luktar på sina julpiroger, och de är inte såå lyckliga....

Breaking News: nu meddelas från engelskt håll att "Christmas is cancelled next year".

Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

Bonnläpparna hångelsviker

                                 


Jag hör inte till dem som håller mig uppdaterad om vad som händer i alla grasserande dokusåpor, men en sak har jag märkt - de tycks skapa en mängd nya uttryck i svenska språket! Redan tidigt i  dokudramat "Bonde söker fru" dök ordet "hångelsvek" upp, och det finns även på aftonbladet.se idag (tillsammans med "hångelskörd"- även det låter som något nybildat).

Om ordet "hångelsvek" inte redan finns i SAOB så är det väl bara en tidsfråga innan det dyker upp där. Kanske kommer det att förklaras så här: "HÅNGELSVEK, om handlingen l. förhållandet att svika förväntning(ar) om närgången (o. handgriplig) kurtis gm att ådagalägga falskhet l. trolöshet o. d.; ofta mer l. mindre liktydigt med dels: falskhet l. trolöshet, dels: bedrägeri l. svikligt förfarande, som en obeskrivlig förnimmelse av tidens djupa svek, där den stormar fram genom nya liv och med kall likgiltighet lämnar de förbrukade i sticket."

My mind is my laboratory

Jag brukar lyssna på vetenskapsnyheterna på morgonen med visst intresse, men det är ju inte riktigt som när man ser Leila fixa ihop Pots de crème au chocolat på TV och man tänker att det där skall jag också göra. Vetenskaparna håller ju att meka med möss eller skicka strålar på måfå i någon underjordisk tub hit och dit utan att riktigt veta vad de söker (det får de visst veta först när de hittat det). Ett citat som exempel i sammanhanget: "Forskare med sinne för pedagogik säger att Higgs-partikeln förklarar varför det inte bara är att andas på bilen för att få den att röra sig." De är väl lite grann som Roy och Roger, fast med vita rockar. "Dä årnar sej vettu!"
  
 Men så hörde jag om en laboration som verkade mer i min smak; det är forskare på universitetet (eller var det någon pub?) i Bristol som kommit fram till att kurviga glas gör oss fullare än raka. Vem kan väl motstå att testa det i hemmamiljö? Inte jag i alla fall! Eftersom vädret var det rätta satte jag mig på balkongen med två identiska blandningar av drinken Thunderstroke, och det enda som skiljde dem åt var just glaset. 

Jag började med glaset i figur A, det raka. Innehållet smakade läskande där jag satt i solväggen, men jag kan inte säga att jag märkte någon effekt direkt, hade jag inte blandat själv hade jag nog trott att det var någon form av placebo. Jag avverkade alltså glas A ganska snabbt, och gick därefter över till glas B, se bild ovan. Redan vid första provsmakningen kände jag att det började snurra till, och effekten var varaktig och ökande (förmodligen inte helt olikt en åktur i acceleratorn i Cern).  

Experimentet övertygade mig om att teorin om de svängda glasens betydelse för ökad alkoholpåverkan är riktig. Tyvärr är dock resultatet något osäkert, eftersom jag inte kan tyda de anteckningar jag gjorde i laborationens slutskede.

Fotnot: rubriken lånad av kollegan Einstein.    

Den belgiska myran

När solen oväntat visade sig en stund på middagen och temperaturen steg till över 12 grader tog jag en liten promenad på stan. Gottegris som jag är kunde jag inte motstå frestelsen att smyga in i fruktaffären för att köpa jordgubbar. Eftersom de svenska bären stiger i pris nästan lika snabbt som bensinen nöjde jag mig att köpa en liter belgiska. Samtidigt gjorde jag ju en god gärning för EU-samarbetet, även om belgarna nog har så de klarar sig ändå.

Väl hemma började jag rensa jordgubbarna, och det var då jag fick se den i botten av kartongen - den lilla belgiska myran! Myran klättrade på plastväggen och såg ganska panikslagen ut. Den var liten och svart och påminde om sina svenska släktingar, kanske med aningen mer vallonska drag bara. Medan myran oroligt kravlade på kartongväggen funderade jag på vad jag skulle göra.  De här alternativen for genom mitt huvud:

1. Avliva den och skicka kroppen till jordbruksverket.
2. Ringa migrationsverket och rapportera en ensamkommande myra.
3. Gå tillbaka till affären och återlämna den med ett "ursäkta, men den här är nog er?"

