26 juli 2008

Under himlapällen

Stardust (fri bild från NASA)
" Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut"
(Jeremias i Tröstlösa)

Högsommarvärmen är över oss, och igår kväll beslöt jag mig för att sova på balkongen som står färdigrenoverad. Det såg ut att bli en tropisk natt, när jag lade mig vid midnatt var det 21 grader. Jag lyssnade en stund på musik på mp3-spelaren, men till slut lät jag nattens ljud ta över. Röster från nattvandrare, slagen mot skenorna från nattåget mot Malmö, bruset från långtradardäcken på motorvägen - allt vävdes samman till en rogivande ljudmatta. Uppe på himlen lyste stjärnorna, inte så distinkt som ute på landet när de befrias från stadens störande ljus, men ändå tillräckligt tydligt för att bilda ett vackert imaginärt alkovtak. Då drogs ett ljust pennstreck över himlavalvet - en meteorit trädde in i vår atmosfär! Fast i mina ögon är det ett stjärnfall, och jag kom att tänka på en vinterkväll i min barndom, när min mor tog med mig ut på gården och visade mig stjärnhimlen och de få stjärntecken hon kände igen. Plötsligt föll en stjärna, och mamma ropade "kvickt, önska dig någonting!" Jag förstod förstås ingenting, men hon förklarade att man skulle önska sig något när man såg ett stjärnfall, fast man skulle göra det tyst för sig själv och inte avslöja önskningen för någon. I många år kunde jag inte låta bli att önska något när jag såg en stjärna falla, men nu är det slut på önskningarna sedan länge.

Och den tropiska natten, hur gick det med den? Ja, när jag vaknade klockan kvart över fem var det tretton grader! Fast det var skönt det också, så det var inte därför jag gick in och lade mig. Nej, det var morgonljuset - vi troll tål ju inte dagsljus...

23 juli 2008

Det stora huset på prärien

Bearbetad bild


I Voorhies på amishfolkets territorium i Illinois ligger ett hus med en annorlunda historia. Mannen som bygde det, Nils Larsson, eller Nels Larson som han kom att kalla sig, föddes år 1840 i skånska Sörby. Nels kom till USA år 1867, och han framstår som sinnebilden av den amerikanska drömmen, där mannen med två tomma händer genom hårt arbete blir välbärgad och respekterad. Nels framgångssaga började när han arrenderade 60 tunnland mark av den välbärgade landägaren William Voorhies, och senare kunde han köpa ett större stycke mark av sin forne arbetsgivare. År 1872 hämtade Nels över sin fästmö Johanna Nilsdotter från Sverige, och i mars samma år gifte de sig. Äktenskapet resulterade så småningom i barnen George och Ellen.

Nels Larson fortsatte att lägga mark under sig, och hans ursprungliga markinnehav hade nu tiodubblats. Delar av ägorna lät han arrendera ut till sin personal mot andel av skörden. Staden Voorhies var numera i Larsons ägo, och många av hans anställda bodde i hus som han hyrde ut till dem. I staden fanns bl.a. en kyrka, en mataffär, raksalong, juvelerarbutik, postkontor och en smedja, samt förstås en mängd byggnader förknippade med jordbruksverksamheten. Larson var sedan länge sin stads patriark när han år 1900 beslöt kröna sitt imperium genom att bygga en herrgård, som han hämtade inspiration till från sin skånska hembygds slott och herresäten. Förmodligen hade Nels Larson bara beskådat dessa slott från utsidan, så hans version blev kanske inte helt stilren, utan mer ett monument över honom själv - utvandraren som lyckats. När delstaten år 1974 förklarade Voorhies Castle som lokalt byggnadsminne gjordes en ingående beskrivning av byggnaden, och den finns att ta del av på nätet för den intresserade.

Larsons herrgård innehöll 14 rum, och bland alla faciliteter kan nämnas vattentillförsel med hjälp av en luftkompressor placerad i källaren och ljus från en karbidgasinstallation som var så farlig, att Larsons försäkringsbolag var tvungen att godkänna anläggningen innan den fick tas i bruk. På gavlarna hade godsägaren låtit uppföra två höga torn för att kunna inspektera sina ägor, men efter en tid lät Larson korta ner dessa några meter, då de bröt av mot husets exteriör. Utvändigt omgavs huset av en prunkande trädgård med en stor springbrunn framför fastigheten.

Den mest spektakulära delen i jätteinvesteringen var kanske ändå klocktornsladan, en byggnad som det tog fem år att färdigställa, och som kröntes av ett tjugofem meter högt torn med en klocka vars urverk vägde två ton. Den iögonfallande byggnaden stod kvar ända till 1976, då den jämnades med marken av en tornado. Idag talas det om att starta ett projekt med mål att låta uppföra en kopia av ladan.

