Jaha, bokrea!

Ärligt talat så höll årets bokrea på att passera mig obemärkt. Men så hörde jag någon på P2:s klassiska förmiddag säga att hon köpt en liten fälthandbok över träd och buskar på rean, och då insåg jag att det var precis vad jag behöver! Sagt och gjort, fick tag på den fickvänliga handboken á 45:- i vår bokhandel. Det hamnade ytterligare två böcker i varukorgen, varav en av Peter Robinson, trots att jag har fem böcker av honom att läsa in. Jag tror att fälthandboken kommer till användning innan jag hunnit avverka Robinsonhögen...

Vilken bokrea?

Högt NKI här, bokhandeln!

Jo då, tackar som frågar, jag läser och läser och läser, men det är synd att påstå att bokhögen bredvid sängen krymper - till det är Stieg Larssons böcker lite för mycket i tegelstensformat. Det är med andra ord kanske inte så svårt att förstå att jag undvikit bokrean? Ja, det vill säga fram till idag, för när personalen i den tillfälliga bokrealokalen höll på att packa igen för säsongen fick jag en ingivelse att kolla om det "ändå inte fanns något". Det gjorde det faktiskt, för två minuter senare stod jag åter på gatan, nu med Brutus Östlings och Susanne Åkessons praktverk "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningsförmåga" under armen. Visserligen i bokreaupplaga. Men halva reapriset, 74:-, det är ju snudd på förnedrande billigt!

När jag väl var hemma igen och grottat ner mig i läsfåtöljen under palmen tänkte jag att den så tragiskt bortgångna gråtjacken (som jag nämnt tidigare) skulle ha varit stolt över mig för mitt val av reabok. Hon hade verkligen anpassningsförmåga, även om hon drev den in absurdum och fick plikta med livet för det! Kommen så långt i mina funderingar slog jag upp det första bladet i boken och fann följande introducerande dikt av Werner Aspenström:

Gråsparven är en sällsynt fågel.
Den döljer sig
som ax i åker.
De gyllenbruna fjädrarna,
lika eftersökta som gatstenar.
Den har ett stort projekt på gång:
leva en dag till och en natt till
och en dag till ...

Kändes lite dystert att på det viset påminnas om att jag sabbade hennes projekt! Å andra sidan såg jag hennes änkling (kan fåglar bli det?) med de nyutflugna och till synes välartade ungarna idag. Även om jag tyckte att han tittade lite surt på mig (förlåt, snälla!) så tror jag att han är lite lättad ändå över att ha sluppit föda upp ungarna på sockerkaka och annan skräpmat som hans äventyrliga fruga släpat hem. Åtminstone inbillar jag mig det.

Mannen som tänker läsa en bok

"År 2006 läste 71 procent av männen någon gång i en bok under det senaste året, vilket är en nedgång från 78 procent sedan i början av 1980-talet. För de män som varje vecka läser böcker är nedgången ännu större: från 35 procent till 29 procent. Bland kvinnorna däremot märks ett något successivt ökat litteraturintresse under hela samma period med en andel på ungefär 88 procent som någon gång läser en bok och 48 procent som 2006 läste varje vecka. Men vid ett närmare skärskådande ser vi att det är bland medelålders och framför allt äldre kvinnor som bokläsningen ökat. Bland de yngre kvinnorna, har bokläsningen i stället gått kraftigt tillbaka, liksom bland de yngre männen." (Statens Kulturråd i en rapport om bokläsandet i landet.)

I åtminstone tre år har de olästa Milleniumböckerna stått där i bokhyllan och anklagande vänt ryggen mot mig, och precis som med da Vincikoden har jag varit i ständigt bryderi om vad jag skall göra först - läsa böckerna eller se filmen. Nu när jag gått på ledighet har jag äntligen kommit till skott, och igår avverkade jag fem kapitel i snabb följd av "Män som hatar kvinnor" för att förvissa mig om att författaren skulle sätta klorna i mitt läslust, och det lyckades!

Nu är jag förstås inte ensam om att försaka böcker, googlar man på "olästa böcker" får man 468.00 träffar, och på "unread books" blir det 390.000. Nu inkluderar det säkert många träffar på böcker som man inte ens har införskaffat, men ändå! Väldigt många tycks vara hemskt systematistiska och gör listor över vilka böcker man borde läsa, men jag tror att det för min del bara skulle öka den där känsla av dåligt samvete om jag åstadkom en sådan lista. Och apropå dåligt samvete, här kommer några beskäftiga rubriker rubriker från nätet som ökar ruelsen ytterligare:

"Finns det böcker man borde ha läst någon gång i sitt liv?"
"10 böcker du orkar läsa, och kan ha på skrytplats i bokhyllan"
"Böcker varje person MÅSTE läsa"
"1001 böcker du måste läsa innan du dör" (Göran Häggs bok. Borde man läsa den?)
"365 böcker du borde läsa!"

