Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den

Klicka på bilden för större format

Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!

Under ytan

Det var katten!

Två linjer som passerar T-banestationen Church Avenue i Brooklyn stängdes av under en timme i rusningstid i går kväll. Orsaken var att man skulle leta reda på två kattungar som setts i tunneln tidigare under dagen och då förgäves eftersökts av både civil och uniformerad poliser plus tunnelbanepersonal. Nu hade man återfunnit kattungarna fridfullt sovande bland tomburkar och kasserade batterier intill ett spår, och för att de skulle kunna tas om hand fick tunnelbaneresenärerna vackert vänta.

Om detta kan man förstås ha olika åsikter - någon stressad resenär förbannade katter, andra tycker nog med mig att mänsklig omtänksamhet är värd att hyllas var den än uppträder, i stort som i smått.

Ett aldrig övergående ämne

Bilen har inget samband med texten i inlägget

En amerikansk undersökning om olika kategorier bilisters uppförande som publicerats i svenska tidningar går stick i stäv med mina egna erfarenheter. Studien ingår i ett forskningsprojekt rörande beteende kontra rikedom. Ett av momenten gällde uppträdande i trafiken, bland annat hur man bemötte fotgängare vid övergångsställe. Det visade sig där att bilisterna i slitna fordon var de som var mest benägna att visa hänsyn till de gående, medan de i finare bilar oftast struntade i sina gående medtrafikanter, och  bland de senare så var BMW-förarna värst.

Studien visade dessutom att manliga förare verkade mer ovilliga att släppa fram fotgängare än vad kvinnliga bilister var, med undantag för om fotgängaren var en kvinna. I det senare fallet stannade de manliga förarna inte oväntat lika ofta som sina bilburna kvinnliga medtrafikanter.

Har inom parentes läst om en annan ganska färsk amerikansk studie som bekräftar påståendet att ju vräkigare bil, desto mer ohyfsat beteende vid övergångsställena. En intressant upptäckt i den undersökningen var f.ö. att omkring var tredje av alla Prius-förare struntade i lagarna vid övergångsstället, vilket placerade hybridbilen i topp på listan av "oetisk körning". Kanske har de förarna inställningen att de sliter mer på jordens resurser om de lämnar en gående företräde? 

Nu vet jag inte hur den amerikanska lagstiftningen är beskaffad beträffande väjningsplikten vid övergångsställe, det är möjligt att den skiljer sig från vår. Men här hemma upplever jag faktiskt att ju "finare" bil bilisten har, desto mer belevat uppträder man vid övergångsställena. Förarna av "busebilarna" är oftast de som totalt struntar i fotgängarna vid de markerade övergångarna enligt mina personliga "studier". Likaså upplever jag att det oftast är kvinnliga förare som med blicken riktat stelt framför sig passerar övergångsställena utan att verka se att en fotgängare står i begrepp att korsa vägbanan.

Nu är jag ingen fotgängaraktivist, jag dröjer gärna på stegen för att släppa fram en bilist. Men om det kommer bilar bakom den första som ökar farten och försöker att köra så nära bilen framför för att hindra fotgängaren att gå över gatan, då är det påfallande ofta en kvinna som sitter bakom ratten i den bilen.

Det här är som sagt mina egna erfarenheter, och jag har inga svenska undersökningar att luta mig emot.
Däremot har jag läst att även svenska manliga bilister är vänligare mot kvinnliga fotgängare, men trots det är det fler kvinnor än män som blir påkörda vid övergångsställen. Vid olyckor med dödlig utgång för den korsande fotgängaren är det i stor majoritet män som suttit bakom ratten i bilen.

Pilgrim på hemmaplan?

 Nidarosdômen 1857 (Wikipedia)

"I hjärtat nomadernas oro

och pilgrimstaven i hand -

vart gingo de irrande vägarna

långt bort genom främlingars land?"

(Carl Hesselgren)

 

Till min nyvunna pensionärtillvaros större glädjeämnen hör strövtågen i hemmamarkerna. En riktig långpromenad kan i bästa fall bli en stunds meditation, där man får tillfälle att rensa sinnet från allehanda slaggprodukter. Men det går inte att stänga omvärlden ute, plötsligt kan uppmärksamheten fångas av det oväntade! En ekorre på en trädstam, några porslinsskärvor i åkerkanten - upplevelserna är som små presenter som ger näring åt tanke och fantasi.