Till slut fastnade jag för ett fjärde alternativ: jag släppte ut den på balkongen. Fast jag hade knappt gjort det innan jag började fundera på om den skulle kunna kommunicera med sin svenska släkt. Jag tog en koll på balkongen igen, men då hade myran redan givit sig ut på sin svenska expedition. Fast kanske var den kanske inte alls belgisk - den kan ha klivit ner i kartongen vid partihallarna, eller varför inte i fruktaffären. I så fall har den nog snart travat hem igen! Tot ziens, myran - vi kanske ses igen när jag öppnar potatispåsen till midsommar...

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Mannen som brottas med grävlingar?

                                              

Tidigare idag fick kvällspressen användning för sina svarta "Extra"-rubriker, när larmet gick om att en 38-årig man anfallits av en björn utanför Gävle. Mannen skulle dock ha räddat sig upp i ett träd, och fördes senare till sjukhus för att få sina skador omskötta. "Det är mest rivsår och något bett här och där", berättade hustrun för Expressen. Attacken kallades  för ett "mardrömsmöte", även om Polisen i förtroende meddelade  att man inte trodde att skadorna var livshotande. Vid det laget var budkavlen i omlopp och mobiliseringen låg i luften när uppbragta bloggare slog fast att nu vågade man sig inte ut och plocka blåbär längre (hur man lyckas hitta sådana i maj), och ilskna kommentatorer skrev saker under nyhetsartiklarna som "Se på den rovdjursmuppar! Argumenten om att rovdjuren är ofarliga för oss faller ett efter ett.." eller att "nu måste vi beväpna oss med gevär som man gör på Svalbard där man skyddar sig mot isbjörnarna".

Man hade väl hunnit ungefär till det återkommande förslaget att det borde planteras ut varg och björn i storstädernas stadskärnor när nya besked kom. Mannen verkar ha hittat på hela historien, men när han talar med Expressen lämnar han fältet öppet för att han kan ha brottats med ett annat djur. Han säger: " Björnen var ungefär en meter hög. Men om det inte var en björn, vad skulle det i så fall vara? En grävling?"

Kanske är det dags för Rovdjurscentret "de 5 stora" att lägga ännu en art till de stora rovdjuren och kalla sig "de 6 stora"? Listan "varg, björn, lo, järv och människa" bör snarast kompletteras med "grävling".


P.S. Jodå, jag vet att rovdjur kan vara farliga under vissa extrema premisser. Men det skadar kanske inte att vänta med att ropa "björnen kommer"  till dess det finns fog för det? D.S.

 Uppdatering: på söndag middag tog så historien ännu en vändning. Polisen backade då från sin bedömning av mannens historia som "icke trovärdig", efter att ett läkarintyg uppvisats som säger att mannen anfallits av "något slags djur", okänt vilket. (Efter att under min korta idrottskarriär ha sett sår hos orienterarkompisar som sprungit in i taggtråd tycker jag mig personligen se en viss likhet med sådana skador.)

"Spring, grävlingen är lös!"

Vargen på katten och katten på hjorten?

Mystisk katt (?) från hällristning vid Åby säteri (intill Nordens Ark).

• Det stora kattdjur som utpekades som huvudmisstänkt till att ligga bakom några hjortars död i Woodchester tidigare i år frias helt av tagna DNA-prov. De enda spåren av rovdjur på den första hjorten tyder på rävangrepp. Vad gäller den andra hjorten pekar proverna preliminärt på hund eller mera sannolikt räv. Därmed inte sagt att räven har dräpt hjortarna - förmodligen har den bara intagit det dukade bordet.

• Trots att jättekatten går fri den här gången tycks David Armstrong, Head Ranger från the National Trust in Gloucestershire vara nöjd. Han säger: "Undersökningen av de döda hjortarna och historien kring det har verkligen satt fart på det lokala intresset, och det har varit gott om folk som spanat i Woodchester Park. Människor älskar sådana här mysterier, och även om vi inte återfunnit något vilt kattdjur så är många av våra besökare övertygade om att det kan dölja sig något intressant i Woodchester".
  

• Om man i England fruktar att man har med en jättekatt att göra så har innevånarna i Concord nära San Francisco motsatta bekymmer - där jagar prärievargar tamkatter, medan chihuahuorna (?) i Backa på Hisingen känner sig hotade av svenska vargar.