Ja, ni hör ju, så där håller de på! Nu skall jag dra mitt strå till stacken och avverka Stieg Larssons trilogi - men inte för att jag måste, utan för att jag vill! Så hörs vi inte på ett tag så beror det på att jag sitter i läsfåtöljen med näsan i en bok, och jag säger med Jimmy Durante: "The day I read a book? I can't remember when, but one o' these days, I'm gonna do it again!"

Låt den rätte Lars Kepler komma in!

Deckarsverige har begåvats med en ny författargåta av Balderssonsk kaliber. Det är pseudonymen Lars Kepler som i dagarna har kommit ut med sin första bok, "Hypnotisören", som verkar få ett gott mottagande.

Spekulationerna är förstås redan i full gång om vem som döljer sig bakom pseudonymen, bland annat har Henning Mankell utpekats, men han har redan slagit ifrån sig de ryktena med både armar och ben. En än märkligare "kandidat" hittar vi i ingen mindre än Stieg Larsson, som visserligen är avliden, vilket inte hindrat att han förts fram som ett möjligt namn bakom pseudonymen. Om inte annat så vittnar det om att Larsson nu kan sällas till de odödliga, i sällskap med Jackson, Presley m.fl...

Eftersom ingen blogg med självaktning bör undvika att föra fram en egen kandidat så sällar jag mig härmed till skaran! Länge var mitt huvudspår Anna-Lena Brundin, men efter att ha följt de senaste mejlintervjuerna så börjar jag nu (den 26 juli) allt mer luta åt att den hemlighetsfulle författaren är Pär Nuder. Det som fått mig att byta fot är bl.a. det "Kepler" säger om sin politiska bakgrund och om hur länge han varit författare. Ändelsen -er verkar ju också lättfunnen i sammanhanget!

Att Pär Nuder skulle välja att skriva under pseudonym skulle kunna ha som självklart skäl att hans namn kan innebära ett visst köpmotstånd, inte minst från personer av annan politisk åskådning.

OK, då är jokern spelad, och därmed är det bara att hoppas att det inte dröjer lika länge som i fallet Bo Baldersson att konstatera vem som passar!


Fotnot: Om någon nygooglat sig hit eller är återbesökare så har min nya teori gjort att jag stuvat om rubriken en aning, vilket härmed meddelas för att undvika förvirring.

Äventyrare i frack gör deckardebut

Helgoland: människor på fågelberg (Wikipediabild)

"Livet är så tjusande,
så underbart rikt - berusande,
om blott det leves rätt."

(Gösta Ekman d.ä.: "En herre i frack".)

På darrande ben står han på randen till avgrunden. Havsvinden rycker och sliter i honom, och han slinter flera gånger på kalkstensgruset under fötterna. Då hör han en välbekant stämma ur mängden där nere, ett rop som uppmanar honom att kasta sig utför stupet, ett svindlande fall på fyrtio meter ner mot den steniga havsstranden. Med ett dödsföraktande jämfotahopp kastar han sig rakt ur från klippan mot det okända. Flera gånger under fallet håller kastvindarna på att slunga honom in i bergväggen, men efter några hissnande sekunder landar han tungt mot ett klippblock. När han lätt vimmelkantig reser sig upp hör han återigen föräldern locka på honom utifrån havet. Ännu en sillgrissla har påbörjat sin resa.

Kom att tänka på Sillgrisslan när jag läste att Marie Jungstedts kommande deckare bl.a. kommer att kretsa kring just denna fågel. Och ingen kan väl passa bättre att bli deckarhjälte än denna ständigt frackförsedda tuffing! I tider då vi vant oss vid att läsa larmrapporter om minskande fågelpopulationer ser denne överlevare ut att leva ett tryggt och ganska ohotat liv i tätbefolkade omgivningar. Faktum är att sillgrisslan i sina fem underarter finns representerad på de flesta kontinenter, den häckar på fågelberg i Normandie, på Grönland och vid Kamtjatka. Fast hos oss är den inte så spridd, den håller sig mest till lämpliga lokaler från Gotland och upp till Kvarken, den största kolonin norr om Karlsöarna finns på ön Bonden. Totalt uppskattas beståndet av sillgrissla i Östersjön hålla sig kring 15.000 par.