Under dagens utflykt blev min rutt delvis parallell med en utstakad kyrklig vandring som tydligen skall äga rum i morgon. Såg att promenaden innehåller sju "kontroller", där deltagarna förväntas diskutera olika bibelcitat. Inget att ta anstöt av, finns det en Gud så är det väl troligt att det är ute i skog och mark hen håller till - åtminstone gör min det! Men så var det då namnet på den kyrkliga promenaden - den benämns "pilgrimsvandring". Jag har känt en viss leda över vad jag upplever som överexploatering av det ordet! När jag hör det ser jag framför mig bilden av medeltida människor som under svåra strapatser och umbäranden drog fram på de gamla lederna till heliga platser som Nidaros eller Santiago de Compostela. Sådana vandringar förekommer ännu idag, fast numera kanske oftare  i formen "sakral turism". Wikipedia förklarar sakral turism som "en term som beskriver hur turister besöker platser som förknippas med andliga värden, utan att besökaren nödvändigtvis har religiösa skäl till besöket". Kanske då inte för inte som boken "Pilgrimsvandringar i Sverige" är utgiven av Svenska Turistföreningen?

Vad som skett med pilgrimsvandringen skulle sålunda kunna vara att vallfarten i många fall har "devalverats" till en motionsaktivitet ungefär som Hallandsleden, och där de forna religiösa prövningarna ersatts av sakral turism. Pilgrimsvandringarna med religiösa förtecken förläggs istället gärna på hemmaplan, kanske i form av en "guidad poängpromenad", och man gör det tillsammans med bekanta, trots att det latinska ursprungsordet för pilgrim, peregrinus, ju egentligen betyder "främling". Av de katolska strapatsfyllda vandringarna till helgonens viloplatser har det blivit protestantiska söndagspromenader i trygg miljö. "Finns det svenskt kaffe på pilgrimsvandringen?" kanske Stig-Helmer skulle undra. (Observera nu att det inte är själva vandringen jag ironiserar en smula över, utan att vissa lånar metoder från reklamfolket - man tar ett inarbetat begrepp och gör det till sitt eget.)

 Svenska kyrkan i Härnösands stift ger oss sin beskrivning av pilgrimsvandring: "Allt fler börjar upptäcka pilgrimsvandringarnas tjusning. Människor ger sig ut på vägar i sitt sökande efter livets djup och inre balans, men också ett sug efter aktivitet i vardagens stillasittande liv. En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv, kanske inte bara över naturen utan också över det egna livet."

Kanske ett tema för nästa strövtåg! Är jag en pilgrim som söker efter livets djup och inre balans och njuter av den vackra utsikten? Men å andra sidan, eftersom de andliga värdena för mig finns i naturen kan jag ju även betrakta mig som sakral turist. Fast man kan förstås alltid kalla sig flanör - enligt en beskrivning är det "någon som som promenerar långsamt och som har tid att reflektera över existensen". Snäppet värre är då att i likhet med Snoddas vara skogsflanör, och "gå i lugn och ro över myr och mo". Så får det bli - huvudsaken är att sulorna håller...

"Fritt" eller "förbud"?

För några dagar sedan skrevs det i tidningarna om en kaféägare på Kungsholmen i huvudstaden som tröttnat på föräldrar som låter sina barn leka fritt bland borden medan de själva ägnar sig åt sina egna bekanta, per pad eller IRL.  "En dag kunde personalen räkna till 18 barnvagnar inne i lokalen samtidigt", konstaterade innehavaren. Så i lördags satte han helt sonika upp en skylt med texten "För allas trevnad råder barnförbud i lokalen"  på dörren, vilket inte helt oväntat lett till en veritabel ström av "för- eller emot"-åsikter. En tidning har frågat sina läsare om man ska kunna förbjuda barn på fik och restauranger, och av 37002 hittills inkomna svar har 77% svarat "ja" på den frågan, och liknande svarsbild blev det när SR ställde samma fråga till sina lyssnare.