Att all denna brackighet kunde ge upphov till viss avundsjuka på den lyckosamma immigrantfamiljen säger sig själv, och nu uppstod ett rykte att familjen bestod av ytterligare ett barn, som var missbildat och hölls kedjat i ett lönnrum i huset. Kanske var det fastighetens något udda interiör som gjorde att vissa tolkade de vinklade prången som lönnrum, men något ytterligare barn fanns sannolikt inte. Ändå verkade skvallret som ett omen om att lyckan inte var beständig ens för Nels Larson och hans familj, och katastrofen kom år 1914 när hustrun Johanna dog. Vissa säger att hon återfanns liggande livlös nedanför en trappa, medan andra påstår att hon somnade in av en stroke vid frukostbordet. Nels tog hennes död så hårt att han lämnade huset som det var och flyttade till sin utflugna dotter, kvarlämnande möbler och kläder, och med bordet dukat för måltid. Det påstods till och med att maten stod kvar på den avstängda spisen! Nels vägrade att sätta sin fot i sitt slott ända till sin död 1923.

Att det övergivna godset redan under Nels livstid utgjorde en lockelse för både fantasifulla och oärliga är givet. Några talade om kvinnan som satt i ett av tornen och tittade dystert ut genom fönstret, andra viskade om den förmögenhet som skulle finnas gömd i herrgårdens innerväggar. Huset började redan vid den här tiden att utsättas för skadegörelse. När Nels avlidit tog påståendena om spökerier fart på allvar, klockan i tornet sägs t.ex. oförklarligt ha slagit tretton slag när han just avlidit och skulle fortsätta att slå på årsdagen efter hans död, till och med efter att tornet raserats av tornadon.

De efterlevande försökte att hyra ut byggnaden, men den hade nu blivit utsatt för väder och vind, och den teknik som låg i spets när den installerades var nu föråldrad. Hyresgäster kom och gick under en tid, men till slut fick huset stå och förfalla. Voorhies Castle fick nu fått den tvivelaktiga äran att bli utsett som ett av de värsta spökställena i Illinois. Man hörde pianospelande, rasslande kedjor och tunga steg i huset, och det erkända mediet Irene Hughes från Chicago som tagits dit för att undersöka fenomenen lämnade prompt byggnaden efter några minuter och vägrade att gå in igen.

År 1967 insåg Nels och Johannas barnbarn att något måste göras, så de donerade Voorhies Castle till Illinois Pioneer Center, med förhoppningen att det skulle bli ett museum över den svenska invandringen till Illinois. Pionjärerna drev anläggningen en tid och hade 30.000 besökare under ett år, men det förslog inte till att hålla verksamheten i drift. Återigen lades byggnaden i malpåse, och återigen rapporterade förskräckta tillsynsmän om skakande spökupplevelser vid underhållsbesöken.

Kanske hade allt slutat med att Nels Larsons skånska slottskopia ändat som en ruin, om inte en driftig Illinoisprofessor år 1999 köpt den hundraåriga byggnaden och med hjälp av lokala amishhantverkare fortsatt att återställa det i sitt forna skick, ett arbete som då hade påbörjats av en tillfällig ägare som inte klarade av att fortsätta det kostnadskrävande projektet. Nu skiner Voorhies Castle nästan som när det var nytt, men den nye ägaren gör ständigt fynd från Larsons tid. Ingen talar längre om mystiska händelser i den gamla byggnaden, och damen i fönstret verkar heller inte synas till längre - kanske är hon belåten över att äntligen ha fått sällskap igen?

10 juli 2008

Den diskreta hjälparen

"Ingen mening mä å prat!"


“Intuition becomes increasingly valuable in the new information society precisely because there is so much data.” ~ John Naisbitt.

Eftersom jag tror mig vara en intuitivt lagd person blev jag intresserad av att i ett pressmeddelande från Linköpings universitet läsa att intuition kan förklaras enligt en ny avhandling i didaktik. Forskaren Lars-Erik Björklund menar i den att det finns en neurobiologisk förklaring till hur erfarenhetsbaserad kunskap uppstår.

Det var för några år sedan som vetenskapsmännen upptäckte att vår hjärna använder sig av dubbla system när den tar emot och bearbetar sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. Det omedvetna systemet lagrar sina intryck i vad som kan jämföras med en bilderbok, där våra samlade erfarenheter infogas kontinuerligt. Till bilderna fogar det undermedvetna en liten kommentar av typen "bra" eller "dåligt". När det uppstår en situation som relaterar till någon av bilderna i "boken" bläddrar det omedvetna blixtsnabbt fram bilden och överlämnar den diskret till oss som ett tips om hur vi kan lösa problemet. Speciellt när vi ställs inför flera val och vid informationskorsningar är den här reaktionen oss till stor hjälp.