• Men varken gloucestershiremonstret, californiencoyoterna eller hisingsvargen lär i alla fall inte kunna mäta sig med den ryska varghona som går under namnet "Kilsbergstiken" vad gäller att täcka in nya revir. Först gick tvångsresan från Jämtland ner till Kilsbergen, eftersom hon ansågs utgöra ett hot rennäringen. De nya omgivningarna passade dock inte damen, så hon vandrade tillbaka norrut och slog sig ner i Idre. Där fick hon heller inte stanna, utan förpassades till Karlsborg vid Vättern, denna gång i sällskap med en varghanne. Men paret gick skilda vägar, han till Sälen, där han uppenbarligen blivit tjuvskjuten, medan tiken åter drog till Jämtland och trakterna mellan Östersund och Brunflo, där hon nu på nytt infångats. Vart färden går den här gången är ovisst - den bästa lösningen är troligen att låta henne komma hem till Ryssland. Där får hon kanske vara i fred, i Sverige har hon säkert redan ett pris på sitt huvud...

Fotnot: rubriken kommer förstås från denna gamla ramsa, som åtminstone jag minns från barndomen.

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

När hade du en flamingo i badkaret senast?

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock...

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Riksronden

Tänkte att vi, så här på randen till novembermörkret, skall ge oss ut på en irrfärd genom riket, i total avsaknad av styrsel. Häng med!

På Nabben i Falsterbo har två tappra fågelräknare konstaterat att 661 fåglar av 17 arter valt att lämna Sverige idag via den rutten. Mest flyttbenägna var stararna, som drog iväg i ett antal av 140 ex.

Ett raskt hopp för oss vidare till Öland. P4 Kalmar konstaterar att konstutställningsverksamheten på Himmelsberga museum tycks vara räddad, sedan två intressegrupper anmält sitt intresse att driva konstdelen av muséet vidare när Ölands Hembygdsförening inte längre orkar med det. Vänder jag mig om i mitt rum ser jag en affisch från Himmelsberga Museum 2002, då jag var där och såg den förnämliga utställningen "Målarna på Bo", så jag känner mig lite som part i målet. Heja Himmelsberga!

Tvärs över till andra kusten, där jag konstaterat att om jag varit hungrig i Halmstad idag så hade jag nog lunchat hos Kalervos i lokstallarna. "Shepherd’s pie (köttfärs- och potatismosgratäng) & lingonsylt" lät intressant. Fast det var innan jag bläddrat upp Wikipedia, där jag får veta att the term `shepherd's pie´ should be used when the meat is mutton or lamb with the origin being that shepherds are concerned with sheep and not cattle". Kalervo tycks alltså i god tro ha serverat sina gäster Cottage Pie under falsk flagg...

Nästa anhalt blir lite överraskande Kumla, där jag inte kan motstå att svara på Nerikes Allehandas quiz om orten. Kumla är en av de platser jag minst har varit i, så fyra rätt av tio på frågorna om Kumla får anses som tämligen väntat. Nu vet jag i alla fall att CA Hagendahl som var verksam i Kumla i slutet av 1800-talet var fröhandlare. Man kan aldrig få för mycket vetande att bära med sig i kappsäcken! (Ser f.ö. på annat håll att Carl Adolfs valspråk var "Crescent Anaris Honestas", så han kanske var cyklist också?)

Next stop Karlstad, där jag får svar på en sak som jag grubblat över i åratal: hur skall man bära sig åt att få in täcket i påslakanet utan att gripas av vansinne? Det enkla svaret är: "vänd ut och in på lakanet, stick in händerna genom hålen, ta tag i täcket, skaka rätt det och vips så är det klart". Tack Lena, you´ve made my bed!

Vart tar vi vägen nu då? Jo fingret hamnar på Gävle, där en snattare ställts inför skranket anklagad för att ha stulit en oxfilé och en blodtrycksmätare. Tycker mig se något slags strategi i valet, men det hade kanske varit ännu tydligare om hon norpat en Cola och en tandborste?

Vad sägs om att göra ett nedslag i Sundsvall? Vi bläddrar lite förstrött i Sundsvalls Tidnings modebilaga, och hittar en serie som heter "Fin på Halloween". Måste erkänna att jag inte förknippat "fin" med den helgen...

Avslutar kvällens spontana resa med att stifta bekantskap med bloggaren Gunnel från Arjeplog, som skriver klokt och vackert och visar fina bilder i Västerbottens Kuriren under rubriken "Gunnels Guldfyndigheter". Som avslutning på den här turnén tycker jag att Gunnels rader om att det finns flera perspektiv på begreppet att "bo centralt" passar bra! Bara att läsa och ta till sig...

"Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig onsdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter - stora och världskända stjärnor."

Norrsken ja - det har jag själv inte fått avnjuta live på många decennier. Men i samband med med det stora norrskensutbrottet för någon månad sedan tog jag lite skärmbildsdumpar på den himmelska ljusorgeln med hjälp av norrskenskamerorna i Porjus. Bl.a. denna:

(Klicka på bilden för förstoring!)