Nu spelar det ingen roll vad allmänheten tycker, för nu har DO yttrat sig om att det inte är "tillåtet att ha åldersgräns av kommersiella skäl", och ställd inför hot om saftiga böter valde kaféägaren att rent bokstavligt "ta ner skylten". Frågan är dock om förbudet verkligen är upprättat av "kommersiella skäl" - ägaren berättade att en ur personalen blev bränd av spillt kaffe när hon snubblade över ett barn. Vad skulle t.ex. huvudskyddsombudet säga om olycksriskerna - och än värre: vad hade hänt om det gått så illa att barnet hade fått det heta kaffet över sig? Hade ägaren drivit ärendet som en skyddsfråga kan man ju fundera över hur myndigheterna sett på saken. Eller vad händer vid en utrymningssituation när det står 18 barnvagnar mellan bord och i gångar? Hur som helst, något säger mig att Nellys Café kan räkna med en ökad tillströmning av föräldrar med barn den närmaste tiden - det brukar ju fungera så...

Som av en ren händelse (?) kunde man på radionyheterna i morse höra om hur "hotell med lägsta åldersgräns 16 år är charterbranschens nyaste snabbväxare både i Sverige och utomlands", och sedan tidigare vet vi att undersökningar har visat att nästan 75% av resenärerna på flyget stör sig på barn ombord (vilket ju väl överensstämmer med procentsatsen för alla som vill kunna förbjuda barn på fiket!). Återstår att se om DO:s långa arm även når ända till Platanias och Kamalas beacher...

Till sist är väl den springande frågan - "var kommer barnen in"? De som en dag tvingas ta ansvar för sina latteföräldrar...

Buss på dom bara!

 "Ty genom den dagliga utdunstningen eller transpiration, befrias människorna i Norden väl till hälften ifrån vad som förtärt och i kroppen onyttigt blivit, och det nästan oförmärkt."
  Ur "läkarbok för allmogen" 1765.

En bussresenär som anlitat Upplands lokaltrafik påstås ha luktat så illa att resenärerna lämnat bussen i panik när odören spridit sig, och chaufförerna skrev upprörda brev till sin arbetsgivare och påpekade att de såg det som ett arbetsmiljöproblem att skjutsa mannen. Bland annat anfördes att de tvingats byta sittdynor som resenären suttit på, eftersom stanken satt i så länge. Upplands lokaltrafik vidtog då den drastiska åtgärden att helt sonika göra hembesök hos kunden för att undersöka hur han luktade. Hur kontrollen gick till framgår (som tur är?) inte av trafikföretagets rapport, men de säger att mannen visat "full förståelse" för deras synpunkter, och skulle göra något åt problemet (duscha, kanske?).

Fallet, som f.ö. har fått stor uppmärksamhet långt utanför landets gränser efter att nyhetsbyrån UPI uppmärksammat det, visar hur trafikföretagen kan nå framgång genom att verkligen gå till botten med detta problem. Själv plågas jag starkt  av vissa medresenärers tunga parfymer och annan "vällukt". Kan man inte göra så att biljettkontrollanterna utbildas i att inte bara kolla färdbevisen, utan även luktar på resenärerna, för att se till att de varken luktar för illa eller för "gott"? En avgiftstaxa skulle lämpligen kunna se ut så här:

Doftar timotej och nyligen slaget hö  = 50:-

Utsöndrar bävergäll = 100:-
Luktar mäsk = 100:-

Avger jätteknölkallalukt = 150:-
Stinker som träskvatten och ruttet hö = 150:- 

Kanske tycker någon att det är att hårddra det hela, men faktum är att Honolulu City Council redan för tre år sedan planerade att införa en bot på upp till $500 eller sex månaders fängelse för resenärer som doftar för mycket - om man sedan lyckades genomföra nyordningen vet jag inte. Det sades då: "It would make it illegal to have odors that unreasonably disturb others or interfere with their use of the transit system. It doesn't matter if it's body odor or offensive fumes that emanates from clothes, personal belongings or animals."

Slutligen vet jag att oönskade lukter faktiskt även kan få positiva konsekvenser för personalens kondition. På den arbetsplats jag nyss lämnat berättade mina kollegor att det för några år sedan fanns en anställd som åt mycket vitlökspiller, dock ej den luktfria sorten. Efter att hon åkt i hissen föredrog hennes arbetskamrater att gå uppför trapporna ännu flera timmar efteråt. Samma effekt hade det f.ö. då en äldre kontorist brukade fjärta rätt så indiskret under sitt hissresande. Där skulle luktkontrollanterna från Uppsala ha behövts!