Sillgrisslans äventyrliga liv börjar alltså redan i äggstadiet på en smal klipphylla högt över havet, och att de flesta ungarna senare faktiskt överlever sitt halsbrytande hopp från fågelberget kan de tacka sitt goda bukfett för - fetma hos barn är alltså inte skadligt hos alla livsformer! Väl nere i vattnet tas grissleungen om hand av pappan, men äventyret är långt ifrån slut här! På hösten beger sig ungfågeln och pappan i sällskap med andra sillgrisslefäder och -barn iväg på en lång simtur ner mot södra delarna av Östersjön, medan honorna däremot använder vingarna för att ta sig till samma övervintringsområde.

Vuxna grisslor har observerats dyka ända ner till 180 meters djup för att hitta föda (ännu värre är kejsarpingvinen som tar sig ner till 550 meters djup!). Trots, eller kanske rättare tack vare, sitt tuffa liv är sillgrisslan känd för att kunna uppnå mycket hög ålder. Förra året kontrollerades en individ på en häckningshylla på Stora Karlsö, och den visade sig vara född 42 år och tio månader tidigare, vilket gör den till Sveriges genom tiderna äldsta observerade fågel och världens nu (då?) äldsta sillgrissla. Aftonbladet konstaterade häpet att den var tre månader äldre än Fredrik Reinfeldt. Inga jämförelser i övrigt! Ja, det skulle väl vara djupdykningarna då...

.

Gnu-bild

Vad helst en bok kan heta

I detta nu velar väl bokskallarna runt på rean med shoppingkorgen på armen i jakt på böcker de inte visste att de behövde. Själv insåg jag bara genom att kasta en blick i nattygshyllan att jag inte har något i bokhandeln att göra i år. Här väntar allt från "Berra bandyspelaren" av Bengt Ahlbom till Sture Ahléns granskning av Johan Ekeblad - det finns att grotta ner sig i om andan skulle råka infinna sig! Ser för övrigt att jag bör inkludera bokhyllan i städschemat.

Nej, bokrean är inte vad den en gång var! Var har gamla fina hyllvärmare som "Psalterium Upsaliense" eller Lindhagens " Om noggrannheten af uppgifterna om månens nytändning i några svenska kalendarier från medeltiden" tagit vägen t.ex?

Den senare titeln borde f.ö. om den kommit ut i år ha kunnat platsa i en svensk upplaga av "The Diagram Prize". Det är en utmärkelse för årets konstigaste boktitel, och utdelare är Bookseller Magazine. Priset instiftades av en skara uttråkade litteraturnördar på bokmässan i Frankfurt för ett trettiotal år sedan, och första vinnaren (1978) hette ”Proceedings of the second international workshop on nude mice”. I år var man så uttråkade att man bara hittade sex titlar värdiga att slåss om den åtråvärda utmärkelsen.
Och de nominerade är:

• • Baboon Metaphysics av Dorothy L Cheney och Robert M Seyfarth (University of Chicago Press)
  
  
  • Curbside Consultation of the Colon av Brooks D Cash (SLACK Incorporated)
  
  
  • The Large Sieve and its Applications av Emmanuel Kowalski (Cambridge University Press)
  
  
  • Strip and Knit with Style av Mark Hordyszynski (C&T)
  
  
  • Techniques for Corrosion Monitoring av Lietai Yang (Woodhead)
  
  
  • The 2009-2014 World Outlook for 60-milligram Containers of Fromage Frais av Professor Philip M Parker (Icon Group International)

"The 2009-2014 World Outlook for 60-milligram Containers of Fromage Frais" lär ligga bra till hos bookmakers har jag hört på stan. Själv tycker jag att "Strip and Knit with Style" låter klart intressant...

Annars finns det ju en del godbitar att välja på i fråga om märkliga titlar under årens lopp, som t.ex. "Bombproof Your Horse", "American Bottom Archaeology", "Teach Your Wife To Be A Widow" eller "Across Europe by Kangaroo". För att inte tala om "Knitting With Dog Hair: Better A Sweater From A Dog You Know and Love Than From A Sheep You'll Never Meet". Låter som något i samma anda som Hasse Alfredssons "En liten bok om att bränna löv, ris och kvistar i ett hörn av trädgården". Fast han fuskade ju genom att vara medvetet rolig...

Vem har stormumriken idag?