De här minnena ligger separerade från våra vanliga minnen, och vi kan inte berätta om dem för vi vet inte att vi har dem. Det är först när de känner igen någonting som vi får den där magkänslan eller den här idén hur vi ska hantera eller agera, förklarar Lars-Erik Björklund för Vetenskapsradion. En person som förlitade sig på sin intuition var enligt Björklund Ingemar Stenmark. ”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, mina ben tänker fortare än jag”, kunde Stenmark säga, och han verkade faktiskt agera i enlighet med det. Satt i relation till det framstår "Dä ä bar´å åk" som något mer än en klyscha...

Som amatörtyckare i ämnet kan man ju spinna vidare och fundera över det välkända uttrycket att "livet passerar revy" när vi utsätts för en krissituation eller ligger på det yttersta. Kanske är det helt enkelt intuitionen som bläddrar febrilt i sitt album för att hitta något som passar för att lösa situationen, och som till slut slänger upp hela albumet i ren desperation? Prosaiskt lagda läkare hävdar förstås att det i det fallet rör sig om att syretillförseln till hjärnan stryps, så att det uppstår hallucinationsliknande tillstånd. Fast jag har själv upplevt den här "revyn" vid tre tillfällen, en gång i tidig barndom då jag ramlade ner från en tunna, och i det korta fallet såg jag mitt då så korta liv flimra förbi innan jag landade. Totalt oskadd, så någon syrebrist lär jag inte ha drabbats av! Något senare berättade en kamrat att han också haft en "revyföreställning", i hans fall tror jag att det hände i samband med en cykelvurpa, men det tog många år innan jag fick veta att det här är ett allmänkänt fenomen. Fast nu tror jag visst att jag kommit en bit O.T? Intuitionen säger mig åtminstone det...

Ruinturism

Fulkyrkan, Forsåkersgatan (Eget)

"Empty spaces - what are we living for?Abandoned places - I guess we know the score...On and on!Does anybody know what we are looking for?"(Queen: "The Show Must Go On")


Detta är tiden då vi vanliga amatörturister drar runt på jakt efter det vackra i tillvaron. Nu tillåter vi oss att bli tårögda över vita björkstammar, rultiga kullor och svarvitbrokig boskap på gröna ängar. Men det finns de som ser tillvaron ur andra perspektiv, sådana som kan falla i hänryckning över en fallfärdig transformatorstation eller ett gistet spökhotell. Den här rörelsen, som man väl får kalla det, har hämtad inspiration från sajter som Abandoned Places, och på svenska har detta blivit "övergivna platser", känt inte minst genom den "legitimerade ruinspanaren" Jan Jörnmark. Samma andas barn är herrar Lewén och Eriksson, namnen bakom sajten detsannasverige.com. Nu finns deras upptäcktsfärder även i bokform, "Sverige är fantastiskt", som presenteras som "en exposé över fula kommunhus, småstadskitsch och folkhemsförfall". Kanske är det delar av förklaringen till vår fascination av rudimenten, att det vi ser symboliserar något annat som har raserats? Jesper Lewén (NA 2008, länk utgått) verkar vara inne på det också när han säger: "Under välfärdsåren fanns en positiv framtidstro, en vision om att vi skulle bygga ett kollektivt samhälle. Det fanns ett hopp som inte finns längre. I dag står stora delar av det gamla Sverige och förfaller. I stället satsar vi på det individuella, till exempel privata bostäder, heminredning och konsumtion".
 "Does anybody know what we are looking for...?"


Att det finns lockelse i det fula märkte jag själv när jag i mars förra året skrev om rucklet på Apotekaregatan 17 i Göteborg. Det har varit många Googleträffar på det objektet, så nyfikenheten finns där, helt klart! Nog kan man förstå att en och annan lyfter på ögonbrynet inför det lite udda semesterupplägget att dra runt och beskåda ruckel och ruiner, men jag tycker allt att det är lite spännande. Dessutom kanske det är så att vi behöver se förfallet för att förstå skönheten?


Götaforsliden, Mölndal (Eget).

"My soul is painted like the wings of butterflies,
Fairy tales of yesterday, will grow but never die,
I can fly, my friends!"