Brasklapp:  Om någon tycker att jag inte är medveten om problemets allvar så vill jag jag återknyta till att jag själv är känslig för starka dofter, om än inte med de allra besvärligaste symtomen. Det är bara det att jag gärna föredrar att ta saker och ting från den lättsamma sidan, även om det kan tyckas lukta lite skämt.  

"Den som gör en resa har något att betala"

Västtrafik har orsakat lika delar munterhet och panik när de infört betalning med SMS som enda metod att komma in på toaletten i Lidköpings Resecentrum. Människor som inte äger mobiltelefon har setts irra omkring i stadens rabatter med ett frånvarande uttryck i ansiktet, andra har ringt nödnumret, medan de som haft ogiltig mobil med kontantkort fått ringa upplysningen och begära behovsprövning. Ett fåtal lyckades forcera dörren, några av dem hann in innan det var försent. 

Allt fler funktioner i samhället styrs ju med knappande på telefoner numera, och nedanstående dialog är därför högst möjlig. Scenen är - t.ex. - Lidköpings Resecentrum. Nödställd kund med benen i kors skickar SMS till den automatiska åtgärdsstrategen.

Fråga: När jag kommit in, skall jag slå en #sjua" om jag skall kissa?
Autosvar: Bussen går 12.17, var god sitt ner!
F: Skall jag alltså sitta och kissa?
A: Vill du beställa pizza, var god tryck två följd av fyrkant.
F: Du verkar trevlig, kan vi inte ses någon gång?
A: Vill du ha trekant, tryck fyrkant.
F: Nej, jag vill inte ha #6, jag vill ju kissa!
A: Sitt ner på perrongens vänstra sida, riv av blanketten mot den tandade fyrkanten. Slå en #sjua.
Glöm ej att fälla ner kanten på pizzakartongen! Är papperet slut, tryck på ringen och invänta nästa tåg.
Trevlig resa!

Kom förresten att tänka på en gammal god historia som egentligen skall framföras på dialekt för att komma till sin rätt. En man på besök i Skövde fick behov av att uppsöka en toalett, så han frågade förste bäste ortsbo var urinoaren var belägen. Gubben kliade sig i huvudet och tittade på besökaren med tvivel i blicken innan han svarade "Å de sulle alltså vara här i Skövde?"

Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Cirkelmysteriet på havets botten

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

Den verkliga "taxibullen"...

Patent D153,851 och D154,742.

Google Patents är en sökmotor från Google som vi nöjessurfare kanske inte besöker så ofta. G.P. ger faktiskt tillgång till över 7 miljoner patent och patentansökningar hos United States Patent and Trademark Office. Det lär dessutom finnas långt gångna samarbetsplaner mellan Google och det europeiska patentverket EPO som innebär tillgång till ytterligare 70 miljoner registrerade patent på webben.

En uppfinnare som kanske inte blev så förstådd varken av sin framtid eller av framtiden var Lynn Brodton. Han, för det är trots förnamnet en "han", producerade diverse möjliga och kanske ännu fler omöjliga patent, som inte verkar ha kommit längre än till ritbordet. Bl.a. skapade Brodton diverse futuristiskt skapade taxibilar. År 1947 lämnade han t.ex. in patent på två olika skapelser på en och samma dag, och man blir faktiskt lite imponerad av den aerodynamiska finishen, samtidigt som man blir man något förskräckt över tanken på hur kostsam en plåt- eller glasskada skulle ha blivit på ett sådant här fordon, liksom byte av en krossad lykta. Vidare ser väl bagageutrymmet ut att vara lite svårjobbat?

En detalj däremot där Brodton tycks ha varit förutseende är att föraren placerats avskiljd från passagerarna, en detalj som vi ju känner igen i en något annorlunda form från Londons taxibilar. En undersökning från SCB för något år sedan visade att under ett år hade 2 300 av Sveriges cirka 23 400 taxiförare drabbats av av våld i någon form, och mer än 4 600 utsattes för hot. En lösning enligt Brodtons modell skulle kanske ha ändrat den statistiken?