I en enkät bland 2000 vuxna i Storbritannien röstades Enid Blyton fram som den mest populära inhemska författaren.J K Rowling kom trea, och en viss William Shakespeare belade en hedrande femteplats.

Det är klart att man minns "femböckerna" från skolan, och jag läste inte utan behållning några av dem. Men det var nog tjejerna i klassen som var mest femfrälsta, själv föredrog jag böckerna om den busige Bill av, som jag trodde, "Richard" Crompton. Senare insåg jag att författaren faktiskt var en hon, vid namn Richmal Crompton. Fast min absoluta favorit bland ungdomsböckerna var Tvillingdetektiverna av den produktive Sivar Ahlrud. Även där fanns det en "hake" beträffande författaren, som visade sig vara en psuedonym för författarna Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud (på åttiotalet övertogs pseudonymen av några andra författare, men då hade jag lagt ifrån mig Tvillingdetektiverna för länge sedan). De bångstyriga tvillingarna Klas och Göran och deras torre kusin Hubert var nog för mig vad Harry Potter är för barnen av idag.

Astrid Lindgren? Jo då, första Pippiboken läste man ju lätt pliktskyldigt, men annars var det filmatiseringarna av hennes böcker som jag och många andra älskade. Mästerdetektiven Blomkvist gav upphov till små rollspel bland kvarterets ungar, men jag undrar vem i gänget som slutgiltigt fick ta hand om Vita Rosens stormumrik? Kanske dags att börja nysta i den härvan nu, femtio år senare...

Rasmus i sin tur var en ständig källa till medlidande. Skönt att det ordnade sig för honom, den snälle luffaren Oskar och taxen Toker till slut - livet hade blivit bra mycket dystrare annars! För övrigt anser jag att Oskar=Åke, inte Allan - punkt slut...

Till sist måste jag bara lägga in en bild från Wikipedia på Enid Blytons hus i Bourne End, Buckinghamshire. Nog är det väl så en barnboksförfattare skall bo, inte i någon tråkig lägenhet på Dalagatan? (För övrigt bodde visst även tvåan på listan över Storbritanniens mest populära författare Roald Dahl, just i Buckinghamshire. Verkar vara en inspirerande miljö!)

"Mottager ej mera arbete"

Egen bild

"Mannen som gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan". Vilket anslag till en berättelse, det är inte utan att man känner samma startblocksberusning som inför Selmas "Äntligen stod prästen i predikstolen"!

Plockade fram mitt tummade exemplar av "Vem älskar Yngve Frej" ikväll, efter att ha läst att Slas, författaren och konstnären Stig Claesson har dött. Som jag älskar den boken - blotta tanken på den kan göra mig upprymd en lång stund! Den handlar om en skomakare som beslutat sig att upphöra med verksamheten. Han får bryderi över vad som skall stå på skylten nere vid brevlådan, nu när han blivit titellös. Men så kommer han på att det ju skall stå Fornminne, eftersom det är precis vad han anser att de alla är, de som fortfarande lever sitt liv i denna avkrok av världen. Snart uppenbarar sig turisten Pettersson och hans tjej, och det är då ruinen efter Yngves undantagsstuga förvandlas till Yngve Frejs forntidsgrav, och en underbar skröna om utflyttningsbygden och dess folk har tagit sin början.

Slas skrev själv, med den drastiska stillsamhet som var hans signum, följande om Yngve Frej:

”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet 'Vem älskar Yngve Frej' som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!

Våra skogar betas inte och snårar igen. Hagarna betas inte och växer igen. Kalhyggena kallas föryngringsytor vilket är en förskönande omskrivning för vanvård för vinnings skull. Nu ska även storjordbruken läggas ned och då får månskensbönderna smyghålla nån liten hage, nån liten åkerbit öppen med några får. En tid i alla fall. Sen växer Sverige igen.
Denna utställning innehåller bilder av det lilla som finns kvar och som man kan se inom gångavstånd från ett lärkträd just vid gamle Yngve Frejs påhittade grav.
Ingenting annat.

Det är mycket nog för vi håller på att förlora det".

(Ur ett förord från en annan av Claessons böcker.)

"Yngve Frej - the movie" (den hade kunnat heta så!) kom till 1973 i regi av Leif Lennart Forsberg, med Allan Edwall, Janne "Loffe" Carlsson och en ung Christina Stenius ("Hem till byn") i rollerna, och den var näst intill lika bra som boken. Kanske kan man hoppas att få se den på TV nu igen, som en hyllning till Stig Claesson?

Jo förresten: rubriken är lånad av skomakaren.