(Queen: The Show Must Go On")


Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013

8 juli 2008

Dit Arnbussarna inte letar sig

Den gamla ladugården. (Egen bild)
"Det tonar i blod och hjärtan
ur evigheten en sång,
det ropar långt bort genom seklen
från släkten som levde en gång.
Det spelar ur säden på åkern
och kyrkogårdens jord,
det klingar ur psalmer och vaggviselåt
och folkvisans vemodsackord."
(Carl Hesselgren)

Trots att vi bara är några kilometer från Västergötlands öppna slätter känns det som om vi befinner oss på en skogsväg i Värmland. Storskogen tränger ända fram till grusvägens dammiga dikesrenar, men efter någon mil upplöser sig skogen i en glänta och den gamla ladugården ligger framför oss. Den är nästan tvåhundra år gammal i sina äldsta delar, och därmed en av de mest ålderstigna i hela landskapet. Här ligger en av de återstående ensamgårdarna med anor från medeltiden som ännu finns ute i Falbygdens skogsmarker.

Länsstyrelsens rapport från 2004, "Västgötagårdar - en bebyggelsehistorisk översikt" (förf. Holmström/Odenbring Widmark), beskriver: "Skiftesverksladugården är en av de äldsta som finns bevarade i Västergötland. Loge och lador är byggda i skiftesverk med utskov på sidan. Virket är fur frånsett syllar och svallskift i återanvänd ek. Fähus och stall är knuttimrade, svinhuset byggt av stolpverk. Interiören från 1800-talet är föga förändrad med bl.a. svinstia med kätte, stall med krubbor och havrebinge, fähus med båsrader kring gödselrännan samt kalvkättar och i utskovet fårkätte. Taket täcks av vass på ett äldre halmtak. Vandringen är uppbyggd i sen tid, men är av samma typ som den som förr fanns här." (En vandring är en kuggaxel som drogs av hästar eller oxar och som användes till att driva tröskverk bl.a.)

Bara några kilometer härifrån ligger offerplatsen Finnestorp, där man från tiden för Kristi födelse och sex sekler framåt offrade krigstroféer i våtmarkerna från "strider då det skapades riken", som det står på Finnestorps förnämliga hemsida. Ytterligare några kilometer därifrån ruvar Larva Bäsing och Onsjö kullar på sina hemligheter från ungefär samma epok i vår historia, och där står runstenen från kristen tid som minner om den gode unge mannen Gunnar, Sigtryggs son. Här, på Larvs hed, samlades år 1529 en styrka underställd lagmannen Ture Jönsson Tre Rosor och biskop Magnus Haraldsson i Skara för att göra uppror mot Gustav Vasa, men sveket kom till kung Göstas kännedom, och Ture Jönsson och biskopen flydde till Danmark, medan några andra anstiftare hamnade under bödelsyxan.

Larvs hed var tidigt ett militärt övningsfält, och den hemsöktes vid flera tillfällen av härjande danska trupper, som använde den som läger. Idag härskar friden här - när inte idrottsklubben kallar till bingo på idrottsplatsen förstås, för då är det åter liv och rörelse på heden!

6 juli 2008

En kyrka i Svältorna

Fönster mot sommaren. Jällby, juli-08 (eget)
Så blev det ändå några små utflykter även den här semestern. Torsdagen ägnades åt besök hos "släkta"på idylliska platser i Västergötland. Svarthättesång till flädersaften i bersån på ena stället och hjortflockar och gäss synliga från gårdstunet på det andra - snacka om livskvalitet! Att dessutom få se älg, tranor och glada längs vägen livar förstås upp även den mest försoffade naturnisse...

På fredag blev det en tur i Arnfria områden i Västergötland, med inriktning på kyrkor i Svältorna. Dagens höjdare var den lilla träkyrkan i Jällby, som i sina äldsta delar faktiskt påstås härstamma från slutet av 1100-talet, vilket är närmast sensationellt om det stämmer! Nu har den förstås byggts till och renoverats under seklernas gång, bl.a. tillkom riktigt fina väggmålningar på 1700-talet. De gardinförsedda fönstren skapar en ombonad trivsel som man inte finner i de kala Tegnérladorna, och unik är ingången från vapenhuset, där dörrposten knappast kan vara mer än 165 cm hög. Vid renoveringen på 1700-talet fann man ett inmurat relikskrin som nu förvaras på Statens historiska museum. Enligt uppgift skall det innehålla en benskärva från den heliga Birgitta, vilket kanske skvallrar om att kyrkan en gång tillmättes en viss betydelse.

Att det är en åldrig bygd märks på att kyrkan ligger vid ett gammalt bronsåldersgravfält, och från sockenstugan utgår en fornpromenad som jag hoppas kunna återkomma till någon annan sommar. Man måste ju återbesöka sina nyfunna smultronställen!


Stugan i Jällby. Egen bearbetad bild.