Ian tar sig en runda

Ian och Judith Coates är inget vanligt par som sitter i stugvärmen och kliar katten. Ja, Judith kanske gör det, men Ian är på annat håll. För tio år sedan sade han nämligen hej då till frugan och begav sig ut på en rundresa som skulle vara i ett par veckor. Nu blev det inte riktigt så, för Ian träffade ett trivsamt gäng av globetrotters, och lät skicka efter sin motorcykel för att hänga på dem. Och han har inte kommit hem ännu, men han hör av sig då och då. Judith har hälsat på honom några gånger, men besöken har inte blivit så långa. Ian säger till BBC att Judith gärna får hänga med, fast han tror inte att hon skulle tröka så länge. Under resorna skaffar sig Ian mat och logi genom att ta tillfälliga jobb som bilmekaniker och djurskötare. Hans färdkamrater har lagt av sedan länge, men Ian rullar vidare!

När någon beger sig iväg så där så tycker man kanske att svartsjukan skulle slå klorna i det kvarlämnade partnern, men Judith verkar ta det hela med knusende ro. Och något skenäktenskap tycks det heller inte ha varit. Barnen från det 44-åriga äktenskapet var vuxna när Ian drog iväg, och en son hade övertagit familjeföretaget. Och Judith hon säger att Ian, ja han kommer hem när han är redo. Fast det lär dröja några år, för den senaste planen han smider är att ta sig från Alaska över till Sibirien och sedan köra transkontinentalt till Dover för att ta färjan hem. Under tiden rapporterar människor jorden runt när Ian har passerat platser som Tegucigalpa eller Olds, Alberta, och så sent som den 6 juli blev han omskriven i kanadensiska Red Deer Advocate. Så skulle du råka se en engelskregistrerad sjuhundrafemtiokubiks Honda Africa nere på byn så småningom, då är det nog bara Ian som ser sig om...

Den frikände fartdåren från Hyde Park

Från gammal tidningsreklam

Bästa sättet att bli odödligförklarad verkar vara att dö. Jag känner åtminstone inte så många levande odödliga, däremot vet jag många döda, som trotsigt lever vidare i minnen och berättelser. Några av dessa är våra första offer för motortrafiken. Tragedin var då som nu givetvis stor i anlutning till olyckstillfället, men med hundra års distans och mer har de första olyckorna kanske ändå blivit mer historiska tilldragelser.

Som den där augustidagen 1896, då 45-åriga Bridget Driscoll i sällskap med sin tonårsdotter May tänkte passera över gatan i trakten av Crystal Palace, men olyckligtvis omkom då hon påkördes av en person som provkörde en bil från Anglo-French Motor Carriage Company. Vittnesuppgifter talade om att "bilen hade framförts i en vansinnig fart, nästan som en brandbil" (fanns det sådana då?) Föraren påstod däremot att han blott kört i 6,4 km/tim, men hans kvinnliga passagerare medgav att hennes kavaljer mixtrat med motorn så att den gick snabbare. En sakkunnig person bedömde dock att bilen omöjligen kunde komma upp i hastigheter överstigande 7,2 km/tim.

Efter att ha överlagt i runt sex timmar avgav domstolsjuryn utlåtandet att det rörde sig om en olyckshändelse, och den åtalade föraren friades. Värd att bevara är rättsläkaren Percy Morrisons kommentar, då han hoppades att något liknande aldrig mer skulle inträffa. Idag, när vi vet att omkring 1,2 miljoner människor omkommer i trafiken årligen inser vi att den förhoppningen skulle komma att grusas, minst sagt...

Bridget Driscoll sägs vara det första engelska offret för motortrafiken, men redan år 1869 förolyckades den begåvade forskaren Mary Ward på Irland, då hon olyckligtvis blev överkörd av sina kusiners ångdrivna experimentfordon. Mary fick därmed inte chansen att bli odödlig genom sin forskning, utan som ett passivt offer i vad som tros vara den första bilolyckan med dödlig utgång.

På spåret

Network Rail (tror jag) är Storbritanniens motsvarighet till vårt Banverket. De driver en uppmärksammad kampanj mot riskattityder vid järnvägsövergångar under namnet "Level Crossings - Don´t Run The Risk". Att det är välbehövligt märks inte minst i deras senast film, som innehåller hårresande exempel på dumdristiga chansningar vid järnvägsövergångar av människor bakom ratten eller till fots. Kolla de här medlemmarna i "Planlösa Korsningspartiet" på filmen - om du törs! En sak är klar: det är inte tåget som är urspårat på dessa autentiska filmsekvenser...